3 sönd i advent 2 årg gdtj 2015


3:e i Advent, "Vägröjaren", 2:a årgången, hgmdtj., Lund 2015.

Texter: Jes 51:3-6; 2 Pet 1:19-21; Matt 11:1-19.

Psalmer: 104:1.3-5.7; (18); 109; 110:2-3; 545; 103:3-6.

 
Predikan:

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord ty ditt Ord är sanning!

Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan . Så skriver aposteln Petrus efter att ha berätta om hur han, Johannes och Jakob fått se Jesus i gudomlig härlighet och strålglans på det Heliga berget.
Vad är rätt och vad är fel när det gäller värderingar, moral och etik? Man tycker det man tycker, men hur skall man veta att det är rätt? Vad är sanningen i det som kallas livets stora frågor, de som handlar om varifrån vi kommer och vart vi är på väg? Man kan leva på som om dessa frågor inte existerade, men vid vissa tillfällen i livet, i stora livskriser, avgörande vägval och inför döden, då tränger sig frågorna på och kräver svar.
Är jag kristen kan jag undra varför min kyrka är den sannaste och vilka teologer jag skall lita på när de är oense.
Osäkerheten i dessa viktiga frågor är en sida av mörkret i världen. Viktiga saker man vill veta, men hur ordnat och bra jordelivet än är, kan ingen här på jorden ge ett säkert sant svar.
Då vi får vända blicken uppåt. Vi får fråga Herren Gud. Han som är Visheten själv, alltings Upphovsman och Herre. Ledda av Hans Ande talar Bibelns författare ord de fått av Gud. Ord som vägleder så att vi kan bli ett med svaret på våra frågor. I Skriften berättar Gud hur han vill föra oss genom mörkret på jorden hem till sig i Himmelriket, ja in i sitt eget liv.
I Guds profetiska ord om Messias hade Israels folk sitt hopp. Detta profetiska Ord är ljuset som lyser i mörkret. Det talar om Jesus Kristus, Guds och Marias son. Jesus trädde fram för Petrus och de andra apostlarna. Dessa lyssnade, såg och trodde att han uppfyllde löftena i profetiorna i Gamla testamentet. När Petrus, Jakob och Johannes såg Jesus omslutas av ljus på det Heliga Berget och hörde den himmelske Fadern säga att detta är min älskade son, då stärktes deras tro att Jesus verkligen var Guds Messias det profetiska ordet lovat skulle komma.
Då Jesus trädde fram som Messias verkade det Gamla förbundets siste profet: Johannes döparen. Som den siste av det Gamla förbundets profeter förkunnade Johannes döparen människans behov av ånger och bättring. Denna botförkunnelse gjorde folkets sinnen öppna så att de kunde längta efter Messias ankomst. Johannes var vägröjaren som tog bort hinder från vägen till himlen. Falska föreställningar som undergrävde deras längtan efter frälsning och deras förmåga att känna igen frälsaren.
Johannes fick som den ende av det Gamla förbundets profeter möta den utlovade Frälsaren. Och han fick döpa Frälsaren i Jordanfolket när denne som Människoson invigdes till att vara Människosläktets representant inför Gud: vår frälsare som skulle utverka så att vi kan få frid med Gud. Ja, Johannes fick förkunna att det löfte han och hans företrädare vittnat om, nu gick mot sin fullbordan. Han fick peka på Jesus och säga: Se Guds lamm som borttager världens synder.
Så kunde Guds stora frälsningsdag gry! Så trädde det eviga Livets morgonstjärna Jesus fram i mörkret. Ljuset som lyser i Guds barns hjärtan som tagit emot Jesus i tro. Den lysande morgonstjärnan svarar på alla de stora frågorna genom att göra sanning, rättfärdigheten och meningen med våra liv kända och åtkomliga för oss.

Om Johannes döparen och hans budskap att Himmelriket kom in i världen i Jesus Kristus, och om hur det budskapet och Himmelriket tas emot, handlar dagens evangelium! Vi skall först se närmare på dessa verser och sedan se hur de kan vara aktuella för oss i vår tid.

