Söndagen e Jul - Skriftetal o predikan


Sönd. e Jul, ”Guds son och Guds barn”, 2:a årg., Högmässa, Biskopsg. 10, 2012-12-28.
Texter: Jer 31:15-17; Gal 3:23-29; Matt 2:13-23
Psalmer: 348; (697:6); 120; 116; 575; 395; 432.    
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning.
Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre! Amen.
”Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev Lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.”
Galaterbrevet, kapitel 3, verserna 23 till 25.
Paulus använder här bilden av Guds bud, Guds lag som en övervakare över människor. Han tänker i först hand på judarna i det gamla förbundets tid och deras förhållande till Mose lag. Innebörden är denna.
Vi tänker oss en skara människor som till varje pris vill leva i Guds gemenskap. Livet med Gud är för dem den stora lyckan, målet och meningen med livet. Men varje gång de närmar sig Gud så ställer sig Guds lag i vägen och ropar: Du bryter mot det som jag befaller! Du är en syndare! Du kan inte närma dig den helige Guden och leva.Så måste människan som är syndare leva åtskild från Gud. Åtskild från Gud vilket innebär fångenskap i syndens värld, en värld dömd att gå under.
Men lagbudet som ropar ”du är syndare” kan bli till något gott!
Så får det vara om människan som förstår sig vara syndare tar emot Jesus som sin Herre och frälsare när han kommer till henne. Lagen dömer dig till att vara syndare för att du som så döms skall ta emot Kristus som din frälsare och av honom befrias från en tillvaro utan Gud till ett liv med Gud.
I Jesus finner jag Guds nåd och förlåtelse och Gud själv på samma gång.  Är jag förenad med Jesus kan lagen ropa att jag är syndare hur mycket den vill! Jag får ju av Jesus Guds rättfärdighet och kan klä mig i den. Då är jag fri från syndens, dödens och domens värld och kan vara fri i Gud. Jag kan i hans rike få leva mitt människoliv som Skaparen hade tänkt att det skulle levas, för tid och evighet. Var som har skett är att jag genom tron på Jesus fått bli ett med Jesus. Jag har fått bli Guds rättfärdige barn såsom Jesus är Guds helige enfödde son. Så förenad är jag med min Herre!
I den föreningen förblir jag så länge jag låter Guds bud brännmärka mina brott mot Guds vilja så att det svider. Så att jag ångrar mina synder och vill slippa bryta mot buden, och därför lever i stor tacksamhet mot Jesus för att gett mig förlåtelse och frid med Gud. För att han låter sin Ande arbeta med mitt hjärta så att jag älskar Gud, Guds nåd och Guds vilja mer och mer!
Nu finns det, så länge vi lever på denna jord med vår benägenhet att bryta mot Guds bud, med vår trötthet som tar ifrån oss orken att kämpa med det som är fel i våra liv, en stor risk.
Det är att den som funnit på befrielsen från lagens dom i tron på Jesus och Guds frid i Jesus glömmer bort både lagens bud och Jesus själv. Kvar blir tron som inte är en kärlek till Jesus utan något annat. Livshållningen blir nu: Jag tror, därför kan jag leva som om lagen ej fanns! Jag är ju befriad från lagens dömande rop som säger att jag är syndare. Det blir som om trons liv är ett liv där det är fritt fram att synda.
Det som är speciellt för den som säger sig tro utan ånger och utan en vilja att lyda Guds bud är att man bryter mot Guds bud i det fördolda. Man bryter mot Guds bud så länge det inte skadar mitt anseende som kristen bland mina kristna trossyskon. Man är en ögontjänare i så måtto att man låter sin kristna omgivning styra vad som är tillåtet och otillåtet för mig. Man lever ett liv som är anständigt i det kristna sammanhang man befinner sig. Är man ensam där det ingen medkristen finns som kan övervaka mig, lever man annorlunda.
