Hälsning från S:t Markus församling i Lund

Kära vänner,

Vi har snart nått halvvägs in på vårterminen och det är dags för en ny ”Hälsning” med information om vår verksamhet.

Vi fortsätter att fira söndaglig gudstjänst framförallt i IOGT:s och Frälsningsarméns lokaler, med nattvard ungefär var tredje söndag. Från mitten av juni till början av augusti firas gudstjänst varannan söndag. Vissa gudstjänster kommer att inledas först klockan 15.00 p.g.a. samordning med gudstjänstlivet på Gratia Dei i Kristianstad. Under gudstjänsten anordnas söndagsskola för de små (ej under sommaren).

När vi är på IOGT går det att parkera på gården bakom fastigheten (infart Nygatan). Samtliga parkeringar utom plats 4 står till vårt förfogande.

En nyhet är att vi kommer att fira två högmässor i f.d. sjukhuskapellet i St Larsparken i södra Lund. Kapellet är inrymt på andra våningen i det som tidigare var sjukhusets administrationsbyggnad (St Lars väg 1: se bifogat kartblad. Dessvärre inga bussförbindelser på söndagsförmiddagar). Idag hyr St Tomas katolska skola fastigheten ifråga varvid kapellet brukas som aula. Efter att ha firat två gudstjänster ”på prov” i dessa lokaler gör vi en utvärdering, och bestämmer om vi hellre vill fira våra nattvards-gudstjänster här i stället för som hittills på Magle Stora kyrkogata 4.

En annan sak som vi vill uppmärksamma är att gudstjänsten vid två tillfällen i vår kommer att följas av föredrag. Den 26 april berättar Gunnar Anderson om kvinnorna i Jesu släkttavla, och den 7 juni håller Ragnar Block ett anförande över ämnet ”Kroppens uppståndelse – 1 Kor 15”.

Den sista söndagen varje månad under terminstid har vi ett informellt rådslag om verksamheten. Dessa söndagar tar vi också upp kollekt till annat ändamål än Lutherstiftelsen. Hittills har vi framförallt stött följande organisationer: Missionsföreningen Evangeliet Till Alla (mission i Mongoliet), Församlingsfakulteten i Göteborg samt Svenska Israel-missionen (som stöder judekristna församlingar i det Heliga landet).

Utöver kollekten har vi under passionstiden haft en fasteinsamling till de hemlösa i Lunds stad. Pengarna förmedlas till de behövande av EFS- församlingen i Lund, som bedriver ett diakonalt arbete bland de hemlösa.

Dessutom fortsätter insamlingen till sådant som församlingen har bruk för. De senaste nyförvärven utgörs av mässhakar och textilier i liturgiska färger för vårt nattvardsfirande. Dessa inköp har varit mycket prisvärda.

Vi har också sagt att inte minst eftersom Lutherstiftelsens ekonomi p.g.a. finanskrisen är så ansträngd, skall vi försöka samla in så mycket medel att vår församling står för alla omkostnader utöver prästlönen.

Bibelstudierna i Gårdstånga/Dalby fortsätter, liksom våra närradio- sändningar. Dessutom har det bildats en hemgrupp i Lund. Deltagarna samlas i olika hem för bön, bibelläsning och samtal över danske kyrkohistorikern Mikkel Vigilius bok ”Genom Evangeliets kraft” (utgiven på Kyrkliga Förbundets bokförlag).

Sökandet efter en egen lokal fortsätter. Som tidigare gäller att alternativen som stått till buds antingen är för kostsamma eller sämre än den nuvarande situationen. Det upprop om gåvor, lån och/eller annan hjälp med lösa lokalfrågan som publicerats i Kyrka och Folk, har hittills inte givit något resultat. Som nämnts skulle vi kunna disponera över 584 634 kronor i startkapital som Lutherstiftelsen i Göteborg förvaltar. Det rör sig om fonderade gåvomedel där endast räntan får användas till stipendier, och som för begränsad tid skulle kunna investeras i ett fastighetsköp.
Vi får fortsätta att arbeta och be för att det skall bli möjligt att köpa en fastighet vars omkostnader sedan kan betalas uthyrningsverksamhet (ungefär som IOGT finansierar utgifterna för den fastighet vi nu har glädje av). Man kan stödja detta projekt genom att betala in sitt bidrag till Lutherstiftelsens postgiro 49 12 14 – 3, och skriva ”Insamling till kyrksal i Lund” på inbetalningsblanketten.

