2 e trett d hm 2 årg 2015


2 a e trett d, "Jesus visar sin härlighet", 2 årg., hm - Ravlunda, och gdtj. Lund

Texter: Jer 17:12-14; Upp 22:16-17; Joh 4:5-26.

Psalmer: 34:1-3; (lovpsalm 10); 236; 246; 441; 73; 34:4-6.

Skriftetal:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

Hela mig, Herre , så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst.

Ty du är min lovsång

Med de orden avslutas dagens gammaltestamentliga läsning ur profeten Jeremias bok. De ger uttryck till den troendes tillit till Herren. De är också en bekännelse att Herren kan och vill befria oss från allt ont.

 
"Hela mig Herre, så blir jag helad".

Fräls mig, så blir jag frälst.

Att få bli ett med den Helige. Han som bara tänker, talar och gör gott. Att få bli helad, botad från onda begär och skötesynder, befriad från den olydnad jag älskar mest.

Vill du bli helad helt och hållet så som Herren vill. Vill du offra precis allt du vet att Herren hatar, och istället ha hela din glädje i det Han säger är gott?

Man kan uppleva att man inte vill det. Bönen om helande är då inte ärlig.

För det finns en massa orent och syndfullt man ägnar sig åt och som man inte vill släppa. Man har sin glädje i synden. Eller så orkar man inte stå för vissa sanningar Guds ord uppenbarar bara för att de är anstötliga i vår tid, man bortse från vissa bud.

Gud vill att din bön skall vara allvarligt menad. Ber du att bli helad skall det vara en bön om att bli fullkomligt helad. Bönen skall därför ske tillsammans med en självrannsakan där du låter Guds ord visa på det som du behöver helas från. Så märker du att du inte till fullo menar vad din bön säger, för din kärlek till viss synd och osanning, den är så stark, den fyller dig så mycket.

Du får då be: Herren förlåt mig min onda vilja. Hela mig från den!
 

Hela mig, Herre , så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst.

Tror du det? Tror du att Herren kan göra dig helt ren, helt sann och rättfärdig. Tror du att han kan rensa dig från onda lustar, dåliga vanor och själviska attityder som sitter så djupt att de är en del av din karaktär, av den du är. Kanske ber du utan att tro att det du ber om kan bli verklighet?

Bryr du dig om, om Herren förmår hela! Ber du för att få eller ber du bara för att man bör be så, för att det står i Guds ord? Då kan din bön sägas vara nonchalant, ett skådespel, ett uttryck för vanekristendom.
 

Hela mig, Herre , så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst.

Så BLIR jag hel, så BLIR jag frälst! Bönen är ett uttryck för hopp om att Herren SKALL göra något i framtiden. Framtiden kan ligga mycket nära.

Den kan inträffa en miljondels sekund efter att du uttalat bönen. Framtiden kan också ligga långt fram i tiden. Skriften lär oss att den som går till Herren Jesus Kristus med bön om frälsning är frälst omedelbart. Trots att synden bor kvar i hjärtat är man Guds förlåtna barn, iklädd Kristi renhet och rättfärdighet i och med att man ber i tro om frälsning i Jesu namn..

Skriften lär också att den stund då jag men mina sinnen skall få uppleva hur Gud slutgiltigt helar från allt ont så att jag till kropp och själ blir fullkomligt ren och helig, den stunden ligger i framtiden. Den inträffar först på Uppståndelsens stora dag då Guds barn skall få träda in i Himmelen där synd, död och djävul inte finns.

Hoppas du på detta. Låter du dig bäras av sanningen att detta en dag kommer att inträffa? Något som visar att ditt hopp är ofullkomligt är att du för lätt ger efter för onda begär. Hade ditt hopp varit fullkomligt att Guds godhet en dag skall segra, då hade ditt motstånd mot de onda begären varit starkare. Då hade du mer levt här på jorden som om du vore i himmelriket.
 

Så visar det sig att bönen Hela mig, Herre , så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst kan vittna om att vi är syndare så till den grad att vi inte kan be denna bön ärligt. Syndafördärvet är, skriver Jeremia, även hos Guds folk inristat med järnstift,  med diamantspets på deras hjärtas tavla. Ja, människors hjärtan är något bedrägligt som man inte kan lita på  Men samtidigt gäller att Herren är vår lovsång. I honom finns förlåtelse och frälsning för notoriska syndare som vi är. Därför vill vi be och bekänna ...


2 a e trett d, "Jesus visar sin härlighet", 2 årg., hm - Ravlunda, och gdtj. Lund

Texter: Jer 17:12-14; Upp 22:16-17; Joh 4:5-26.

Psalmer: 34:1-3; (lovpsalm 10); 236; 246; 441; 34:4-6.

 
Predikan

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt Ord är sanning! Amen!

Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det må säga: "Kom!" Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.

"Kom" ropar alla till Herren Jesus som i tron på Guds ord fått lära känna honom och hans underbara löften om det som skall ske då han kommer tillbaka. "Kom" ropar bruden, Kristi kyrka på jorden, Guds folk, som av Guds Ande fått denna längtan att en dag få återse Jesus.

Vad konstiga ni kristna är som säger att Jesus skall komma tillbaka, säger de som inte tror. Hur kan man tro det när så lång tid har gått. De fattar inget av de kristnas evighetshopp, det verkar så fantasifullt, överspänt, fanatiskt.

Men för dig som är Jesu vän är en av din tros främsta kännetecken just din väntan på Jesu återkomst i härlighet! Den som hör bönen "Kom" och i tro fått ana saligheten som då blir verklighet ber ofta den bönen.

Det gör han genom Jesu Kristi Ande som du bor i honom ,och han ropar: "Kom Herre Jesus!" Och Sonen, Fadern och Anden säger genom sina kristna trosvittnen på jorden: "Kom till Jesus, kom till Gud. Han skall ge dig att dricka av livets vatten för intet alldeles gratis. Du som törstar efter levande Gud med en törst som Herren själv väckt, du inbjuder genom förbön och i gärningarnas och ordets vittnesbörd: Kom till min Herre och Frälsare Jesus Kristus och ta emot livets vatten för intet. Ja denna inbjudan lyssnar man själv till och man delar med sig av den då man fått smak på frälsningen i Jesus. För då förstår man att man själv och alla människor har så gott av att dricka det levande vattnet. "Kom till Jesus. Han har gett mig det eviga livets vatten. Han vill ge detta vatten till dig också, ja, till alla människor, alldeles gratis, för intet, utan motprestation. Så vittnar man om Jesus i tro. Liksom kvinnan vid Sykars brunn gjorde då Jesus fört henne till tro. Vi skall nu se mer på det mötet.

Först: Herren frälser enskilda människor för att nå många människor.

Jesus är en ensam jude som möter en ensam kvinna från ett folk judarna var i konflikt med. Det var inte vilket folk som helst. Det var ättlingarna till det gamla nordriket, till de israeliter som utgjort ett folk med judarna fram till kung Salomos död. Nu råder konflikt folkgrupperna emellan. Konflikterna mellan brödrafolk kan vara bittra. Det vet vi svenskar och danskar när vi läser om alla de krig vi utkämpat.  

Om Jesus får ett fridfullt förhållande till samaritaner och därmed inleder ett försoningsverk mellan ättlingarna till Jakobs tolv söner, är det i sig ett tydligt vittnesbörd om att han är fridsfursten man väntade på.

