Fjärde söndagen i advent


4:a söndagen i advent, ”Herrens moder”, 2:a årgången,
högmässogdtj., Bantorget 5, 2012-12-23
Texter: 1 Mos 3:14f; Fil 4:4-7; Luk 1:30-33
Psalmer: 107:1-3; (Lovpsalm 10); 164; 107:4-5; 109; 112.
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O Du som Sion vårdar, Sänd över oss din Ande ner.
I dina helga gårdar oss till din ankomst själv bered
Giv nya sabbatsstunder, Till vila för vår själ
Gör nya nådesunder, befria syndens träl

Lös varje bunden tunga Och helga så din brud

Att evigt hon får sjunga, Ditt lov o frälsare och Gud! Amen!


Ängeln kom in till Maria och sade: ”Hell dig du högt benådade, Herren är med dig!”

Så hälsade ängen Gabriel jungfru Maria när han trädde in i hennes hem för att berätta att hon skulle bli avlad med den Helige Ande och föda Jesus, Gud den högstes Son.
Även om Marias uppdrag är alldeles speciellt kan alla kristna ta till sig dessa hälsningsord som ord som Gud riktar till alla sina barn: Som Guds barn är man benådad. Man är Guds barn av nåd allena för att Gud ser bort från våra synder och låter oss vara hans barn fastän vi inte förmår ära Gud såsom vi är kallade till.
Eftersom Gud visar oss sin nåd kan vi vara säkra på att Herren alltid är med oss, han skyddar och bevarar oss från allt ont!
Inför varje uppdrag vi får av Gud i livet gäller att vi utför det i hans nåd och förlåtelse och att Han är med oss i utförandet av uppdraget. Därför får vi liksom Maria vara glada – Det som sker med oss är i någon som vi utför i och av och för den gode Guden.
Att det kan få vara så, är ju frukten av att Gud en gång blev människa och lät sig födas in i vår värld av jungfrun Maria som Jesus Kristus.
Det är genom att lita på Jesus Kristus, genom att lyssna till och tro på Bibelns ord om honom, genom be till Gud i Jesu namn, som vi lever av Guds nåd i trons visshet om att Gud är med oss. Därför får vi idag med Maria glädjas över att vår Guds son kommit till vår jord som vår frälsare som ger oss Guds nåd så att vi kan leva med Honom som Hans tjänare.

Sedan är det ytterligare saker som Marias fullgörande av sitt uppdrag kan lära oss. Som att vårda Guds ord så att det får vara något som vårt i kärlek hjärta är fäst vid. Det är det första vi skall säga något om.

Ängeln berättar för Maria att hon skall bli havande och föda en son.

Hennes son skulle också vara Guds son.
Den oändlige tar gestalt i något jordiskt, begränsat.
Den allsmäktige, väldige Guden blir ett foster som skulle födas till världen och leva sitt liv som en sårbar människa.
Detta att Gud kommer till oss i något jordiskt och begränsat är ett ledmotiv i kristendomen.
Bibelordet, liksom förkunnelsen som sanningsenligt utlägger bibelordet, är Gud som kommer till oss i det begränsade, de ringa, det lilla.
Guds närvaro i dopvattnet och i nattvardens bröd och vin är det två andra stora exemplen på detta.
Så oansenligt och så oändligt stort.
Med våra ögon och öron ställs vi inför det oansenliga, med vårt hjärtas tro ser vi i ordet och sakramenten den allsmäktige Guden.

Att Gud kommer till oss i en så ringa gestalt, ger människor möjlighet att missbruka Guds närvaro, att förkasta den, att vara likgiltig inför den, att våldföra sig på den.
Gud vill att vi skall vårda honom själv när han kommer till oss i förkunnelse, dop och nattvard. Ja, han kommer så i kärlek till oss och vill få denna kärlek besvarad av oss.
Men just detta att kan kommer till oss på detta oansenliga vis visar att ingen är tvingad att besvara kärleken.
Gud kom till världen som ett litet barn. Det skulle älskas och vårdas av sin mor, Maria och barnets fosterfar, Josef.
Andra skulle bemöta barnet annorlunda.
Vi kan tänka på hur kung Herodes faktiskt kunde ha dödat Jesus.
Och Pontius Pilatus, understödd av den judiska religiösa överheten, var den som skulle lyckas med att döda Jesus.

