Den Helige Mikaels dag

Den Helige Mikaels dag

Söndagens överskrift ”Änglarna”, 2a årgångens läsningar,
Texter: 5 Mos 33:26-28; Upp 12:7-12; Matt 18:1-10
Högmässogdtj., den 3 oktober 2010, Lund
Psalmer, SvPs: 3; (697:6); 483; 78 (mel.42); 79:1-4; 553.

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:


O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.
Skriv i mitt hjärta vad av dig i Livets bok är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
Jag vill ditt kärleksfulla råd, i ord och handling prisa.
Amen.


"Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på himmelen och i sin höghet på skyarna. En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råder hans eviga armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem. 28 Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg.”
Femte Mosebok, kapitel 33, verserna 26 till 28.

Orden är en bekännelse till att Bibelns Gud råder över precis allt som sker, att det finns en himmelsk, för oss osynlig, dimension där han verkar, att Guds gärningar i denna himmelska dimension kan visa sig i det som händer i vår jordiska verklighet. Samt, inte minst, att det som Gud gör, är till välsignelse för Guds folk. Han utför sina mäktiga gärningar med sina barns bästa för ögonen. Ibland är det som sker här på jorden mäktigt och märkligt, det handlar om krafter och händelser som går utanför människors kontroll. Men oftast är kanske vår jordiska vardag just en vardag. Vi håller på med våra små bestyr, vi planerar vår tillvaro och handlar enligt planerna, vi hanterar utmaningar och överraskningar på ett sätt som vi tror oss förstå och i huvudsak kontrollerar.

Gud är i båda dessa sidor av den jordiska verkligheten. Han är där i de storslagna skeenden som vi känner oss maktlösa inför, han är med i de vardagliga sysslorna, funderingarna, och planerna. Och en länk som förbinder allt som Gud verkar i himlen och allt som Gud verkar på jorden, kan man säga att Guds änglar är. De är Guds eviga armar som förjagade Israels fiender. De utövade gudomligt beskydd, ledning och omsorg om Guds folk, både under israeliternas ökenvandrings svåra stunder, och i den mer lugna vardag man fick uppleva åren efter att man intagit det Heliga landet. Samma Guds eviga armar, Guds änglar, verkar i den himmelska dimensionen, där de far fram genom skyarna. I den del av verkligheten där Mikael och hans änglar var med om den seger över Satan och hans änglar som säkerställer, att du som är Guds vän genom tron på Jesus, tryggt kan be din aftonbön varje kväll, och att du ständigt kan påräkna Guds änglars beskydd. Änglarna är den väldige Gudens armar. Vi ser dem inte, men de finns där, hela tiden, där Gud är, hela tiden, i himmelen och på jorden. De utför Guds goda verk mot allt skapat, till välsignelse för alla som genom tron på Jesus är Guds barn.

Änglarna förbinder Guds liv med vårt liv, de förbinder himmelen med jorden, de sänds ut av Gud till oss för att utföra Guds verk bland alla människor, och utöva Guds beskydd och omsorg över dem som genom tron på Jesus hör till de frälstas skara.

Vi skall nu se närmare på änglarnas uppdrag i de troendes liv genom att stanna inför dagens heliga evangelium, som ju är hämtat från Matteusevangeliets 18:e kapitel.

Vi skall först se på de här versernas innebörd och sedan, som en sammanfattning, dra några slutsatser av det vi lyft fram. Detta artonde kapitel i Matteusevangeliet har kallats en församlingsinstruktion eller församlingsordning. Men det handlar mer om relationer kristna emellan och inte minst om relationen mellan kristna och Gud, än det är ett utkast till ett kyrkligt regelverk. Och när det handlar om sådana ting, handlar det inte bara om de kristnas jordiska förhållanden, utan också om hur det är i himmelriket. För Jesu lärjungar hör Guds rike eller himmelriket till, samtidigt som de lever och verkar här på jorden.

När lärjungarna frågar vem som är störst i himmelriket, kan det låta inte lite högmodigt: Som om de ville tävla om att vara stora och betydelsefulla och såg de andra lärjungarna som konkurrenter om Guds nåd. Men så var det nog inte. Det var inte därför som de ställde frågan vem som var störst i himmelriket. Nej, lärjungarna vill förmodligen helt enkelt veta hur man skall vara eller bete sig för att vara som mest helig och himmelsk, mest Gudalik. Hur man kan bli mest ... änglalik! Och då svarar Jesus alltså med att kalla till sig ett barn, ställa det mitt ibland lärjungarna och slå fast följande: ”Amen säger jag er, om ni inte omvänder er och blir som ett barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”

