Septuagesima

Septuagesima, ”Nåd och tjänst”,

3:e årgången, Hgmgdtj, 2011-02-20, Lund.

Texter: 2 Sam 7:18-22; Fil 3:7-14; Matt 19:27-30

Psalmer: 1:1.4-7; Lovpsalm 18; 247; 364:1-3.6-7; 554; 291

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.

Skriv i mitt hjärta vad av dig i livets ord är skrivet.

Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,

Jag vill ditt kärleksfulla råd

I ord och handling prisa.

Amen

”Bröder, jag menar inte att jag redan gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.”

Filipperbrevet, kapitel 3, verserna 13 och 14.

Det allra viktigaste orden i detta stycke är de sista: Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.

Tidigare i de sammanlagt sju verser som utgör dagens epistelläsning har Paulus nämnt Jesu Kristi namn flera gånger.

Det är tron på Kristus Jesus som fått honom att förstå att den yttre fromhet och den i judarnas ögon andliga värdighet som låg i att vara en skriftlärd jude med en släkttavla som gick tillbaka till Benjamin och patriarkerna, det var rent avskräde jämfört med att genom tron ha Kristus Jesus som Herre.

Alla bedrifter och all värdighet i denna världen är skadlig när man använder den som grund för sin övertygelse att ha det rätt ställt med Gud. Det är skadligt eftersom en sådan övertygelse är en illusion, denna tro stämmer inte med verkligheten, den ger inte frid med Gud.

Paulus lovprisar i dessa verser vidare kunskapen om Jesus Kristus, den fullkomliga, gudomliga rättfärdighet bara tron på Jesus Kristus kan ge, han gläder sig över att vara gripen av Jesus, att Jesus själv gjort Paulus till sin vän. Han framhåller kraften av Jesu uppståndelse och lyfter fram lidandet tillsammans med Jesus i denna världen som något nödvändigt för att få hoppas på en salig uppståndelse från de döda.

Kort sagt det enda riktigt viktiga i tillvaron, nämligen en evig gemenskap med Gud, har vi i Jesus Kristus.

Men det kan ju förefalla som att Paulus i de verser vi citerade gör kampen för frälsning och medborgarskap i Guds himmel till ett verk som han själv utför. Han skriver: Jag menar inte att jag redan gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.”

Faktum är att livet i Kristus Jesus, där jag finner vänskapen med Gud och den eviga saligheten, är en trygg tro på att Guds av nåd gjort allt som behövs för att jag skall vara hans egen, samtidigt som denna tro sporrar till att kämpa trons goda kamp. Det är nåd till tjänst.

Kampen syftar till att nå fram till Guds himmel. Och ett avgörande inslag i kampen är just att jordiska gåvor, som att höra till en släkt som gjort mycket gott här i världen eller vara trygg i en sund andlig miljö, inte får bli det som min tro att jag hör Gud till, grundas på.

Det är heller inte min kallelse att stå stilla i livet och måna om det som går bra. Nej, kallelsen är att gå vidare med Gud och vara beredd att lida och offra mig för min vänskap med Jesus.

Kallelsen är att bryta med det goda här på jorden som blivit band som hindrar mig från att längta och sträva efter Guds fullkomliga saligheten som jag kommer att få uppleva full ut först i Guds himmel. Min yrkesskicklighet kan till exempel vara ett sådant hinder om det är detta som jag helt lever för. Kallelsen är att tjäna består i att ge av mig själv och det jag har fått av Gud såsom Gud själv vill. Den kallelsen tar jag emot då jag tror att Jesus offrat allt han själv ägde, för att jag skall få tjäna Gud på det sättet först på jorden och sedan inför Herrens tron i himmelen.

Beredskap att offra då Guds bud kräver det, liksom hoppet att en dag få ta emot den fullständiga glädjen i Guds himmel, kan man kalla för drivkraften som för det andliga livet framåt, det sätt som tron på Jesus visar sig i. Det säger sig själv att detta kan vi inte prestera på egen hand, vi kan inte suggerera fram denna drivkraft. Den ges oss av Jesus Kristus genom vårt umgänge med honom då vi tar emot Guds nåd i ordet och sakrament. Beredskap att offra sig för Evangeliet när Gud förväntar sig detta, liksom evighetshoppet som ger trygg tillförsikt i det värsta av lidande, hör till trons viktigaste gåvor. Ämnet blir: Tron på Jesus, tjänandet och lönen.