Att Jesus träffar en ensam samaritisk kvinna vid en brunn i den stekande middagshettan var oväntat. Varken han eller hon borde befinna sig där. Judar undvek Samarien. Och vanligtvis gick byns kvinnor i grupp och hämtade vatten i kvällssvalkan.

Juden Jesus nedlåter sig att be en samaritansk kvinna om vatten. Det var också oväntat. Judar fick inte ens vidröra kärl som samaritaner rört vid. De ansågs orena. Men Jesus är Gud som möter kvinnan på ett förtroligt plan där de är på samma nivå. Han behöver hennes hjälp för att släcka kroppens törst. Han vill ge henne sitt andliga vatten som släcker själens törst. Gud i Jesus söker kvinnan för att föra henne till tro. Det gör han med sitt ord: Jesus inleder att samtal med kvinnan. Kvinnan svarar på Guds kallelse genom att gå in i samtalet. Senare, när det som skulle sägas hade blivit sagt kommer kvinnan att bege sig till sin by, vittna om Jesus. Och bybor kommer att samlas kring Jesus och komma till tro de också. En tro som gör dem saliga och som blir ett vittnesbörd för oss hur Gud skapar tro.

Vi ser här hur Gud kan kalla dig och mig till sitt rike genom att möta oss på oväntat sätt. Det finns så många som kan berätta om att det gått till så då de fördes närmare Gud. De befann sig i en helt vardaglig, ja trivial situation. Så upplevde man en dragning till Guds ord eller fick en insikt som gav tro.

Det som dessa möten har gemensamt är att Guds ords tilltal berör en.

Gud sänker sig ned till oss för att komma till tals med oss. Och så svarar vi på Hans tilltal med att lyssna. Så vill vi höra mer Gud ord. Så blir mötet välsignat. Och så får vi bli till välsignelse för andra, genom vittnesbörd eller genom förbön eller på sätt som vi själva inte förstår.

Detta påminner oss om hur vi som enskilda och obetydliga människor är viktiga för Gud och för hans rike! Guds rike växer och utför sitt goda verk genom att enskilda människor kommer till tro. Det är så viktigt för Gud att få tala med enskilda människor och så ge dem frälsningens gåva. Det är så viktigt för honom att han får tala med dig och mig nu i gudstjänsten, oavsett hur många vi är när vi samlas.

Vidare: Då du kommer till tro blir det andliga större än det världsliga.

Kvinnan talar om länge om vanligt vatten. När Jesus säger: "Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." Hon svarar: "Herre, inte ens en skopa har du, och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet?  Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?"

För oss som känner evangeliet är levande vatten Guds kraft till evigt liv. Kvinnans svar verkar därför märkligt. Men uttrycket "levande vatten" kan förstås som friskt vatten, som vattnet i en brunn eller en porlande bergsbäck. Så Jesus förtydligar: "Den som dricker av vattnet i brunnen blir törstig igen.

Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv." Men även efter att ha hört dessa ord, håller sig kvinnan till jordiskt vatten. Hon säger: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag inte blir törstig och behöver gå hit och hämta vatten."

Det levande vattnet skall göra så att hon slipper tröttsamma vandringar med en tung kruka i middagshettan.

Det visar hur fångad hon var i sina världsliga bekymmer. Det hon önskar är att slippa gå till brunnen och hämta vatten. Men vad är det att bli en källa av levande vatten? Det betyder inte att människan som tar emot livets vatten av Gud själv blir källa till evigt liv, att man själv ger Guds kraft från sitt eget inre.. Det innebär att man som död gren inympas i det levande trädet Jesus Kristus. Man lever av näringen man ständigt får från trädet. Vi kan tycka att kvinnan har svårt för att fatta, Men samtidigt är vi så förvärldsligade. Våra jordiska bekymmer och angelägenheter betyder så mycket för oss. Svaghet i kristet vittnesbörd, förtvinat evighetshopp, brist på respekt för Guds lag, beror på att vi vill ha bra på jorden. Detta är svag tro. Det är oförmåga att älska Herren och hans vilja framför jordisk bekvämlighet.

Vi kan också konstatera att denna världslighet nått stor speciellt framgång i vår tid genom att kyrkornas budskap förvärldsligats. Under reformationstiden utgick teologer och lekmän från alla läger från att frälsning är att vinna evigt liv. Kristendomens gåva är evig salighet som fullbordas i den kommande tidsåldern.

Idag låter det annorlunda. Kyrkor engagerar sig för fred och miljö, församlingar ordnar yoga för att hjälpa folk bli mindre stressade, andra samfund går in för stormöten där hög stämning och helandeunder skall ge deltagarna uppmuntran och entusiasm. Allt detta är förvärldsligande. Livets vatten ska ge jordisk lyckokänsla. Men det vatten Jesus erbjuder är ett helt annat vatten. Det är den helige Andes liv vars stora gåva är tro på Jesus. Och tron på Jesus ger den Helige Andes liv Det den stora gåvan: Tron på den tröstige predikanten och snickaresonen Jesus Kristus och livet i Hans Ande. Det vattnet förenar mig med Gud själv och hans himmelska rike. Och då blir jag också själv till en livets källa. Detta eftersom Jesu Kristi eget liv lever i mig, mina böner och mitt vittnesbörd.  

Men hur skall man inse sitt behov av det vattnet? Genom att se sin synd och gå med den till Jesus. Det sker då Guds lag väcker synden till liv vilket får mig att se synden och fly dess skuld och makt genom att gå till Jesus och frälsningen i Honom.

Det fanns en anledning till att kvinna själv gick till brunnen mitt på dagen för att hämta vatten. Hon levde ett ogudaktigt liv och var utstött ur bygemenskapen. Jesus säger till henne: "Gå och hämta din man och kom hit!" Kvinnan bekänner då: "Jag har ingen man." Jesus svarar: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant." Hon hade haft fem misslyckade förhållanden till män, och den hon nu levde med var inte hennes äkta make. Hon levde i synd mot det sjätte budet. Men hur kunde Jesus veta detta om en kvinna han aldrig träffat tidigare?. Eftersom han var en Gudsman, en profet: Kvinnan sade: "Herre, jag märker att du är en profet." Och vi kan tillägga: För att du ser och brännmärker min personliga synd. Synden Jesus påtalar är konkret och stor. Den var det stora missförhållandet i hennes liv som skilde henne från människors gemenskap. Och från Guds gemenskap. För man kan inte medvetet leva i olydnad och leva i Guds rike samtidigt.

Som en sann Gudsman brännmärker Jesus synden konkret. Han riktar in sig på det som är svårt och känsligt. Och kvinnan erkänner att dessa hans ord kommer från Gud. Varför är vi predikanter mindre konkreta än Jesus var då vi talar om synden ? En anledning är att en predikant har många åhörare framför sig och att man inte vill peka ut någon inför andra. Man kan föreställa sig att man i predikan börjar tala om drogmissbruk. Så sitter där en som många vet har sådana problem Så går blickarna antingen mot den personen. Eller från den personen. Eller så upplever personen i fråga att man ger sig på just denne eller att gudstjänstdeltagarna tänker på vederbörande. Men det var kanske inte alls fallet för varken präst eller åhörare vet något om detta.