Samme Gud som lever i Jesus kommer idag till oss i ordet och sakramenten. Och, som det var då Jesus föddes in i vår värld, så är det så att Guds kärlek som möter oss där blir långt ifrån alltid besvarad med kärlek.
Vi kan tänka på hur makthavare idag kan förhindra kristet gudstjänstliv, stänga kyrkor, bränna biblar och döda kristna tillbedjare.
Vi kan tänka på hur Guds närvaro i ordet och sakrament idag erbjuds vårt otacksamma folk som inte bryr sig, som föraktar och hädar mot det.
Vi kan tänka på hur vi själva ofta är vårdslösa mot Gud när han kommer till oss i förkunnelse och i den heliga måltiden. Hur vi kan slösa bort dopets gåvor genom att inte leva i dopets liv, genom att hyckla och vara skenheliga.
När så sker vanvårdar vi Gud när han kommer till oss i det lilla.
I motsats till Maria.
Jungfru Maria tog väl hand om Gud när han kom till henne i sonen Jesus.
Hon vårdade honom med omsorg och levde i lydnad mot Guds bud varigenom hon besvarade kärleken från Gud, kärleken som hennes barn visade henne.
Det var naturligt för Maria att ta väl hand om det levande Ordet Jesus - Han var ju hennes lille son, om än också var den Högste son.
Det vet vi ju, att för sunda, friska föräldrar fyller barnet hela tillvaron, man har att utföra sin föräldragärning och ta hand om det. Det gör man samtidigt som man älskar det.
Det bara är så.
Maria fick inte höra förmaningar om att hon skulle vara en bra mor.
Det togs för givet, det hörde till kallelsen.
Så är det på ett sätt också för en människa som är Guds barn, som fötts på nytt av dopet och tron. Detta att Gud i nådemedlen skall tas emot med kärlek och omsorg är en inställning som visar att man är kristen.
Vänder du dig bort från ordet och sakramenten genom ointresse, felprioriteringar, hyckleri, kärlek till synden eller annat, så vanvårdar du Jesus. Ja, risken finns att du låter honom dö. Dö bort från ditt liv. Och då har du inget hopp längre!
Marias förhållande till Jesus kan hjälpa oss att ta väl hand om Gud i ordet. Liksom Herrens moder kan vi vara uppmärksamma och glada för det, när det levande ordet Jesus kommer till oss i ordet och i sakramenten. Vi får ta väl hand om Gud själv som vore han ett litet barn som vi alltid vill ha nära oss, och se till att han får en stor plats i vårt liv.
Liksom Maria gav Jesusbarnet sin kärlek får vi ge Gud själv vår kärlek när han kommer till oss i bibelordet, i dopvattnet, i nattvardens bröd och vin.

Den andra saken som vi skall lyfta fram är att Jesus genom att födas som människa och son till Maria blev förbunden med alla människor på denna jord. Detta för att erbjuda alla människor förening med Gud, både här på jorden och sedan för evigt i himmelen.

Guds son blev människa.
Då blev han genom Maria medlem i en släkt.
Han är förbunden med en räcka av förfäder i köttet.
Jesus är av Jakobs hus, han är ättling till patriarken Jakob.
Man kan säga att Jakob är den som representerar släktbanden bakåt. Jakob är stamfadern till Israels tolv stammar.
Han var den siste som ensam ärvt den välsignelse patriarkerna Abraham och Isaak fått före honom.
Fram till Abraham kom generationer av fäder som kunde härledas till ända tillbaka till Sem och dennes far Noa.
Noas förfäder levde före syndafloden. Till sist hamnar vi, om vi följer Jesu släktregister bakåt i tiden, hos Adam, stamfadern för oss alla.
Jesus är ättling till Adam och Eva - precis som du och jag.
Alla människor är, som Adams barn, förbundna med varandra och med Jesus rent köttsligt, genetiskt.

Så är Jesus också Davidsättling.
Han skall ärva sin fader Davids kungatron.
Davidsättlingen representerar hoppet i Israels historia.
Fastän Davids rike hörde det förflutna till väckte Davidsnamnet hopp inför framtiden.
David är den segerrike kungen som symboliserar att Gud skall välsigna sitt folk med framgång och ära: Gud skulle ur Davids rot och stam kalla en kung som skulle införa det Messianska riket.
Davids rike, Israels korta storhetstid som snart hade tagit slut, pekade fram emot detta Guds slutgiltiga rike som skulle vara evigt.
David pekar fram mot Jesus, Messias, som skulle fullborda Guds löften för sitt folk genom sitt försoningsverk.

På samma sätt som Jesus, har du och jag genom vår släkt rötter som går tillbaka i tiden. Rötter och arv i form av förfäder som bidragit till att göra oss till det vi är. Vi bär i oss inslag av förfäder som levat tusentals år före oss.
Samtidigt är du och jag ett nytt släktled. Vi är en del av framtiden för en del av mänskligheten.
En sak har vi gemensamt med alla människor som utgör denna mänsklighet.
Vi hör till ett släkte som skall ta slut.
Några av människors barn är det sista som skall få leva på denna jord.
Allt jordiskt skall upphöra.
Det har en ände.
Det har inget evigt hopp i sig själv.
Man kan säga att vi alla bär på förruttnelse, död och undergång.
Men med Jesus är det annorlunda.
Hans välde och rike skall aldrig ta slut.
Jesus är den förste anfadern i ett människosläkte som har en evig framtid.
Och det väldet kan vi få vara med i.
Genom att med dopet och tro på vad dopet i Jesu namn innebär, få inympas i det släkte han inlett.
För samtidigt som Jesus, sann människa är en av oss, är han också något annat.
Han, bara han, är en framtid fylld av evigt hopp.
Maria föder en son som skall leva för evigt, han grundar ett släkte som skall finnas till utan slut.
Det får hon och vi gå in i, genom vår tro.
Maria föder Jesus. Hon är hans son till köttet.
Men Jesus skulle också föda henne, Maria, på nytt på ett andligt sätt.