Vi skall nu se lite mer på vad det kan innebära genom att stanna inför dagens evangelieläsning.

För det första: Kallelsen att tjäna Gud genom tron på Jesus, är helt och hållet är Guds verk. Detta att en människa tjänar Herren helhjärtat börjar och slutar med att Herren givit henne gåvan att av nåd få vara Jesu trogne tjänare.

Petrus säger som talesman för de tolv först dessa ord: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig.”Och det hade de tolv verkligen gjort. De hade radikalt brutit upp ifrån sitt tidigare liv för att följa Jesus. Vissa av dem, bland annat Petrus, var visserligen gifta och man förstår att de ibland besökte sina familjer, men de verkar ständigt ha uppehållit sig kring Jesus. Och att de bara hade Jesus som trygghet i livet blir tydligt då Jesus dog på korset. Då samlades lärjungarna för att sörja, ställa sig frågor och invänta vad som skulle ske. De gick inte hem var och en till sig, utan förblev Jesu lärjungaskara, även om de var villrådiga och rädda. Deras reaktion visar att hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller åkrar, det betydde inget jämfört med Jesus. Egendom och nära och kära är värdefulla gåvor av Gud på sitt sätt, det framgår av andra ord i evangelierna, men det kunde inte ersätta Jesus.

Aposteln Paulus hade också lämnat allt för Jesus. Ja, han hade så till den grad gjort helt om då han kom till tro, att han från den stunden gav hela sitt liv åt att tjäna evangeliet om Jesus som han tidigare vigt hela sitt liv åt att motarbeta. Han gick i konflikt med evangeliets fiender bland judarna som han intill dess han kom tikk tro på Jesus hade tjänat så ivrigt.

Detta liv för Jesus det kostade verkligen på för Petrus, Paulus och de andra. Till sist fick alla utom aposteln Johannes plikta med sitt eget liv genom martyrdöden.

Men de hade faktiskt i grunden inget alternativ. Tron på Jesus tvingade dem dithän. Man märker ofta den glädje och den kraft som uppfyller dem då det är som mest motigt och farligt, då de sitter i fängelse eller då de möter våldsam fientlighet när de förkunnade evangeliet. Tron på Jesus som det viktigaste i tillvaron var något som Gud planterat in i deras hjärtan och som helt uppfyllde dem.

Gud själv drev dem framåt på trons väg av offer i Guds rikes tjänst.

Gud själv stärkte deras tro när stormen blåste som starkast.

Så är det för alla Jesu lärjungar i alla tider. Vi frågar oss hur vi får en sådan tro? Jo, precis på samma sätt som apostlarna. Genom att umgås mycket med Jesus och lita på honom, vilket vi gör genom att umgås mycket med Guds ord och lita på att det är sant. Då planteras denna hängivna tro på Jesus in i hjärtat. En tro som utmärks av att den inte sviker i prövningens stund utan just då visar sig som starkast.

För det andra: Att i tro på Jesus offra sig själv i Guds rikes tjänst, ger här i tiden en lön som stärker tron och ger mycket välsignelse.

Jesus säger enligt evangelisten Matteus: ”Var och den som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.”

Här kompletterar vi med hur evangelisterna Markus och Lukas återger Jesu svar. I Markusevangeliet läser vi: Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv." Och i Lukasevangeliet: "Amen säger jag er: Var och en som har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, skall få mångdubbelt igen redan i den här världen, och sedan evigt liv i den kommande världen.

Vi skall ta fasta på att den välsignelse man får av ett liv i tro på Jesus visar sig redan här i tiden mitt under de svårigheter som livet i tron på Jesus för med sig. Först skall vi ta till oss att Gud ger oss en massa jordiska gåvor, det som Jesus kallar hus och åkrar. Liksom Guds barn i Gamla och Nya testamentet får mycket materiellt gott av Gud så får den kristne idag det också, och det skall man vara tacksam för.