Det första vi måste förstå är vad som är så bra med ett barn i detta sammanhang. Som förälder kan man ju höja lite på ögonbrynet när Jesus säger att barnet ödmjukar sig. Barn är ju visst inte alltid ödmjuka. Det tar för sig så mycket de kan. De skall äta först och mest, ha alla leksakerna för sig själv, sliter upp julklappspaket utan att tänka på att säga tack, de själva vill ha all uppmärksamhet och all tid, utan att tänka på andras behov. Det låter ju konstigt om alla skulle bete sig så i himmelriket. Det är emellertid inte barnets natur som Jesus talar om. Det är barnets ställning i förhållande till vuxna, barnets plats i den mänskliga gemenskapen. Barn har alltid varit beroende av vuxna. Barn måste tas omhand av någon eller några i sin omgivning. Om nu barnet inte genom arv är förmöget, har det en massa materiella behov det inte kan betala för själv, utan som de vuxna osjälviskt måste förse det med. Barn skall fostras, de behöver få uppmärksamhet, man måste ha tålamod med det, anpassa sitt liv efter det. Barn har behov av mycket och kräver mycket utan att man kan fordra något tillbaka, just därför att det är ett barn. Samtidigt får barnet finna sig i att mamma och pappa ger barnet det som det behöver på mammas och pappas villkor. Barnets förälder betjänar barnet med allt det behöver, men med förälderns auktoritet. Att ödmjuka sig som ett barn inför Gud, är att låta sig betjänas av Gud. Men inte som någon som kan styra och råda över Gud och se Gud som sin butler. Utan som den som tar emot Guds vård och omsorg på Guds villkor. På motsvarande sätt är Jesu lärjunge kallad att ta emot medkristna som barn som man betjänar på Guds eller Jesu villkor. ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn”, säger Jesus, ”han tar emot mig.” Hela livet som Jesu lärjunge i Guds församling går ut på att ta emot av Gud, överlämna sig i Guds vård och auktoritet, att tjäna inte minst sina medkristna i enlighet med Guds vilja.

Att ha denna inställning till Gud är att ödmjuka sig som ett barn och vara stor i himmelriket. Ja, då är man till och med störst i himmelriket. För är man väl inne i himmelriket har man ju tagit emot Jesu fulla rättfärdighet och helighet. Större kan man inte vara. Å andra sidan. Har man inte tagit emot Jesu rättfärdighet och helighet som ett barn, hör man inte himmelriket till överhuvudtaget.

När lärjungarna frågar Jesus vem som störst i himmelriket, tror de nog, att stor i himmelriket är den som verkligen tjänar Gud av allra största egen förmåga. ”Om jag verkligen gör alla goda gärningar som tänkas kan, då kommer Gud att anse mig som stor i Guds rike”, tänker de. Men så är det alltså tvärtom. Jag blir inte stor i Guds rike genom att själva anstränga mig aldrig så mycket för att vara from och god. Hade det varit så, kunde Jesus ha kallat på en ängel och låtit ängeln stå och lysa mitt ibland lärjungarna, under det att Jesus sade: ”Om ni anstränger er och blir heliga som denne ängel, kommer ni inte in i himmelriket.” Så är det alltså inte. Änglar är inga förebilder för oss på det sättet. Änglar är Guds gåva till oss, såsom budbärare och som förmedlare av Guds nåd i Jesus, hans ledning och beskydd. För att ta emot änglavakt och Guds rikes eviga liv, gäller det att erkänna att jag inget förmår själv för att bli stor i Guds ögon. Storheten, heligheten, måste vara en Guds gåva, som jag tar emot på motsvarande sätt som ett barn tar emot kärlek, mat och dryck, husrum, omsorg, beskydd, fostran och vägledning från sina föräldrar.

Efter att ha uttalat dessa befriande ord som ju säger att jag blir Guds barn av nåd allena, genom att Gud gratis ger mig allt jag behöver, så kommer följer en hel räcka stränga, varnande, ja vissa skulle säga hotfulla Jesusord:

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.”

Det värsta som tänkas kan är, säger Jesus, att Guds barn som tror på Jesus förleds, lockas, förförs bort från honom. Ordet förleda bör man översätta: ”orsaka att Guds barn kommer på fall.” Att komma på fall kan vara att förlora sin tro på Jesus, att börja synda uppsåtligt och vara nöjd med det, att förtvivla och inte tro att man är värdig Guds förlåtelse, att tycka illa om Guds församling och dra sig undan Guds ord och sakrament för att man blivit så besviken där man tagit emot dessa nådemedel. De människor som är upphov till att nästan kommer på fall på dessa och andra sätt, står under Guds dom. Och Guds dom är så förfärlig att den jordiska döden är en befrielse jämfört med den, säger Jesus. Vi märker att Guds stränghet är här riktad mot alla som gör Guds barn illa genom att förleda dem bort från Gud. Vi kan tänka på hur vi skulle reagera om någon gjorde dem vi älskar allra mest, riktigt illa; På hur en förälder reagerar när man gör dennes barn något ont.