Så skall jag också erinra om en sak som borde ha nämnts i de tidigare utgåvorna av detta rundbrev. Jur.kand. och tingsnotarien Andreas Karlgren är sedan länge engagerad i vår församlingsverksamhet. Han studerar även teologi vid CTR i Lund med avsikt att en dag kunna vigas till präst. Andreas antogs förra våren som prästkandidat i Missionsprovinsen. Som sådan är han numera veniat i vår församling, vilket innebär att han leder vissa av våra gudstjänster. Vi gläds över att Herren alltjämt kallar Ordets tjänare till sin kyrka, och vi har med Andreas i våra förböner. Samtidigt är vi är tacksamma över att han på detta sätt kan tjäna vår församling.

Avslutningsvis skall nämnas att det nu finns listor där man kan skriva upp sig om man har möjlighet att hjälpa till med olika saker som har med gudstjänstfirandet att göra. Det gäller iordningsställande av lokal, kyrkkaffe och söndagsskola. Dessutom hoppas vi att det en dag skall dyka upp en pianist/organist som kan ackompanjera vår psalmsång!

Så ber jag till sist att få önska er alla en välsignad fortsättning på våren.

Dalby, den 1 april 2009, Patrik Toräng

Evangeliets centrum

Vi högtidlighåller i dessa dagar Jesu lidande, död och uppståndelse. Det är händelser som verkligen utgör det kristna evangeliets centrum. Trossanningar som alla andra sanningar om Guds väsen, vilja och verk liksom pekar på, såsom grunden för en återupprättad, evig gemenskap mellan tillvarons Herre och i synd fallna människor. Dessa händelser handlar som något som Jesus fick genomgå alldeles ensam, och som Guds kraft och kärlek suveränt åstadkom. Vi människor kan endast begrunda detta Guds under som vi kallar Jesu återlösningsverk. I förtröstan på att det är sant, kan Guds barn leva i enlighet med Bibelns ord om innebörden i detta återlösningsverk. Det är så Påskens under blir till välsignelse för oss.

Man kan säga att Gudsfolkets blomstringstider utmärks av att de händelser som långfredagen och påskdagen berättar om, får utgöra centrum i Kyrkans liv och undervisning. Då håller Guds barn sig till den grund av hopp och rättfärdighet som inte kan rubbas. Då hämtar man sin andliga näring i den Sanning som skänker evigt liv.
Men nu består ju inte Kyrkans historia bara av sådana blomstringstider. Tid efter annan tonas Gudsfolkets intresse för Jesu återlösningsverk ner, och annat kommer i fokus.
I de s.k. Apostoliska fädernas skrifter till exempel – d.v.s. dokument tillkomna strax efter nytestamentlig tid - är en moralistisk lagförkunnelse så framträdande, att välsignelsen av Jesu försoningsverk hamnar i bakgrunden. Detta beror i hög grad på författarnas reaktion på det andliga och kulturella klimat som påverkade de församlingar de vände sig till i sina brev. Det var fråga om nya, hednakristna församlingar, där det gällde att ersätta de gamla sedvänjorna med kristen sed och ordning.

Ett annat exempel ur kyrkohistorien där korsets och uppståndelsens evangelium kom i skymundan, utgör kristenheten i Alexandria i Egypten under det tredje århundradet. I dialogen med företrädarna för den grekiska filosofi som där utgjorde den icke-kristna omgivningens verklighetsuppfattning, ville de kristna teologerna skapa en sorts harmoni mellan kristendom och hednisk lärdom. Det ledde till att man ofta läste in ett filosofiskt och spekulativt innehåll i bibelordet.

Det som är gemensamt för de apostoliska fäderna och ”den alexandrinska skolan” är att man i sin undervisning alltför mycket lät sig styras av det andliga klimatet i det omgivande samhället. Antingen gick man, som de apostoliska fäderna, helt upp i att ta avstånd från detta samhälles seder och bruk. Eller så ville man, som teologerna i Alexandria, få Guds rådslut att sammanjämkas med en hednisk verklighetsuppfattning. En följd av detta blev alltså att Jesu återlösningsverk ofta förlorade sin centrala ställning.

Även idag upplever vi hur den rådande tidsandan kan driva kristenheten bort från Evangeliets centrum. Västerlandet upplever en sekulariserad, individualistisk och materialistisk era utan motsvarighet tidigare i historien, där evighetsperspektiv, fäderneärvda trosuppfattningar och absoluta sanningar rörande andliga ting, helt kommit på undantag.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har dessutom ”frigjort” dagens västerlänning från de skapelsegivna förutsättningar hennes förfäder hade att rätta sig efter för att överhuvudtaget kunna överleva. Detta har bl.a. fått som konsekvens att t.ex. Bibelns bud om hur relationer mellan man och kvinna, barn och föräldrar må utformas, upplevs, inte bara som gammalmodiga, utan som ett direkt hinder för ett gott liv. Dock förblir brott mot dessa Bibelns bud lika skadliga för samhällskroppen och den enskilde idag som i det förmoderna samhället. Detta även om de negativa följderna av olydnaden kan mildras genom samhällets sociala skyddsnät eller blir uppenbara först i ett längre perspektiv.