Det kan också vara så, att i detta kristna sammanhang godtas vissa brott mot Herrens bud och då kan alla där bryta mot dem. Det är i sin ordning för jag inte tar vissa av Guds bud på allvar. Det finns till exempel kristna miljöer där man kan ogenerat kan hänge sig åt statusjakt men där annan form av okristen livsstil inte är accepterad. Guds lag och budord i Bibeln är då inte min övervakare utan mina medkristna. När mina medkristna är nöjda då anser jag och alla mig vara en Guds vän.
Hur skall man komma ut ur ett sådant beteende? Hur skall man bryta med en livshållning där man utan ånger lever ut vissa synder?
Jo, först genom att åter söka sanningen i Guds ord och låta alla Guds bud döma hela mig. Detta i tacksam medvetenhet om att Guds bud vill driva mig till Kristus och att Kristus Guds son vill göra mig liga helig och god som han själv är.
Vi kan inför syndabekännelsen tänka på följande bud:
Kärleken till materiella ting tränger ut kärleken till Gud och till min nästa.
Föraktfullt och förljuget tal och tankar om andra skiljer mig från Guds sanning, barmhärtighet och kärlek till mina medmänniskor.
De orena tankarna, ord och gester som de genererar, är något som Gud kallar mig att ständigt kämpa mot.
Strävan efter makt för maktens egen skull får mig strida mot medmänniskor som Gud kallat till ansvarsuppdrag jag själv vill få kontroll över.
Sedan när du inser hur du bryter mot Guds bud och låter Herrens bud slå fast att du är syndare får du se på Jesus som din frälsare från synden.
Du får se honom som han verkligen är, din Herre och frälserman som burit och bär din oförmåga att lyda Gud bud och ger dig Guds förlåtelse och sin rättfärdighet och helighet.
Då har lagen fått vara din övervakare som gjort dig beredd att möta Jesus.
Då är du Guds fria barn, arvinge till Guds himmels härlighet där du en dag skall få träda in, fri från all synd som Guds bud påmint dig om här på jorden.
Det barnaskapet får du i Jesus Kristus som i nattvardens bröd och vin ger dig, ångerfulle och Jesustroende syndare, del av sin egen gudomliga natur som han äger i egenskap av Guds enfödde son.
Låt oss därför be och bekänna!

1a e jul 2 årg 30 dec 2012 Högmässa, Lund: Predikan
 
Nåd vare mer er och frid från Gud vår fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst.
Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro.
Låt alltid klinga i min själ  en sång till dig som vill mig väl.
och fyll mitt hjärta med en psalm  till vaggsång vid din krubbas halm.
Pris vare Gud som med sitt ord har sänt sin son till denna jord.
Av änglakörer fylls hans hov  och rymden skallar av hans lov!
”Så säger Herren: Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig eftersom hennes barn inte längre är till.”
Profeten Jeremias bok, kapitel 31, vers 15.
Rama var en ort på gränsen mellan nord och sydriket som Israels delades upp i, efter kung Salomos död. Rama var en av de 26 städer som en gång blivit tilldelade Benjamins stam vars mor var Rakel, hustru till patriarken Jacob. Rama blev en uppsamlingsplats för de judar som år 586 skulle deporteras till Babylon. Inför uttåget till fjärran land så kan åldringar och sjuka som inte skulle klara fångtransporten ha gallrats ut och massakrerats av den babylonska armén. En sådan massaker kan ha föranlett profetorden om hur Benjamins mor ropar ut sin förtvivlade sorg över hennes efterkommandes grymma öde.
Men orden är ju framförallt en profetia om Herodes grymma dåd där han lät döda småbarn i och omkring Betlehem eftersom han kände sig hotad av de vise männens budskap att Messias hade fötts i denna Davids stad. Massakern som Jeremia profeterar om uppfylls då Jesus föds till jorden. Profetian har, liksom då Jeremia uttalade orden, samband med att israeliter, Jesus och hans familj, beger sig till främmande land med främmande herrar, till Egypten denna gång.
Vad innebär då allt detta?
