2a söndagen i fastan


2 i fastan, ”Reminiscere”, ”Den kämpande tron”, 2årg, 24/2 2013 i Lund.

Texter: 2 Kung 19:1-8; 1 Kor 10:12f; Luk 7:36-50

Psalmer: 537; (543b:4); 141; 272:1-3.9-11; 270; (700:1); 552

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O, Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla
Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla
Låt komma Gud, till oss ditt Ord, det heliga och klara
Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara
Att vi ej vilse fara! Amen!

”Gud är trofast, han skall inte låta er frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg så att ni kan härda ut.”

Dessa uppmuntrande ord av Paulus står i ett sammanhang som är en varning för avfall. Paulus varnar församlingsmedlemmarna i Korint så att de inte, som många israeliter under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten, skall gå under i upproriskhet mot Gud.
Israeliter som tågade med Moses genom öknen dog för att de hängav sig åt otukt, åt brott mot det sjätte budet. De gav efter för köttets begärelse.
Israeliter dog för att de av missnöje knotade mot Gud. Friheten att få vara med Gud ville de inte ha, eftersom ökenvandringen medförde försakelse av bekvämlighet. Denna inställning innebar att de betraktade den gode Guden som en ond Gud.

Denna situation kan överföras till vårt liv som troende kristna.
Kristenlivet innehåller påfrestningar just därför att vi blivit kristna, just eftersom vi lever i Guds gemenskap.
En kristen tror på Guds ord. En del av det som Guds ord brännmärker som orätt, skulle vi kanske inte ansett vara orätt om vi inte trott på Guds ord. Nu tror vi på Guds ord, och då gäller att vi måste avstå från saker som kan medföra njutning men som Herren förbjuder.  Ger man efter för frestelserna med vett och vilja säger man upp tro och lydnad mot Herren.
En kristen kan bli så missnöjd över sin svåra livslott att han gör revolt mot Herren som han ser som orsaken till livets svårigheter. Får denna upproriskhet slå rot så vandrar man bort från Guds gemenskap.  
Vad är då räddningen? Hur skall jag då bete mig för att inte bryta upp från gemenskapen med Herren?
Det viktiga är att inte sluta tro på Herren och hans Ord. Att inte sluta lita på Guds makt och vilja att i Jesus frälsa oss från synd, död och djävul: Avgudadyrkan är det som Paulus främst vill varna för. Det vill säga att tro på overkliga gudar, på tankesystem och filosofier och livsmönster som felaktigt gör anspråk på att vara vägen till det som är rätt, gott och sant.
Så länge man har tron på Kristus hör man Gud till. Detta också då man faller för frestelsen att svika. Så länge jag bevarar min tro på syndernas förlåtelse i Jesu namn och vill ha honom som Herre, är inte tillvarons påfrestningar frestelser som bryter min Gudsrelation. Det är prövningar, som för mig till nya insikter, som får tron på Jesus att djupna och mogna.

Gud frestar oss inte i den meningen vill dra oss bort från sig själv. Men Gud prövar trosrelationen för att den skall fördjupas. En levande tro är en tro som kämpar med Guds prövningar som får tron att växa och mogna.
Den som behåller tron i prövningen gör det för att Gud ger tron. Gud tillåter inte att vi prövas - eller frestas, det är samma ord - över vår förmåga.
Gud hjälpte profeten Eila att komma vidare och till sist nå det heliga berget. Detta fastän Elia var helt uppgiven. Utan hjälp från Guds änglar hade det inte gått.
Utan att Gud hjälper dig i ditt trosliv skulle du för sedan länge ha lämnat Jesus. Att du sitter här idag och bekänner den apostoliska kristna tron beror på att Gud förser dig med sin Andes kraft så att himmelrikets eviga liv lever i ditt syndiga hjärta.

