21 e tref., ”samhällsansvar”, 2 årg., högmässa, Lund 2013-10-21

Texter: 1 Mos 4:8-12; Jak 2:1-8; Matt 7:12.

Psalmer: 99; 695:1; 697:6; 579; 286; 593; 73; 698:1; 699:5; 285

Skriftetal:
I Faderns och Sonen och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos finna en beredd boning. Genom samme din son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Jesus sade till sina lärjungar: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna.”
Matteusevangeliet, kapitel 7, vers 12.

Gyllene regeln kallas ju det här budet.
Det är en princip som man återfinner i en mängd religioner och filosofier. Nästan. För Jesus är det förste som formulerar budet på ett positivt sätt i den meningen att det inte bara är en förmaning att inte att göra min nästa illa, utan en förmaning att aktivt göra sin nästa gott.
Den kinesiske statsmannen Konfucius, som levde på 500-talet före Kristi födelse och som är den förste man känner till som författat en liknande regel, hans formulering är negativ: Han skriver: ”Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan:
Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.”
Medan Jesus alltså säger: Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.”
Och så slår Jesus fast: ”Detta är lagen och profeterna.” Detta är Guds bud, det är sammanfattningen av vad Gud förväntar sig av oss människor!

Men orden är problematiska. Vad vill jag att människor skall göra mot mig? Jag kan ju önska mig många saker av andra som knappast stämmer överens med Guds vilja i lagen och profeternas böcker. Som att folk skall låta mig vara ifred, att de ska överösa mig med guld och silver, att de alltid skall smickra mig och bekräfta mig i det jag gör och säger.
Det kan jag vilja, men det är ju inte rätt.
Man skall betänka att Jesus här vänder sig till sina lärjungar. Han talar om idealen för Guds barn. Så att när jag frågar mig vad jag vill att min nästa skall göra mot mig i detta sammanhang, ska mina önskningar stämma överens med Guds goda vilja. Allt vad jag, som vill vara Guds tjänare, önskar att människor skall göra mot mig, skall jag, som en Guds tjänare som vill lyda lagen och profeterna, göra mot dem.
Och då kommer handlingarna delvis att vara annorlunda än vad det är fråga om hos tänkaren Konfucius, profeten Muhammed eller bland buddhister, som också har liknande principer. Alltså, vad det är fråga om är att göra Guds goda vilja mot min nästa.

Så skall vi betona: Det handlar inte bara om att inte göra fel, utan om att alltid gör gott mot min nästa. Alltid.
Då har vi ett problem: För vi tänker ju inte alltid på vad vår nästa behöver, utan vi tänker mest på oss själva. Var och en är sig själv närmast. Grundsynden enligt Bibeln och Martin Luther är motsatsen till nästankärlek och kärlek till Guds bud. Nämligen kretsandet kring det egna jaget.
Då kan vi ju tänka så här: Jag förmår leva inte enligt den Gyllene regeln. Jag är inte osjälvisk, det är omöjligt. Så då måste ju Gud förlåta mig om han nu vill ha mig i sin församling. Vill Gud inte det så får han finna sig i att kyrkbänkarna gapar tomma.
Tar vi, uttryckligen eller i det fördolda vår oförmåga att följa kärleksbudet så lättvindigt, då är det illa ställt med oss. Gud har skapat dig för att du skall göra din nästa allt det goda som du vill att din nästa skall göra dig. Gör du inte det, så gör du uppror mot Honom som har gjort dig.
Då står du under hans dom!
Herren Gud behöver ínte dig för sin egen del, men du behöver honom. Du behöver frid med honom för att inte gå evigt förlorad i helvetet.

Snart får vi höra orden som bekräftar och påminner oss om, att Gud i Jesus Kristus förlåter oss alla våra synder och låter oss vara hans barn för tid och evighet.
Detta fastän vi inte lyder den gyllene regeln. Fastän vi begår uppror mot honom och hans bud i tankar, ord och gärningar hela tiden, oavbrutet.
Gud förlåter oss för att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa har burit straffet som vi förtjänar i vårt ställe. Och eftersom han uppfyllt den Gyllene  regeln i vårt ställe.
De orden skall du ta till dig, och förstå att du inte kan leva utan Guds förlåtelse i Kristus Jesus.  

