12 e tref "Friheten i Kristus", 2 årgång, Högmässa Lund 18-07-2013

Texter: 5 Mos 10:17-19; Rom 13:8-10; Matt 5:38-48.

Psalmer: 177; (697:6); 588; 407; 274; 393, 102.


Skriftetal:


I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:


Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!
 
”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.”
Romabrevet, kapitel 13, vers 8.
”Stå inte i skuld till någon”, skriver Paulus, efter att i versen innan ha förmanat de kristna att fullgöra sina skyldigheter mot överheten. Nu handlar det om vad man är skyldig sin nästa, de medmänniskor som Gud sänder i vår väg. Det handlar om att fullgöra budet att älska.
I versen som följer är Paulus konkret och räknar upp bud ur dekalogen. Kärleken till nästan är inget tomt prat, det handlar inte känslosamhet eller filosofi.
Det är något som förverkligas då man lyder Tio Guds bud.
Dessa bud manar oss ständigt att uppfylla dem. Det är innebörden i att man inte skall stå i skuld till någon utom ”i kärlek till varandra”. Här blir skulden aldrig betald. Man är ständigt kallad att älska sin nästa.
Kärleken får sin konkreta tillämpning i de tio Guds budorden. Inför vår syndabekännelse skall vi återge dessa bud och låta innebörden i dem peka på sådant som kan saknas när det gäller vår förmåga att lyda buden. I dag är ämnet "medmänniskan" och vi tar fasta på den andra tavlans bud, 


Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
Hur har du det med respekten för äldre generationer, för deras erfarenhet, deras arbete för att bygga upp vårt fosterland; För deras andliga erfarenheter som de delar med sig av inte minst uppbyggelselitteratur och psalmer.


Du skall inte dräpa.
Ger du av dig själv och det du har, tid, kraft och pengar, för att hjälpa din nästa så att han inte far illa?


Du skall inte begå äktenskapsbrott.
Är du otrogen? Leker du med tanken att vara otrogen. Har du ett språkbruk som innebär att du stämmer in en jargong som hör samman med otukt och brist på respekt för äktenskapet?


Du skall inte stjäla.
Är du snål och hagalen?


Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Talar du illa om din medmänniska du ogillar? Är det verkligen viktigt för dig att tala väl om din nästa eller tolkar du allt till det sämsta om människor du inte kan tåla?


Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Avundsjukan hör till det som fördöms i dessa bud. Den sjukdom i hjärtat som har som sin motsats förnöjsamheten, att var vara tacksam för det man har.
Kan du finna dig i, att du själv, din familj, din församling, på många områden saknar vissa gåvor. Att ni får leva med svaghet och misslyckanden, att ni får ses er överglänsas av andra som lyckas bättre? Eller stör det dig då det går bättre för din nästa än för dig?

Aldrig kommer du eller jag att fullgöra dessa bud, alla är vi skyldiga att älska och älska än mer! ”Ty den som har älskat sin nästa har uppfyllt lagen”, skriver Paulus. Men det sker inte att någon människa uppfyller lagen.  Tidigare, i kapitel 3, vers 20, skriver aposteln: ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför Gud genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd!”

Tio Guds bud påminner dig om att du är en syndare som, på olika sätt, bryter mot alla dessa bud.
Förstår du inte detta, utan lever i lögnen om att du är en from och rejäl kristen, ett gott föredöme som alla har att se upp till, då kan du inte få förlåtelse. Därför att du ser inte ditt behov av den.
Utan Guds förlåtelse är du bunden i dina synder, du hör djävulen till och fortsätter med den inställningen kommer du att hamna i helvetet.

Men till dig som förstått att du ständigt och grovt bryter mot Guds bud, i tankar ord och gärningar säger Herren i sitt Ord, att du får förlåtelse tack vare Jesus Kristus. Han har betalt din syndaskuld och uppfyllt lagen i ditt ställe. Lita på detta glädjebudskap, och du hör den gode Guden till för tid och evighet.

