Hälsning från Sankt Markus församling

Nummer tre, år 2011


”Ty så säger Herren , HERREN, Israels Helige: ’Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan skall ni bli starka.”
Jes 30:15


Sammanhanget där dessa ord uttalas är en bestämd situation i Israels eller rättare Juda rikes historia (de 12 stammarna som utgjorde Guds folk hade ju splittrats i två nationer). På 700-talet f.Kr., under angreppen från den mäktige fienden Assyrien i norr, ville man fly till stormakten Egypten i söder. Men Herren hade andra planer. Han uppmanar sitt folk att bli stilla och invänta hans eget ingripande mot den till synes så överlägsne fienden.



Läs mer i detta nummer av hälsning från Sankt Markus församling här.

22 e trefaldighet hm 2016

22 e tref., ”Frälsningen”, 2:a årgången, Hm, 2016-10-16, Biskopsgatan, Lund

Texter: Jes 64:6-9; Apg 20:32-36; Matt 22:1-3,10-14.

Psalmer: Nya sången 145; Lovps. 697:6; 350; 20; 228; 394; 45

Skriftetal:
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, vår
a hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

Du kom för att hjälpa dem som övade rättfärdighet med fröjd, dem som på dina vägar
tänkte på dig. Men se, du blev vred, ty vi syndade. Vi har gjort så länge; skall vi någonsin bli frälsta?
Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel. Vi kommer alla att vissna som löv. Som löv förs bort av vinden kommer vi att föras bort av våra missgärningar.
7
Det finns ingen som åkallar ditt namn, ingen som vaknar upp
för att hålla sig till dig. Ty du har dolt ditt ansikte för oss, du låter oss gå under genom vår missgärning.
Profeten Jesajas bok, ur det 64 kapitlet.

Så starkt kan synden upplevas ibland. Hopplöst känns allting:
Men se, Herre, du blev vred, ty vi syndade. Vi har gjort så länge; skall vi någonsin bli frälsta?
Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel.
Det blir aldrig bättre.
Synderna bara fortsätter, vissa sedan länge. Andra är nya som liksom ersätter den olydnad vi kanske lyckats bemästra eller så att säga vuxit ifrån.
Här på vår jord är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt, sjunger Lina Sandell. Våra rättfärdiga gärningar, det bästa vi kan prestera, det som ger oss ett gott rykte, det som gör oss nöjda med oss själva, är även de fläckat med orena motiv, ofullkomliga, kanske källa till stolthet och högmod som gör jag att berusas av mig själv och inte ser min nästas behov. Att jag inte ser mitt behov av Guds nåd.
Uppgiven blir man när allt det svarta blir så påträngande och efterhängset på detta sätt: Det finns då ingen som åkallar Herrens namn, ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig. Ty du har dolt ditt ansikte för oss, du låter oss gå under genom vår missgärning.
Men varför åkallar vi inte Herren i nöden när den är som svårast?
Det beror alltid på brist på tro eller en förfelad tro.
Du åkallar honom inte för du på djupet vill hålla fast vid synden. Den är dig kär. Du kan inte be om hjälp när du inte vill ha hjälp.
Men förhoppningsvis är det trots allt så, att du vill bryta med den om du bara kunde, om du kände sig motiverad. Men du litar inte på Herrens förmåga att hjälpa
Kanske tänker du att jag hållit mig borta från Herrens vilja så länge nu att det inte är lönt att söka honom mer. Du litar inte på hans gränslösa förlåtelse. Kanske tror du inte att Herren är nära då du upplever dig ha sjunkit så djupt. Du tror inte att han är dig alldeles nära även i de grova felstegen, fastän han lovat vara det.
Kanske vet du att han förlåter men det känns inte så, lovsången och tacksamheten och hoppet liksom saknas. Det är tomt och kallt.
Vi tar fasta på orden som följer i Jesajas bok: Men Herre, du är vår Fader. Vi är leret, och du är den
som danat oss, vi är alla verk av din hand.
Herren har gjort oss och han har återlöst oss. Förlåtelsen och rättfärdigheten vill Herren ge oss i Jesus Kristus. I Jesus är Gud förlåtande, nära, löftesrik och full av kraft. I Jesu namn förlåter Gud oss av nåd alla synder. De skall vi få höra i förlåtelseorden, det skall vi få se och smaka i den Heliga nattvarden. Så får vi sedan återvända till våra sysslor och tjäna Herren som hans återlösta barn: Låt oss be och bekänna!




22 e tref., ”Frälsningen”, 2:a årgången, Hm, 2016-10-16, Biskopsgatan, Lund

Texter: Jes 64:6-9; Apg 20:32-36; Matt 22:1-3,10-14.