Allt detta har inneburit att människans inneboende onda och själviska sidor, som njutningslystnad, bekvämlighet och ansvarslöshet, kan frodas mycket mer ohämmat i vårt samhälle än i andra civilisationer. Och eftersom vår civilisation, trots alla de hot den står inför, i brist på trovärdiga alternativ, framstår som den enda möjliga, har dess värderingar vunnit insteg även i de kristna samfunden. Detta är särskilt påtagligt i de stora protestantiska folkkyrkorna vars stora majoritet av icke-kristna medlemmar är helt främmande för det bibliska budskapet. I dessa kyrkor kan ledande grupper nästan utan motstånd sprida den avkristnade världens ogudaktigheter - Attityder och handlingsmönster som Skriften dömer ut som destruktiv lögn och grov synd. Exempel på sådant är inomvärldslig ”teologi” inspirerad av feminism, postmodernistisk filosofi och psykoterapeutiska teorier, liksom ”samborelationer”, utlevd homosexualitet och fostermord.

Reaktionen på denna utveckling hos villrådiga och bedrövade bibelkristna kristna, följer ofta två motsatta mönster. Antingen undviker man konfrontation och försöker överleva i en sorts samexistens med all denna ogudaktighet – jfr teologerna i Alexandria. Eller så går man in i striden så till den grad att man helt uppfylls av denna konflikt – jfr de Apostoliska fäderna. I båda fallen riskerar man att försumma att ta till sig den centrala ställning och den innebörd som Jesu försoningsverk har i Bibeln.

Vill man inte ta strid med det avfall som nu bereder ut sig, visar detta ofta på en bristande medvetenhet om att Jesu död bl.a. är Guds kompromisslösa dom över all orättfärdighet. En dom som Jesus drabbades av på korset i vårt ställe. Av denna Guds vredes dom över synden följer ju att det kristna evangeliet hamnar i obönhörlig konflikt med synden varhelst den framträder.
Den som går alltför mycket upp i striden mot vår tids avfall kan falla i andra diken. Kampen mot omoral kan skymma förhållandet att Evangeliet i första hand inte är en lära i etik, utan handlar om hur syndare kan få förlåtelse och evigt liv genom tron på Jesus. Fokuseringen på ogudaktighet hos andra kan innebära en skadad medvetenhet om att synden som florerar i omgivningen har sin motsvarighet i det egna hjärtat: Åminnelsen av Jesu död skall ju hos den troende förenas med en insikt om att det också var min egen synd som nödvändiggjorde Jesu blodiga offer. Missmod över det rådande avfallet kan även uppfylla en så till den grad, att det förtar glädjen och friden som Jesu uppståndelses seger vill sprida bland Guds barn.

Det sätt på vilket man förhåller sig till det rådande icke-kristna samhällsklimatet kan alltså skymma innebörden i Jesu återlösningsverk också hos dem som vill vara Herren trogna. Det finns emellertid i Kyrkans liv inslag som hjälper oss att undvika att så blir fallet.
Pulsen i kristenlivet är ju den söndagliga gudstjänsten. Och i den bekänner vi söndag efter söndag vår tro med de allmänkyrkliga trosbekännelsernas ord. Dessa bekännelser lyfter fram Jesu död och uppståndelse som det centrala i Evangeliet, som den sanning som bibelläsningarna pekar på, som grunden för vårt hopp om frid med Gud, bönhörelse och evigt liv.
Såsom vår kyrkas lärogrund har vi dessutom ärvt trosdokument från en av kyrkans blomstringstider. Nämligen den evangelisk-lutherska bekännelsen från reformationstidevarvet. Denna bekännelses undervisning genomsyras helt av Evangeliet om Jesu återlösningsverk, och understryker att gemenskap med Gud förutsätter vi i tro tar emot detta Evangelium i Ordets förkunnelse och de Heliga sakramentens utdelande.

Låt oss alltså troget fira gudstjänst på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. För då finns det alla förutsättningar för att Herren kan använda oss som sina vittnen om Ljusets rike i ett avkristnat samhälle och i en i många avseenden vilsekommen kristenhet.