Nu skall vi i syndaförlåtens ord, i evangeliet vi skall få höra och då vi tar emot nattvarden erbjudas Guds nåd och förlåtelse i Kristus. Vi skall få höra hur vi får del av Jesu Kristi rättfärdighet alldeles gratis när vi tror att han är vår frälsare som sonat vår synd och skuld.

Låt oss be och bekänna:


 



Predikan, 13 e tref, ”medmänniskan”, 2 årg, 25 augusti 2013


Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus,

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

”Också ni skall älska främlingen, för ni har också varit främlingar i Egyptens land.” Femte Mosebok, kapitel 10, vers 19.

I Gamla testamentet talas det om tre olika sorters främlingar.
Dels utlänningen, som tillfälligt kan uppehålla sig i landet. Utlänningen var utesluten från påskalammasfirandet och fick inte ha någon ledande post i det judiska samhället. Men vid tidens slut, säger Herren genom profeten Jesaja, så skall utlänningen som fruktar Gud upptas i Guds folks gemenskap och dela dess välsignelser.
Främling är också inhysemannen. Han som bor i en stat utan medborgarrätt, han som bor i ett hus utan att tillhöra familjen. Det kan vara en person som under en längre tid bodde i Israel utan att ha sin permanenta bostad där. Han fick inte heller delta i påskalammsmåltiden. Hans barn kunde köpas till trälar och frigavs inte vid jubelåret.
Så betecknas någon som främling med ett annat ord, ger. Nämligen den som tillhör ett utländskt folk men som är permanent bosatt i israel. Denne främling kan utgöras av en hel främmande stam, till exempel gibeoniterna, eller vara en enskild.
Han eller hon skall se sig lika älskad av Gud som Guds eget folk och åtnjuta gudsfolkets välsignelser. Denne främling skall israeliterna verkligen behandla väl, för han erbjuds av Gud delaktighet i Guds förbund.

När Herren i bibelversen vi läste påminner om att israeliterna varit främlingar, ger, i Egypten, understryker han att Kaanans land är Guds eget land. Det utvalda folket får leva där på Guds nåd: ”När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig”, läser vi i Tredje Mosebok, kapitel 25, vers 23.
Israel var Guds folk också i Egypten, men där var det uppenbart att de var främlingar på den plats de bodde. Som Guds barn tillhör man Gud och får bo någonstans i den skapelse som Gud äger. Vi lever där vi lever på Guds villkor och har Gud att tacka för det. Det har vi gemensamt med alla människor.
Som Guds barn är man kallad att älska alla i Guds skapelse liksom Gud älskar alla. Israels Gud är gudarnas Gud. Allt tillhör honom.

Främlingen som inte är utlänning eller inhyseman, är en person som är kallad att tillhöra Guds folk fastän man inte hör till de först kallade. Detta eftersom han bor i det förlovade landet. När vi är kallade att vårda oss om främlingen i vårt kristna sammanhang, gäller ett missionsperspektiv. Gud kallar dig och mig att älska alla liksom alla är älskade av Gud; Gud vill föra dem som vi får älska till sig. När du som kristen beter dig gott mot en icke-kristen visar det att Gud vill föra in denne människa i de troendes gemenskap. Ja, då att denne icke-kristne har att göra just med dig som är troende, har den människan kommit speciellt nära Gud.
Liksom hednafolken som bodde kvar i det Kanaans land som Gud gett sitt folk Israel. De levde nära Gud för de levde nära Guds folk.

Det grundläggande för oss i relationen med främlingen och med våra medkristna är att vara som Gud är. Att ge utan att få något igen. Hävda inte din rätt, sök inte egen vinning, utge dig för din nästa.
Gud vill ju inte vinna något själv på sina relationer med oss, honom kan vi inte få på vår sida genom att betala mutor eller genom att framstå som speciellt duktiga så att han gynnar oss på bekostnad av andra. På samma sätt är vi kallade att osjälviskt utge oss för de medmänniskor som Gud, genom oss, vill frälsa till evigt liv, utan att vinna något på det.