Världen förför. Omgivningen som inte känner Gud lockar och drar och vilseleder så att människor förlorar tron. Det är riktigt illa. Enskilda människor förför. Samhället består ju av enskilda människor. Detta måste ske eftersom människan fallit i synd. Såsom världen har blivit är det oundvikligt. Men det kan vi inte skylla på. Den som gör sig skyldig till att förleda till synd, får ta det fulla personliga ansvaret för detta.

Vad är då att göra? Ja, går man till botten med saken ser man att förförelsen kommer från den egna naturen: Händer, fötter och ögon är egna kroppsdelar som är med om att utöva synd, att göra ont. Det onda bor i vår natur. Skall man göra något åt det, måste man stympa sig, säger Jesus. Men då svarar man: ”Det kan jag ju inte! Jag orkar inte gå till rätta med mig själv på det sättet, och skulle jag göra det skulle det ändå aldrig sluta. Hugger jag av mig en arm som syndar, så finns den andra kvar, och gör snart syndar väl den också. Jag skulle få göra mig av med kroppsdel efter kroppsdel och det skulle inte sluta förrän själva hjärtat slets ut.” Då säger Guds stränghet: Dig väntar inte livet och ljuset och friden i Guds rike utan den eviga döden, mörkret och ångesten i helvetet. Man är ställd inför krav som man på långa vägar inte förmår svara upp mot. Men Guds krav står fast och den eviga dödsdomen är ett faktum över den som inte klarar av att uppfylla dem.

Sedan fortsätter Jesus och säger: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Förföra och förakta står i samma sammanhang. Att förakta är att ”tänka lite om”, att ”inte högakta”, att ”anse som mindre viktig”. Du ser din nästa som är som ett barn fullt av behov, inte minst av ditt tålamod, av din förståelse, av din uppmärksamhet. Din nästa är som ett barn, men han är inte ditt barn. Du sätter inte honom eller henne i centrum för din omsorg som man gör med sina egna barn. Den naturliga moders- eller faderskärleken hjälper dig inte att som en tjänare med auktoritet betjäna din nästa. Då är det sannerligen lätt hänt att tänka lite om nästan, att anse denne som mindre viktig, ja som ett hinder för annat som man vill göra. Då är det väldigt mycket som förhindrar mig från att sätta min behövande nästa i centrum som vore det mitt eget behövande barn. Men det är just detta Gud kräver.

Så säger Jesus: ”Jag säger er, att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Vår nästa här i världen som vi inte högaktar och visar omsorg om som vi borde på grund av all självupptagenhet och världens bekymmer, plikter, känslor och annat som uppfyller oss, denne vår nästa har en ängel som står inför Guds ansikte. Din medkristne som du inte tänker tillräckligt högt om i vardagen står direkt inför Guds ansikte genom sin ängel som Gud har sänt. Föraktar du denne person, föraktar du Guds ängel. Förför du denne person, går du in i närkamp med Guds ängel som försvarar dennes barnaskap hos Gud. Här på jorden verkar denne människa skröplig och svag och kanske inget att tänka så mycket på. Men det är inte så. I himmelriket, som denne medkristne hör till, har denne person ständigt direkt tillträde till Guds ansikte genom sin ängel.

Ängeln är så nära Gud som en människa inte kan komma, för en människa kan inte se Gud och leva. Men Guds änglar kan det. Och Guds barns änglar så att säga ser Guds ansikte i dessa Guds barns ställe. I dessa bibelverser beror Guds vrede på att jag förför medkristna bort från Guds rike, och att jag föraktar dem. Gud dömer mig till den eviga döden för att jag inte förmår älska hans älskade barn, utan tvärtom förleder dem att förirra sig bort från Gud på olika sätt.

Så hopplöst är läget om jag själv skulle gå tillrätta med allt i mig som drar bort andra människor mot Gud. Står jag alldeles själv med min onda natur, finns det inget hopp.

Är det då änglar som frälser oss människor?
Nej, det är Jesus som genom sin försoning låter människor bli Guds barn. Det som utmärker dessa små, Guds barn, är att de tror på mig, säger Jesus. Lösningen är inte att stympa sig utan att tro på Jesus. Lösningen är heller inte att lita till änglar. Änglaskydd får man därför att man litar på Guds nåd i Jesus. Änglarna representerar Guds barn i himmelen eftersom Jesus gjort detta möjligt.