Du ska också veta att Evangeliet, förkunnat och i gestalt av dopets vatten och i nattvardens bröd och vin, Jesu sanna kropp och blod, det förenar dig med Jesus Kristus och alla hans heliga. Tar du emot evangeliet i tro, får du som Guds förlåtna barn får du, ofta utan att förstå det själv, göra mycket gott mot din nästa: kärleksgärningar, ett sant vittnesbörd, välsignade böner, som hör till det av Guds godhet som människor får människor att ta emot runt om i vår värld, i kyrka och samhälle. Som en utan Guds heliga får du vara ett redskap och en tjänare åt den Herre och Gud som är kärleken själv!

För att säga ja till Guds förlåtelse i Jesus Kristus och till uppdraget få betjäna vår nästa med Guds godhet, låt oss nu be och bekänna vår synd och vår skuld, inte minst de brott mot Guds kärleks lag som tynger vårt samvete och som vi tyst kan nämna vid namn:

21 e tref., 2013-10-20: ”Samhällsansvar”, 2 årg; 2013-10-20, Lund.

Texter: 1 Mos 4:8-12; Jak 2:1-8; Matt 7:12

Psalmer: 99; 695:1; 697:6; 579; 286; 593; 73; 698:1; 699:5; 285

Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

”Du skall älska din nästa som dig själv”. Så lyder den konungsliga lagen, skriver aposteln Jakob.

Den sanningen är ju densamma som den Gyllene regeln ger uttryck för: Att allt vad jag vill att min nästa skall göra mot mig, skall jag göra min nästa.
Men en ytterligare en sida av saken kan man nog ana i den konungsliga lagen. Mycket talar för att innebörden är denna: ”Jag är kallad att älska min nästa, såsom jag, i min självupptagenhet älskar mig själv.” Egenkärleken är efter syndafallet stark hos oss människor. Men det borde vara tvärtom, att vi, som Jesus Kristus, har som främsta drivkraft att utge oss för andra. Men så är vi som sagt inte till sinnes eftersom vi är syndare.
Jakob skriver att man i församlingarna fjäskar för de som är rika och högt uppsatta på bekostnad av de fattiga. Det gör man ju för att man vill ha fördelar av de rika. Man vill ha deras erkännande, man tänker sig att om omgivningen ser människor med stort anseende hos oss, att de trivs här, då blir vi kristna bättre behandlade, då kommer våra församlingar att växa.
Men den Gud man dyrkar med en sådan attityd är denna världens Gud. Det man söker är erkännande i denna världen, vilket då är viktigare än kärleken till min behövande nästa.

Det första brodermordet som återges i i den gammaltestamentliga läsningen går tillbaka till tidpunkten då människosläktet blev själviskt: Skall jag ta vara på min broder, frågar Kain och menar att det skall han inte. Så dränks marken i blod, där människor, skapta att ta hand om varandra som de syskon de är, i stället strider och söker sitt eget bästa på bekostnad av andras ve och väl.
Men ändå inte helt. En form av samhällelig gemenskap byggs ändå upp. Och med ett tecken så beskyddar Herren Gud Kain där denne mördare irrar omkring på den blodbesudlade jorden, där han aldrig någonsin skall vår vara riktigt hemma: De fallna människors gemenskap är en blandning mellan ont och gott, över vilken Gud håller sin skyddande hand. Men det är en gemenskap som aldrig kommer att få frid här på jorden.

Vi lyssnar verserna en gång till, och också till de närmast följande verserna.

Och HERREN sade till Kain: "Var är din bror Abel?"
Han svarade: "Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?"
Då sade Gud: "Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden."
Kain sade då till HERREN: "Mitt brott är för stort för att förlåtas. Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig.
Men HERREN sade till honom: "Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom. Och HERREN satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. Så gick Kain bort från HERRENS ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.
Kain kände sin hustru och hon blev havande och födde Hanok. Och Kain byggde en stad och kallade den Hanok efter sin son.
Åt Hanok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metusael, och Metusael blev far till Lemek.
Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. 20 Ada födde Jabal. Han blev stamfader till dem som bor i tält och är boskapsskötare.