Om denna av Gud påbjudna inställning till vår nästa, handlar även evangeliet som vi skall stanna inför. Vi skall lyssna till verserna en gång till och se på vad de kan betyda.

Först skall vi säga att Jesus här undervisar om hur himmelrikets verklighet möter den jordiska verkligheten och att Jesu lärjungar då lever i båda dessa verkligheter. Du som hör Jesus till får vara ett himmelskt ljus i en mörk värld. Samtidigt som vi är begränsade av orättfärdigheten i oss själva och omkring oss, så är vi förbundna med Guds fullkomliga rättfärdighet. Vad detta innebär klarna mot slutet av det avsnitt som utgör dagens evangelieläsning.

Först säger Jesus.  
Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 39 Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. 40 Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad*, så låt honom få din mantel också. 41 Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. 42 Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Guds rikes rättfärdighet är något annat än den rätt som råder i samhället. Ledmotivet i himmelrikets rättfärdighet är att jag sätter min nästa främst. Jag bevakar inte i första hand mina egna intressen utan är kallad att tjäna min nästa.
I samhällets rättväsen råder andra syften. Här gäller det att förhindra själviska människor att ta för sig mer än vad de har rätt till.
”Öga för öga, tand för tand”, som vi till exempel kan läsa i Andra Mosebok kapitel 21, vers 24, var en urgammal rättsregel hos många folk. Dess syfte vara att begränsa vedergällningen till att inte gå utöver vad man drabbats av. Hade man utsatts för en oförrätt skulle man inte slå tillbaka hårdare än det slag man utsatts för. Inte två ögon skulle man slå till för ett öga som blivit skadat, utan ett öga för ett öga.
I Himmelrikets verklighet är det inte alls så. Här handlar det inte att återställa rätten genom att kompensera orätt. Man skall inte leva för att hävda sina intressen.

Till exempel:
Slår någon dig på kinden så är det för att skymfa dig och kränka dig. I Mellanöstern är det en handling där den som slår ger uttryck ett djupt förakt. Blir du utsatt för det skall du inte förakta och kränka tillbaka. Vill någon förnedra dig skall du inte förnedra tillbaka.
Dessa ord om att vända andra kinden till visar också att är det fråga om mig som lärjunge personligen. Det handlar om mitt hjärtas inställning till min nästa. Det är jag som skall vända andra kinden till, inte alla medlemmar i min familj om den drabbas av en kränkning. Jag kan inte tvinga någon annan att göra det, jag kan inte gå in i min nästa hjärta och styra det.
Det är inte heller rättsväsendet som skall vända andra kinden till när man bemöter brottslighet. Som ansvarig för min familj har jag att skydda min nästa i familjen mot kräkningar och se till så att de inte fortsätter. Som domare i rättsväsendet om jag nu är det, har jag att skydda medborgarna genom att upprätthålla lag och ordning.
När det gäller att få vårt jordiska ofullkomliga sammanhang att fungera, gäller det att främja rätt och hindra orätt.

Det kan vara något djupt själviskt att inte stå upp mot orätten. Att inte göra det kan bero på bekvämlighet och feghet.
Bibelns författare och heliga män står upp för det sanna och rätta hela tiden. Man kan ta som exempel när Jesus förhördes av stora rådet. Då fick Jesus en örfil.
Han slog inte tillbaka men påtalade att det var fel att slå honom. Jesus säger att det är fel men går inte in och bryter rättsordningen som här fungerar dåligt.
Att vända andra kinden till handlar alltså inte om att vara principlös och inte stå upp för det sanna. Står du upp för det som är rätt och sant bland medmänniskor, i samhället och i kyrkan, så gör du ju inte detta i egen sak!