Psalmer: Nya sången 145; Lovps. 697:6; 350; 20; 228; 394; 45

Predikan
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

Nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.”

Så säger aposteln Paulus till de äldste från Efesus som han mötte i Miletos för ta avsked av dem. I nästa mening talar Paulus om sina händer som sörjt för hans egna och hans följeslagares behov. Paulus har inte levt på någon annans bekostnad utan han har sörjt för sitt eget uppehälle.
Men vad är störst: Guds nåderika ord eller Paulus förmåga och vilja att arbeta att göra rätt för sig?
När en vän till mig som ung berättade för sin far, en jordnära officer i den franska armén, att han skulle bli präst, sade fadern föraktfullt. Jaså, du skall handla med luft, pojk!
Du skall prata en massa tomma ord rakt ut i vädret och försörja dig med det! Så sade pappan för att han inte trodde att evangeliet var sant. Hade han haft rätt var det ju meningslöst att bli präst.
Men för oss som tror att evangeliet är sant är det precis tvärtom. Det är Guds ord som kan försörja oss med det sanna, verkliga livet. Det har makt att bygga upp oss igen efter att synden rivit ner oss, det har makten att ge arvslotten till det eviga liv med den helige Guden vi är skapade till.
Aposteln Paulus visste att hans eget arbete var en liten sak i sammanhanget. Guds Ord var allt. Ordet var mer än sant. Ordet, evangeliet, handlar om ett Guds arbete så stort att det förändrar hela tillvaron för oss alla för all framtid. Det arbetet är Jesu försoningsdöd på korset. Det är budskapet om frälsarens hårda arbete för oss som är Guds nåderika ord. Som ensamt har makten att uppbygga oss och ge oss arvslotten bland alla som blivit heliggjorda av den Helige Guden. Arbetet är utfört. Nu gäller det för oss att ta emot välsignelsen av det. Det göra man genom att lyssna till evangeliet i tro och därmed få en så djup gemenskap med frälsaren Jesus att Gud liknar det vid ett bröllop.
Jesus är brudgummen och de som följer honom i tro är tillsammans bruden, Kristi kyrka. De helgade.
Låt oss se vad Jesu liknelse i evangeliet säger om detta!

Först: Bröllopshögtiden
En kung ordnar med bröllop för sin son, sin ende son, den himmelske Konungens enfödde son!
Kronprinsbröllop är kanske den viktigaste och mest glädjefulla fest som kan ske i ett kungarike. Kronprinsen har funnit sin kronprinsessa och nu kan kungaätten, om allt går som det ska, leva vidare. Kung Davids ätt skall regera vidare i Jesus.
Giftermålet är en akt som ytterst bara inbegriper brudgummen och bruden. Släktingar, vänner och alla undersåtar i riket är inbjudna att dela deras glädje men inte att vara aktiva i bröllopsakten.
Försoningsverket har Guds son och ättlingen av kung Davids ätt Jesus Kristus gjort helt själv.
Man kan faktiskt säga att han är både brudgum och brud. För han blev brud i vårt ställe. Han är sann Gud och sann människa i samma person. Som Gudamänniska har han på korset försonat mänskligheten med Gud själv. Försoningen är gudamänniskan Kristus konungens verk, ingen annans. Vi är kallade att dela kungafamiljens glädje över att ha frälst oss människor genom sonens offerdöd, alldeles själv, helt utan vår medverkan!