Johannes döparen är störst av alla födda av kvinnor, säger Jesus. Det vill säga, Johannes är den av Gud mest benådade människan i det gamla förbundet. Men i Himmelriket är han minst av alla! Johannes döparen och hans ord hör till de budskap som judarna sammanfattar som lagen och profeterna som pekar på himmelriket.
Det Gamla förbundet är en föreberedelse här i tiden för himmelriket. Här profeterar man om något annorlunda och stort som skall komma och helt förvandla den jordiska verkligheten. På jorden är Johannes döparen störst därför att han, med sin förkunnelse, både förberedde folket för Himmelrikets ankomst och fick se löftet om Himmelrikets ankomst uppfyllt. Han var den siste i raden av gudsmän som pekade på frälsningens ankomst som skulle ske. Och han fick också vara med om hur Jesus Kristus inledde sitt frälsningsverk. Han fick själv inviga Jesus till tjänst genom att, å den himmelske Fadern vägnar, döpa Guds Messias i Jordanfloden.
Johannes döparen är den Elia som enligt Gamla testamentets siste profet Malachi skulle bana väg för Gud själv i Ändens tid. Om Johannes döparen är den Elia profeten Malachi säger skulle komma, så är Jesus också sann Gud!
Johannes dop skulle avlösas av det Nya förbundets dop som är ett dop i Ande och i eld; det dop som för in den döpte i den himmelska verklighet som Jesus förkroppsligar och som Johannes döparen profeterade skulle komma. Den minste i Himmelriket, den oansenligaste av de som döpts i Jesu namn och tror på honom, är större än Johannes. För de har upptagits i det Himmelrike Johannes profeterat skulle komma men själv inte döptes in i.
Himmelriket är något annat än vår jordiska, dödliga verklighet, full av orättfärdighet. Den människa som varken är upptagen i Himmelriket eller hoppas på dess ankomst, är Himmelrikets fiende. För denna jord är i den ondes våld. Och den onde gör allt för att bekämpa Himmelriket. Himmelriket är utsatt för våld och våldsmän förtrycker det, hörde vi.
När Jesus uttalar dessa ord, sitter Himmelrikets profet Johannes döparen i fängelse för att ha brännmärkt sin kungs äktenskapsbrott. Snart skall Jesus Kristus som i sin person själv är Himmelriket korsfästas som en brottsling. Satan, denna världens ockupant, trodde sig kunna röja Himmelriket ur vägen på detta sätt. Men våldet som ledde till Messias död skulle i själva verket innebära Himmelrikets seger och att detta rike öppnades för syndiga människor.
Johannes döparen förkunnar att nu är Himmelriket här. Så pekar han på Jesus och säger: Se Guds lamm som borttager världens synder!
Denna sanning uppmanas vi människor lyssna till i tro! Lyssna du som har öron, säger Jesus!

Men människorna ville inte lyssna! Jesus talar om ett totalt avståndstagande: Barn vill glädja andra barn. De tänkte att om vi spelar glada melodier på flöjt för våra vänner, så börjar de dansa. Men det gjorde de inte utan de bara surade. De kanske är ledsna, sade man då. Då sjunger vi sorge- och klagovisor. Men vännerna berördes inte av detta heller. De var oförstående, kritiska, avståndstagande.
Israel väntade på att Guds Ande skulle komma tillbaka efter att hållit sig undan sedan den siste profeten Malachi avslutat sitt uppdrag. Så återkom efter flera hundra års frånvaro Herrens Ord och Ande i profeten Johannes döparen. Han var en sann profet som avstod från allt som band honom till makthavare, rika män och jordisk bekvämlighet. Han drog ut i ödemarken. Enkelt klädd gick han in i strikt fasta, han varken åt eller drack. Han är besatt av en demon, sade man. Visst, man ville att Gud skulle sända sina Gudsmän, men inte så allvarliga botpredikanter som Johannes döparen. Man ville ha sin egen version av Guds bud som man själv kunde hantera. Inte Johannes döparens och Guds absoluta krav på rättfärdighet som dömde alla människor till de syndare vi är.
Så kom Jesus Kristus Guds son. Han åt och drack med dem som bjöd in honom, till och med horor och korrupta tulltjänstemän. Det gillade folk inte heller Man sade att Jesus var en festprisse som frossade i god mat och starka drycker. Man kunde inte acceptera Guds fullkomliga kärlek till, till synes hopplöst förlorade syndare!
Men Visheten har fått rätt av sina barn, avslutar Jesus med att säga. För att förstå de orden tar vi fasta på det svar Jesus tidigare i texten gav åt män som Johannes döparen sänt till Jesus med frågan om Jesus verkligen var Guds Messias eller om man skulle vänta på någon annan. Jesu svarade då: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser! Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och, framförallt - höjdpunkten kommer i de sista orden: för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig!" Vishetens barn är Guds barn, Guds vishets barn. De känner igen och erkänner Visheten, det vill säga Gud, när de ser de gärningar som utförs av Guds son Jesus. I tro gav de Visheten, Jesus, rätt i det han sade och gjorde.
Att Messias skulle göra helandeunder och till och med uppväcka döda står att läsa i Gamla testamentet. Men det hade gått många judar förbi. För Messias var för dem framförallt en befriare.
En som skulle besegra folkets förtryckare så att man kunde leva efter Mose lag igen som man själv ville. Den totala befrielse från en fallen skapelse där synd, död och lidande helt försvinner, den frälsningen var för stor för att man skulle greppa den. Folkets hopp var alltså förkrympt till något mycket mindre än Himmelriket.
För de fattiga predikas glädjens budskap. För de fattiga i Anden som längtar efter Guds nåd och Hans storslagna löftens uppfyllelse, är Jesu ord och gärningar det man hoppas på. Han som den Yttersta tidens profet Elia, Johannes döparen, berett väg för, genom sin bot och löftesförkunnelse, nämligen Gud, har kommit. Salig den som inte tar anstöt av Jesus Guds son och avvisar det han säger, gör och är! Salig den som har öron och lyssnar i tro till det budskapet.
 