Så till det här med livklädnaden.
Det var förbjudet enligt Andra Mosebok (22:25-27) att konfiskera någons mantel av humanitära skäl. Det var det plagg som skulle förhindra att man frös ihjäl.
Att Jesus här säger att man skall ge bort den också, är ett uttryck för att en osjälvisk attityd till ens rättigheter och egendom. Vill någon processa med dig och använda rättsordningen för att få något som är ditt, så skall du inte processa tillbaka. Det får inte bli som med Jan Esra och Per Persa som aldrig höll fred, utan där den ene hela tiden ville vinna över den andre.

Och så det här att gå en mil extra. Befalldes man som medborgare i det ockuperade Israel av den romerska överheten att fullgöra arbetsuppgifter för staten, som att bära sten till fortifikationsanläggningar, var detta i grunden ett orätt krav från överhetens sida. Rom hade ingen rätt att kränka medlemmar i andra folk. Men man övervinner denna orättfärdighet genom att erbjuda sig att gå två mil i stället. Man slår inte tillbaka mot orätten. Här ta Jesus avstånd från judiska nationalister som vägrade utföra sådana sysslor. Orden bejakar att man lyder överheten.
Det finns ett lysande exempel på vad detta kunde innebära i skildringen av Jesu korsfästelse: det är när soldaterna tvingade Simon från Cyrene att bära Jesu kors. Det var ju ett uttryck för orättfärdigt maktutövande att bara säga åt Simon att bära korset. Samtidigt var det rätt av Simon att lyda.

Så orden om att låna ut och ge.
Om behöver någon hjälp av mig, så skall jag ge honom det och inte dra mig undan och inte fly min nästas behov av min hjälp. Jag finns till för att svara upp mot min nästas behov.

Så fortsätter Jesus och säger:
Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er

Buden om nästankärlek är hämtat från Israels lag: I Tredje Mosebok 19:18 står det: ”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.”
Att man skall hata sin ovän står det inget om i Gamla testamentet, men det finns ord som skulle kunna tolkas så. Man kan till exempel läsa i Femte Moseboks 23:e kapitel att israeliterna inte fick göra sina fiender ammoniterna och moabiterna något gott eller ens önska dem lycka och frälsning.
Jesus befaller här sina lärjungar att älska även sina ovänner och be för dem som förföljer dem. Älska och hata kan också betyda älska och inte älska. Alltså, hat är avsaknad av kärlek. Men eftersom det talas om förföljelse är hata här nog något värre än bara att inte älska.

Orden om förföljelsen, visar också att sammanhanget handlar om Guds rike. Lärjungen som här får höra av Jesus hur han skall förhålla sig till sin nästa representerar himmelrikets verklighet som på jorden möter fientlighet.  Lärjungen förföljs i egenskap av lärjunge till Jesus.
Den som förföljer Guds folk behöver verkligen förböner. För det som man framförallt skadar genom denna sin förföljelse, är ju sig själv.
Det är verkligen grundläggande att man ber för de som är fiender till Kristi kyrka. Även förföljarna vill ju Gud frälsa. Även förföljarna vill Gud ta i sitt rikes tjänst.
Man kan tänka sig att många kristna bad för Paulus när han ännu hette Saulus och förföljde Kristi kyrka. De bönerna blev ju i så fall till stor välsignelse.
Och kom ihåg: Att du inte hör till dem förföljer Guds församling är inte din förtjänst. Det beror på att Gud har låtit omvända dig. Du får i din tur be för att Gud låter omvända din vilsekomne din broder eller syster som inte kan tåla evangeliet.