Enligt vissa bibelmanuskript innehåller dagens evangelieläsning ytterligare en mening, kapitel 18, vers 11. Den versen lyder: ”Ty Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat.” Kanske har denna mening uttalats av Jesus i detta sammanhang från början. Kanske är meningen, som återfinns i Lukasevangeliets skildring av Jesu besök hos tullindrivaren Sackeus, en sanning som någon som kopierade Matteusevangeliet lagt till som den 11e versen i det 18e kapitlet. Hur som helst passar sanningen väl in. Guds små barn som det gäller att inte förföra och inte förakta, deras änglar representerar dem inför Guds ansikte eftersom Guds barn tror på Jesus. Därmed tillhör dessa de förlorade människor som Människosonen har kommit för att frälsa.

Gudsfolket på jorden kan se ärkeängeln Mikael som sin representant inför Gud. I profeten Daniels bok har olika folk sin specielle ängel. I Uppenbarelseboken talas det om att varje kristen församling har en ängel. Och i dagens evangelieläsning har ett Guds barn sin ängel som alltid ser Faderns ansikte i himmelen. I samtliga fall kan man säga att ängelns existens erinrar om att det som sker här på jorden är förbundet med det som händer i himmelen. Delvis tack vare Guds änglar, lever Guds barn ett liv i Guds himmel, fastän de finns med kropp och själ här på jorden.

Så sammanfattar vi:
De här verserna handlar om hur relationerna skall fungera i Guds rike som har en synlig, jordisk sida och en osynlig, himmelsk sida. Budet eller sanningen som du som Jesu lärjunge skall ta till dig är följande:

För det första:
När det gäller relationen till Gud. Se hur ett litet hjälplöst barn är beroende av sina föräldrar, och förstå och acceptera att på motsvarande sätt är du beroende av Gud. Blir du ett barn inför Gud, tar du emot Guds nåd och helighet och rättfärdighet, då blir du lika stor som Jesus i himmelriket, för det är hans nåd, helighet och rättfärdighet som Guds ger dig.

För det andra:
När det gäller relationen till våra medkristna, kom ihåg att vi är kallade att tjäna varandra i enlighet med Gud vilja. Se därför din nästa som ett barn som skall betjänas, såsom Jesus och Gud betjänar dig. Förakta inte din medkristne. Anse inte din broder eller syster i Kristus som liten och obetydlig, utan håll honom eller henne för att vara så helig som Jesus är, såsom ett Guds dyrbara barn som du anförtrotts att betjäna med den omsorg du kan ge.

För det tredje:
När du sedan påminns om att du inte orkar eller förmår detta. När du till exempel försummat att uppmuntra, besöka, skriva till den som behövde höra från dig. När det går uppför dig att du inte alls förstått din nästas nöd. När du är bekymrad över hur lite du ger av ditt överflöd. När du plågas av hur mycket du har skadat den kristna församlingens trovärdighet eller en väns förtroende för dig, på grund av din synd. Låt då dessa tankar få dig att förstå hur besmittad du själv är av egoism och olydnad. Ja att ditt liv uppvisar en sådan brist på kärlek till andra, att du förtjänar att fördömas av den kärleksrike Gud som bara öser gåvor över dig. Låt dessa tankar hjälpa dig att inse hur mycket du själv är beroende av Guds nåd och förlåtelse för att du inte orkar ta dig an din nästa så fullkomligt som Jesus tagit sig an oss.

För det fjärde:
När du så på nytt uppfylls av tacksamhet över att Gud i Jesus förlåter dig och upprättar dig och tar dig syndare i sin tjänst, var då beredd att förlåta och åter visa förtroende för en medkristen som betett sig illa mot dig. Se denne din medkristne som ett barn som behöver ditt tålamod och din uthålliga vänskap.

Har du denna inställning till Gud och till din nästa, då har du frid med Gud.
Då åtnjuter du Guds änglavakt. Då finns där i himlavärlden åtminstone en eller flera änglar som så att säga representerar dig inför Guds ansikte, i den kör av änglaröster som oavbrutet lovsjunger Gud. Då har du åtminstone en ängel som du har en speciell relation till, som varit med i striden tillsammans med Mikael och de andra av Guds änglar, där de besegrade djävulen och hans onda andar. Då har du genom denne ängel, genom att du är förbunden med Jesus som är änglarnas Herre, del Guds nedkämpande av ondskans alla andemakter.