Varför vänder man sig bort från Guds profeter när de manar till bot och bättring och förkunnar ett hopp så underbart att det vida överskrider vår fattningsförmåga? Varför vill man inte ta emot Gud själv när han kommer för att frälsa oss? Den grundläggande orsaken är nog att det man vill är att Gud, eller tillvaron om man inte räknar med någon Gud, skall bli så som jag själv vill ha den här på jorden.
För många judar på Jesu tid innebar detta i korthet två saker. Först: De hinder i form av människor och strukturer som sårade den nationella stoltheten och innebar ofrihet, det vill säga romarna, skulle bort. Man ville kunna leva så fritt och fromt man önskade enligt sin egen tolkning av Guds vilja. Resonemangets kärna var: Jag vill leva rätt och riktigt och ha min stolthet och värdighet. Andra hindrar mig från detta. Det vill jag att Gud skall åtgärda. Eller, om man nu inte räknar med Gud, det vill jag att dem jag hoppas på skall genomföra.

Vad är då att leva rätt och riktigt? Det är ju olika för olika människor. I det gamla Israel och i det kristna Sverige var det att följa Guds bud i Bibeln. När ett folk däremot lever långt bort från Guds ords sanning kan det man håller för rätt och riktigt, för bibeltroende vara grymt och groteskt.
Den tredje söndagen i advent kallas livets söndag av kristna som vill att kyrkan skall ta tydlig ställning för det ofödda livet, mot fosterfördrivning. Så vi tar idag ett exempel som handlar om denna sak. När det ryska tsardömet under 1800-talet koloniserade stammar i öster om Uralbergen förfasade de sig över att vissa av folk där var så brutala mot sina fiender. Efter att ha besegrat en annan stam kunde man ta fast det folkets spädbarn, kasta upp dem i luften och spetsa spädbarnen på sina lansar för skoj skull. De såg inte sina fiender som medmänniskor utan bara som hinder för sina egna strävanden.
I det romerska imperiet var det vanligt att sätta ut oönskade spädbarn i skogen för att de skulle dö. Det kunde vara för att man önskat en pojke men så fick man en flicka, för att man hade redan mer barn än man ansåg sig kunna försörja eller för att barnet man satte ut inte var friskt. Här betraktades barnet som människa men samtidigt som ett hinder för ens egna önskemål. I våra dagar kan människor i högstämda deklarationer komma överens om att människovärdet är okränkbart. I antikens Rom såg människor på människans värde ett annat sätt.
Den kristna kyrkan låter inte människor utan Gud bestämma människors värde. Att man är en fullvärdig människa från befruktningsögonblicket bekänner vi faktiskt underförstått varje söndag i trosbekännelsen: Guds son blev människa inte först då han  föddes utan när Jesus blev avlad av Helige Ande i jungfru Marias moderliv. Kyrkofadern Ambrosius ger uttryck för Guds värnande om människolivet då han på 300-talet skriver: "De fattiga gör sig av med sina småttingar, och sätter ut dem och förnekar dem om de hittas. Ja, även de rika för att de inte skall behöva dela upp sitt arv mellan många, förnekar fostrat i själva livmodern; med livfull mordiskhet utsläcker de sin kärleksfrukt i själva det alstrande moderlivet." När kristendomen blev riksreligion i det romerska imperiet förbjöds dödande av spädbarn år 374.
Fram till 1960-talet betraktade de flesta svenskar abort som något ont. Nu är det få som hävdar den kristna synen att det ofödda barnet är en fullvärdig människa skapt till Guds avbild, vår nästa som vi skall visa medmänsklig omsorg om. Man kan istället hävda att det är rätt att döda oönskade barn. De hindrar mig ju från att göra det jag själv känner jag vill göra i livet. Ibland rättfärdigas det med att fostret inte alls är människa. Ibland, särskilt när graviditeten gått långt, säger man att det inte är en fullvärdig människa. Men man kan inte leva i tro på Bibelns Jesus Kristus och samtidigt förneka att det ofödda barnet är min nästa och att ett abortingrepp är att döda en medmänniska.
Sedan är frågan hur man skall leva i tro på denna sanning. De första kristna var glada om de kunde rädda enskilda människoliv. De gick runt på platser där man satte ut barn och tog han om dem. Då räddade de åtminstone några.
I Sverige av idag är mycket vunnet om vi bara lyckas lyfta frågan och får folk att tänka till. Så kan man i den offentliga diskussionen argumentera för samvetsfrihet inom vården så att barnmorskor inte avkrävs delta i abortingrepp om de av samvetsskäl inte vill det. Sådan samvetsfrihet finns i många länder, som i Norge. Men inte i Sverige. Oavsett hur många barnmorskor vården behöver anställer de ingen som av samvetsskäl inte kan medverka till fosterfördrivning . I Jönköpings län har man visst gått ännu längre. Där råder förbud för de som arbetar på förlossningskliniker att offentligt säga att abortingrepp är fel. De får bara delta i debatten om de är för abort.
Man kan också vara mer tydlig. Som den kände kristne danske författaren Poul Hoffman då han kommenterade ett abortingrepp han sett på TV. Han sade: "Jag såg läkaren i sin vita rock som tryckte upp sin sugmaskin i kvinnans moderliv gång på gång för att suga ut det lilla barnet. Det var som att titta in i helvetet. Vi måste ha klart för oss att det är något satanisk vi har att göra med." Den som överväger ett abortingrepp kanske ändrar sig då denne får höra vad detta i själva verket innebär. Så får det barnet leva. Därmed har man räddat en människa som Jesus dött för från en för tidig död.
Vi kristna får inte tiga här. Det gjorde inte våra kristna fäder.
Vi är ju kallade att stå upp för vår nästa, i synnerhet för dem som inte kan tala för sig. Och vi har den stora nåden att kunna brännmärka synd utan att fördöma den som syndat. Gud vill ju inget hellre än att ge sin nåd, förlåtelse och eviga liv till syndare, hur illa man än handlat mot sin medmänniska och hur hårt ens samvete än anklagar en.
 