För det andra: Alla människor är inbjudna att glädja sig över kungasonens bröllop! Många är kallade men få är utvalda. Uttrycken kommer från mönstringen till tjänst i den romerska armén. Vi som blev 18 år på det glada åttiotalet känner igen detta. Alla svenska ynglingar blev inkallade av kronan för att det skulle redas ut om vi var vapenföra eller inte.
Alla kallas till Guds rike.
Men kallelsen sker i ordning, som det skedde när man mönstrade förr i tiden i Sverige. Men ordningen är helt annan i Guds frälsningsrådslut. När vi, unga män skulle mönstra, då skulle vi ha uppnått en viss ålder och ha mognad och kraft att kunna tjäna kung och fosterland.
I Guds rike gäller det tvärtom att ha fattat att man inte förmår något alls för att tjäna Gud på ett fullgott sätt. Inte ens viljan har man. Israels folk, Guds folk, de kallades först och då visade sig det att de inte ville. I verserna före dagens evangelium berättas det om inbjudna som inte ville komma. De visste att bröllop skulle stånda. För på den tiden kungjordes det att bröllop skulle äga rum och inbjudan gick ut. Bröllopsfest planeras. Var redo att komma! Sedan vidtog värden sina förberedelser. När det var klart fick de inbjudna besked om att nu var det tid komma till bröllopsfest i brudgummens hus.
Israels folk var inbjudna till en planerad bröllopsfest.
Men de ville inte komma, då de fick veta att förberedelserna var klara och festen skulle äga rum.
När de tackade nej, gick inbjudan ut till alla andra! För på den tiden, i det gamla Israel och också i andra förmoderna samhällen var det viktigt att festsalen blev full. Satt bara kungafamiljen där med några få trotjänare med resten av platserna vid det dukade borde tomma, då förlorade kungen helt ansiktet. Därför sänder kungen sina tjänare ut på vägarna med ordern att de skall bjuda in alla de träffar på! Både onda och goda bjuds in. Alla som tjänarna träffar på. Tjänarna är här vittnen om Guds rike. Du och jag och alla omvända kristna, och präster, missionärer och evangelister får jobba särskilt hårt. Och säga att alla människor är inbjudna. För himmelen där bröllopsfesten skall äga rum, den är ju oändlig. Där står inte att brandmyndigheten stadgat att högst 100 får vara i lokalen. Guds himmel blir aldrig så full att inte fler får plats! Jesus har dött för alla människor, för var och en. Och han dog för dig speciellt. Gud offrade sig för bara dig. Du är inte en i mängden. Ingen är en i mängden. Det finns bara unika, i Guds ögon ovärderliga människor, som hans son har återlöst. Vi alla inbjuds att dela bruden och brudgummens glädje, som engagerade bröllopsdeltagare.
Men de som hört mest om detta bröllop, de ville alltså inte komma.
Det var ett djupt föraktfullt uppror mot kungen att som undersåte inte komma till kungasonens bröllop. Denna djupa synd att inte glädjas över att Guds rike ska leva vidare, den var inte Israels folk ensamma om att begå de vände sig bort från Jesus och fick honom korsfäst. Även bland som tjänarna mötte ute på vägarna och bjöd in till bröllopsfest fanns detta förakt.

För det tredje: De som tackar nej!
Tre grupper tackar nej i liknelsen.
De som helt frankt säger nej, utan att anföra någon ursäkt!
De som i verser vi inte läste har förhinder för att de skall sköta sina vardagliga sysslor: En skulle odla sin åker, en annan syssla med sin affärsverksamhet.
Så mannen som dök upp bland festdeltagarna med smutsiga kläder. Han utgör en kategori.
Vissa säger nej rakt av utan någon förklaring: De vill inte komma. Kanske är de medvetet motståndare till kungen och vill göra uppror mot honom. Aktiva i humanetiska förbundet.  Professorer i teologi som lär ut att Bibeln inte är Guds ord. De som organiserar förföljelse mot kristna. Eller så lever de livets glada dagar i västerlandet utan att ägna evangeliet en tanke.
Medveten kristedomsförnekelse, eller djup likgiltighet. Vill man inte, så vill man inte.
Tjänarna som skulle bjuda in krusar inte. De rapporterar att svaret var nej! Så är det med vår nästa som inte vill tro. Vi kan inget göra åt det. Men vi skall veta att även den mest inbitne motståndaren är kallad av Gud. Jesus har dött för den medmänniskan. Vi är kallade att i Jesu efterföljd älska denne som Gud älskar henne. Och vi skall veta att Guds kärlek kan övervinna den mest förhärdade otro.
De mest inbitna kristendomsförnekarna finns ofta bland dem som fått uppleva det underbara evangeliet rikligt, på nära håll. I liknelsen är det Judafolket som hade århundraden av gemensam historia med Gud att se tillbaka på. I våra dagar kan det vara aktiva kyrkokristna, också högt ansedda andliga ledare eller kyrkans söner och döttrar som fått uppleva mycket av Guds rike i varma kristna hem där de fostras av djupt troende föräldrar. De vill ändå inte tro på Bibelns Gud utan tror på en massa annat. Vi får hoppas att förhärdelsen släpper innan de dör.
Så har vi alla de som hellre ville syssla med sina vardagliga sysslor än att gå på kungasonens bröllop. Vardagen med dess bekymmer, plikter och glädjeämnen får oss att försumma Guds rike. Gång på gång kommer vi på oss själva med att nedprioritera evangeliet. Arbete, studier och umgänge tränger bort bön och bibelläsning. Det sker när jordiska hänsyn får oss att vara svaga i bekännelsen, att inte stå upp för hela Guds ord. Då vi av iver att nå framgång syndar med maktspel och bara fokusera på oss själva.
Det kan ske när vi låter oss nedslås av olyckor. Då det jobbiga i vardagen kväver glädjen över att vara evigt frälsta av Guds väldiga nåd och kraft.
Här gäller det att vara vaksamma på oss själva så att vår ogudaktighet inte får gå för långt. För detta beteende kan helt kväva trons liv. Då missar vi kungasonens bröllop. Då dränks vi av jordiska göromål och förlorar arvsrätten till Guds eviga rike.
Så har vi mannen i de smutsiga kläderna. Han hade tagit sig in på något sätt. Men var inte klädd som för att vara på bröllopsfest. Hans smutsiga klädsel var ett uttryck för förakt mot kungen. Som om någon kommit till ett nutida bröllop, inte i billiga kläder, inte i arbetskläder, utan i smutsiga, otvättade kläder. Sådana som man bär då man inte bryr sig om sin klädsel, för man möter ju ändå ingen.
Denne man representerar hycklarna. Han hade smitit in på festen fastän han visste att han inte hörde hemma där.
Jesus tilltalar honom: ”Min vän”, som Jesus tilltalade Judas vid dennes förräderi. Så frågar han: ”Hur kan du vara här utan att ta bröllopskläder på dig?”
Mannen har inget svar.
Han vet innerst inne att han inte har något där att göra. Han är en hycklare, en falsk bröllopsgäst.
Och han kan inte tillåtas sprida sin lögnaktighet, sin skenkristendom i bröllopssalen. Han måste oskadliggöras. Man binder honom till händer och fötter och kastar ut honom i mörkret där ute. Utan rättfärdighetens dräkt kunde han ju inte göra rättfärdighetens gärningar. Därför kastas han ut från ljusets rena boningar.
Är du hycklare? Går du och bär på orättfärdighet som du vill utöva i smyg? Vill du egentligen inte få skinande vita, rena kläder och vara i Guds rike där allt uppfylls av Guds renhet och goda vilja? Betänk att Guds rike tillhör dem som Guds Ande ingivit en önskan att de ska få vara lika skinande rena som Gud själv. Alla de tankar, motiv, ord och gärningar som motsätter sig Guds rikes helighet är synd som skall först bekännas.
Bekännas och sedan förlåtas i Jesu Kristi namn och blod så att du kan ta emot hans skinande vita, rena rättfärdighetsdräkt och vara en värdig deltagare i hans bröllopsfest! En värdig och en tacksam och glad festdeltagare. Inte en spion eller en snyltgäst som inte hör hemma där.