Å andra sidan.
Tar du inte emot Guds nåd som ett barn, och vill du inte betjäna din nästa i Jesu efterföljd, såsom han betjänar oss. Vill du inte detta utan rycker på axlarna åt alltsammans, då har du inte frid med Gud. Då lever du i Satans maktsfär och följer hans onda maktutövande. Då har du Gud och ärkeängeln Mikael och alla hans segerrike änglar som dina motståndare. Då är det inte bara så, att du på ditt samvete har svek och likgiltighet mot Guds barn. Utan du har också som fiender de änglar som Gud sänder ut för att beskydda dessa män och kvinnor.

Måtte dessa allvarsord hjälpa oss att förstå vårt beroende av Guds nåd och förlåtelse, så att vi blir som barn inför Gud genom att i tro tar emot Jesu helighet och rättfärdighet som gör en människa verkligt stor i Guds rike. En sak i barnets natur är till välsignelse i vår relation med Gud. Och det är att barnet med rätta litar på sina goda föräldrars kärlek och vilja att förlåta och visa omsorg alldeles oavsett hur illa barnet betett sig. Låt oss ha ett barns spontana tillit till den gode Guden som låter oss vara hans vänner i evighet då vi tror på Jesus och det som Jesus har gjort för oss.
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen

”Sexagesima” (Reformationssöndagen)

”Sexagesima” (Reformationssöndagen),

”Det levande ordet”,

Högmässogudstjänst,
Lund, 2011-02-26
Texter: Jer 23:25-29; Heb 4:12-13; Joh 8:46-51

Psalmer: 237; (Lovpsalm 18); 534; 65; 650; 77:3-6.

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.
Skriv i mitt hjärta vad av dig i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,
Jag vill ditt kärleksfulla råd
I ord och handling prisa.
Amen

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Hebréerbrevet, kapitel 4, vers 12

Vad skönt det skulle vara att få bestämma själv vad som är bra och dåligt, att råda över rätt och fel och anpassa det efter mitt temperament och min läggning, efter situationens krav eller hur infallen kommer. Då behöver jag inte vara så osjälvständig och hämmad och rädd för att göra fel. Men vore det så, gällde det ju alla människor som då ständigt skulle hävda sin rätt gentemot varandra. Dessutom finns det otaliga exempel på människor som skapar sin egen lag orsakat ofattbart lidande för sig själva och för andra.

Därför är det en Guds gåva till oss att han som håller hela tillvaron i sin hand genom sitt ord är en domare som ger oss en norm för huruvida det vi tänker, talar och gör är rätt eller orätt.

Tänk vad skönt det hade varit om de eviga sanningarna bara gällde sådant som man kan ha distans till, som man kan diskutera och reflektera kring avslappnat och nyktert i goda vänner lag, i de filosofiska rummen, i valrörelser och i de lagstiftande församlingarna. Då behöver man inte ta åsiktsskillnader så personligt.
Men ändå har vi människor behov att få ljus just över vår person, vi vill förstå oss själva, våra motiv och drifter. Vi behöver en kritisk och vägledande röst som förstår hur vi fungerar, som tröstar oss och tuktar oss när så behövs.

Och den självinsikten kan man ju inte separera från sin livsåskådning, sin inställning till livets stora frågor. Därför är det en Guds gåva till oss att Guds ord som uppenbarar de stora existentiella sanningarna är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Guds ords sanning gäller allt, tillvaron i allmänhet liksom mina personliga angelägenheter. Det ena kan inte skiljas från det andra.

Vad skönt det skulle vara att som människa vara så myndig och självständig att jag med min kunskap i Guds ords bud om vad som är rätt och fel kunde vara med och forma min framtid och tillvaron i den värld jag lever i. Tänk om Guds ord vore en instruktionsbok, en karta för att orientera mig med genom livet som jag kan hålla i min hand.

Då hade jag med hjälp av den varit herre över mitt liv. Men också separerad från Guds eget liv.Guds ord ger inte bara kunskap om hur man bör leva och förhålla sig till allt som sker. Det är ingen instruktionsbok. Guds ord är levande och verksamt. Det är Gud själv som verkar genom sitt ord för att personligen föra mig in i Guds eget liv. Guds ord avslöjar att jag genom min oförmåga att tänka, tala och handla i enlighet med Guds förväntningar visar att jag skadats av djävulen, att jag i mig själv är maktlös gentemot ondskan och döden eftersom jag inte kan befria mig själv från synd, död och djävul.

Guds ord tränger igenom mig, så att det skiljer själ och ande, led och märg, såsom en domare över mitt hjärtas uppsåt och tankar som dömer allt syndigt till döden. Men Guds ords gör också något annat än att fördöma synden i mig.