Herren vill genom sin budbärare Johannes få oss att inse vårt behov av Guds nåd och förlåtelse. Han ger i Jesus Kristus sin nåd och förlåtelse och en så total lycka att vi inte kan begripa den fullt ut i vår jordiska begränsning.
Både du och jag kan sätta oss på tvärs mot detta budskap som de sura barnen på torget som varken ville dansa eller sjunga sorgevisor, och som Jesu samtida som tog avstånd både från honom och Johannes döparen.
Vi kan hamna fel i vår relation till Herren, till exempel då vi går upp i andra människors dåliga beteende och ser detta, inte vår egen synd, som det främsta hindret till ett liv med Herren.
Kristna som vill vara Bibel- och bekännelsetrogen klagar gärna över att man motarbetas på olika sätt i vår tid. Man hänvisar till Jesusorden om hur motståndare ger sig på Guds rike och vill hindra det. Men den största orsaken till att Kristi kyrka för en tynande tillvaro i vårt land är nog de kristnas egen brist på hängivenhet, på vår trötthet, feghet och att vi vill prioritera annat i livet är Guds rike. Morgonstjärnan Jesus bor i hjärtat men vår synd gör motstånd mot stjärnans ljus. Men det vill vi inte se. Vi är istället snabba att se fel hos andra och vill inte konfrontera våra egna brister som kan vara betydligt allvarligare.
Ledda av Guds Ande vill Skriftens författare och gudsmän ge oss klarsyn, sanningskärlek och tillit till Guds nåd, kraft, trofasthet och löften. Detta så att vi ser våra brister, bekänner dem, och tror och hoppas på Guds nåd och löften i Jesus Kristus.
Det som då kan uppmuntra oss är att frälsningen Herren vill ge oss är mycket större än vad vi kan fatta. Vi kan tänka på profeten Jesajas ord vi lyssnade till idag. Då Himmelriket bryter fram skall Herren göra Sions, det vill säga Guds folks öken lik Eden, dess ödemark till Herrens lustgård. Fröjd och glädje skall höras därinne, tacksägelse och lovsångs ljud. Denna ljusa verklighet äger vi i Jesus Kristus genom dopet och tron. Samtidigt får vi vänta på att få se den, intill den dag då Jesus kommer åter i härlighet.
Är detta vårt hopp, då kan vi känna oss som de fattiga, dödsdömda syndarna som jublar då de med sina öron får höra, ända in i hjärtat, hur stort och nödvändigt evangeliet om Jesus Kristus är! Ja låt oss, för att få ha det hoppet levande, alltid hålla oss till Bibelns ord som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så bliva evigt saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!.