Om Rakels sorg över det som hände i Rama sägs att den var så stor eftersom dessa barn inte längre fanns till. Det handlar då inte bara barnen som dödats. Det gäller även de som deporterats, förvisats till Babylon. Det innebar ju att löftet Gud givit Rakels och patriarken Jacob och deras barn, Israels folk, att få bo i det heliga landet, det löftet tyckets ha dragits tillbaka. Förbundet med Gud och Israel tycktes Gud ha upphävt. Och då var det som om Rakels barn, löftets barn, inte längre existerade. Därför ville hon inte låta trösta sig.
Men till orden om Rakels sorg knyts ett löfte. Barnen existerade: De skulle en dag återvända. Olyckan skulle följas av välsignelsen som bestod i att få vända hem till Herrens land. Profeten fortsätter: ”Sluta med din högljudda gråt, låt inte dina ögon fälla tårar. Ty ditt verk skall få sin lön, säger Herren, och de skall vända tillbaka från sina fienders land. Det finns ett hopp för din framtid, säger Herren: Dina barn skall vända tillbaka till sitt land.”
Motsvarande löfte finns ju med i julevangeliet: Jesus och hans familj lämnar Israels land och flyr till Egypten samtidigt som fienderna dödar barnen som blev kvar i Betlehem. Men Jesus skulle vända åter till sitt land; ”Ut ur Egypten kallade jag min son”, skriver Matteus, vilket är ett citat från profeten Hoseas bok. Eller med andra ord: ”Ut ur ofriheten under en främmande, mot Gud och hans folk fientligt sinnad makt, för jag dig, säger Herren.” Jesus skall bli ett med Guds befrielse av sitt eget folk. ”Ut ur Egypten kallade jag min son”, skriver Hosea och Matteus som citerar Hosea. Israels folk är i citatet betraktat som en person, ett kollektiv, som Guds son. Det fick lämna träldomen under en ond främmande Herre och bege sig till det förlovade landet för att tjäna Herren i hans välsignelse. På samma sätt skall Messias, Jesus Guds son, få vända tillbaka till det förlovade landet.
Man kan tycka att en massa händelser blandas samman hos Matteus: deportation till Babylon och fångenskap i Egypten. Den första stora befrielsen där folket under Moses ledning fick lämna slaveriet i Egypten. Och så löftet om en ny befrielse efter fångenskapen i Babylon. Den sistnämnda fångenskapen berodde på att folket som en gång förts från Egypten till det förlovade landet, avfallit i olydnad, varför Herren drog tillbaka sin skyddande hand. Det var ett återfall och hemvändandet från Babylon en upprepning av den första befrielsen.
Faktum är att fångenskap och deportation som innebär att Israels folk hamnar under främmande, gudlösa Herrar utan möjlighet att rädda sig själv alltid visar hur Guds folk behöver Guds räddning. De behöver Guds räddning om och om igen eftersom folket åter och åter faller i synd. Och Gud glömmer inte sitt folk. När det är som mörkast, när man likt Rakel alldeles förtvivlar, då kommer Herren med sin nåd och hjälp.
En annan sak som dessa citat påminner om är splittringen.
Rakel gråter över sina barn. Rakels barn var Benjamin och Josef. Josefs söner var Efraim och Manasse. Dessa söner hörde till Nordriket. Benjamin och Juda var förbundna i sydriket. Nordriket hade krossats av Assyrien redan på 700-talet före Kristi födelse. Sydriket bestod ett par hundra år till innan det hamnade under Babylon och en stor del av befolkningen fördes dit. Rama var som sagt en ort på gränsen mellan nordriket och sydriket. De båda rikena hade fört krig om staden. Rakel gråter över både nordrikets och sydrikets barn som strider mot varandra. Hon gråter över ett splittrat folk.
Men löftet som ljuder är att Israel skall komma tillbaka som en son, som ett folk. Jesus är Messias, frälsaren, i vilket alla Guds barn skall enas. Han är Guds ende son. I honom blir alla Guds barn, de blir ett i Kristus! Splittringen är upphävd! Jesus vände åter från Egypten till Israel när Herodes hade dött. Där skulle han fullborda sitt verk till välsignelse för sitt folk, så att gudsgemenskapen kunde återupprättas.
