2 sönd e trett d hmg 3 årg 17


2 e trett.d. ”Jesus visar sin härlighet”, 3 årg, hgmgtj. Lund, 2017-01-15
Texter: Jes 35:1-6; Heb 2:9-10; Joh 5:31­-36.
Psalmer: 132:2-3; (641:7); 282; 131:3-5; 44; 280


Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, I Faderns och Sonens och den Helige Andes man, låt oss be: Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!


”Öken och ödemarken skall glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja. Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla!”

Så beskrivs frälsningens stund i profeten Jesajas bok. Orden berättade för israeliterna som var tvångsdeporterade i Babylon om frälsning från fångenskapen och återvändande till friheten med Gud i det förlovade landet. Men de pekar också fram på frälsningen som kom med Jesus Kristus, då han, Guds son, vandrade här på jorden för att fullborda sitt försoningsverk på korset. Och de låter oss ana Jesu uppståndelse i härlighet. Och de vittnar om Guds nya skapelse som Guds barn ska få träda in i vid denna tidsålders slut då Herrens slutdom fallit och Gud är allt i alla. Det är glädje och jubel, liv och friskhet, det är skönhet som liljan, landet Libanon, bergen Karmel och Hebron symboliserade. Det är Guds majestäts kraftfulla tecken som helar på ett mirakulöst sätt. Blinda ser, döva hör, stumma talar och lama går. Kraftlösa, vacklande människor stärks och kan frimodigt vandra i Guds ljus och liv. Försagda och rädda människor befrias från sin fruktan och blir trygga i Guds kraft. Ondskan och onda människor som förtrycker och begår orätt, de skall oskadliggöras. Men Guds folk behöver inte bekymra sig för hur reningen från ondskan ska gå till. De behöver inte själva hämnas och skipa rätt på frälsningens dag, utan det gör Gud åt dem: Se er Gud kommer med hämnd, vedergällningen kommer från Gud. Gud är domaren och Han som tillintetgör ondskan. Hela världen skall då förvandlas av Herrens livgivande kraft. Vatten skall bryta fram i den sterila öknen, strömmar välla fram i den karga, öde hedmarken.

Herren gör detta alldeles själv. Frälsningen bara kommer. Guds folk kan inget annat än att ta emot, än att låta sig frälsas. I dagens evangelium är den stora frågan om Jesus är frälsaren som kommer med denna frälsningens mirakulösa gåva eller inte.

Jesus hade just helat en lam man vid dammen Bethesta i Jerusalem.  En sabbatsdag hade han mött en krympling som satt uppgiven vid dammen. I 38 år hade han varit handikappad. Han verkar inte ens ha hoppats att han skulle bli helad genom beröring med dammens vatten då det kom i rörelse. Så fort det skedde rusade alla andra fram och han kom inte till. Jesus säger till honom: ”Res dig upp, ta din säng och gå!” Och undret sker. Och mannen tar sin säng och går. Det skedde en sabbatsdag. Det då uppstår en diskussion om hur detta tecken skall förstås. Är Jesus Guds Messias, frälsaren fylld med Guds kraft och vilja att hjälpa? Eller är Jesus en falsk profet, en satans helbrägdagörare som vanhelgar sabbaten och som med sitt tecken undergräver tron på Guds bud? Om detta handlar diskussionen som vi tar del av i dagens evangelieläsning. Den handlar om sann eller falsk härlighet. Om härlighet av denna världen som förleder till död. Och om Guds härlighet som är sanning och liv. Det blir ämnet för vår predikan: Härlighet av denna världen som förleder till död. Guds härlighet som är sanning och liv.
Först sätter vi oss in i fariséernas sätt att resonera.

Sabbatsbudet om total vila för Guds folk på den sjunde dagen, den dag då skapelseverket var fullkomnat, var ytterst viktigt för den judiska nationen på Jesu tid. I det romerska imperiet åtnjöt judarna särrättigheter på grundval av sin tro, och att få följa sabbatsbudet var en av dessa. Lydnaden av sabbatsbudet symboliserade de judiska folkets rätt att följa sin Guds bud, att få vara Guds folk. Och det innebar att judar, i motsats till andra i imperiet, inte kunde utnyttjas och tvingas arbeta alla veckans sju dagar. De hade rätt till vila en dag i veckan. Fariséerna värnade sabbatsbudet för att de värnade sitt folk. Samtidigt som de genom att följa detta och andra bud menade sig göra vad som krävdes för att ha frid med Gud.