Guds ord är här Jesus Kristus, det var kyrkofädernas tolkning av dessa verser i Hebréerbrevet. Ordet i sammanhanget är Guds son som genom sin dom över min synd visar på mitt behov av Guds förlåtelse, tröst, upprättelse och vägledning. Och som också själv förlåter, tröstar, upprättar och vägleder oss tillbaka till Gud när vi i tro överlämnar oss i hans kärleksfulla armar. Det kan Guds ord göra eftersom Guds levande ord är Jesus Kristus som genom sin offerdöd för oss syndare försonat människosläktet med Gud.

Om människans möte med Jesus Kristus, det levande ordet, handlar dagens evangelieläsning som vi nu skall stanna något inför.

Det är tre saker vi skall lyfta fram.
Först: Guds ord som för den jesustroende människan in i Guds eget liv.
Sedan: Guds ord som klart och kraftfullt konfronterar människan med sin synd.
Till sist: Guds ord som vittnar om Guds barmhärtiga löfte att ge evigt liv åt alla som tror att Jesus är Guds levande ord, vår Herre och vår frälsare.

Först: Guds ord som för den jesustroende människan in i Guds eget liv.

Hela den dialog som återges i Johannesevangeliets åttonde kapitel handlar om att vara av Gud eller att vara av djävulen.

Först slår Jesus fast att han är av Gud och att han är ovanifrån, från himlen. Hans åhörare som inte vill tro på honom är däremot underifrån, de är bundna vid denna syndiga värld som är i djävulens våld, som står under Guds dom. Jesus är den som kommer från det rena och syndfria Guds himmelska rike. Han kommer från denna himmelska verklighet för att befria människor som är fångna i mörker och död, för att rädda människor undan Guds dom. Det kan Jesus gör för att han är sann Gud. Han är full av Guds eget liv.

Det kan Jesus göra därför att han också är sann människa, en medlem av människosläktet, av samma slag som dem han skall frälsa. Det gör Jesus genom att genom sin Ande ta sin boning i var och en som i tro tar emot honom som sin Herre och frälsare. Guds levande ord, när det tas emot i tro, blir en levande himmelsk kraft inne i den jesustroende människan. Ja, genom tron på Jesus kan Guds ord, det vill säga Gud själv, leva i människans kropp och själ, råda där och styra hennes tankar om sig själv och världen runt omkring. Då Guds ord lever i mitt hjärta flyttar Guds dom om vad som är rätt och fel in i mitt sinne. Och då flyttar också Guds löfte i i hjärtat att jag är Guds förlåtna, älskade barn för tid och evighet genom min tro på Jesus Kristus. I och med att man tror på Jesus och Bibeln visar det att Gud själv bor i ens sinne. Jesus säger ju bland annat: Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Judarna i evangelieläsningen som inte lyssnade däremot, de var inte av Gud. Det är alltså inte så att du själv först tar ställning för Jesus och sedan träder Guds ord in genom ett eget beslut. Utan då du i tro tänker tanken som sedan uttalas med din mun, att Bibelns Jesus är Herre, då är detta ett tecken på att Guds ord redan regerar i ditt hjärta.

Synden finns kvar, djävulen får dig ofta på fall, men ditt samvete, ditt inre, är på Guds sida i kampen, du tillhör Gud, det vittnar din bekännelse till och tro på Jesus om. Man kan inte befrias från synd så länge man bara hör till denna världen. För allt i denna världen är ju präglat av synd och död, det är en tillvaro som djävulen håller i sitt våld. Det innebär att alla som inte genom tron på Jesus är förbundna med Guds rena, himmelska rike kommer att dö i sina synder som djävulens barn. De är bundna i en verklighet som står under Guds eviga dom. Detta eftersom de inte tagit emot Guds levande ord Jesus Kristus som är den ende som kan förena en människa med himmelriket.

Detta som vi talat om handlar om gudomliggörelsen, att tron på Jesus för in en människa i Guds värld och verklighet för att präglas av den. Det är något som man gärna lyfter i den östliga, ortodoxa kyrkan. Och det är förvisso en kristen grundsanning. Men den är inte okomplicerad. För judarna i dagens evangelieläsning föreföll det chockerande att Jesus, snickarsonen från Nazaret sade sig vara Guds enfödde son, att han uppenbarade Guds eget väsen.