Jesus är vår broder till köttet.
Men han kan också få bli vår andlige anfader, huvudmannen i en släkt bestämd för att leva för evigt inför Guds ansikte. Så sker när vi blir födda på nytt som Maria och alla andra Guds helige. När vi av hjärtat tror att Jesus Marias son är vår frälsare och Herre, och när vi låter den tron bestämma vår verklighets-uppfattning, våra attityder, tankar, ord och gärningar.

Och det skall vi se på nu, tron på Guds ord om Jesus som Maria trodde på och som också vi är kallade att tro.
Maria är en förebild i tro. Det påminns vi om ständigt som kristet på ett alldeles speciellt sätt.
Vad kan det vara?
Att vara förälder till ett litet barn innebär full sysselsättning.
Speciellt när barnet är nyfött så har man att göra som mor och far.
Men en sak man gör som förälder, som är oerhört betydelsefull för barnet, kräver egentligen ingen ansträngning alls.
Vad kan det vara?
Jo, det är att ge sitt barn ett namn.
Det är en gärning som är oerhört viktig men som egentligen inte kan sägas kräva något arbete. I alla fall inte om någon talar om vilket namn man skall ge sitt barn.
Och det är den enda anvisningen som ängeln Gabriel ger Maria när han berättar för henne att hon skall föda en son: ”Du skall ge honom namnet Jesus”, säger ängeln.
Och det gör Maria.
När vi tänker på Guds son får vi också tänka på att hans namn är Jesus därför att Gud ville det och därför att Maria i tro gav honom det namnet.
Jesus är inte bara namnet på vår frälsare, det är ett namn som vittnar om Marias tro.
En människas namns innebörd var verkligen ingen bisak i biblisk tid.
Namnet sade vem den som bar det var eller vad denne levde för och bekände sig till.
Jesus betyder ”Gud frälser” eller ”Herren är frälsning”.
Det är det viktigaste vi behöver veta om Jesus: Han är Gud som frälser oss, som gör oss till Guds barn för tid och evighet.
Namnet Jesus, eller Josua, var vanligt bland judiska pojkar på den tiden.
Det uttryckte föräldrarnas stora tillit till att Israels Gud är den som frälser, befriar från allt ont.
När en judisk förälder såg sin lille son och oroade sig för det, påminde namnet Jesus dem om att Gud räddar barnet och oss alla från allt ont.
Det var också ett vittnesbörd om att pojken hörde till Guds frälsta folk.

Alltså: När en pojke med namnet Jesus växte upp gjorde namnet denne till en levande bekännelse för sig själv och för andra: Gud frälser. Israels Gud frälser. Räddningen finns hos Bibelns Gud. Min Gud är frälsningens Gud!

Jesus Marias son är ju en alldeles bestämd Jesus. För honom betyder namnet mer än att Gud frälser.
Hans namn pekar inte bara på Gud som frälser - Han är själv Gud som frälser. Han är en livsfrukt av Guds eget väsen som förenar sig med mänsklig arvsmassa.
Han är Gud själv som renar det mänskliga släktet från synd och död.
Nu vet vi att Jesus Kristus, född i Betlehem, är Marias och Guds son, världens frälsare.
Men hur kunde Maria veta detta?
Jo, hon trodde på Guds ängel.
Hon och Josef trodde på budskapet från himlen.
Man kan tycka att Maria trodde för fort. Hon borde ha funderat mer, vägt skäl för och emot, och förvissat sig om att ängelns besök inte var en hallucination.
Men faktum är att ängelns ord är Guds direkta tilltal till Maria.
Guds Ande rör genom ängelns hälsning och budskap vid Marias öron och hjärta.
Då skapas tro hos människor som inte avvisar Guds ord i otro.
Det gjorde inte Maria. Hon var benådad och Herren var med henne. Hon hörde Gud till och som sådan lyssnar hon i tro till ängelns budskap.

Vi kan tro på denna sanning för att den uppenbaras för oss i Bibeln.
Vi ställer då inte kritiska frågor om hur det kunde ske och om texten återger en verklig händelse eller ej, vi bara tror som Maria.
Det viktigaste i det kristna evangeliet, det uppenbaras för oss av Guds ängel redan i skildringen av hur Jesu födelse skulle gå till, i ängeln Gabriels möte med Maria: Detta viktiga är att Jesus är Gud som frälser oss. Tror du det så är du Guds barn!
Själva namnet Jesus är en livgivande sanning och den mest grundläggande kristna bekännelsen på samma gång.
Jesus frälser den som tror att han är den han är, Gud som ger människans frälsning.
Låt oss tro den sanningen som jungfru Maria bevarat åt oss, inte minst genom att ge sin son det namn som Gud den högste hade bestämt för honom.
Då kan vår glädje över hennes sons födelse också vara vår glädje över att vi i Jesus föds på nytt för ett evigt liv med Gud i himmelen!
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar lär förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga. Genom J esus Kristus vår Herre! Amen!