Samtidigt får vi veta att Josef inte kunde stanna i Judéen eftersom Herodes efterträdare där, Arkelaus inte var att lita på. Men Guds son fanns nu ändå i det förlovade landet, där han skulle växa upp i staden Nazaret i Galiléen och lida, dö och uppstå i och utanför Jerusalem.
Detta lär oss bland annat att Messias födelse driver konflikten mellan Gud och Guds fiende, mellan Guds folk och dess fiender, till sin spets. Barn dödas då Messias föds. Det säger att Messias ändå trots motståndet kommer att fullborda sitt frälsningsverk i det heliga landet som det var tänkt. Frälsningen skall fullbordas av Guds Messias i Israel. Det sägs att Guds folk skall få återvända till Guds gemenskap i Gud rike, i hans land, av nåd allena. Gud själv skall föra folket dit. Vad mer är: Guds Messias blir den ledare som gestaltar hela Guds folk. Jesus är Guds son som utför befrielsen och för oss tillbaka till Gud. Han gör om Israels befrielse på ett fullgott sätt. Där folket hade misslyckats att lyda Guds bud, där lyder han, i folkets ställe.
Här på jorden får vi lita på Jesus mitt under alla faror. Personer som Herodes och senare Arkelaus är ondskans herrar i denna världen som för krig mot Guds folk. Men Jesus är mitt ibland oss i alla dessa attacker på Guds folk. Han fullgjorde sin frälsargärning och är med de sina i alla dagar intill tidens slut. Mitt i olyckan, och nederlagen och angreppen finns Jesus där. Han är Guds frälsningsverk och fullföljer det genom att vara med de sina till denna tidsålders slut. Jesus är med oss alla dagar, intill tidens ände, inte minst där de kristna far illa, är uppgivna och förföljs.
Guds son och Guds barn är ämnet denna söndag. Det handlar om Jesus Guds son och de som genom dopet i Jesu namn och tron på honom är Guds barn. Gemenskapen med Gud är det som står i centrum. Denna är så stark att de som hör Gud till kallas Guds barn. Medlemmarna i Guds folk är så enade att de alla kan kallas Guds son i singularis som vore de en enda person. De kristna är nu lemmar i en enda andlig kropp, det är ett i sin frälsare och Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde son. Splittring finns inte mellan de som hör honom till utan i Kristus är man ett i Gud.
Detta är inte alltid lätt att tro. Otron är ett hinder både från att höra Gud till liksom från att söka Guds frid med andra människor och tjäna min nästa med Kristi tjänarsinne. Otron är det stora hindret mot Gudsgemenskap.
Rakel i bibelcitatet lider av otro. Otron kommer från förtvivlan över det hon såg: ”Rakel sörjde sina barn. Hon ville inte trösta sig eftersom de inte längre fanns till.”  Det handlar om en from kvinna som förtvivlar. Man kan tänka sig att förtvivlan som drabbar Jesustroende gäller två saker.
Det kan vara detta att se sina egna barn döda, massakrerade. Det handlar om ondska och lidande och sorg som är outhärdlig.
Det kan också vara att barnens olyckliga öde tycks visa att förbundet med Gud har upphört eftersom den framtid som barnen, det kommande släktledet, utgjorde inte längre fanns till.
Först något ondskans framfart i världen som kan kväva, släcka vår tro. Massakrer av gamlingar och svaga i Rama. Barnamorden i Betlehem. Civila som lemlästas i våra moderna krig. Barn som vi känner som insjuknar och dör. Sådant kan driva en till förtvivlan. Det kan få djupt jesustroende människor att drabbas av sorg som är så djup att det inte vill trösta sig.
Vad är att säga om detta?
Det hjälper ofta inte att säga att Jesus är med oss i lidandet, att han är solidarisk med människor i olyckan. De förde ju inte barnen i Betlehem till liv igen, att Jesus var solidarisk med dem, att han var deras broder. Det verkliga hoppet som är grunden som trösten kan vila på, är uppståndelsen från det döda: Jesus kom inte för att rädda människor ur en olycka för att de sedan så småningom skulle få gå under i nästa. Jesus har kommit för att befrias oss från syndens, dödens och djävulens våld helt och hållet, en gång för alla, för all evighet i Guds himmel. När Jesus föds i Betlehem föds han för att dö och sedan uppstå igen till evigt liv. När jag genom dopet och tron på Jesus blir Guds barn är det för att dö från jordelivet för att sedan få leva igen i all evighet inför Guds ansikte. Rakel gråter över sina barn. Det finns inte längre till.