Så till sist: De som tackar ja!
Många är kallade, men få är utvalda! Det är Gud som utväljer.
Att vara en värdig bröllopsgäst i skinande vita kläder blir man då Gud utvalt en.
Det är skillnad bröllopsgästerna emellan.  Tjänarna går ut och bjuder in både onda och goda. Här finns erkänt nyttiga, omsorgsfulla hedersprickar som utgör moraliska klippor i samhälle och kyrka. Här finns modiga bekännare som blir klippor i Guds församling. Här finns skurkar och misslyckade gestalter som slösat bort sina liv på meningslösa nöjen eller destruktivt missburk, men som omvänder sig i dödsögonblicket.
Alla är inbjudna. Jesus har dött för alla.  Vissa, bara vissa, är utvalda.
Men alla utvalda skiner i samma strålande vita bröllopskläder. Man kan inte se skillnad i deras strålglans. Vår frälsares rena helighet lyser kring dem alla, både goda och onda.
Och vi skall alls inte se på andra människor och jämföra oss med dem för att få svar på om vi är goda nog i Guds rike.
Vi skall veta att vi allesammans är förstörda syndare. Hos oss finns medvetet trots, hyckleri och framförallt ointresse, lättja och felaktiga prioriteringar.
Vi är kallade att i ljuset av Israels folks historia av synd mot Gud, att se vår egen synd, vårt sjuka hjärtas nej till Guds nåd. Och också Guds nåd och kärlek som övervinner det. Att se Guds kärlek till sitt olydiga folk som helat tiden svek.
Alla är vi inbjudna. Inbjudna att se vårt fördärv och vårt behov av frälsning. Inbjudna att se på frälsarens Jesus Kristus och allt gott han står för. Och glädja sig över att han som brudgum gifter sig med Guds folk, bruden, de utvalda, och täcker över brudens smuts med sina egna vita, rena, heliga gudomliga kläder.
Allt som vi saknar i rättfärdighet har Jesus och mer där till. Och han vill ge oss det, gratis av nåd. När vi fattar det, är det fest.
När vi begrundar detta och lovprisar Gud för det, är det högtid. Då deltar vi Guds sons, kungasonens bröllopshögtid. Vi gläder oss över att han tagit oss till sig och förenat oss med sitt eget gudomliga väsen. När vi gläds över det, då smakar vi på glädjen i Jesus Guds sons bröllopssal i himmelen som vi har förbindelse med här i tiden genom tron på Jesus. Och tron på vårt dop där Jesus gjorde oss till sina egna och klädde oss i sin rättfärdighetsdräkt som gavs oss i dopets instiftelseord och i dopets rena, friska vatten.
Det är en glädje vi får ha här på jorden och som vi skall fullkomnas i himmeln. Den dag då Guds rike för de som hör honom till skall bli en synlig, påtaglig verklighet och tränga undan allt smutsigt, orättfärdigt och döende. Den stora högtidsdag dag då vi med hela Guds folk skall få stämma in de Heligas eviga lovsång inför Lammets tron i himmelen. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad evighet som har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så bliva evigt saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen

16 e tref 2 årgången 2013


16 e trefaldighet, ”Döden och livet”, 2 årg., hgmgdtj., Bantorget 5, Lund.

Texter: Jes 26:19; 2 Kor 4:7-11; Luk 7:11-17.

Psalmer: 203; (18); 282; 68; 258; 313

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt Ord är sanning. Amen!
 
”Dina döda skall bli levande och uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade.”
Profeten Jesajas bok, kapitel 26, vers 19.
Orden vittnar om det kristna hoppet. Att vår Gud är så mäktig och så god att han kan göra den kanske starkaste och mest förfärliga naturlag om intet som heter döden. Detta att vårt liv på jorden slutar med att vår själ eller vår personlighet lämnar våra kroppar och att kropparna multnar i graven.
Jorden skall ge de avsomnade tillbaka till Herren. Det bibliska, kristna hoppet är ett hopp om att få uppstå till ett nytt evigt, kroppsligt liv tillsammans med Herren, att Herren då han får våra kroppar åter skall ta emot oss i det himmelska Jerusalem.

Detta är något vi kristna alltid skall ha levande för oss.
Idag påminner söndagens läsningar speciellt tydligt om det.
Från Gamla testamentet går vi till evangelieläsningen.
Jesu möte med änkan i Nain visar att Jesu person förkroppsligar detta hopp. Den människa som möter Jesus och tar emot det han vill ge, befrias från dödens olycka.
Jesus själv skapar hoppet och knyter hoppet till sin person genom att suveränt träda in i änkans och begravningsföljets verklighet. Han hejdar sorgetåget, uppmanar modern att inte gråta och uppväcker med sitt ord den döde. Utan att resonera och analysera eller ställa upp villkor och kräva förkunskaper, uttalar Jesus det gudomliga livets och tröstens och hoppets mäktiga, oemotståndliga ord. Så får pojken liv igen.
Jesus sätter stopp för sorgetåget innan det når graven och befriar med sitt ord och sitt tecken de sörjande från deras sorg.
I denna händelse får vi en föraning om vad som på den Yttersta dagen kommer att ske med dem som fått ta mot Jesus i sina jordeliv. Då skall han tala livets ord till döda kroppar, dessa ska kallas till liv igen.
Men livet skall ju då vara evigt. Guds barn skall inte längre vara den dödsmärkta kroppen som sätter igång att leva igen, utan en förvandlad, förhärligad, änglalik uppståndelsekropp.
Man skall inte uppstå till att på nytt möta en verklighet sargad av lidande och förgängelse.
Man skall få träda in i en ny, genomförvandlad värld där man skall få lova Herren med alla heliga i det himmelska Jerusalem.

Men det vi skall ta fasta på idag är att Jesus den korsfäste är närvarande med sin uppståndelses kraft redan här och nu i vår dödsmärkta värld.
Änkan, hennes son och begravningsföljet hade fått möta livets Herre. Och om de efter detta möte med Jesus fortsatte sina jordeliv i tron att Jesus var den utlovade frälsaren, då hade detta möte inte bara inneburit att få se en död återfå livet på jorden igen. Då hade händelsen väckt en tro som gav dem evigt liv. Då hade mötet med Jesus fått skapa en övertygelse som förenade dem med livets Gud eftersom de i Jesus då såg Gud och eftersom de nu, som yttersta trygghet och auktoritet, i livet hade Jesus som väckt den döde pojken till liv

Aposteln Paulus talar om hur den gudomliga kraft som övervinner döden och som skall bryta fram fullt synligt på Herrens dag, redan här på jorden är en kraftkälla som bär den kristne. Paulus skall få påminna oss om att den kristnes stora glädje och trygghet, här på jorden liksom i det himmelska Jerusalem, är att vara med Jesus och ta emot hans nåd, kraft och liv.
Det blir ämnet för predikan: Att vara med Jesus för tid och evighet.
Först säger vi: Jesu korslidande visar sig i aposteln Paulus motgångar; Jesu uppståndelses segerkraft visar sig i den välsignelse som Paulus tjänst ger upphov till.