Frågan är om vi är tacksamma? Eller tar vi det för givet? Det skall vi inte göra. Guds jordiska gåvor, speciellt gåvor som räddar oss när vi har det riktigt svårt, ger Gud dels av omtanke, men också för att stärka vår tro. Och att tron stärks visar sig i att man tackar Gud för gåvan ifråga. Å andra sidan: Slocknar tacksamheten för Guds gåvor, kanske därför att man blivit så bortskämd att man inte uppfattar dem, ja då slocknar tron på Jesus som skänker den nåd som räddar oss människor undan domen.

En gåva Gud ger de sina är en ny andlig gemenskap: ”bröder och systrar, och mödrar och barn” läser vi i Markusevangeliet. Detta är otroligt viktigt. Du som är kristen hör till den andliga gemenskap som heter kristenheten på jorden. Dels är det bröder och systrar i tron i din närhet. Men också de kristna i andra länder och i andra tider. Du ingår i en gemenskap som spränger tid och rum.

När du öppnar din psalmbok och sjunger de kristna hymnerna, så stämmer du in i samma sånger som bland annat författarna som anges en gång har sjungit. Idag är det bland annat Aurelius Ambrosius, ärkebiskop i Milano på 300 talet, Arvid Pedersen präst på Bornholm på 1500-talet, Johan Olof Wallin ärkebiskop i Sverige på tidigt 1800-tal, Amelie Juliane von Schwartzburg-Rudolstadt, tysk furstinna från 1600-talet och Oscar Ahlén kyrkoherde i Kvillinge under 1900-talets andra hälft.

Detta är som sagt viktigt att veta och vara tacksam för. Och frågan som manar till kamp för att behålla tron lyder: Vill jag dela samma kristna tro som dessa och andra kristna, eller dela de icke-kristna värderingar som omfattas av de flesta idag. Här gäller det att ta ställning. Dessa båda övertygelser kan inte samsas. Det viktiga i att omges av trossyskon förstår man ofta först när man saknar medmänniskor som delar ens tro. Detta kan ske när man har att göra med människor i kristna sammanhang som, visar det sig, inte alls delar ens övertygelse.

Man kanske firare gudstjänst tillsammans men tron på Jesus varierar väldeliga eller så lyser en tydlig kristen övertygelse med sin frånvaro. Det kan man vänja sig vid och acceptera. Men då är det ett tecken på att man håller på att förlora tron. För då är ju det mänskligt umgänge som är viktigt och inte Jesus. Och utan Jesus finns det ingen nåd utan Guds dom över min synd står fast.

Att vandra tillsammans med Jesus och sina trossyskon mot himmelen, leder en inte bort ifrån tjänsten här på jorden, på arbetsplatsen, i skolan, i hem och familj. Den nåd, den kraft, tröst och vägledning som livet med Jesus och hans lärjungar ger, finns där för att välsigna de jordiska sysslorna och plikterna och hjälpa mig att utföra dem. Tron på Jesus kan till exempel motivera till uthållighet som hjälper mig att tjäna bättre än jag skulle gjort om jag inte kände Jesus och Guds ord. Jag motiveras att sköta mina uppgifter trots att det är besvärligt, inte därför att människor tackar mig, utan därför att Bibelns Gud förväntar sig att jag skall vara uthållig i att göra det goda.

Så har vi tjänst under förföljelser. förföljelsen är här angrepp mot Guds folk som syftar till att tysta kristen förkunnelse och vittnesbörd för att förhindra att människor kommer till tro och blir frälsta. Guds folk förföljs alltid. Ibland förföljs Guds folk av människor som vill döda frimodiga kristna eftersom de inte tål evangeliet.Det är då fråga om människor som djävulen direkt tagit i sin tjänst. Men djävulen förföljer även då han inte på ett så tydligt sätt får enskilda människor att förfölja Kristi kyrka. Djävulen har även andra metoder för att nå sitt mål. Och hans övergripande mål är följande: Att få oss människor att tro att denna förgängliga värld, som enligt Bibeln är i den ondes våld, är den enda viktiga. Djävulen vill få oss att tro att denna värld som bryts ned av synd och död är den verklighet vi skall leva för. Men en sådan tro är ju en lögn, för den leder till död, till evig död. Den lögnen styr våra liv till exempel när jordiskt arbete, studier eller fritidsintressen tränger undan de bönelivet. Den lögnen härskar i en kultur där materialism och antikristna värderingar får barn i kristna familjer att överge sina föräldrars tro.