En del prövningar kommer av att Herren konfronterar sina barns Jesustro med människor som avvisar evangeliet i otro. Trons barn möter otrons män och kvinnor vilket kan leda till urladdningar. Så var det med profeten Elia och hans möte med kung Ahab och drottning Isebel.
Profeten Elia prövades av den förföljelse han drabbades av då Herren kallade honom att stå upp för sanningen inför självaste kungafamiljen och bekämpade otrons profeter. Då reagerade den hedniska drottning Isebel med att förfölja Elia.
Isebel klamrar sig fast vid sin otro: Hon vill döda Elias fastän det är uppenbart att han är en Gudsman.

I dagens evangelium skildras också ett möte mellan otrons och trons representanter: farisén Simon som inte vill tro att Jesus är en gudsman möter en prostituerad kvinna som bekänner Jesus som sin Herre och frälsare vid en måltid som Simon är värd för. Vi skall se hur den otron och den kämpande tron gestaltas i det sammanhanget.

Vi börjat med Simons otro.

Sammanhanget är en speciell form av måltidsgemenskap i det dåtida judiska samhället där man också samtalade om trosfrågor, alltså teologiska samtal.
Dessa samlingar kunde man vara åhörare till, utan att ta del av måltidsgemenskapen.
Vid sådana tillfällen gäller speciella etikettsregler: Först skulle det ställas fram kärl med vatten så att gästerna kunde tvätta sina fötter. Gärna skulle en av husets tjänare hjälpa till.
Om det var en skriftlärd som fick besök av en annan skriftlärd, kysste man varandra på kinden som hälsning.
Om det var en lärjunge som besökte en skriftlärd kysste lärjungen den skriftlärdes hand.
Att helt utlämna hälsningen var ett tecken på bruten gemenskap, ja rent av fientlighet eller förakt.
Ett sådant förakt gav Simon prov på.
När man utlagt de här verserna menar vissa att Simon är osäker på huruvida Jesus är en gudsman eller inte: De menar att Simon bjuder in Jesus för samtal för att ta reda på detta.
Men det mesta tyder på att Simon hade sin uppfattning klar: Jesus var en villolärare som inte förtjänade respekt.
Liksom vid de två andra tillfällena i Lukasevangeliet då Jesus har måltidsgemenskap med fariséer blir måltiden inget som försonar Jesus med sina motståndare. Istället ger de prov på konfliken som råder.
Något som visar det är Simons reaktion på Jesu sätt att förhålla sig till kvinnan som smörjer hans fötter.
Det var allmänt känt i staden att kvinnan var en synderska, en prostituerad.
Därmed var hon oren och spred orenhet omkring sig.
Hon hade inte i Simons hus att göra.
De borde hon ha begripit själv och Jesus borde ha fattat det.
När Jesus låter henne tvätta hans fötter med sitt hår och kyssa dem med sina läppar, visar det, tror Simon, att Jesus inte kan vara ett Guds sändebud: Guds fromma låter sig inte beröras av orena syndare på det sättet.
När Jesus sedan förlåter kvinnans synder och ger henne Guds frid undrar Simon och de andra vad som står på: Jesus ger sig Guds makt att förlåta synder och ger Guds frid åt en oren kvinna som orenat både Jesus och en gudfruktig mans hem.

Simon ville vara en gudfruktig man.
Ändå är han en Guds och Jesu motståndare.
För han har problem med att botfärdiga syndare får Guds nåd.
Vad var den tragiska drivkraften bakom hans beteende? Vari består Simons missförstånd?
Jesus avslöjar detta med en liknelse. Den handlar om två män som står i skuld till en penningutlånare.
Den ene får sin stora skuld efterskänkt och den andre en skuld som är mycket mindre.
Den förstnämnde kommer att älska den godhjärtade penningutlånaren, det vill säga Gud, mycket.
Den sistnämnde kommer att älska honom mindre.
Med liknelsen säger Jesus till Simon, i dennes hem, inför alla fromma måltidsgäster att Simon är en man som anser sig vara en liten syndare.
Han borde dock ha visat ett litet mått av tacksamhet och kärlek.
Men eftersom Simon, genom att inte ha hälsat på Jesus på ett värdigt sätt, varit så nedlåtande mot Jesus, älskar han inte Gud alls.
Men kvinnan, som vet sig vara en stor syndare, hon älskar Gud mycket.
Det har hon visat genom att väta, kyssa och smörja in Jesu fötter.
Genom att förlåta kvinnan hennes synder och ge henne Guds frid säger Jesus följande till de församlade: Jag, Jesus, är Gud som gästar detta hem.
Kvinnan som ni håller för en oren synderska har fått frid med Gud.
Simon har inte frid med Gud.
Genom att inte visa mig, Jesus, Guds son, vördnad, och genom sitt förakt för denna kvinna visar han följande: Han vill inte ha sin syndaskuld efterskänkt av Gud. Då får han det inte heller.
Simon olycka är att inte förstå att gemenskapen med Gud kan bli verklighet först då jag tacksamt tar emot Guds nåd mot mig syndare.
Och att han inte ser att Guds nåd besöker hans hem i Jesus Kristus.