Några av oss var och lyssnade till biskopen och professorn Nicholas Thomas Wright på en konferens som den kristna föreningen Theofil i Lund arrangerande veckan som gick.
Då påmindes vi bland annat om att Bibels Gud för det första är alltings gode skapare och Herre. Han som bär hela tillvaron i sin hand.
Men också att han är ständigt närvarande i sin skapelse, i vår tillvaro. Denna hans närvaro finner vi i Jesus Kristus. Och Jesus Kristus möter vi i Ordet och sakramenten.
Det som Paulus talar om i verserna ur Andra Korintierbrevet som vi lyssnade till, är att Guds kraft som kommit till oss i Jesus Kristus, lever i Paulus. I Jesus möter Paulus Guds närvaro på två sätt: Guds nåd i Jesus Kristus som offrat sig på korset för att Paulus skall få leva. Guds nåd i Jesus Kristus som genom sin uppståndelse övervunnit allt Gudsfientligt och som genom Paulus verkar Guds godhet i världen.

Både Jesu död och Jesu uppståndelse är en levande verklighet i Paulus när han förkunnar evangeliet. Paulus drivs av den verkligheten.
Paulus berättar att han försätter sig i livsfara för att evangeliet skall nå ut. Men det är egentligen inte alls han som själv som är tapper och modig och självuppoffrande.
Det är Guds kraft som mäktigt verkar i honom. Det är Jesus Guds son som lever i honom. Själv är Paulus ett skört och bräckligt lerkärl.
Det är lerkärlet, det sköra och bräckliga, som människor ser när de betraktar Paulus och andra kristna. Ju svagare och mer illa tilltygad Paulus är, desto mer är Guds kraft verksam. Ju bräckligare folk uppfattar honom, desto mer kan han tjäna evangeliet.
Varför? Jo, därför att när Paulus själv visar sig så svag som han verkligen är, då blir det uppenbart att kraften som uträttar så mycket, det är Guds kraft, det är Jesus Kristus Guds son.

Paulus arbete i Guds rike är ett arbete som ständigt möter motgång.
Och det är inte så att Paulus i sitt inre skulle vara behärskad och oberörd av lidandet. Tvärtom, han är trängd, rådvill, förföljd och nedslagen. Det är inte behagligt att vara pressad, att inte veta hur man skall komma ur den svåra situationen, att vara jagad av människor som vill en illa, och så illa tilltygad att man känner det som att nu orkar jag inte längre.
När man lider får man en smak av Jesu lidande på korset. Vår Herre Jesus led verkligen döden. Han blev ett med nederlaget och det lidande som den grymma ondskan kan slå oss med. Det var då Jesus fick uppleva detta hemska och förnedrande som han segrade.
Och denna onda verklighet som gör uppror mot Gud drabbar också Paulus. Samtidigt finns kraften där och förhindrar ett totalt nederlag. Paulus dör inte: Jesus har dött för honom en gång för alla. Paulus hör genom tron på Jesus, Jesus till. Paulus har därför också del av Jesu seger. Jesus är med honom och i honom därför att Jesus har segrat och därför att Jesus lever. Paulus, som har del av Jesu liv är därför trängd men inte utan utväg, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, nedslagen med inte utslagen. Uppståndelsens kraft hindrar honom från att dö i förtvivlan. Uppståndelsens kraft är en kraft som ger näring åt hans tro på Jesus.  

Det är så Jesu liv uppenbaras, att hans sändebud inte framstår som kraftfulla i sig själva. Att lita på Jesus är inte att lita till en till det yttre framgångsrik kristen rörelse, det är inte att förvänta sig yttre segrar som väcker människors beröm. Det är att själv få lida av sin egen svaghet, det är att möta många smärtsamma motgångar. Men dessa nederlag får vara tillfällen då Guds kraft ändå utför sitt verk utan att man själv får smaka segerns sötma. Så sker genom att kraften ger näring åt tron på Jesus som förbinder oss med Gud.
Vi får smaka på Guds rikes seger samtidigt som vi får smaka på Jesu död. Märk väl: Jesus segrade ju då han dog på korset!
Motsatsen i detta sammanhang är här är Jesusanhängare i Korint som såg sig som elitkristna. Vältaliga, förnuftiga, högaktade. Det förväxlade sin egen storhet, som inte var stor, med Guds storhet. Det var ett gigantiskt missförstånd, en lögn. För då dyrkade man människor, inte Gud! Min trygghet, min stolthet, min kärlek till sanningen den skall alltid vara riktad på Jesus person. Bara han ger mig nåden som tar bort syndens straff som är att förkastas från Guds ansikte. Bara Jesus ger kraften som bär min tro och förenar mig med Gud.
Lever du i tron på Jesus får du se motgångarna din tjänst för Gud som en återspegling av Jesu lidande: Och du får med trons visshet veta att du får del av Guds livskrafts välsignelser utan att detta alltid syns och märks.