Hans bror hette Jubal. Han blev stamfader till alla dem som spelar harpa och flöjt.
Silla födde också en son, Tubal-Kain. Han var smed och gj orde alla slags redskap av koppar och järn.

Tubal-Kains syster hette Naama.
Lemek sade till sina hustrur: "Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur,
lyssna till mina ord: En man har jag dödat för varje sår och en ung man för varje blåmärke. Ja, sju gånger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gånger."


”Skall jag hålla reda på min broder!”

Det utbrister Kain efter att ha mördat sin broder Abel. Efter det att Adam och Eva gjort revolt mot Gud, så inleds konflikten människor emellan. Den sker på den förbannade marken utanför paradiset.
Kain och Abel såg varandra som konkurrenter som genom sina offer ville vinna Guds välvilja. Kain kunde inte tåla att Abel välsignades genom att Gud såg till Abels offer och inte till hans eget. Kains hat mot Abel kan härledas i hans besvikelse över Guds beslut. Fiendskap mot Gud och fiendskap mot min nästa hör samman.
Vi människor ser ofta varandra som rivaler där det gäller att vinna mest för egen del, vilket sker på bekostnad av andra. Det är motsatsen till äkta solidaritet och sammanhållning, där man välsignas av att ställa upp för varandra i både medgång och motgång.
Men ändå: De band som håller ihop medlemmarna i en syskonskara, en familj eller en släkt, är ofta så starka så att man faktiskt ställer upp för varandra. Ibland är det av ren självbevarelsedrift. Familjens sammanhållning är något man inte kan vara utan om man vill överleva i konkurrense med andra familjer.
Men blodsbanden, syskonkärlek, familje- och släktsammanhållning är ändå något djupare än en intressegemenskap. Det finns något mer i dessa band som övervinner själviskheten.
Familj- och släktgemenskaper är organiska. Man är organ som hör till en och samma kropp, man hämtar näring från samma blodomlopp.
Min bror eller min syster är därmed inte utbytbar som en affärskontakt eller en spelare i fotbollslaget.
Ett organ är sammanvuxet med kroppen och därmed också med kroppens övriga organ. Jag kan inte välja att jag har ett sådant ben eller en sådan arm, det har jag bara. Man har som lemmar i en och samma kropp och måste fungera tillsammans för kroppens bästa. Lider en kroppsdel lider helheten. Är en lem skadad vinner alla på att man vårdar lemmen och helar skadan. Och organen är inte utbytara – om vi nu bortser från framstegen inom läkevetenskapen.
Ibland talar man också om samhället eller nationen eller folket som en kropp. Huvudet i en monarki, kungen, kallas då samhällskroppens far.
Idealet är att medlemmarna i samhället är solidariska med varandra såsom medlemmar i en stor familj. Man delar en gemensam historia, ett gemensamt landområde med vissa kännetecken där man formats, en gemensam samhällsordning, kanske ett gemensamt språk. Allt detta och annat man har gemensamt ger folket en nationell identitet som gynnar sammanhållningen. Ibland har man i krissituationer länder kunnat uppleva att det är på det sättet.
Detta hör till Guds goda skapelseordning: Paulus säger i sitt tal till greker i Aten: Gud är den som har skapat världen och allt som är i den, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.

En biblisk, kristen samhällssyn säger att de styrande har att främja att medborgarna tar sitt ansvar för sitt land. Den är också medveten om blodsbandens betydelse, den goda familje- och släktsammanhållningens värde. Och så finns det exempel på de faror som hotar, med aggressivitet mot andra, högmod och gruppegoism.
Minsta enhet i större mänskliga gemenskaper är far, mor och barn. Det är i Bibeln självklart att barn fostras i familjens hägn och inte av det som man kan kalla staten.
Att ersätta släkt- och familjegemenskap med en stat är dömt att misslyckas. Det är att bortse från hur människans fungerar. Men vilken politik som mer konkret bäst främjar ansvarstagande kan man ha olika meningar om, kristna emellan.
Den kristna församlingen har många uppgifter när det gäller att ta ansvar för de gemenskaper som vi människor lever i. Som att vara ett andligt hem som hjälper familjer och enskilda att fungera väl, på ett sunt och kärleksfullt sätt. Och att be för de som styr landet att göra detta på ett gott sätt.
När vi i dag talar om samhällsansvar och vår kristna kallelse kan vi ta fasta på följande. Vi bidrar kanske mest till den genom att gör allt vad vi kan för att ge våra barn en god, trygg uppväxt, där ansvar, omtänksamhet, sammanhållning, flit, generositet, kärleksfull frimodighet, ordning och reda är viktiga inslag. Då lär vi oss vad ansvar och omsorg om nästan är. Det kan vara mina syskon, mina släktingar, mina kollegor eller mina landsmän, ja alla människor som kommer i min väg.

”Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand.”

I och med att Adam och Eva åt av den förbjudna frukten förbannades jorden som framburit denna frukt. Det uppstod ett brott mellan jorden och människan som satts att förvalta den.
Så rasar upproret vidare och Kain dödar sin bror.
Det brottet innebär att Kain förbannas mer än jorden. Han står under verkligen Guds dom.
Sådan är verkligheten för oss människor. Vi står under Guds dom för vi är syndare. Syndare som är oförmögna att älska Gud och vår nästa. Vi brukar ofta Guds gåvor på ett vårdslöst, otacksamt och egoistiskt sätt. Vi dödar våra egna bröder och systrar genom vår brist på omsorg. För vi människor är ju faktiskt släkt med varandra, i genetisk mening.
Och så lever vi på en jord som också den står under Guds dom, som är djupt märkt av syndafördärvet.
Dessa villkor har vi att se i vitögat. Vi kan inte bli av med synden här på jorden. Den finns över allt: i vår omgivning och i vår historia, i våra egna hjärtan och vi våra nära och käras hjärtan.
Synden visar sig tydligt när historiens tyranner begår sina illdåd. Och det som utmärker de äkta helgonen i Guds kyrka är att de lider av syndafördärvet de också, det är de heligas stora plåga, den egna synden.
Och över synd vilar Herrens dom.
En verklig dom som föll över Kains släkte då syndafloden gick över jorden, och som skall drabba den värld vi nu lever i på den Yttersta dagen.

För att ta ansvar för vårt samhälla i en sådan värld fordras det rättsordning och försvar, polis och soldater.
Det fordras tuktan och straff för att hålla tillbaka synden.
En sida av nästankärleken består i att verka för en rättsäker, sund och vis ordning för hur brott skall bekämpas och hur landet skall försvaras mot fiender. Och också att vara realist så att man inte genom ovisa, naiva och blåögda beslut skapar grogrund för konflikter mellan människor.
Förstår man som makthavare, opinionsbildare eller medborgare inte detta, riskerar man att skada samhällsordningen. Man kan då inte ta sitt ansvar eftersom inställningen till hur människor är inte är verklighetsförankrad.
Den bästa hjälplen för att ha en realistisk verklighetsförankrad syn på hur människor beter sig mot varandra , vilka svagheter de har, vilka hot vi går och bär på, det är att ha en realistisk syn på sig själv. Och det som hjälper mig att få en verklighetstrogen syn på mig själv är boten och syndabekännelsen. Det finns så mycket självupptagenhet, ogrundad misstänksamhet, ovisa reaktioner, lättja och även aggression här inne, i hjärtat.
När jag medger det, medger jag att alltför ofta talar samma språk som Kain:” Ska väl jag ta vara på min broder?”
Eftersom vi är sådana har vi behov av en omgivning där gott ansvarstagande främjas och där olydnad mot Guds bud inte accepteras. Samhället bör ju vara en sådan gemenskap.
Liksom de kristna församlingarna. Församlingar som fostrar till att ha omsorg om varandra genom att ta Guds bud på allvar kan verkligen bidra till en god anda i samhället.