Evangeliet om Jesus är ett evangelium till syndernas förlåtelse.
Tron på Guds nåds evangelium förutsätter en insikt om behovet av syndernas förlåtelse.
Otrons kamp är här en kamp för att uppvisa egen värdighet, egen fromhet, eget allvar i sina religiösa vanor.
Jag vill inte ha Guds nåd utan erkännande av min egen fromhet.
Simon hade en sådan förfelad religion. Han tillhörde fariséerna som enligt vad som sägs i verserna före dagens evangelieläsning inte ville låta döpa sig av Johannes döparen. Johannes döparens botpredikan och krav på omvändelse såg fariséerna som ett underkännande av deras egna ansträngningar att behaga Gud.
Jesu reaktion på Simons attityd är en varning: Jesus ger en prostituerad rätt men den fromme Simons inställning underkänner han helt.
Guds son tillsäger den prostituerade Guds frid men åt Simon ges inte dessa  välsignelserika ord.

Vi kan bli som Simon var.
Vi kan ha Guds ords sanning alldeles inpå oss. Men ändå höra till de vilsekomna människor som utan att fatta det själva avvisar Guds nåds evangelium. Det sker när vi ser oss som goda kristna och sprider en anda omkring oss som lär att till Guds församling är bara den välkommen som för ett respektabelt och föredömligt kristet leverne.
En sådan inställning spelar med i otrons onda kamp mot att Gud utbreder sitt rike bland syndare.
Budskapet till oss blir: Måtte Guds bud få avslöja för oss att vi är oheliga syndare som behöver hans nåd.
Låt oss be Guds Ande att blottlägga för oss även de synder vi inte vill, kan eller orkar se själva.
När det får ske, kan ångern väckas hos oss och Guds nåds evangelium om Jesus bli viktigt för oss.
Då kan den otrons drivkraft som heter skenhelighet och präktighet brytas och ersättas med botfärdig, tacksam tro på Jesus som vår Herre och frälsare.

Så till kvinnan som kämpar trons goda kamp.

Jesus talar om henne som en kvinna som har tro: Jesus säger ju till henne: ”Din tro har frälst dig.”
Hon har i tro följt med Jesus in i Simons hus med en alabasterflaska fylld med välluktande salva. Hon är liksom innesluten i Jesu helighet som upprättar henne också i människors gemenskap: Som Jesu efterföljerska är hon en synderska som vill vara nära sin frälsare vart han än går. Därför följer hon med Jesus in i farisén Simons hem oavsett vad folk tycker.
Därför vördar hon ödmjukt Jesus genom att väta hans fötter med sina tårar och torka dem med sitt eget hår, kyssa dem med sina läppar och smörja hans fötter med balsam.

Det är ett viktigt inslag i trons kamp.
Att vara nära Jesus, att visa honom vördnad och kärlek oavsett vad folk tycker.
Att visa sin vänskap mot Jesus även i sammanhang där Jesus inte är populär. Vi får komma ihåg att kvinnan gör detta före Jesu segerrika uppståndelse.
Hon håller sig till Jesus fastän Jesus är en omstridd förkunnare som hade dåtidens mäktiga män emot sig.
Hon vördar Jesus med största möjliga tydlighet där Jesus själv blir vanhedrad.
Varför då?
I Jesus möter hon Gud som tar emot henne och upprättar henne i sin kärlek. Vilket innebär att Gud i Jesus har förlåtit henne hennes synder. Annars hade hon inte kunnat närma sig Jesus på detta sätt.
Hon har förstått att hon får saligheten hos Gud hos Jesus. Inget kan därför vara viktigare för henne än att vara nära Honom och vörda honom och älska honom tillbaka.