Visserligen gjorde Jesus mäktiga under och tecken och hans undervisning var kraftfull, men annars var det inget i Jesu yttre framträdande som tydde på att han var av gudomlig natur. Än mindre förefaller den frommaste av alla jesustroende människor, som också har Guds levande ord i sitt hjärta, vara gudomlig. Detta eftersom syndafördärvet har ett stort inflytande i den människans väsen. Ändå har gudomliggörelsen inletts i henne eftersom Guds levande ord tagit sin boning i människans sinne. Hur kan man då veta att det är så? Jo, bara genom tron på Bibelns Jesus och på Guds ord som uppenbarar Jesus och bevaras man i Guds eviga liv.
Den viktigaste sanningen i livet är att Jesus genom sin död och uppståndelse försonat dig med Gud. Tror du så är du på väg att gudomliggöras.

Detta att vara av Gud genom tron på Jesus är inget som är för en gång givet och så är det bra med det: Jesus säger ju: ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Att bevara ordet, att förhålla sig så till ordet, att Jesus får förbli Herre, det kan man kalla kampen för att gudomliggörelsen skall få fullföljas ända i evigheten. Man bevarar ordet när man tar till sig dess dom över synden och dess vittnesbörd om Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus. De två polerna i Guds ord kallar vi lag och evangelium, dom och nåd, Guds krav och Guds gåva, hans hårdhet och hans mildhet. Vad det handlar om är att ständigt förstå att jag är helt beroende av Guds barmhärtighet och nåd för att höra honom till. Det är den insikten som binder mig fast vid Jesus och Guds himmelrike och som säkerställer att Guds Ande lever och regerar i mitt hjärta trots att så mycket synd och orenhet fortfarande bor kvar där. I de verser som utgör dagens evangelieläsning möter vi sidor både av Guds dom och Guds nåd.

Vi säger för det andra: Guds dom är Guds ord som klart och kraftfullt konfronterar människan med sin synd.

Det hårdaste ordet i de verser vi lyssnat till idag är väl när Jesus säger: ”Ni lyssnar inte därför att ni inte är av Gud.” Detta särskilt i ljuset av att Jesus precis innan sagt följande: ”Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.”

Och Jesu motståndare kontrar sedan med att utbrista att Jesus är besatt av en demon som alla andra samaritaner. Varför dessa hårda ord till judar om vilka det först är sagt att de trodde? Det var alltså inte till fariséer och skriftlärde som vill sätta dit Jesus som Jesus säger sådana saker till, utan till judar som först verkade sympatisera med honom. En anledning måste vara att Jesus vill göra det fullständigt klart för dessa män att deras tro är missriktad. De tror sig tro på Bibelns Gud men på ett sätt som gör att de inte har någon gemenskap med honom. Det är en villfarelse, en dröm, för att tala med profeten Jesaja. Då man granskar saken närmare ser man att otron bestod i att judarna inte kunde ta till sig att Jesus var av Gud.

Men vad berodde det på? Jo, en mening som judarna tidigare i sammanhanget yttrat är mycket talande: De säger: ”Vi har aldrig varit slavar under synden för vi är Abrahams ättlingar till köttet. Eller med andra ord: ” Vår fina släkttavla är grunden för vår tro att vi hör Gud till. Därför behöver vi inte befrias från synd. Vi har alltid varit fria” Förstår man inte att man är syndare, då längtar man inte efter någon som befriar mig från syndens makt. Då kan man visserligen visa intresse för Jesus men inte i Jesus se Gud som världens frälsare som det gäller att tro på för att befrias från synd och skuld.

Sådana här hårda uppgörelser är ibland nödvändiga för att sanningen skall bli tydlig. Jesus vill att det skall stå fullständigt klart att den som förlitar sig på jordiska ting för att höra Gud har en tro som inte för in den människan i Guds gemenskap. Jesus och hans motståndare tillhör två fientliga läger. Det visar sig i att Jesus och hans motståndare beskyller varandra för att vara besatt av djävulen. Kyrkans historia är full av konflikter.

Dessa är inte bara av ondo. Reformationen som vi firar idag är ett exempel på en stenhård konflikt. Martin Luther, inte minst, brukade ständigt ett sådant språkbruk som Jesus gör i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Detta för att slå fast att den bibliska jesustron inte kunde harmonieras med den romerska kyrkans falska läror.

Ibland är sådana hårda ord också nödvändiga i den enskildes relation till Herren. Det kan hända var och en av oss att glider in i hyckleri där synden vi begår inte längre känns som ett problem. Och det händer alldeles säkert att vi då och då hamnar i en självtillit där Guds ord blir en bisak i det som vi vill bygga vårt liv på. I stället kretsar allt om oss själva med våra förmågor, bedrifter och storslagna planer. Då behöver man höra så här stränga ord. Ja, för att insikten om vårt behov av Jesus inte skall tona bort, måste vi ibland i det närmaste förödmjukas så att vi tvingas tänka över vad vi håller på med. Faktiskt är Guds hårda ord ett uttryck för Guds kärlek till oss. När Gud däremot låter oss synda utan att ingripa är vi i verklig fara. Martin Luther har en gång sagt: ”Det finns ingen förfärligare vrede än när Gud tiger stilla och icke talar med oss, utan låter oss gå efter våra egna tankar och göra som vi vill. Ack, käre Gud, straffa oss hellre med pesten, och med vilken annan sjukdom som helst, eller med krig, än att du skall tiga stilla.”