Nu kan man tänka sig att Paulus ändå är speciell. ”Här handlar det om en apostel och hans tjänst. Vi vanliga kristna lever ju i en annan verklighet. Vi kan väl inte känna igen oss i detta lidande för evangeliet som Paulus skriver om. Motgångar har vi nog, men inte så mycket på grund av vår kristna tro och vårt kristna vittnesbörd.”
Men jo, det är just så att allt det som du kristen lider det lider du tillsammans med Jesus.
Som Kristen hör du Kristus till. Det är en kristens kallelse att bära Jesus död i sin kropp. Jesus är själv, genom att hans livsande bor i den kristne, delaktig och eller närvarande i allt vad den kristne tänker, talar och handlar. Du som tror på Jesus drivs av Jesu döds och uppståndelses kraft.
Vilket innebär att de mest motiga stunder kan vara stunder då du är som mest välsignad med Guds kraft.

Detta är ett befrielsens evangelium.
Du behöver inte ha yttre framgång för att vara en trogen tjänare i Guds rike. Tvärtom kommer din tjänst att dra misslyckanden över dig. Därför kan ditt hopp och din trygghet inte vara de goda resultaten av din tro som du själv vill se och peka på. Ditt hopp och din trygghet skalla vara i Jesus och det han gjort. Han välsignar dig som tror på honom som din Herre och frälsare även och inte minst då du upplever dig själv vara utan Guds kraft.
Genom dopet och tron på Jesus lever du i en ny kraftfull, odödlig verklighet.
Hela du, ande, själ och kropp, det du tänker, säger och gör, sker i Guds rikes sammanhang. Du har fått del av gudomlig natur och den naturen är med i det du är, vill och gör. Din Ande vittnar med Jesu Ande om att du är Guds barn. Jesu ande är med dig och allt det du är, tänker, talar och gör.

Därför kan du känna dig i högsta grad berörd av det som Paulus skriver.

Du kan vara på allt sätt trängd men inte utan utväg. Det är så många plikter och bekymmer och projekt som splittrar dig, att ditt andaktsliv liksom förtvinar eller blir rörigt. Men ändå ber du, ändå håller du kontakten med Guds ord, ändå kommer du i kontakt med medkristna. Det finns en utväg. Gud för dig till den. Han för dig till sitt ord, fastän du själv ibland inte orkar eller vill. Genom studiet av Guds ord växer din relation med Jesus. Genom din förbön verkar du mycket gott.
Du är rådvill men inte desperat!
Du vet inte hur du skall göra för att komma till rätta med det där dåliga beteendet. Du ser dåliga mönster i dina attityder som du inte kan göra något åt. Men du lever med det i en ständig kamp för att befrias från det. Du litar på Guds nåd i Jesus Kristus.
Då är du en förlåten syndare som syndar inte sju utan 77 gånger men som ändå har Jesus boende i ditt hjärta. Du litar på Guds nåd och inte på egen kraft, inte på att du kan visa upp hur du blir bättre och bättre. Det är ett gott vittnesbörd inför människor att lita på Jesu nåd.

Du är förföljd men inte övergiven.
Du känner dig på grund av din tro som en främling i din omgivning och i ditt land. De antikristna värderingarna i tiden angriper din tro. Och de angriper dem du älskar, antingen genom att försvaga deras tro eller hindrar dem från att tro. Din kristna tro är inget som beundras och respekteras, det är något ofta isolerar dig från omgivningen.
Men Gud har inte övergivit dig. Du tror ju på Jesus! Du är genom att vara förenad med Gud ett ljus som lyser i mörkret, även om du verkar så obetydlig. Du må vara ensam bland människor men Guds fulla kärlek och härlighet omsluter dig från alla sidor. 

Du kan vara nedslagen över att lyckas så illa med att leva som man bör leva. Men du är inte utslagen. Kraften finns där och håller dig vid liv. Du fortsätter ditt verk utan att kunna peka på framgång eller tydliga, välsignade frukter.
Ändå har du inte gett slaget förlorat. Du har inte lämnat din tro, dina plikter och ditt ansvar. Något får dig att härda ut. Du vet att det är Gud som bär dig, det hopp som han nedlagt i ditt hjärta, det håller dig vid liv. Därför har Herren fortfarande en tjänare i dig. Det är han glad för. Och du får genom hans kraft vara till välsignelse för andra.

Så säger vi för det sista.
Mina till synes små motgångar och obetydliga insatser för att sprida Guds rikes välsignelse är genom dopet och tron på Jesus förbundna med den väldiga kraft som skapat världen, övervunnit djävulen och upphovsman till den kommande tidsålderns nya himlar och nya jord.

Vi kan ju studera en liten växt här på jorden som spirar och gror, bär knoppar som blir till blommor, den falnar, vissnar och dör. Den enskilda växten är ganska betydelselös om man lyfter ögonen från den och ser en hel blomsteräng i ett grönskande landskap där miljoner och åter miljoner växter spirar och gror. Den enskilda växten gör ingen skillnad.
Samtidigt är den enda lilla blomman ett under i sig. Alla de miljontals små processer som måste till för att blomman skall finnas är ett stort under. Det är ett ofattbart stort och komplicerat samspel av materiens beståndsdelar som skaparen håller igång. Och när blomman vissnar och dör är det något ofattbart stort som försvinner. Det försvinner för att växandets samspel upphör och ersätts med dess motsats: Sönderfallet.

Du kan tycka att dina små motgångar och det lilla du bidrar med inte gör skillnad. Speciellt inte när du betänker att du är en människa bland miljarder människor.
Men för det första du skall veta att du har oändlig betydelse för vår tillvaros historia. Det är oersättligt i Guds plan för att frälsa världen. Därför att du är, genom dopet och tron på Jesus, förbunden med Jesu död och uppståndelse. Den händelse som innebar att hela världen försonades med Gud, den händelse som öppnar upp för att Herren en dag skall frambringa en helt ny, förhärligad skapelse där Gud skall vara allt i alla. En ny värld där du och alla Guds barn skall få skåda Herren och lovsjunga honom med alla Guds heliga.

Hur skall vi få hjälp att förstå den betydelse som Herren själv ger oss? Tänk på ditt dop! När du döptes blev allt det Kristus gjort för hela mänskligheten en verklighet just för dig. Herren nämnde dig vid namn och gjorde dig till sin. När du döptes säger Herren att allt det jag gjort för att frälsa hela världen, det har jag gjort för att rädda just dig.

Samtidigt kan du ju ständigt se din egen oförmåga att leva i enlighet med den goda verklighet dopet i Jesu namn representerar. Ständigt bryter vi mot det goda sätt att leva som Herren kallar oss till i dopet. Detta att vår kropp sönderfaller och dör, det motsvaras av vår egen olydnad mot Herren Gud.
Vi faller ifrån honom, vi gör uppror mot de goda lagar han givit för att livet skall bestå.
Det är denna vår olydnad som motståndaren vill utnyttja för att skilja oss från Herren.
Dels angriper satan oss på alla sätt för att olydnaden skall trasa sönder vårt och andra människors liv. När du ser din oförmåga att leva i enlighet med Herrens bud ser du satans verk.

Dels vill han att denna syn skall vända bort din blick från Jesus.
Han vill få dig att se bara det mörka, så att du ger upp. Eller så att du i självbedrägeri bortser från din olydnad och istället fäster dig vid sådant du lyckas med och börjar bygga på din egen förmåga för att få kalla dig Guds barn.
I båda fallen lyckas satan fånga dig i dödens makt eftersom han hindrar dig från att se Guds nåd, Guds kraft, Guds löften och Guds vilja att frälsa dig.

För att befrias från synd och död har du att leva för en enda sak. Ditt livs mål och mening är att vara med Jesus. Att lämna dina synder till honom, att be honom om förlåtelse och kraft till bättring, att be för andra i Jesu namn, att göra allt som står i din makt för att lyda Jesus, att lita på hans kärlek och kraft vad som än händer.
Genom den tron lever du i den förening med Gud som ditt dop vittnar om. Då ger du av dig själv för Gud och för din nästa eftersom Herren lever i dig
Jesus som bor i dig får dig att leva för att Gud skall äras och din nästa betjänas. Ja, då lever Guds eviga liv i din kropp och i din själ.
Vilket innebär att när du en dag skall skiljas från detta förgängliga livet, då är du beredd till en salig hädanfärd. Att få bryta upp för att vara för evigt med Herren, först i paradiset och, sedan, på uppståndelsens dag, i det himmelska Jerusalem! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat lärt förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i vårta hjärtan så att vi inte glömmer det utan varje dag växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill slutet och så blir evigt saliga! Amen!