När Jesus talar med kvinnan är det inte förkunnelse inför en församling utan enskild själavård. Därför behöver Jesus inte ta sådana hänsyn.

Men det kan finnes en annan anledning. Nämligen att folk idag ofta har svårt att hantera att de är syndare,

De är som ömtåliga porslinsfigurer som krossas om man pekar på konkreta missförhållanden i deras liv. Man kan kanske bekänna att man är en stor syndare. Men man gör aldrig några fel. De konkreta synderna orkar man inte se. Förr i tiden var det annorlunda. Anställda vid kriminalvården kan till exempel säga att fångar förr i tiden kunde erkänna att de betett sig illa och att det nu fick betala för det. Idag är det sällsynt. Istället säger de att om det och det inte hade hänt, skulle jag inte suttit i fängelse. Det är omständigheternas fel inte mitt eget. Detta kan bero på att man inte tror på en personlig Gud som vet allt om en, och som man bekänna sin synd för. Man känner inte Gud som dömer och som kan ge mig förlåtelse.

Utan Gud är människan ensam med sina gåvor och brister. Man är ensam med sitt livsprojekt som man ju vill skall vara lyckat och framgångsrikt. Dit hör att vara nöjd med sig själv och respekterad av sin omgivning. Man måste skapa sin egen rättfärdighet och bestå inför omgivningens granskning. För det är ju den jag är beroende av.

Guds blick räknar jag inte med. Men omgivningens domar är hårda. Och mitt samvete också. Liksom min rädsla för att misslyckas. Då blir brister, synder, ett problem man kan behöva förtränga. Man känner att man måste hålla skenet uppe för att ha kvar sitt självförtroende och anseende. Man kan inte leva med sanningen att man syndat för man har ingen som kan ta bort syndens skuld.

Det är viktigt att du inte blir sådan. Det är viktigt att om förkunnelsen talar allmänt om synd så skall du tänka på konkreta allvarliga bristerna i ditt liv.

Du skall veta att förkunnelsens ord om synden är Guds ord. Som kvinnan insåg att Jesu ord var Guds ord. Guds dom över synden är allvarlig. Mycket allvarligare än de människors domar vi vill hålla skenet uppe för, för att slippa. Samtidigt kan Gud lyfta av oss syndens börda. Helt och fullt och för alltid. Han är den ende som kan det. För Han är Herre över liv och död och evighet. Ja, han har tagit bort vår synd, lida konsekvenserna för den. Och i utbyte kan han ge oss det eviga livets vatten. Om vi har ordning på vår relation med honom är det ett sådant byte som sker. Det förstod kvinnan när hon mötte denne profet. Nu gäller det för henne att få ordning på sin relation med honom, på sin tillbedjan. Det skall vi avslutningsvis säga något om.

Sann tillbedjan är att tillbe i Gud som han verkligen är, i Guds egen Ande som formar mina böner.

Våra fäder har tillbett på detta berg, och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem." Jesus svarar: "Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och

Templet i Jerusalem med dess offergudstjänst var platsen där Guds folk mötte Bibelns Gud på Jesu tid. Undervisningen i Guds ord i hemmen och synagogorna i Juda land och runt om i imperiet gav folket tro.

Men även deras gudsdyrkan i fjärran land var så att säga vänt mot Templet För där mötte Herren folket i offergudstjänsten. Den offergudstjänst som pekade fram emot Jesu offer på Golagata kors. Samaritanerna tillbad däremot på berget Gerizim. Där hade de haft ett tempel till år 128 före Kristi födelse då en judisk kung förstörde det. Men Gud hade inte knutit några löften till samaritanernas gudstjänst. De tillbad Gud men i blindo, de kände honom inte. Gud var inte där de riktade sina blickar mot honom.

Alla människor som tillber Gud söker en relation med honom. Men de måste ju veta vem han är och hur han vill bli tillbedd. Annars är ju tillbedjan vilsen, det är böner ut i tomma intet, man söker utan att finna.

Jesus säger att Templet i Jerusalem snart hade spelat ut sin roll. Medelpunkten för Gudsfirandet skulle bli han själv, det levande templet. Genom tron på honom skulle man få Guds andes levande vatten och föras in i Guds eget väsen. Då inleddes tillbedjan i Ande och i Sanning.

Kvinnan var angelägen om att hennes tillbedjan skulle vara sann. Hon börjar inte tala om att hon skall göra goda gärningar för att komma rätt i relationen med Gud, utan om tillbedjan. Och för samaritanerna var tro viktigare än för många judar. Syndernas förlåtelse finns också med i samtalet. Detta eftersom Jesus, Gudsmannen talar vänskapligt med kvinnan fastän hon är synderska.

Kvinnan hoppas på Messias ankomst. Hon säger: "Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus.

När han kommer, skall han förkunna allt för oss."

Liksom samaritaner i forna dagar och idag, väntade hon på den Yttersta tidens messianske profet som Moses en gång lovat skulle komma. Kvinnan, som erkänner sig vara syndare, som vill tillbe rätt, hon hoppas på profetens ankomst. Hon tror att han skall undervisa om hela Guds rådslut. Jesus säger då: "Det Är Jag , den som talar med dig." Jesus är Jag Är. Det vill säga Gud själv som en gång i den brinnande busken sagt till Moses: "Jag är den jag är." Kvinnan tror på det Jesus säger. Hon kvinnan tror att hon i Jesus mött Gud.

Det hon då gör, är att vittna om detta för invånarna i hennes lilla by. Hon lämnar krukan hon skulle använda för vanligt vatten, och som det levande, eviga livets vattenkälla går hon till sin by för att vittna. Där blev hon med ens blev en respekterad kvinna som man lyssnade på. Man lyssnade på henne, gick till Jesus, lyssnade på Honom och trodde på honom. Så hade Gud i Jesus genom denna kvinna skapat fred mellan judar och samaritaner.

I Jesu stora goda verk att skapa försoning mellan Gud och människor, här i tiden och in i evigheten, är du kallad att vara med. Du säger ja till kallelsen då du lyssnar till Jesus, tror hans ord om dig och om sig själv. I den tron kan du tillbe Honom i Ande och sanning och bli evigt salig. Amen!  

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro,  hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

Kyndelsmässodagen


Kyndelsmässodagen eller Jungfru Maria kyrkogångsdag, ”Uppenbarelsens ljus”, 2:a årgången, Hmgtj Bantorget, 2013-02-03.

Texter: 5 Mos 4:9-13; 1 Tim 6:13-16; Luk 2:22-32.
Psalmer: 405; (10); 37; 478:1-3; 34; 293.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn,  låt oss be:
Herre, låt din Andes morgonstrimma, skina i vår mörka sjöl.
Låt oss i ditt ljus förnimma, vad som är vårt sanna väl
En beständig tro oss giv, Och det ondas makt fördriv
Kraft och glädje oss förläna Att din goda vilja tjäna. Amen.

”Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud, Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.”
Så lyder den speciella predikotexten för denna söndag ur Johannesevangeliets första kapitel.
Varför har vi samlats här idag?
Varför strömmar kristna till gudstjänster söndag efter söndag?
Jo, för att möta den gode Guden och stärkas gemenskapen med honom.
Det är för att ta del av sanningen om hans väsen och verk, ta emot och växa i hans kärlek, för att allt mer uppfyllas av hoppet att en dag få möta honom ansikte mot ansikte i det Himmelska Jerusalem.
Vi är här för att Guds ljus skall lysa i vårt hjärta och vår tillvaro, och leda oss genom mörker till de himmelska boningar där ljusets källa är.
Ljuset står för sanning, värme och hopp. Det är något tilltalande och behagligt.
Guds ljusrike är också sanningen här på jorden som låter oss se Gud som han verkligen är, och oss själva som vi verkligen är.

Och så sanningen att det som Gud vill och kräver, det är ofta något vi inte kan leva upp till, ja, ibland inte ens vill leva upp till.
Guds ljus är även elden som förtär det som står Gud emot.
Guds eld är bekämpande av mörkrets krafter och gärningar, Guds väldiga, förtärande energi som håller tillbaka det som bryter ner och förstör för att en dag bekämpa det för all framtid.
Denna sista sida av ljusets rike är en del av lagens verklighet.
Lagen som först är skapelseordningen där Gud i sin allmakt låter tillvaron bestå i enlighet med hans vilja.
Sedan Guds goda bud om vad som är rätt och fel, som ger det mönster enligt vilket livet i Guds värld, skall levas för att vara i harmoni med skaparens vilja.
Och också Guds obetvingliga kraft som genomdriver Guds vilja;
En kraft som vid tidens slut skall förgöra allt som rest sig mot Herrens bud en gång för alla.

Både Guds lag och Guds barmhärtighet behöver vi för att kunna leva i Guds rike.
Ungefär som ett ofullkomligt samhälle som behöver såväl polis och krigsmakt, som människor som arbetar med vård och omsorg.
Vi behöver känna lagen eftersom vi människor i oss själva reser oss upp mot Guds rättsordning och vilja.
Det som liksom knyter samman Guds lag och Guds barmhärtighet är nåden i Jesus Kristus.

Den innebär ju att Guds lag och domen över synden fick sitt fulla upplopp då Jesus dog på Golgata kors. Det var en död där han sonade allas vår synd och skuld, och uppfyllde Gud krav på oss i vårt ställe. 
Nåden i Jesus Kristus behöver vi ta emot i tro för att kunna leva av Guds barmhärtighet och befrias från Guds fördömelse över våra synder.
Det är tack vara nåden i Jesus Kristus som vi kan samlas till Gudstjänst för att fördjupas i vår gemenskap med Gud och rustas att vara hans tjänare i tillvaron.
Nåden i Jesus Kristus är det som öppnar himmelrikets portar för oss.
Det är därför som varje gudstjänst har som sitt stora ändamål och syfte att vi skall få möta Herren Jesus Kristus och fördjupas i vår gemenskap med honom.
Lagen gavs genom Moses, skriver Johannes och fortsätter: Nåden och sanningen kom mer Jesus Kristus. I honom får vi nåd och åter nåd.
För att vi skall ta emot nåden i Jesus måste det ju finnas en längtan hos oss att få del av Guds nåd.
Därför behöver vi i gudstjänsten också möta Guds lag som visar på vårt behov av Guds nåd.
Varje sann, uppbygglig gudstjänst skall därför innehålla både lag och evangelium. Både undervisning om Guds krav och dom, och budskapet om hur Gud i Jesus uppfyllt dessa krav och låtit sig drabbas av domen för att vi människor skall kunna få leva med Gud, fastän vi är syndare. 

Vi skall nu stanna lite inför hur lagens och nådens verklighet framställs dagens gammaltestamentliga läsning och i Kyndelsmässodagens evangelium.
Vi skall ta fasta på likheter och skillnader i Guds folks möte med Gud i Lagens och i nådens gestalt, i det som skedde vid Sinai berg och det som hände i Jerusalems tempel.

Först en likhet: Gud själv samlar sitt folk inför sitt ansikte för att de skall få höra Guds ord.

Både när israeliterna under Mose ledning vid Sinai berg, och när Josef, Maria och den gamle Symeon får möta Gud i Jerusalems tempel, är det Gud själv som dragit dem till sig.
Och det sker därför att Gud vill förmedla ett budskap. Han vill säga något till de sina.
Israeliterna hade lämnat Egypten, gått igenom Röda havets vattenmassor och sedan begett sig ut i öknen mot Kanaans land, för att Gud lett dem dit genom Moses. Mose ord till sitt folk och inte minst de under och tecken Gud utfört genom Moses, hade satt igång detta uttåg, ja denna folkvandring. Med molnstoden om dagen och eldstoden om natten ledde Gud själv sitt folk längs de vägar han själv utsakade.
När vi idag får vara med om hur Israels folk får ta emot budorden vid foten av Horebs berg, är det en höjdpunkt i folkets vandring med Gud i öknen. Nu skall Gud kungöra sin vilja för dem. Han skall ge folket villkoren i det förbund som utforma folkets fortsatta liv med Gud.
Omständigheterna kring detta möte är det som sagt helt och hållet Gud själv som är upphovsman till.
Han för folket dit Han vill.
Och det som folkets möte med Gud innebär, bestämmer också Gud.
Gud ger folket bud med en bestämd innebörd som människorna har församlar, har att ta emot.

När Josef och Maria beger sig till Templet i Jerusalem är det också Gud som är upphov till det: Det är han som har styrt över omständigheterna under vilket detta sker.  
Templet i Jerusalem stod där därför Gud hade befallt att det skulle byggas ett tempel där de vördade honom.
I Templet pågick varje morgon och eftermiddag offergudstjänster celebrerade av prästerskapet eftersom Gud givit befallning om detta, och eftersom Israels folk följde Guds befallning i tro.
Josef och Maria trodde Guds ord i Gamla testamentet som lärde att man 33 dagar efter gossebarnets omskärelse skulle bära fram det i Templet och under offer helga sin förstfödde åt Herren.
Därför gjorde de så.
Med Symeon är det lite annorlunda. Han beger sig till Templet vid den tidpunkten eftersom Guds Ande handlade med honom på ett alldeles speciellt sätt: Symeon hade fått veta direkt av Gud att han inte skulle få se döden förrän att sett Herrens Messias. Det var ett personligt löfte han fått av Gud som svar på Symeons starka längtan att få se Guds Messias.
En längtan som var en frukt av hans djupa tro på Guds löften i Bibeln.
Så leder Guds Ande fram Symeon genom allt myller av folk  på Tempelplatsen, till en far och en mor och en liten pojke som visade sig vara Josef, Maria och Jesusbarnet.
En fattig men from familj från Galiléen som bara hade råd att offra det lilla offret bestående av turturduvor, och inte ett årsgammalt lamm som man annars skulle framburit.
När Symeon väl letts fram till Jesus och får ta honom i sina armar, fick han sjunga sin lovsång som måste varit uppbyggliga ord för Josef och Maria. En Andeinspirerad lovsång som fått stärka tron hos ett oräkneligt antal kristna i alla tider. Några korta ord som ändå innehåller hela evangeliet.

Så som Gud församlade Israels folk i öknen, och Symeon och den heliga familjen i Jerusalems tempel, har han dragit samman oss hör idag.
Och så församlar Han miljoner och åter miljoner kristna världen över i andra kristna helgedomar, söndag efter söndag, för att de på denna Herrens dag skall möta sin Gud.
De sätt på vilka Gud går till väga på varierar väldeliga.
Men det har två saker gemensamt. Det är genom Guds ord, Guds handlingar i våra liv och vår tro på Bibelns Gud, som dessa våra möten med Gud och Guds folk i gudstjänsten kan få äga rum.
Du får därför tänka att när du idag får möta Herren Gud, har han själv ordnat med detta möte.
Och hur gör han då det? Jo, genom att tala till dig och verka i ditt liv under veckans alla dagar.
Du får tro att Gud är närvarande i ditt liv, att han vill tala till och att han vill möta dig och dina kristna trossyskon, inte minst varje söndag.
För gudstjänsten är ju en höjdpunkt i de kristnas liv tillsammans med Bibelns Gud
Liksom mötet med Herren vid Sinai berg var ett starkt ögonblick för Israels folk, och Symeons möte med Jesusbarnet en händelse som innebar att han nu kunde skiljas från denna världen i frid.      

Så skall vi lyfta en skillnad i dessa båda möten:

Först: Herren säger till Moses att han församla folket för att låta dem höra Hans ord: Och de skall lära sig dem så att de fruktar Herren Gud så länge de lever på jorden.”
Guds ord skall inge fruktan!
När Israels folk samlats vid bergets fot så brinner berget ända upp till himmelen.  Det var mörker, moln och töcken. Och Herren talade ur elden. Folket hörde hans röst men såg ingen gestalt, de hörde endast rösten. Herren förkunnade för folket sitt förbund han befallde dem att hålla, de tio orden, som han skrev ner på stentavlor.
Folket möter sin Herre och sin Gud.
Det är Skaparen själv som talar ur sin himmel, och marken och luften skälver när han tar till orda.
Eld kommer från berget och når upp till himmelen. Ur elden talar Gud.
Folket står där och lyssnar.
Det är inget tvivel om att Gud är där.
Men Gud själv ser de inte.
Runt om folket finns öknen där man inte kan överleva om inte Herren leder dem och sörjer för att de får dryck och föda.
Folket kan inte göra annat än att lyssna till det budskap som skall komma.
Herren talar och säger: Jag befaller er att hålla detta förbund.
Så dikterar han de tio orden som ristas in på tavlor av sten.
Guds härskarmakt och majestät som ingen kan komma undan; Gud som dikterar villkor och krav som man bara har att ta emot sådana de är, det är det möte Israels folk får vara med om.
Och vad värre är: Villkoren för livet med Gud, de tio orden, Guds budord, dem skulle det visa sig vara omöjligt för Guds folk att respektera.
Man kan säga att Guds eget folk på detta sätt faktiskt ser Guds dom framför sig: Det som händer pekar på den Yttersta dagen när den svaga, orena, syndiga människan skall ställas inför Herrens tron och Herrens bud och inte kan komma undan. Den dag då varje människa måste konstatera att såsom jag är i mig själv kan jag inte komma nära min Herre och min Gud. Med de mörker jag bär i mitt hjärta kan jag inte träda in i ljusets heliga boningar.  

När Josef och Maria och Symeon möter Gud i Jesus Kristus, den lille gossen som föräldrarna bar fram till Templet, som omgavs de också av Guds härlighet.
Templet var på en helgad plats där allt vittnade om Guds närvaro.
Här var Maria och Josef omgivna av av Guds folk som samlades för att tillbe Bibelns Gud i Ande och sanning.
Samtidigt var det uppenbart att mötena med Gud Templet pekade fram mot ett ännu större möte.
Dag efter dag offrades det ju för folkets synder.
Om och om igen.
För varje israelit, även de mest fromma, föll ju i synd, om och om igen.

Tempelgudstjänsten gav inte frid med Gud: Tempelgudstjänsten rädd förstådd ville ge en längtan efter Guds nåd, efter Uppfyllelsen av hans löften! Den pekade fram emot Messias ankomst!
Så möter dessa tre enkla människor Messias i denna helgedom. De möter Gud i gestalt av en 40 dagar gammal pojke. I detta lille gossebarn såg Symeon den salige, ende Härskaren, konungarnas konung och herrarnas Herre, som ensam och odödlig bor i ett ljus dit ingen kan komma, för att tala med aposteln Paulus.
Jesusbarnet är alltså Gud själv och frälsningen själv. Jesus uppfyller hoppet om att allt som skiljer oss människor från Gud det skall försvinna i och genom Honom.
Jesus skulle fullborda denna frälsning, det var Symeons tro.
Hur skulle då Jesus göra det?
Jo, just genom att ge sin person. Den kropp Symeon bär i sina armar skulle utge sig själv för att vi skall få leva.
Gud skulle i Jesus offra sig på Golgata kors för att offren i Templet äntligen skulle kunna upphöra.
Han ta på sig Guds vrede för att ge människan evig frid.
Gudamänniskan Jesus skulle sedan uppstå på den tredje dagen som förstfödde i ett förvandlat, från synd och död befriat Gudsfolk, som skulle få leva inför Gud i evighet.
När Symeon får se Guds frälsning i Jesus på Tempelplatsen möter han inga krav alls från Guds sida.
Gud är istället den som skall uppfylla sina befallningar åt oss: Gud i Jesus skall upprätta ett nytt förbundet där Gud ger sin frid som gåva och människan tar emot denna gåva i tro.

När man möter Gud i en sådan gestalt med det uppdraget fruktar man ingenting.
Man blir då bara glad och lättad.
Men hur skall man då kunna urskilja Gud när han kommer till oss stilla och lågmält som en ödmjuk tjänare? Symeon hade inte kunnat veta att Josefs och Marias lille bebis var Guds frälsning om inte Guds Andes uppenbarat det för honom. 
Symeon har inte pressats att tro.
Han har inte skrämts till tro.
Han har inte gissat sig till tro.
Han har av Guds Ande fått tron att Jesusbarnet i hans famn är frälsaren som Skriften utlovat skulle komma.
Vi behöver för det första möta Gud som den Helige som hävdar sin rättsordning även gentemot mig när jag bryter mot den. När jag hör Gud tala sina bud till mitt hjärta, tar jag det på allvar, då fylls jag med fruktan och bävan:
Vore det så att Gud, för att jag skall ha frid med honom, fordrade att jag skulle följa dessa bud, då hade jag all anledning att förtvivla.
Det mötet med Guds helighet driver mig att vända blicken till evangeliet om Jesus Kristus: Detväcker en törst att som den gamle Symeon få gå ända fram till den helige Guden som min frälsare och bildligt talat hålla honom i mina armar.

När Gud möter mig i Jesus Kristus, behöver jag inget frukta: Han kommer för att ge mig, som är en syndare, mig frid med Gud.
Det som däremot bör vara mitt bekymmer är inte tappa bort Jesus.
Man kan tänka sig hur lätt det var förlora honom ur sikte bland alla dessa människor på tempelplatsen.
Faktum är att jag inte av egen kraft förmår hålla mig fast vid Jesus.
Jag behöver, som Symeon, Guds Helige Ande.

Hur skall vi få då få återuppleva israeliternas möte med Gud på Sinai berg och Symeons möte med Jesus i templet så att deras möten också blir våra möten med Gud?
Det finns i grunden bara ett sätt.
Det är att samlas kring Guds ord.
Som Israels folk samlades inför Herren vid Horebs berg, som Josef, Maria och Symeon var samlade kring Jesus i Jerusalems Tempel; Så är vi nu samlade här kring samma Guds ord i detta gudstjänstrum: All sann tillbedjan går till på det sättet, att man samlas kring Ordet eller kring Ordet och sakramenten.
På så sätt får man del i gemenskapen med den ende sanne Guden och det enda sanna gudsfolket.
Och även om man här får höra Guds lag och om Guds lag kan ge dig samvetsnöd, så skall du veta följande: Även det skarpa Guds bud som träffade just på den ömma punkten; På din skötesynden du vill bortförklara eller glömma; Eller på den onda gärning som tillfogat din nästa så stor skada och som du aldrig gjort upp med; Eller Guds ord som avslöjar att en egenhet hos dig själv som du är stolt över, att den också bär på mörka sidor. Också när Ordet träffar just på sådana punkter, vill Herren dig väl.
Det första av de ord som Israel tog emot på Sinai berg var faktiskt inte krav på folket utan en påminnelse om Herrens kärlek: De tio orden börjar så här: ”Jag, Herren din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.”
Alltså även när Guds ord är Guds bud som avslöjar våra synder, så talar den Gud som vill befria dig från mörkrets makt och för dig till sitt eviga ljus i Jesus Kristus.
Men lagen är inte fullheten av Guds uppenbarelse, bar en del av det som Gud vill säga oss.
Det är Jesus Kristus som är fullheten. Och, som sagt, av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Så får vi se på Jesus i tro och fram till hans ankomst i härlighet kämpa trons goda kamp för att mörkret i vår värld och i våra hjärtan inte skall skilja oss från honom. Detta så att vi vid vår levnads sista stund med Symeon kan få sjunga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du berett till att skådas av alla folk. Ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel!
Amen !    

Ära vare fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen!

1 sön e trettonded. 2 årg hm 2015


Sönd.e.trettonded., "Jesu dop", 2 årg., högmässa, Lund 2016-01-10.

Texter: Jes 42:1-7; 1 Pet 3:18-22; Luk 3:15-17,21-22.

Psalmer: 122:2-4; 697:6; 37; 28; 350; 618; 131:3-5.

Skriftemål

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

"Havsländerna väntar på hans undervisning", eller på hans "bud", står det skrivet i profeten Jesajas bok i dagens gammaltestamentliga läsning.

Havsländerna kan vara kända länder kring Medelhavets kust eller de stora Medelhavsöarna som Cypern och Rhodos. Men det kan också vara de länder som låg bortom havet på ett så oerhört långt avstånd från Sion och Guds folk Israel att det var ett verkligt under att dessa avlägsna folk en dag skulle församlas kring Herren. De var folken vid världens ände som Guds folk inte kände och som inte alls visste något om Israels Guds existens.

Men ändå väntar havsländerna på Guds undervisning och bud. De kanske till och med längtar efter det. Eller så inväntar de, utan att veta om det, stunden i Gud rådslut, då de skall undervisas i Herrens bud och vilja.

Du kan vara mycket långt borta från Herren inte minst mentalt. Och i de verser i Jesajas bok som vi skall lyssna till idag kan man ana bland annat två attityder som gör att vi kan vara eller uppleva oss långt borta från Herren och hans gemenskap.

Herren säger om sin Messias att han skall inte skria eller ropa, hans röst skall inte höras på gatorna.

Men andra som skriker och ropar, de överröstar Herrens tilltal.

Hur många hör evangeliet om syndernas förlåtelse bland alla de ord, den information och de stora nyhetshändelser som fyller vår tillvaro? Vad är det som upptar ditt sinne, vilka är dina bekymmer och dina förhoppningar inför året som just har börjat. Vad engagerar dig, vad har du meningar om, vad är du beredd att ta strid för eller ägna din tid åt.

Ofta måste vi svara: Mycket annat än det lågmälda budskap som öppnar portarna till himmelen. Annat sliter och drar och pockar på uppmärksamhet, och det är det som blir det viktiga för mig. Jesus gör sig inte hörd i mitt liv för jag låter mina sinnen fyllas av så mycket annat.

Det vill jag bekänna som synd, min oförmåga att inte längta så efter hans undervisning att jag kan lägga långt mindre viktiga intressen och tankar och sysslor åt sidan så att jag kan urskilja evangeliet och ta vara på det.

 

Herren säger vidare om sin Messias:  Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte utsläcka!

Du upplever dig vara så lång borta från Herren för att din kristna tro är så svag att du inte tror den räknas längre.

Ditt hopp är så litet att du inte tycker det betyder så mycket längre. Man kan tryckas ner av så mycket av oro, bekymmer och kanske sorg, att Guds löften känns som fantasifulla luftslott i det blå. Så är det fastän man år ut och år in fostrats i Guds ord, bett och gått i kyrkan. Trots detta känner man sig som en världsmänniska som befinner sig långt borta från Herren.

Och så är det på ett sätt också. Vi är så långt borta från Guds rike i oss själva. Fastän vi bekänner oss till evangeliet kan den glädje som vi vet att detta ger, upplevas som något främmande för oss. Det beror bland annat på att vi syndar med tankar ord och gärningar. Och denna olydnad formar oss negativ, den bryter ner det som är gott och ger oss vanor som är dåliga.

Men Herren vill inte släcka den tynande veken. Han vill att vår tros liv skall brinna. Han kallar oss därför att se, ångra och bekänna våra synder, ge oss förlåtelse, upprätta oss och ge vår tro ny kraft och frimodighet.

Så inbjuder han oss att noga ta till oss följande ord av profeten Jesaja: Han, Messias, skall utbreda rätten bland folken: Guds Messias, skall fullkomna Guds rådslut alldeles själv. Messias skall inte förtröttas och brytas ner förrän han grundat rätten på jorden. Så låt inte den låga som din tro är släckas genom att stänga din Bibel med orden att detta gäller inte mig. Låt dig inte brytas genom att dra dig undan när Herren förkunnar evangeliet för dig. Utan betänk att Guds Son Jesus Kristus, är din rättfärdighet och hopp genom att ha lidit, dött, trott och hoppats och besegrat otron, förtvivlan, satan och död i ditt ställe.

Låt oss be och bekänna:

 
Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

 "Efter denna förebild frälser dopet nu också er.", skriver aposteln Petrus. Förebilden är ju Noaks ark som innebar räddningen undan syndafloden framförallt för Noa och hans närmaste. Vårt kristna dop är som en ark som vi kan rädda oss på då Gud i sin vrede en dag för gott skall förgör orättfärdigheten och fördärvsmakterna.

Man kan undra hur en religiös rit kan betyda så mycket. Man tänker då kanske på de mängder av människor som blivit döpta men för vilken dopet inte verkar betyda någonting alls. På detta svarar Bibeln att dopet inte är en tom rit eller symbolhandling. Dopet är Herrens eget handlande men den som döps genom vattnet och ordet som förkunnar att dopet sker i den treenige Gudens namn. Och dopets kraft visar sig sedan i den döptes tro på Jesus i vars namn denne är döpt. Och tron och bekännelsen kommer av samma Guds kraft som uppväckte Jesus från det döda som gavs i dopet. Och som genom tron och bekännelsen finns kvar i den döpte. Så är det fastän syndens smuts fortfarande också bor kvar. Aposteln Petrus fortsätter: Att dopet frälser oss innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom.
Faktum är att vårt dops seger, det är också Jesus Guds sons dops seger. Innebörden i vårt kristna dop kan vi nämligen se då vi se i budskapet i det som skedde då Jesus döptes av Johannes döparen i Jordanfloden.
Och det skall vi göra nu. Sammanfattningen av predikan blir: Att vara döpt i Jesu namn är att vara döpt i det dop som Jesus döptes med.
Tre nyckelord tar vi fasta på: Glädje, offer och tro.

Först glädje!

Vi börjar med dopet Jesus tog emot, hans bön och orden som uttalades: När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen kom en röst: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.":

Glädje, överväldigande och innerlig Gudsnärvaro. Det genomsyrar detta vittnesbord om Jesu dop. Det stora är att Fadern, Sonen och Anden här uppenbarar sig tillsammans på jorden. Och att Guds son framträder som människa, som en av oss. Himmelen är öppen och den himmelske Fadern talar här på jorden med sin son snickaren och predikanten Jesus från Nazaret. Jesu bön är ingen vanlig människas åkallan av en Gud som kan verka väldigt avlägsen. Det är himmelens Son som talar med sin himmelske Fader som svarar sonen med en högtidlig segerproklamation här på jorden: Du är min Son del älskade. I dig har jag min glädje. Himlen är öppen och Guds Ande är synligt närvarande emellan dem båda i en duvas gestalt som sänker sig från himlen ner över sonen på jorden. Jesus Guds son och Människosonen insätts som Konung med Andens smörjelse.

Detta sker enligt evangelisterna Matteus och Markus då Jesus stiger upp ur vattnet. Faderns ord uttalas då Jesu dop är genomfört. Jesu nedsänkande i dopvattnet kan vi se som ett förebådande av hans död på Golgata kors. Hans uppstigande ur vattnet förebådar hans segerrika uppståndelse i härlighet på den tredje dagen. Uppståndelsen förkunnade att Jesu död var hans seger. Hans död var ett fullbordat försoningsverk. Döden och satan kunde inte behålla Jesus för han var utan synd. Hans offer på korset är en fullgod betalning för alla människors synd och skuld. Jesus död innebar också att den fullkomliga självutgivande kärleken som Gud kräver av oss människor skapade till den kärleksfulle Gudens avbild, fullbordats av Jesus. Då Jesus efter sitt dop stiger upp ur Jordans dopvatten, ett domsvatten som likt syndafloden dränkt orättfärdigheten, sker följande:
Fadern bekräftar med sin röst från himmelen att Jesus är den ende människa i vilken han har sin glädje. För Jesus uppfyllt de krav och infriat de löften som Johannesdopet innebar . Han är den nye anfader till oss människor som skall ge vårt fallna människosläkte en ny början, ett nytt evigt liv som är Gud behagligt. När Jesus stiger upp ur Jordans vatten pekar detta alltså fram mot den första påskdagsmorgonen då han skulle stiga levande ut ur klippgraven som djävulens, syndens och dödens övervinnare.

När en människa döps i Jesu namn får hon del av Jesu seger på korset. Då kan dessa ord av Fadern om Sonen uttalas också över henne: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje." Eftersom som dopet förenat dig med den rättfärdige Jesus så att han är din anfader har Gud sin glädje i dig. Och när dopet förrättas är Fadern, Sonen och Anden med, precis som vid Jesu dop. Och allt är ren glädje. Den glädje som bara Fadern och Sonen och Ande kan ge.

Det var många fromma människor som samlades kring Johannes döparen för att ta emot hans dop. Och den frommaste av dem alla var Johannes som döpte. Men Fadern sade inte om honom: Du är min Son den älskade. I dig har jag min glädje. För Fadern hade inte sin glädje i Johannes. Han har inte sin glädje i dig eller i mig heller sådana vi är i oss själva!

För om oss människor gäller följande Guds ord som Johannes döparen uttalade till de fromma israeliter som kom för att låta sig döpas av honom: "Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nedhugget och kastat i elden."
De varningsorden, som evangelisten Lukas återger, fick de gudfruktiga israeliter höra som kom till Johannes. Och de sanningarna gäller varje människa här på jorden i alla tider. Utom för Jesus Kristus. För i honom hade Fadern sin glädje av evighet.
Ändå blir Jesus döpt tillsammans med idel syndare. Han blir döpt för dessa syndares skull, för att rädda dem och oss så att vi inte skall förbli yngel till ormen, det vill säga djävulens barn. Han blir döpt för att vi inte skall drabbas av vredesdomen utan genom dopet och tron höra Jesus till och därmed bära god frukt. Detta så att Fadern kan säga om oss: Du är min älskade son eller dotter. I dig har jag min glädje. Jesu dop vittnar om att Jesus ska offra sig för att vi skall räddas till ett liv till Guds ära.

Vi har kommit till det andra nyckelordet. Offret.

Mycket folk hade samlats kring Johannes för att ta emot hans dop. De var alla yngel, avkomlingar, till djävulen. De tillhörde samtidigt Guds folk som omslöts av Guds beskydd och kärlek. Men Guds profet kallade dem ändå djävulens barn. Guds son Jesus befann sig bland människor som bar fiendskap mot honom i sina hjärtan. Bland dessa fanns öppet fientliga personer, som fariséer och sadduccéer. Men även de välvilligt inställda, ja självaste Johannes döparen, bar gudsfientlighet i hjärtat. De skulle på olika sätt svika Jesus. Tvivla på honom, överge honom, vara språkrör för djävulen själv när de ville få Jesus att avstå från offrets och korsets väg. När Guds son blir människa blir han därmed ett med ett släkte som är fientligt mot honom. Det är en första sidan av Jesu offer. Att Jesus framträder som människa i vår av synd och död behärskade värld. Fortsättningen är att han genom att låta dig döpas i Johannes omvändelse- och förlåtelsedop som människa skall föra lydnadens och försakelsens kamp i vårt ställe för att vi skall kunna få förlåtelse. Han Guds son, som hade allt offrade allt för oss som inte förmår älska honom tillbaka. Offret fullbordades då han genom sin död i sig drabbas av Guds straff, av de eviga plågorna i helvetet för vår skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle gå fria. Dops och domsvattnet sköljdes över Jesus för att det inte skulle dränka oss. Dopet representerar drukningsdöden. Denna fruktansvärt plågsamma död får förebåda den offerdöd Jesus skulle genomgå tre år senare på Golgata kors.

Man kan säga att Jesu offer har här tre sidor. Han, Guds son bli människa; han kämpat botkampens strid för att lyda Guds vilja, och han offrar sitt liv.
Din kallelse som kristen är en av dessa. Den andra: Lydnadens och botens offerväg är du kallad att vandra Du klarar inte av att utföra det offret. Du kommer inte i närheten av att lyckas. Men du är kallad att vandra den vägen. Så är livet i dopet.
Detta framgår indirekt av evangelisternas skildring av Jesu dop. De förkunnar att Jesus är Guds son som delar våra mänskliga villkor. Att han fullgör Guds vilja med våra liv i vårt ställe. Det var därför som han genom att låta döpa sig av Johannes gick in i omvändelsens, botens och lydnadens väg mot offerdöden. Men det innebar inte att folket därför skulle sluta ta emot Johannes dop. Jesus sade inte efter att ha döpts: Nu kan ni gå hem! Jag tar över, ni behöver inte ta emot Johannes döparens dop till omvändelse och lydnad."

Du och jag är, liksom israeliterna som ställdes inför Johannes döparens förkunnelse och dop, är kallade till botkamp, till ånger, syndabekännelse och lydnad. Det är först då vi tar denna kallelse på allvar, då vi misslyckas med den, känner misslyckandet i våra hjärtan, börjar om på botens väg och misslyckas ingen, gång på gång. Det är föst då som våra hjärtan övas i att tacksamt vilja ha mer och mer av Jesu nåd. Att ta emot den förlåtelse som också Johannes pekade på. Dopets väg är också för oss offrets väg i den meningen att kämpar för att avstå från sådant ont, från synd som vårt kött begär men som Gud hatar. Denna offer- eller försakelsevandring blir i tro på Jesus också livets väg då vi tar emot välsignelsen av hans fullkomliga offer i vårt ställe som är Guds förlåtelse och eviga liv.

Så har vi kommit till det sista nyckelordet: Tron. Tron på gudamänniskan Jesus Kristus. Tron på Jesu ställföreträdande offer som skänker oss syndernas förlåtelse och evigt liv med Gud.  

Folket gick där och väntade, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias.

Tänk om nu Johannes döparen hade varit Messias! Då hade vi människor varit hänvisade till en frälsare som vi som inte kunnat befria oss från synd död och djävul. Johannes förkunnade sanningen både om Guds krav och om syndernas förlåtelse. Han var en orädd sanningssägare som visade omsorg om alla som kom till honom. Men han var helt oförmögen att en gång för alla ta bort syndens, dödens och djävulens börda. För han var själv en syndig, dödlig människa. Guds folk skulle vara fortsatt hänvisade till att tro på en Gud de aldrig sett och på löften som ännu inte uppfyllts.
Men nu var inte Johannes döparen Messias. För Messias, den starkare som skulle komma, han var sann Gud. som han framträdde här på jorden som en av oss människor! Johannes döparen säger att han är inte värdig att knyta upp Messias sandalremmar. Så mycket starkare är Messias än Johannes, att Johannes inte ens är värdig att göra förödmjukande slavgöra för Messias. Den ovärdighet som Johannes döparen har inför Messias, inte en ovärdighet som Johannes döparen känner utan som är ett faktum, en verklighet, den ovärdigheten är en människas ovärdighet i mötet med levande Gud! Att Jesus är levande Gud framgår också då Johannes säger att han döper i vatten. Men den starkare skall döpa i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks. Messias kommer till evig frälsning och fördömelse. Han kommer med Guds livgivande Ande och Gud förtärande eld. Han är mer än en profet. Han är levande Gud, för bara Gud kan ge Guds Ande, och bara Gud kan hålla slutdom och frälsa och fördöma för evigt.

Men så låter sig Messias, Guds son, Jesus Kristus, sig själv döpas i omvändelsens dop. Han går in under Guds krav på oss människor. Han gör det så till den grad att han inte bara avger en vilja att bryta med synden utan han bryter helt med den, helig som han är. Och han låter sig själv en gång för alla drabbas av syndens alla konsekvenser i vårt ställe. Så kan han framträda som Rättfärdighetens och det eviga livets konung i vilken Gud har all sin glädje. Och i vilken vi kan ha för fulla glädje. För Jesus vill låta oss vara med i hans rena, eviga kungadöme. Därför kunde Johannes döparen enligt evangelisten Johannes peka på Jesus och bekänna: "Se Guds lamm som tar bort världens synder!"

Hur kunde Johannes döparen veta det? Jo, när han fick se en duva sänka sig ner över Jesus då förstod han, skriver evangelisten Johannes, att det var Guds Ande som invigde Jesus till kung. För det hade Fadern sagt till honom: "Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. 34 Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son."
Herren sade till Johannes vem Jesus var. Folket som stod där kanske såg duvan. Men de hörde inte Faderns röst, de såg inte himmelen öppen.
De kunde inte av sig själva begripa att duven som flög ner över Jesus var Guds ande. Verkligheten att snickarsonen Jesus från Nazaret var Messias den verkligheten fick bara Jesus och Johannes döparen se vid det här tillfället. Men den sanningen som Guds ord låter oss veta är ju högst konkret. Himlen öppnade sig verkligen, det var vår Far i himlen som talade och Anden förkroppsligades i duvan.

Tron, den kristna bekännelsen och vittnesbördet, det är verkligheten själv, konkret verklighet. Det är bara det att vi inte kan se den annat än om Gud låter oss se den i tron.
Så är det också med en människas kristna dop. Fadern, Sonen och Anden är med och ger Jesu nåd, rättfärdighet och heliga eviga liv åt den som döps. Vi ser det inte. Men för den som tror är det verkligt. Ja snarare: För dig som tror ser du verkligheten som den verkligen är! Dopet gör den döps till ett med Guds son, med honom som är Gud själv, och han får se en dimension av verkligheten som de som inte tror på Guds ord inte har tillgång till!

Folket gick där och väntade. Män och kvinnor, maktlösa och makthavare, fromma fariséer och korrupta tulltjänstemän, de gick där och väntade. De hade dragit sig ut i den karga ödemarken. Där tog de till sig det hårda budskapet från en märklig predikant som en gudomlig sanning om sig själva och deras livsöde. Det var då en trend i Judalandet att gå till Johannes. En trend som gynnades av att andra religiösa ledare mer eller mindre förlorat sin trovärdighet. Människor kom i flock till Johannes. Men de som döptes, de döptes en och en. De tog var för sig emot Johannes domsförkunnelse som en dom över deras egna liv. Och hans evangelium om den gudomlige Messias som skulle komma var en sanning som togs emot i tro i hjärtat, inte något man samlades kring i grupp. Fastän de kanske var påverkade av ett grupptryck sökte de sig ut i öknen för att höra Guds ord om sin egen synd och söka sin egen frälsning. Och då de kom till Johannes hamnade de där Jesus Kristus människors frälsare befann sig!

Här har vi ett exempel att följa! Att dra oss undan världslighetens larm och meningar för att söka sanningen i där världsligheten har svårt att nå. Att dra oss undan världens liv och söka Herren i gudstjänsten där vi får höra hans sanna Ord om mig personligen så att jag kan bli frälst. En kärv sanning som förklarar att vi är huggormars avföda som inte bara genom att fly världslighetens kan undgå den kommande vredesdomen! Sanningen som sedan pekar på Jesus och säger: Se Guds lamm. Han borttager världens synder. För han gick botens, domens och omvändelsens väg i ditt ställe. Han har för dig öppnat himmelens portar och låter dig i tro höra Faderns ord: Denne är min Son den älskade i honom har jag in glädje.
Så får du i ljuset av Jesu dop tänka på ditt eget dop och ta till dig att då sade fadern om dig: Du är mitt älskade barn. I dig har jag samma oändliga, livgivande glädje som jag har i min älskade Son som är Rättfärdighetens och livets eviga konung!
Amen! 

Lovade vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen får växa till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så varda evigt saliga! Amen!