För att kämpa mot denna lögnens förföljelse har de kristna i grunden endast en väg att vandra på Kärlekens och Sanningens väg där vi möter Jesus och Guds ord och tar emot Guds kärlek till oss själva med uppdrag att föra den vidare till andra. Vägen där Jesus och Guds ord får vara i centrum. Vägen där vi möter medkristna som delar denna tro på Jesus och Guds ord som vi kan dela våra andliga erfarenheter med.

Vandringen längs den vägen ger kristna föräldrar mer uthållighet i sin kärlek, både till Gud och till sina barn. En kärlek som är en förutsättning för att deras barn kan upptäcka att kristen tro erbjuder något gott som inga prylar eller förföriska frestelser i världen kan svara upp mot.

För det tredje och sista: Lönen för att ha tjänat Gud och nästan ges i sin fullhet i Guds himmel av nåd åt varje syndare som trott på apostlarnas vittnesbörd.

Jesus säger: ”Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull lämnat allt i denna världen, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.”

Vad som Jesus här framhåller är att det eviga livets gåva av Gud åt alla som följt Jesus i tro, fullbordas i himmelen. Det är så viktigt att ha detta evighetsperspektiv för ögonen. Hoppet om evigt liv är verkligen ingen liten extra bonus i den kristna trosläran som vi kan nöja oss med att nämna vid begravningar när folk behöver tröstas. Guds rike är det evigt rike. Jesus Kristus vann sin seger då han uppstod från de döda. Det är den uppståndne Kristus som lever och regerar från den himmelska tronen på Faderns högra sida, som vi tror på. Det är bara i honom vi får den nåd som räddar oss undan domen.

Redan här och nu har därför den äkta jesustron sin källa i ett flöde av liv som har överfunnit döden, ett nytt liv som synd, död och djävul inte rår på, ett evigt liv som skall uppfylla den nya tidsålder som komma skall. Blir detta evighetshopp för svagt och för avlägset, ja då riskerar de nedbrytande krafterna som härjar i denna förgängliga värld att ta överhanden. Då blir kristendomen något inomvärldsligt, något som binder den som tror så vid denna värld som skall förgås i eld. Men Jesus säger i orden vi citerade också något annat. Först skall vi understryka att när Jesus uttalar dessa ord var det minst sagt svårt att förstå hur den utsagan kunde vara sann. Hur skulle tolv män av enkelt ursprung få regera över hela Israels folk?

Hur skulle dessa galileiska män av folket av Gud ges domsrätt och evig härskarrätt över skriftlärda och överstepräster, ja ta till och med över patriarkerna, Moses och profeterna och kung David? Jo, därför att de första skall bli de sista och de sista skall bli de första.

Det som i denna världen förefaller vara stora är så små i förhållande till Jesus Kristus som de tolv apostlarna representerar genom sitt vittnesbörd.

I förhållande till evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesus namn som ger syndare Guds nåd, det evangelium som är den apostoliska tron, så förmår alla Guds heliga ingenting alls. De första har blivit de sista, och de tolv män av folket som såsom de nya Gudsfolkets företrädare de har blivit de första! Inte genom det de själva var utan genom sitt uppdrag att vara Jesus apostlar, genom sin tro på Jesus och genom sitt vittnesbörd om Jesus ord och verk. Detta innebär bland annat att när jag upplever mig som den siste i rang i Guds barnaskara, då får jag vara den förste, om jag tror på apostlarnas evangelium om Jesus.

När tron är svag, skammen stor, misslyckandena många och evighetshoppet känns svagt, då skall jag veta att Guds löften om nåd, förlåtelse och upprättelse i Jesus Kristus, den apostoliska kristna trons löften, ännu gäller. Då får du som befinner dig djupt nere i avgrunden av synd och mörker tro, att du genom det som Jesus gjort och gör för dig, hör Gud till. Och att genom tron på det evangelium apostlarna predikade kommer att ges himmelsk värdighet och rang på den Yttersta dag då världens pånyttfödelses stund infaller. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så varda saliga.

Genom Jesus Kristus, vår Herre, Amen!