Jesus säger vidare:
Då, när ni älskar era ovänner och ber för dem som förföljer er, är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Himmelrikets kärlek handlar om mer än att bara älska mina närmaste.
Kärleken till mina närmaste kan vara att värna sin grupps och därmed sina egna intressen. Kamratskap och solidaritet i kriminella ligor har ju inte kärlek. Inte heller om man hjälps åt bara för att själv klara livhanken
Himmelrikets kärlek handlar om att ge utan att få något igen. Gud i himmelen ger ju allt tänktbart gott här i världen till alla människor, hur onda de än är. Är det någon som får ovett och otacksamhet tillbaka så är det ju Gud. Och ändå bara ger han och ger han. Varje dag kan gudsförnekaren utöva sin otro och förakta Gud. Och dag efter dag ställer Gud fram en läcker måltid på hans bord som han mumsar i sig. Vill du se hur Guds kärlek möter människors okunskap om Guds kärlek, så tänka på hur människor avnjuter goda måltider utan att ägna Gud en tanke.
Genom att älska som Gud älskar är man barn till Fadern i himmelen. Genom att älska helt och fullt.  

Lärjungen är inte bara kallad att handla i Guds Anda. Han och hon är kallad att vara fullkomlig, att i tankar, ord och gärningar helt förverkliga Guds vilja.
Men vi kan ju inte vara fullkomliga.
Det är hit Jesus vill komma. Nu förstår vi vad han vill åt! Den första nyttan med dessa bud av Jesus är att visa hur oförmögna vi är att vara som Gud vill att vi skall vara.
Just denna sanning hjälper oss att öppna våra sinnen för en andra sanning som Jesus kommer att undervisa om i andra sammanhag:
Vi behöver få fullkomligheten för att vara lärjungar.

Vart skall vi då vända oss?
Ja, Gud är ju fullkomlig i sin kärlek också till dig. Han älskar dig utan att kräva något tillbaka. Och han ger dig i sin stora kärlek den fullkomliga rättfärdighetens gåva som du behöver för att vara Guds vän och Jesu lärjunge.
Den gåvan kommer Jesus med, ja, han är själv gåvan.
I Jesus har Gud älskat oss, sina fiender fullkomligt, då han dog för oss på Golgata kors.
Då var han fullkomlig i vårt ställe och led det straff vi förtjänare eftersom vi inte förmår vara fullkomliga utan tvärtom i vår syndiga natur är Guds fiender.
Och den fullkomliga godhet och helighet som Jesu offer är, den får vi ta emot som gåva, i dopet och i tron på Jesus.

Så visar Bergspredikan på Guds verkliga kärlek, på vår oförmåga att älska som Gud älskar, och den pekar fram på evangeliet som lär att Gud i Jesus har varit fullkomlig i vårt ställe.
Men undervisningen i Bergspredikan är också en förmaning till oss att leva i enlighet med dessa bud. Martin Luthers utläggning av Bergpredikan handlar mycket om hur man skall försöka följa dessa bud rent konkret. Detta är viktigt.
Dels därför att jag gör min nästa gott då. Goda bud verkar gott bland medmänniskor när man följer dem. Genom att låta mig präglas av Jesu undervisning präglas jag av Guds godhet: Det är ett vittnesbörd som kan dra medmänniskor till Guds rike.
Och dels eftersom det först är när jag verkligen försöker leva som Gud vill att jag skall leva, som jag påminns om mitt behov av Guds nåd. Genom att ha Guds väldiga krav på osjälvisk kärlek tätt inpå mig så ser jag också mina egna brister, ja hur djupt den själviska fientligheten mot det som Guds rike representerar, har skadat mitt sinne. Då förstår jag hur stor Guds kärlek är till mig och till oss människor. Då förstår jag hur fantastiskt det kommer att vara i himmelen där Guds kärlek en dag skall uppfylla allt och alla.

Och det är det som är det största och det vackraste i det kristna vittnesbördet. Inte att vi själva gör rätta saker som folk ser upp till, utan att vi kan visa på Guds kärlek till syndare i Jesus Kristus. Och på det kristna hoppet att en gång få möta Herren i en himmelsk tillvaro helt uppfylld av Guds helighet och kärlek. Amen!
Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande må låta Ordet slå rot i våra hjärtan som att vi inte glömmer det, utan växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill slutet och så blir evigt saliga! Amen!