Här kan vi tänka på vårt fosterland och på många kristna samfund i västerlandet. Det råder andligt katastroftillstånd samtidigt som livet i många avseenden leker för människorna i dessa sammanhang. Gud låter alltså avfallet i vårt land och i många samfund fortgå till synes ostört. Guds vrede måste vara stor eftersom han inte ingriper utan lämnar oss åt vårt öde. Här gäller det för varje enskild människa att tänka över hur man har det med Guds ord.

Man kan då vara glad om man tvingats till bot och bättring genom att Gud och Guds ord skakat om en så att man fallit ned från sin självgoda piedestal. Att resa oss när så har skett, sker inte av egen kraft. Det sker när vi ser på Jesus i tro och instämmer i Guds ords rätta dom över det som var gudsfrånvänt i livet. Den som är av Gud lyssnar till Guds levande ord och tror på det. Då reser Gud oss upp ur skuld och förnedring.

Det leder oss till följande:
Guds ord som vittnar om Guds barmhärtiga löfte att ge evigt liv åt alla som tror att Jesus är Guds levande ord, vår Herre och vår frälsare

Det är en glimt av Jesu barmhärtighet som liksom blinkar till i dessa verser. Judarna säger: Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?” Jesus svarar då: ”Jag har ingen ond ande. Jag ärar min fader, och ni vanärar mig.” Och så vidare. Vad är det Jesus inte säger som är lite anmärkningsvärt: Jo, Jesus säger inte att han visst inte är en samarit. Han dementerar inte den beskyllningen. Jesus kunde ha tagit avstånd från denna folkgrupp här. Han var ju ingen samarit. Han menade tvärtom att de var lika andligt vilsna som judarna som inte trodde på honom. Nu skall vi veta att denna beskyllning var en typisk fördom. Man menade att samaritanerna var trollkarlar eller höll sig med sådana. Beskyllningen var inte djupare grundad än så. Hur som helst. Jesus befattar sig inte med fördomar, han går inte in i debatt med sådana argument. Och han vill heller inte dra in några andra i diskussionen än dem han talar till. Det vore smutskastning och det ägnar sig Jesus inte åt. Jesus vill åt dem som står framför honom. Han vill inte späda ut konflikten med dessa judar med bredvidprat, en konflikt som kan bli antingen välsignad för den leder till väckelse eller till dom för den förstärker fientligheten. Samtidigt slår han fast att konflikten beror på åhörarnas fientliga inställning till honom.
En inställning som är ett avvisade av Gud själv som lever och verkar i Jesu person och undervisning.

Men med detta säger han att Gud besöker sina fiender. Guds rike står just nu här mitt ibland dem. Dessa kan beskylla Guds son för att vara en besatt syndare, de kan vanära Honom som Gud ger den fulla äran, men Gud fortsätter att tala med dem genom sin son. Och han begär en enda sak: Tro på mig och mina ord, så är allt bra igen. Då slutar konflikten då vinner ni det eviga livet. Bevara mitt ord i tro så skall ni leva för evigt även efter den jordiska döden. Då kommer ni att höra till de frälstas skara.

Det kan hända att du alldeles kommit bort från Gud och visat detta på ett övertydligt sätt. Du kan då känna att hela ditt väsen utandas fientlighet mot det som Jesus står för. Den inställningen innebär det att du tillämpar Bibelns fördömande domsord på dig själv och det du gjort. Du tror på Guds ord. Då skall du veta att dessa fördömanden gäller synden. Men Guds nåd och förlåtelse ges i obegränsat mått till varje människa som tror att Jesus vill och kan befria oss från all synd och Guds dom. Guds stränghet vandrar hand i hand med Guds nåd och mildhet. Det ena kan inte tänkas utan det andra.

Så att när Guds ord avslöjar de svarta och mörka i mitt sinne, så är det för att driva mig till Jesus och väcka tron att alla de ord och löften i Bibeln som berättar vem Jesus är, de är sanna. Så låt oss bara tro på Jesus och hans ord så hör vi Gud till. Då är Guds oövervinnliga eviga, livgivande ord den makt som råder vi våra hjärtan.

Den makt som försonar oss med Gud och som ger oss det eviga livets gåva.
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss.
Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.