Så skall vi ta fasta på en sak till.  
Kain och hans släkte är ett förbannat släkte. Lemek som nämns sist i slätträdet, är en massmördare, fylld av hämndbegär: ”En man har jag dödat för varje sår, och en ung man för varje blåmärke.”, utbrister han. Sju gånger blir Kain hämnad, Lemek 77 gånger.” Med Lemek når brodermorden sin kulmen.
Ändå lyckas Kain och hans ättlingar åstadkomma mycket. Kain själv byggde en stad och gav den namn efter sonen Hanok. Jabal blev stamfader till dem som bor i tält och är bostadsskötare. Dennes bror Jubal blev musiker och spelade harpa och följt, medan brodern Tubal-Kain gjorde alla slags redskap av koppar och järn.
Intelligens, driftighet, sinne för skönhet och förmåga att göra saker tillsammans, allt detta förmår vi människor göra som samhällsvarelser. Bara genom att sköta våra jordiska plikter, ta vara på varandras gåvor och samarbeta gör vi mycket av det som Gud satt oss att göra.
Allt vad du vill att människorna skall göra för dig, det skall du också göra för dem. Det idealet lyckas ingen leva upp till.  Men genom att ta ett grundläggande ansvar för sin egen och sina nära och käras jordetillvaro, utför man mycket gott.
Ofta utan att ens reflektera över det.

Men ändå: Detta goda och riktiga man gör ger ingen sinnesfrid, ingen varaktig frid med Gud. För med det riktiga blandas de oriktiga.

”Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden."

Sådan blev Kains tillvaro. Han är inte hemma här på jorden. Aldrig får han frid och ro.
Vad vi människor än förmår åstadkomma så erbjuder denna världen inget verkligt hopp. Någon frid får vi inte här, utan har att invänta en undergång som vi drar över oss själva.
Samtidigt håller Herren sin skyddande hand över oss. Brodermördaren Kain bar på ett tecken givet av Herren som innebar att Herren skulle hämnas den som dödade Kain.
Tecknets form menar vissa var en äldre utformning av det hebreiska tecknet för bokstaven T. Detta tecken hade formen av ett … kors. Kain ges en nådatid i väntan på den korsfäste. Kain får leva i korsets skugga.
Korset är Jesus Kristus.
Korset är försoning med Gud.
Korset är evigt liv med Gud som börjar redan här och nu, men som sträcker sig in i en ny värld som komma skall. Tro på Gud och Jesus är ingen flykt från verkligheten i denna världen.
Tron på korset är tron på Gud som verkar med oss i denna världen.
Korset skänker tron, hoppet och kärleken som hjälper oss att ta ansvar för denna världen:
Korset är att känna Gud och hans lag som hjälper mig att sköta mitt jordeliv på ett gott sätt;
Att veta att Herren hela tiden är mig nära, det ger mig frimodighet att stå upp för rätten även om det drar över mig människors fiendskap.
Att se mitt liv i det stora sammanhang som heter Guds rådslut, med kunskap om varifrån vi kommer och vart vi är på väg, det ger en grundtrygghet som kan spridas till min omgivning.

Och evighetshoppet hjälper mig att allt se en mening i att göra det rätta. Även om allt spårar ur, om djungelns lag tar överhanden och samhällsordningen slits sönder av människors stridigheter, har jag ingen anledning att dras med i förfallet och medverka i det för att hävda mig själv. Därför att de goda, självutgivande sanna görningar Gud vill att jag skall göra, det är ändå dessa som har framtiden för sig. Framtiden i det rike som är mitt verkliga hem. Guds rike, gemenskapen med Jesus och alla Guds trogna: Det himmelska Jerusalem som en dag ska sänkas ner från himmelen och uppfylla allt och alla för dem som hör Gud till. För dem som med tacksamhet efter bästa förmåga tog ansvar för familj, församling och fosterland, men också väntade på en annan gemenskap i en ny värld; Guds heligas gemenskap i det himmelska Jerusalem.
Låt oss be om att använda vår nådatid på jorden så att vi förblir medlemmar i Guds himmelska rike. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte glömmer det, utan varje dag växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill slutet, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

Högmässa i Sankt Markus församling

Sedan våren 2009 firar Sankt Markus församling högmässa var tredje söndag. Mässorna hålls i gamla sjukhuskapellet i natursköna och lummiga s:t Larsområdet i Lund. Kapellet är delvis ombygt till en aula. Det gamla koret har bl.a. ersatts av en scen. Under hösten har församlingen sakta kommit i ordning och utnyttjar nu lokaliteterna på ett bra sätt. Scenen fungerar numera som ett högaltare med ett fantastiskt ljusinsläpp genom det höga färgade fönstret. De införskaffade mässföremålet kommer också till sin rätt i lokalerna. Men det kan lätt beskådas på bilderna nedan.