Tror hon.
Men det är inte sant. Guds löfte och välsignelse har inte upphört trots att hennes barn massakrerats. Trots alla oskyldiga civila som torteras, lemlästas, mördas i världens konflikter, trots nära och kära som dör i sjukdom och olyckor alldeles för tidigt så gäller det hopp som evangeliet förkunnar. Gud kallar män och kvinnor, barn och gamla, till gemenskap med sig i Jesus Kristus, för att de en gång skall uppstå och leva med honom för evigt.
Uppståndelsetron är inte en flykt från verkligheten. Det är vårt enda hopp i en verklighet där vi så ofta möter död och lidande så orättfärdig och grym att vi inte förmår att hantera det. Därför skall denna sanning präntas in om och om igen i kristen förkunnelse och i kristet gudstjänst liv: Tro på Jesus och du får uppstå med honom och leva för evigt inför Guds ansikte i Guds himmel!
En annan källa till förtvivlan kan vara att man förefaller så övergiven av Gud att man tror att förbundet är brutet. Löftena i Bibeln är sanna, talet om nåden, Guds kraft, uppståndelsen och livet, dem tror jag på, de är sanna: Gud som uttalat dem i Skriftens ord, han lever och regerar.
Men detta gäller inte mig.
Den synd jag har begått är för stor, synderna är för många. Jag fick så mycket av Herren men jag svek. Mitt eget fromhetsliv har gått i stå och jag känner bara trötthet, uppgivenhet och mitt eget hjärtas kyla i umgänget med de heliga tingen. Hoppet verkar dött. Döda som de Rakels barn vars död för henne också verkade vara Guds löftes död.
Då kan det vara gott att påminna sig följande: Guds egen son föddes på Israels jord för att frälsa Israel från deras synder. Men en mycket kort tid efter födseln lämnade han det folk var född till att frälsa. Josef fick ta honom och Maria därifrån. Gud tog Jesus från sitt eget land. Det blev en omväg till Egypten, till det land som mer än andra representerade fångenskap och vanmakt. Men Jesus Guds son skulle komma tillbaka och genomföra sitt frälsningsverk. Hoppet var inte ute fastän det verkade vara så.
Det kan vara gott att påminna sig att Jesus undandrogs Guds rikes fiender, som tetrarken Arkelaus. Guds rike här på jorden har att ta hänsyn till mörka krafter och förhålla sig till dem på ett vist sätt som kan ge intryck av att Guds rike är svagare.

Men framförallt är det gott att påminna sig om att Guds son Jesus Kristus kom för att frälsa syndare som inte kan hjälpa sig själva. Men som är syndare som vill låta sig frälsas, som gör sig bekymmer för hur de har det ställt med Gud.
De gammaltestamentliga citaten påminner hur Gud räddar de sina i nöden.
Och i ljuset av Jesu födelse och det han fick uppleva strax efter det att han kommit till världen, säger dessa citat att Jesus är räddaren i nöden. Han är med oss i nöden, i all nöd, syndanöd och olyckor som är en följd av synden. Och han för oss ut därifrån. Jesus är, som hans namn säger, Gud som frälser. Han ensam ger Guds förlåtelse, Guds upprättelse och Guds liv som är evinnerligt i det rike som är evinnerligt.
När vi likt Rakel drabbas av sorg som blir till förtvivlan skapad av upplevelsen att vara övergiven av Gud då får vi tro denna sanning. Vi får tro att Gud sände sin son till världen för att rädda syndare till evigt liv.
Genom dopet och tron på evangeliet tar vi emot den räddningen. Så blir vi Guds barn som Gud för från död till liv, från slaveri under synd och djävul, till frihet i rättfärdighetens tjänst hos Bibelns Gud. Amen!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara. Från evighet till evighet, Amen!