Kvinnan gråter.
Varför gör hon det?
Gråter hon av glädje för att hon nu får vara i Guds gemenskap?
Gråter hon eftersom Jesus blir så illa bemött i Simons hem?
Gråter hon av sorg över sitt liv som prostituerad?
Det vet vi inte.
Men hennes tårar tas emot av Jesus. Det är möjligt att salvan som kvinnan smörjer Jesu fötter med, är den salva som prostituerade bar i alabasterflaskor och smorde in sig i för att lukta gott och dra till sig kunder.
I så fall så kan man säga att hon kletar in Jesu fötter med sitt gamla liv.
Och att Jesus tar emot det gamla syndalivet för att tillsäga henne syndernas förlåtelse och ge hennes Guds frid: Det sker ett saligt byte: Kvinnan ger Jesus sin synd och Jesus ger kvinnan Guds förlåtelse och frid i utbyte. Kvinnan häller bort sitt gamla liv på Jesus för att leva att nytt liv med Jesus där den prostituerades parfym inte längre behövs.

Här ser vi ytterligare ett inslag i trons kamp Att hålla sig till Jesus fastän man skäms över sitt liv.
Att frimodigt vörda Jesus och vittna om sin tillit till honom fastän man är illa ansedd.
Kvinnans vittnesbörd är inte resultatet av ett modigt beslut från hennes sida.
Det sker spontant som en nödvändig följd av hennes kärlek till Kristus.
Genom att kämpa för sin egen frälsning får hon vara en betydelsefull tjänare i Guds rike.

När du kämpar trons goda kamp, kan man tycka, att nu pysslar jag med min egen andlighet. Nu går jag upp i mina privata grubblerier istället för att göra nytta för min nästa genom utåtriktad aktivitet.
Sådana tankar skall vi slå ifrån oss.
Därför att just genom att vårda vår egen relation med Jesus, just genom att vårda vårt andliga liv, så får vi den närhet till Gud som gör oss till hans medarbetare. Till medarbetare som han använder för att utbreda evangeliet om Jesus på jorden.
Det går inte att vara frimodig i sitt kristna vittnesbörd, att engagera sig i en församling, att tro på bönhörelse, när man skäms över sig själv. Den skammen måste man låta Gud ta bort på något sätt.
Det fordras mycket kamp för att tro på Guds villkorslösa nåd och kärlek till stora, misslyckande syndare. Den tron måste man få någonstans ifrån
Man vågar bekänna sin tro i en mot kristendomen fientlig miljö om man inte vet att Gud står vid ens sida.

Var någonstans får jag förlåtelser och upprättelse, visshet att Gud älskar mig syndare och tillit till att Gud är med mig med sin kraft och sina änglar när jag står upp för hans sanning inför mäktiga motståndarer?
Jo, i Guds ord och sakrament. Där möter vi evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus.
De är mötesplatserna i tillvaro där kärleken till Jesus väcks, där viljan och förmågan till bön väcks, där tilliten till Guds godhet och kraft har sitt källflöde.
Vad blir då rådet som hjälper oss att föra trons kamp med framgång?
Det kan vara mycket enkelt.
Låt oss ta budskapet om Jesus vi möter i Bibeln, i sakramenten, i liturgin, i psalmerna och i den skriftenliga förkunnelsen på djupaste allvar.
Då visar vi samma kärlek och vördnad mot Jesus som den prostituerade kvinnan visade.
Då får vi ta emot samma ord av Jesus som han uttalade till den prostituerade kvinnan: Dina synder är dig förlåtna. Din tro har frälst dig! Gå i frid! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda saliga.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen!