4 e trefaldighet 2 årg htj Lund 2016

4 e trefaldighet, ”Fria eller fälla”, 2:a årg., Högmässogtj., Lund 2016-06-12.

Texter: Sak 7:8-10; Rom 2:1-4; Joh 8:1-11.

Psalmer: 547; 18; 43; 201:1,3.4; 324:1-7; 324:8-9.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre Helga oss i ditt ord, ty ditt Ord är sanning! Amen!

”Du är utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan så fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt!”
Romarbrevet, kapitel 2 vers 1.

Dessa ord kan man tycka låter märkliga. Skall jag inte få säga till någon om han eller hon gjort fel? Skall vi avskaffa våra domstolar?
Jo, vi får verkligen reagera och säga ifrån om någon gör fel! Och domstolar hör till den av Gud instiftade samhälleliga ordningen för att å Guds vägnar upprätthålla lag och rätt.
Paulus själv kan författa hårda domar över medmänniskors fel, och vädjar till världsliga domstolar att pröva hans sak.
Men dömandet i de här verserna Romarbrevet är något annat.
Verbet döma är här att döma ut från Guds gemenskap! Att ge rött kort och förpassa en människa bort från Guds gemenskap! Det är att sätta sig på Guds domartron och döma ut en människa såsom osalig.
Och den som gör det i det här sammanhanget är vissa av Paulus landsmän, de lagtrogna fariséerna. De menade sig själva vara rättfärdiga genom ett fromt och laglydigt leverne. Med det som grund, att de var Guds barn genom egen rättfärdighet, dömde de ut medmänniskor som ogudaktiga när de ansåg att dessas rättfärdighet inte höll måttet.
Men genom att göra så, syndade de. Genom att sätta sig i Guds ställe och döma människor som osaliga för att de inte var lika fromma som de själva, visade de att de själva inte var Guds rättfärdiga. För genom laggärningar blir ingen rättfärdig inför Herren Gud. Dömer du dig själv och andra som Gud vän eller ovän med dina egna eller vännens gärningar som grund, visar du att du är en syndare. För du grundar inte din vänskap med Gud på Guds nåd och förlåtelse i Jesus Kristus! Genom att döma andra så fördömer du dig själv. För din dom vittnar om din oförlåtna synd. Du förblir oförlåten syndare så länge du inte fattar att du blir frälst och Guds barn av nåd allena. Och fattar att du får Guds nåd genom att lita på Jesu försoningsverk, på att han offrat sig på korset för att du skall få leva med Gud fastän du är syndare.
Den sanningen finns i bakgrunden när fariséer släpar fram en kvinna som har begått äktenskapsbrott och ber Jesus uttala sig om man skall stena kvinnan till döds i enlighet med Mose lag. Vi skall nu se mer på den händelsen och dra några lärdomar av den.

Man samlas på Tempelplatsen, i Herrens hus, inför Hans ansikte.
Jesus sätter sig ner och undervisar folket. Herren talar sitt ord till sitt folk! Han har sänkt sig ner till vår nivå då han sitter där på marken och undervisar folket.
Så avbryts Herrens undervisning av några som menar sig vara speciellt trogna Herrens tjänare. De skriftlärde och fariséerna. De släpar fram en kvinna som gripits för äktenskapsbrott. Det gör de därför att de vill få det klarlagt om Jesus reagerar som en sann Gudsman på det hon gjort.
De är övertygade om att han inte är det. Men de vill få sin mening bekräftad. De vill snärja Jesus.
Till hjälp har de denna gifta kvinna som ertappats på bar gärning för att ha varit otrogen mot sin man. Nu skall domen över denna kvinna avkunnas. Hon skall dömas i Herrens Hus inför Herrens ansikte enligt Herres lag. Domen skall verkställas genom Herrens värdiga representanter, laglydiga medlemmar i folket.
Man frågar Jesus om hans mening. Det handlar om en teologisk dispyt där det gäller att ha rätt inför Gud och inför folket.
De skriftlärde och fariséerna vill att alla skall se att Jesus inte talar eller gör Guds vilja. Det har de sagt tidigare. Nu skall detta bli tydligt då kvinnan som syndat släpas in på scenen. Tillämpningen av Guds lag blir konkret.
Men också grym och omänsklig.
Man använder en medmänniska som slagträ i sin strävan att vinna en teologisk maktkamp. En dispyt som handlar om makten att företräda Gud bland folket. Fariséerna och de skriftlärde utnyttjar på det här fula sättet en medmänniska samtidigt som de tar för givet att de själva är laglydiga och fromma! Det finns en syndare på tempelplatsen och det är kvinnan!
Det är illa att göra så! Som om lärare som sett hur en elev burit sig illa släpar in eleven i en annan lärares klassrum för att undersöka om den andre läraren verkligen bedömer elevers dåliga beteenden som alla andra lärare i skolan. Detta tilltag, om inte annat visar att fariséerna och de skriftlärda, är syndare, liksom kvinnan! För de älskar inte sin nästa som sig själva! De älskar inte kvinnan. Hon är bara ett instrument de använder sig av för att visa att Jesus har fel.
Nu var den här kvinnan verkligen en synderska. Hon hade bedragit sin man. Hon hade svikit på ett grovt sätt. Hennes otrohetssynd förstörde hennes relation med sin make. Blev den relationen förstörd, skadade det också hennes relation med barnen och familjens släktingar och vänner.
Det skulle bli skilsmässa!
Stabila äktenskap och familjer utgör samhällets grundfundament. Äktenskapsbrott undergräver detta fundament för samhällets bestånd. Kvinnas synd var ett hot mot hela folket. Därför stadgades det att äktenskapsbrott skulle straffas med döden i Tredje Mosesboks 20 kapitel, vers 10: ”Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden, både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan. Femte Moseboks 22 kapitel, vers 22 lär ungefär detsamma och tillägger: ”Du skall skaffa bort det onda från Israel.”
Hade man nu befunnit sig i en världslig domstol där det gällde att värna samhällets bestånd, hade det varit riktigt med rättsliga konsekvenser i ett samhälle där man tog äktenskapets ställning på största allvar. Moseböckerna är skrivna för rättsskipning i det jordiska israelitiska samhället. Det gällde hålla ihop samhället och inte låta detta brytas ned genom att orättfärdighet ostraffat beredde ut sig. Samtidigt är brott och synd i Moseböckerna också brott och synd inför Gud i himmelen. Det handlar om hur det är i himmelriket. Där är det ju trohet och rättfärdighet och inget annat.
Äktenskapsbrott är synd i Guds ögon och synden straffas på jorden enligt Guds lag given åt folket.
Men nu är man på tempelplatsen.
Det gäller att fastställa kvinnans ställning inför Guds ansikte. Är hon förkastad av Gud och himmelriket för att hon syndat?
Så handlar det om att fastställa om Jesus talar Guds ord till folket.
Om han är en sann representant för Guds lära om hur människan lever i Guds gemenskap och om synden och dess konsekvenser.
Nu är Jesus inte bara en förkunnare och teolog. Han är Guds Messias, Han som uppenbarar Guds vilja på jorden på ett fullkomligt sätt.
Det står att Jessus reste sig för att svara fariséerna: Det markerar att Jesus liksom framträder med den gudomlige domarens auktoritet: Ni står alla inför Guds ansikte här på Tempelplatsen och jag skall nu uttala Guds mening, tycks Jesus säga. ”Ja, genom att fråga mig om min mening om kvinna skall dömas, erkänner ni faktiskt att jag har auktoritet att uttala Guds mening i en rättsprocess där vi skall döma enligt Guds Heliga vilja. Det är i sin ordning, då inleder vi en sådan process. Förvisso har den här kvinnan syndat grovt. Jag, Guds Messias, ifrågasätter inte anklagelsen.
Men ni vet ju att Gud inte bara dömer den här kvinnan. Gud dömer alla människor. Skall vi gå till botten med det hela skall ni också rannsakas och dömas, varande en av er. Så innan vi börjar Domens dag säger jag: Den av er som är utan synd kan kasta den första stenen. Kanske kommer stenarna som ska kastas mot att behöva användas mot er!”
Inför Herren finns det bara grova syndare. Vi är alla orättfärdiga inför Honom. Det förstod de församlade fariséerna efterhand.
Jesus liksom ger dem tid att tänka efter genom att böja sig ned och skriva något i sanden. Visst, kvinnan har gjort sig skyldig till grov synd. Hon kan inte bestå inför Guds ansikte. Men när man väl dömt henne får man fortsätta och se hur det är med de andra som står där. Då kan vi börja med den äldste fariséen. Han hade under alla sina levnadsår hunnit med att synda många gånger. Han förtjänar också att dömas till döden. Han är inte Helig som den Helige inför vilkens ansikte han står. När vi har dömt honom går vi vidare till näste farisé. Han var yngre, men hade hunnit med att synda mycket han också. Och så vidare!
Så går de allesammans. De lämnar Tempelplatsen och Guds ansikte.
De vill inte längre inleda någon rättsprocess mot kvinnan och mot dem själva. Ingen av dem kan säga: Jag är syndfri och sedan kasta den försa stenen. Alla förtjänar de att dömas till döden för sin orenhet!
Jesus, Guds Messias, har kom inte för att döma oss människor utan för att frälsa oss! Då Guds son blev människa i jungfrun Marias sköte, föddes han inte till världen för att hålla dom över våra synder utan för att frälsa oss från våra synders börda. Därför säger Jesus till kvinnan när han reser sig en andra gång för att säga Guds mening: Inte heller jag dömer dig! Gå och synda inte mer!
Vi behöver alla höra båda orden. Av Jesus får vi Guds förlåtelse så att vi kan överleva inför Herren! Jesus dömer inte heller oss! Ännu så länge! I Jesus får vi ännu Guds nåd och förlåtelse. Vi har ännu nådatid! Men det är inte tänkt att man skall använda nådatiden till att synda. Gå därför och synda inte mer, säger Jesus till oss alla. När vi har tagit emot nåden Jesus kommer för att ge oss, kallas vi att i hans kraft försöka lyda honom som vår Herre, att försöka leva med Gud som Gud vill att vi skall leva!
Det är ett liv i ånger för fel vi begår. I tro på att Jesus är vår Herre och frälsare, i hans nåd och förlåtelse, i daglig omvändelse där man bekänner och ber om Guds förlåtelse, försöker lyda Gud eftersom man vet att Guds vilja är den bästa för oss människor! Man är tacksam för hans förlåtelse och vill inte mer bryta mot hans bud! Och så lever man i Himmelriket här på jorden och får hoppas en dag att stå inför Guds ansikte ren och rättfärdig i det himmelska Jerusalem!

Ett par lärdomar av detta!

Kristendom handlar inte om rättskipning, om hur vi skall få ett rättfärdigt samhälle på jorden eller ens om hur vi skall uppföra oss. Det handlar om hur vi själva och vår nästa skall få leva inför Guds ansikte som Guds barn här på jorden och sedan i himmelen.
Det gäller att av Guds nåd, med Guds kraft, i en strävan att göra hans vilja, ta hand om varandra och hjälpa varandra bli Guds barn och att leva som Guds barn. Gud sände Jesus för att rädda oss alla från det onda, till ett liv med honom. Det är vår kallelse som kristna att i Jesu anda hjälpa varandra vidare på den vägen.
Inte att passa på varandra, och se vandra som rivaler, söka fel eller vara präktiga inför varandra och till varje pris vilja ha rätt.
Men vi ska veta att en sak var fariséerna, Jesus och de som Jesus undervisade helt eniga om. Något som var en verklig grundsanning. Det var att det finns inget viktigare än att ha det rätt ställt med Gud och komma till himmelen!

Blanda inte ihop världslig rättskipning med gudomlig. I den världsliga gäller det att med straff och påföljder avskräcka människor från att bete sig illa. Det gäller att få brottslingar att ta konsekvensen av den skada det gjort. Detta för att upprätthålla en samhällsordning som inte slås sönder av kriminella. Värdsliga straff gäller bara här på jorden. Den som hamnat i polisens belastningsregister stryks från detta, om inte för så när man dör.
Inför Gud gäller det att vara helig och rättfärdig som han är helig och rättfärdig för att kunna leva med honom i all evighet. Ingen är helig och rättfärdig i sig själv. Vi behöver Jesus helighet och rättfärdighet som är Guds helighet och rättfärdighet.
Den ger han oss av nåd allena, då vi litar på honom och vill ta emot som en gåva livet med Gud som han kommit för att ge oss. För han har lidit straffet för våra synder i vårt ställe och han har levt ett alltigenom rättfärdigt människoliv i vårt ställe! Det befrielseverket vill han vi skall få del av!
Önskan att få Guds nåd förutsätter en strävan att vara rättfärdig. Men nu är vi så präglade av synd att vi ibland inte har den viljan fastän vi erkänner att vi borde ha det.
För att återfå en sådan strävan att vilja leva rätt kan det hjälpa att se sin synds konsekvenser. Att fatta hur illa det blev. Något som kan hjälpa mig till det kan vara samhällets domar och medmänniskornas domar, som säger att jag handlar illa. De driver mig att vilja lyda Herren. De hjälper mig att se min synd. Världsliga straff kan påminna oss om att vi är syndare inför Herren. Den påminnelsen kan få oss att söka Guds nåd och förlåtelse hos Kristus. Vi kan få frid med Gud då vi dömts som skyldiga till svåra brott mot världslig lag! Fängelser är ofta bra missionsfält. Den ene rövaren som hängde på korset bredvid Jesus hade inte bekänt sin synd och fått vara med Jesus i paradiset om han inte dömts till döden tillsammans med Jesus Genom att äktenskapsbryterskan anklagades på detta sätt fick hon möta Jesus. Han mötte henne i hennes förnedring, upprättade henne, lät henne gå och förmanade henne att inte synda mer!
När du befinner dig inför Guds ansikte skall du aldrig jämföra dig med andra! Inför Gud är den frommaste människa en syndare i sig själv. Samtidigt är den grövsta syndare heligare än den frommaste församlingsmedlemmen om den grove syndaren tror på Jesus nåd men den fromme församlingsmedlemmen litar till sin egen fromhet. Vi är inte inför Guds ansikte i gudstjänsten för att visa upp våra bästa sidor inför Gud. Vi står här inför Herren för att ha emot hans förlåtelse för våra synder, tacka och lova honom för hans nåd, förlåtelse, liv och kraft i Jesus Kristus.

Det gäller att vi förstår att vi är på en gång fällda och friade.
Fällda är vi eftersom vi är syndare.
Friade eftersom Jesus burit bort vår synd och skuld.
Den fällande och den friande domen får vi där vi befinner oss.
Fariséerna och de skriftlärde fälldes av Jesus och fick gå skamsna bort. Men samtidigt var de oändligt mycket närmare Gud än innan. För det hade förstått att de var syndare. Jesus hade lyssnat till dem och talat till dem. Han hade sagt dem vad de behövde höra för han älskade dem med.
Kvinnan kom skamsen till Templet men hon gick inte skamsen bort. Hon satt kvar hos Jesus och fick höra att inte heller JAG dömer dig. Jag, Gud Messias dömde henne inte. Hon kunde gå fri med förmaningen att leva annorlunda.
Han tog upp henne ur skammen och lät henne gå i frid med Gud som den syndare hon var.
Så får vi också, där vi är i livet, möta Herren och höra det vi behöver höra.
Lyssna till hans bud som säger hur vi skall vandra med honom och att förstå att vi inte kan vandra i budordens väg av egen kraft.
Och lita på att ha nåd och förlåtelse och frid med Gud eftersom Jesus kommit för att frälsa oss, inte för att döma oss!
Frälsa oss till ett liv med Gud inför hans ansikte i Himmelriket först här på jorden och sedan en dag i det Himmelska Jerusalem där vi skall skåda Gud och hela hans härlighet! Amen!


Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden. Genom samme din Son Jesus Kristus vår Herre. Amen!

Sönd f domssönd 1 årg


Sönd. f. Domssön., ”Vaksamhet och väntan”, 1.a årg, hgmgdtj, 2012-11-18, Lund
Texter: Sef 3:8-17; Hebr 3:12-14; Matt 25:1-13
Psalmer: 535; 697:6; 633; 402; 253; 882/316 

Nåd vare med er, och frid från Gud vår fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, samla nu oss alla,
kring ditt dyra nådesord.
Lik ett vårregn låt det falla,
på vårt hjärtas torra jord
Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända,
Mätta ljuvligt de elända
Herre vid ditt rika bord.

Lär oss troget taga vara
På det ord oss givet är
Led oss i ditt ljus det klara
På den väg som till dig bär
Gör vårt hjärta för dig stilla
Låt ej otron oss förvilla
Herre låt oss ej förspilla
Nådesstunden du begär

Må vi akta på den tiden
då du söker oss o Gud
Snart är nådens dag förliden
Och vi får ej flera bud
O, så hjälp oss nu att höra
Vad vår själ kan saliggöra
Upplåt du vårt hjärtas öra
Och förnim vårt böneljud

”Och vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet håller fast vid vår första tillförsikt!”
Hebréerbrevet kapitel 3, vers 14.
Vaksamhet och väntan inför Herrens återkomst, inför mötet med Herren på den Yttersta dagen, handlar det om idag.
Det gäller att vara beredd, så att man möter Herren som sin vän när han kommer åter för att döma levande och döda.
Orden i Hebréerbrevet ställer upp ett enda villkor för att vänskapen skall vara för handen: Det gäller att ända till slutet hålla fast vid den första tillförsikten.
Det gäller för den kristne att hålla ut i tro.
Å ena sidan talas det om en ansträngning som måste göras: att hålla ut handlar ju om att stå emot påfrestningar som kan få en att släppa taget, att falla ifrån.
Å andra sidan är det fråga om en vänskap som skall bevaras. ”Vän” kan här översättas med att höra Kristus till, att ha del i honom.
Man har del i Jesus om man förblir i den tro, den tillit till honom man fick då man blev kristen.
Man kan se det som att den första förälskelsen skall bestå. Det är ju något angenämt att arbeta för.

Men nu är ju kärlek något man inte råder över själv, utan som man får någonstans ifrån! Kärlek är en god gåva. Jesu kärlek är den godaste gåva som tänkas kan. Den gäller det för mig att inte förlora.
För det finns en risk att det sker, att jag förlorar den första tillförsikten, kärleken till Jesus.

Liknelsen om de tio jungfrurna handlar om samma sanning.
De tio väntar i nattmörkret på att brudgummen - och bruden som dock inte nämns – den sista festnatten skall återvända från bröllopsfesten i brudens föräldrahem, till brudgummens egendom där festen den skall fullbordas.
De tio kommer från brudgummens hus och gör sig redo för dennes ankomst.
De har sina lampor med sig. Lamporna såg ut som facklor, eftersom de var fästade på träkäppar. Vanligtvis bars 10 sådana i bröllopsföljen.
Följet dröjer.
Jungfrurna faller all i sömn.
De orkar inte hålla sig vakna.
Men de har sina lyktor redo.
Så hörs ett rop som pålyser brudgummens ankomst.
Nu, när ropet hörs, gäller det att tända lamporna, möta brudgummen och följa med in i festsalen.
Alla tio kan tända sina lyktor.
Men bara de fem kloka har olja så att dessa kan förbli brinnande.
De andra fem kan tända sina, men de slocknar genast för de har ingen olja.
Dessa fem är verkligen dåraktiga.
Det förstår man ju att det skall olja till för att lamporna skall brinna.
Precis som man måste ha batteri i ficklampan för att den skall lysa.
Och inte kan man få olja från någon annans lampa, det låter sig inte göras så där i all hast.
Så när brudgummen anländer går de dåraktiga bort för att köpa olja. Men det är midnatt och man inte kan få tag i någon sådan.
De fem förståndiga inväntar brudgummen med tända lyktor och följer med in i brudgummens och brudens boning, där dessa skall bo.
De dåraktiga kommer tillbaka försent.
Dörren är stängd.
De ropar: ”Herre, Herre öppna för oss!”
Men han svarar: ”Amen säger jag er: Jag känner er inte.”

Liknelsens budskap är:
Brudgummen är Kristus, Herren, som kommer tillbaka.
Bruden, som inte nämns, och brudföljet är kyrkan, Guds folk, som ingått andligt äktenskap med Herren genom Jesu frälsningsverk.
Lyktorna som brinner är trons eld.
Oljan är den Helige Ande som ensam kan hålla trons eld brinnande.
Lyktorna som inte brinner eftersom de inte har olja, visar att de fem dåraktiga jungfrurna bara var namnkristna.
De befann sig bland brudföljet, men de hörde inte till Guds folk.
De hade ingen levande tro,
Och de kunde inte få tro av någon annan.
Ingen kan tro för dig, i ditt ställe.
Du kan inte ty dig till någon andlig auktoritet och vara trygg i hans eller hennes tro och förböner.
Trons gåva är personlig.
Den del av Guds Andes liv som Gud vill ge just dig, den kan bara du ta emot alldeles själv av Herren.
Och du kommer en dag att få svara för att du tagit emot den!
Inte bar en gång utan om och om igen tar du emot Anden, nåden och tron i ordet och sakramenten.
Försummar du det har du ingen del i Kristus.
Då är du inte Kristi vän.
Då kommer du att finna dörren till Guds eviga rike stängd på den Yttersta dagen.
Liknelsen mynnar ut i ett varningsord till Jesu lärjungar i alla tider: ”Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.”

Det gäller för en kristen att så länge man lever på denna jord där man som syndare behöver nåden, då har man att ge akt på sig själv så att man inte avvisar Anden. Anden som ger Guds nåd i brudgummen Jesus Kristus och delaktighet i Hans andliga kropp, Kristi kyrka som är Krist brud.

Tre viktiga saker skall vi ta fasta på: Jesu återkomst; den dubbla utgången och trons gåva.

Först detta att Herren Jesus kommer tillbaka.

Det handlar om Messias andra ankomst i makt och härlighet.
På Jesu tid var Messias ankomst som Segerherre och det Messianska riket som då skulle inledas, ett givet inslag i judarnas gammaltestamentliga troslära.
Men hur stark väntan på Messias var bland judarna varierade.
De första kristna var också uppfyllda av en stark förväntan på Jesu snara ankomst. Det framgår tydligt i Apostlagärningarna och många av breven.
Men redan under nytestamentlig tid ifrågasattes detta hopp även av personer som stod kristendomen nära. Man menade att Jesus dröjde så länge att man inte kunde tro på detta. Sådant ifrågasättande gick apostlarna strängt tillrätta med, vilket Andra Petrusbrevet är ett exempel på.

I våra dagar talas det väldigt mycket om Jesu ankomst i vissa kristna kretsar. Ibland på ett osunt sätt, som inte uppmuntrar till vaksamhet för att bevaras i tro, utan till spekulationer om tidens tecken och tiden för återkomsten.
Men bland stora delar i kristenheten är sanningen om Jesu återkomst inget levande inslag i trosläran.
Vissa tror inte alls på det.
Men då är man inte kristen i biblisk mening eftersom man förnekar en helt grundläggande del i trosläran.
Vissa talar om Jesu återkomst men bara pliktskyldigast, för att det hör till trosläran och därför skall nämnas ibland. Men det är ingen sanning man går upp i, inget man tar på allvar. Man kan se dessa som oförståndiga jungfrur som säger sig vänta men som egentligen inte tror att Jesus skall komma och därför inte förberett sig genom att skaffa olja.
Den likgiltigheten har alltid funnits representerad i Guds folk.
Redan i profeten Sefanja, som talar mycket om Herrens dag, nämner dem som säger: ”inte gör Herren något gott och inte gör han något ont” Vi kan därför leva som vi vill för Herren är så avlägsen.
Visst kan sanningen om Jesu återkomst vara svår att tro på.
Delar i trosläran kan man ha stöd för även i mänsklig erfarenhet och nya rön inom vetenskapens område. Som att världen har en skapare och att vi alla härstammar från ett enda människopar.
Men att Herren Jesus en dag skall komma åter på himmelens skyar och kalla till doms både kvinna och man, hör inte till dessa inslag som kan få stöd för i erfarenheten. När man ser mot stjärnhimlen och betänker alla år som gått sedan löftena uttalades kan det vara svårt att tänka sig att detta skall kunna ske: Sanningen om Jesu återkomst i härlighet handlar om ett gigantiskt Herrens under.
Ett under minst lika stort som det faktum att vi finns till, får man tillägga.

För att hålla tron på denna sanning levande gäller det att ofta höra Guds ords undervisning om detta: Guds ord skapar ju tro på Guds rådsluts sanningar, även om dessa förefaller osannolika för oss.
Så läs ofta texter om Herrens dag under bön och begrundan. Det hjälper dig att hålla denna sanning levande i ditt sinne!

Och så en sak till: betänk hur få dina dagar är.
Herren kan snart kalla hem dig.
Var beredd att dö salig.
Är du andligen beredd på din död är du också redo att ta emot Herren då han kommer med sitt brudfölje: Din dödsdag innebär ju nådatidens slut för dig. Dör du i tro kommer du att gå in i evigheten som Jesu vän. Är du då inte Jesu vän då du dör är det för sent att rätta till det den dag då du ställs inför domartronen.

Så den dubbla utgången.

Fem jungfrur fick gå in i bröllopssalen.
Men fem stängdes ute.
De tjänare som förvaltat sin husbondes talenter så att dessa förräntat sig fick ta emot än mer av Herrens goda på räkenskapsdagen.
Men tjänaren som grävt ner talenten så att den inte förräntade sig kastades ut i mörkret.
Det kan vi läsa i verserna som följer efter liknelsen om de tio jungfrurna.
De som visat omsorg om Jesu minsta bröder får gå in i det eviga livet; de som inte gjort det får gå bort till evigt straff.
Så slutar skildringen av den Yttersta domen.
I den Augsburgska bekännelsens 17:e kapitel, ”Om Kristi återkomst och domen”, kan man läsa: ”Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.”

Så lyder Bibelns och bekännelsens undervisning om den dubbla utgången, evigt liv eller evig förtappelse. Därför uppmanas vi att vaka så att vi är redo att ta emot Jesus som vår vän när han kommer åter för att döma levande och döda.

Hur kan då denna sanning bli levande för mig?
I Herrens ord genom profeten Sefanja om dom och frälsning kan man lägga märke till följande:
Budskapet är konkret, gripande och i vissa verser skräckinjagande.
Det talas i första kapitlet om hur Herrens vrede drabbar orättfärdighet runt omkring det utvalda folket.
Sedan beskrivs med samma starka ord domen över Guds eget folk som avfallit i orättfärdighet.
När Herren på den yttersta dagen går till rätta med det som reser sig mot hans goda vilja vänder han sig mot all orättfärdighet, varhelst den förekommer.
Inte bara hos de andra, utan även hos mig.
Man kan bli illa berörd av dessa domsprofetior. Man kan också se dem som hoppfulla ord.
När vi förfasas över ondskan runt omkring oss önskar vi ju att någon skall sätta stopp för det.
Vi blir nedslagna då vi ser hur avfallet i kyrkan bara förvärras och allt hopp om bättring och väckelse så avlägset. Vi vill att någon skall göra något åt det.
Vi kan bli uppgivna när vi ser hu lite nitälskan för det rätta och sanna som finns hos oss själva.
Vi kan bli trötta över hur vi själva, om och om igen, faller in i onda, syndiga, skadliga attityder.
Sanningen om den dubbla utgången är i det perspektivet en ljus sanning, något oerhört hoppfyllt: Mot allt förnuft och all vetenskaplig sannolikhet får vi hoppas på och invänta den dag då allt orent och orättfärdigt att upphöra att finnas till.
Herrens nitälskan skall göra detta.

Att höra den sanningen är också att inbjudas att ställa sig på Guds sida i den kampen.
Det är en inbjudan att i ord och handling ta strid för Guds rättfärdighet.
Hur gör vi sker då det?
Jo, genom att uthålligt hålla fast vid vår första tillförsikt, genom att hålla ut i tro på Jesus Kristus, genom att förbli Jesu vänner.
Genom att vara Jesu vän är du ju en del av honom som besegrat synd, död och djävul!

Och Jesu vän är du som låter Guds dom över orättfärdigheten falla över dina egna tankar, ord och gärningar. För du vill inte synda. Du vill leva som Gud vill att du skall leva. Du vill vara ett med sanningen och rätten.

Jesu vän är du vidare om du inte förtvivlar när du gång på gång upplever hur du inte förmår leva som Gud vill att du skall leva, utan istället söker Guds nåd i Jesus Kristus. Du bevarar tron som du en gång fick att Jesus är din frälsare och din förlossare.

Att du är Jesu vän visas också av att du vill att han skall komma tillbaka till dig just för att du är en syndare som tror och bekänner att hans ankomst innebär evig befrielse från synden för dig och för hela Guds folk. 

Det är den tredje saken vi lyfter fram: Trons gåva!

Vi stannar inför liknelsen om jungfrurna igen:
Alla tio sover när brudgummen kommer.
Ingen enda av dem hade kraft i sig själv att vaka.
När ropet ljuder vill alla tända sina lyktor.
Men bara lyktorna med olja brinner.
Och oljan har de fått någonstans ifrån: Trons olja finns utanför dig själv.
Trons olja som är Guds Ande är något jag måste få.
Hur får jag trons liv?
Svar: Gud ger mig det.
Att jag fått den gåvan visar sig i att jag bygger mitt hopp om att vara Guds barn på Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus.
Det är frälsningsbudskapet i Bibeln att jag blir Guds vän av nåd allena då Gud ger mig tillit till hans barmhärtighet, som fick sin fullbordan i Jesu försoningsverk.

I profeten Sefanjas bok påminns vi idag om att räddningen finns i Guds nåd: ”Jag skall lämna kvar i dig ett folk som är ödmjukt och svagt, och de skall förtrösta på Herrens namn; Herren har tagit bort straffdomarna från dig, han har röjt din fiende ur vägen; ”Herren din Gud bor i dig en hjälte som frälser. Han fröjdar sig över dig med jubel”
Hebréerbrevet talar om att hålla ut in den första tillförsikten, i tron på Jesus Kristus, översteprästen som gav sitt liv för våra synders skull.
Hela Bibeln är full av denna sanning som sägs på många olika sätt.

Vaksamhet och väntan är söndagens ämne.
Vi har talat om Jesu återkomst i härlighet för på den Yttersta dagen upprätta Guds rike synligt, i en ny evig skapelse där rätt och rättfärdighet bor.
Vi har talat om den dubbla utgången där Herrens nitälskan på den Yttersta dagen skall förtära all orättfärdighet var den än förekommer och förpassa alla som inte tagit emot Guds frälsning till det eviga mörkret.
Vi har ställt frågan hur det skall gå för mig syndare när Herren kommer tillbaka för att göra upp med all synd, också min egen.
Vi har påmints om svaret att jag vakar och bereder mig på domedagen när jag litar på Guds nåd i Jesus Kristus, död och uppstånden för att sona mina synder mot Guds helighet.

Att leva i tro på detta evangelium är att vaka och vänta.
Trons olja brinner av dessa sanningar som alla förmedlas i Bibeln och faktiskt bara i Bibeln.
Låt oss därför vaka och vänta under det att vi ständigt låter oss näras av Bibelns sanningar.
Det är det enda sättet att vara beredd och redo på Herrens stora dag!
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp kärlek och tålamod intill änden, och så blir saliga.
Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!