Så botar Jesus en man på sabbaten. Och vad värre är:  Han säger åt denne man att bära sin bädd och gå. Att bära sin bädd, det var arbete på vilodagen. Därmed bryter Jesus sabbatsbudet, menar fariséerna. Jesus utnyttjar sitt tecken till att få folket att bryta mot Guds bud. Genom sina tecken drar Jesus folk bort från Guds bud! Och äventyrar Israels existens, dess privilegium att följa sin Gud, och till exempel slippa tillbe kejsaren av Rom.

Guds härlighet visade sig i folkets laglydnad lärde fariséerna. Men Jesu tecken var härlighet från den onde, för Jesus använde dem till att få folk att bryta mot Guds bud. Det kan föra tankarna till härlighetsteologi där man med jordiska ting får folk att tro på Guds kraft fastän Gud inte är där.Vi kan tänka på kristendomstyper, med livliga gudstjänster med extas och hysteri. Karismatiska rörelser där allt är upplevelser som skall märkas, ofta med hyllade ledare som verkar ha gåvor att hela sjuka på löpande band. Vi kan tänka på påvedömet. Många imponeras av härligheten av pompa och ståt vid mässor med stora folkmassor i väldiga katedraler som Peterskyrkan i Rom. Man imponeras av mängden medlemmar i påvekyrkan och den ställning som det ger i världens ögon. I dess prakt och makt tror man sig se Guds härlighet. Eller på den östligt ortodoxa kyrkan med suggestiva, ålderdomliga riter som ger näring åt religiösa känsla och som hjälper mig att tro. Men tro på vad?Eller på Svenska kyrkan och alla etablerade kyrkor som, trots sina brister, ändå betyder något i världens ögon. Som omtalas i samhällsdebatten, där man firar gudstjänster i kulturminnesmärkta gudstjänstrum. Detta är så viktigt, att vara respekterad och ansedd som kristen, att man håller sig till sådana samfund utan att tänka efter om de följer Guds ord. Utan att betänka vad deras härlighet får mig att tro på! Men får sådant mig att imponeras av och att fästa mitt hjärta vid annat än Guds nåd är det illa. För då vilseleder härligheten bort från livets Gud. 

Det riktigt farliga ärlighetsteologi är då man litar på sig själv. På sin egen förmåga för att ha det rätt ställt med Gud. Då tryggheten i min Gudstro är mina egna verk. Och här hade fariséerna sin tillit. Till sin egen fromhet och bekräftelsen som de gav varandra. De rättfärdiggjorde varandra, står det senare i texten, genom att gilla varandras laglydnad. Men nu anklagar alltså fariséer Jesus för falsk, vilseledande härlighetsteologi. Det är inte i härlighet som kommer från denna världen som människan blir Guds barn. Det Guds egen, himmelska härlighet som frälser! Den finns i Jesus. Bara i Jesu ord och verk möter vi den. Jesus hade inte sökt sin egen ära då han räddade den sjuke mannen vid Bethestadammen. Han hade visat barmhärtighet mot en medmänniska som riskerade att gå under i hopplöshet. Jesus hade gått mitt in i hopen av sjuka, eländiga människor som väntade på Guds hjälp vid dammen. De är smutsigt, de luktar, de bråkar med varandra om första platsen i vattnet vid en bassäng som är deras enda hopp. Mannen Jesus tilltalar hör till de mest illa medfarna. I 38 år hade han varit krympling. Han kom inte ner i vattnet då det kom i rörelse, för andra hann före. Jesus ser denne man, som inte ens svarar ja på frågan om han vill bli frisk. Honom botar Jesus med sitt ord. Guds härlighet i Jesus är också Guds barmhärtighet som förbarmar sig över till synes hopplöst förlorade människor!
Då den botade mannen, fariséerna och Jesus senare möts, sker detta i Templet i Jerusalem, inför Faderns ansikte. Underverket har fört den helade mannen till Guds hus dit han inte haft tillträde innan, på grund av sin sjukdom. Jesus vill föra förlorade människor utan hopp till Fadern! Och det var det som nu hade skett. Jesu tecken är ingen inomvärldslig härlighet som ska ge Jesus egen prestige. Hans tecken vill föra folk till Fadern i himmelen. Jesus är av Gud och vill föra människor till Guds rike! Och Jesus gör inte sabbatsbudet om intet. För sabbaten, Guds vila, vittnar om den sjunde dagen då skapelsen var fulländad, så som Gud ville ha den. Då fanns ingen synd, ingen död, inget lidande ingen ofullkomlighet i världen. Det är detta som Jesu tecken vittnar om. Nu har den nya, återlösta skapelsen, befriad från synd, lidande och död frälsta kommit till vår jord! I Jesus Kristus.
Var det så, då var Jesus Messias, Om inte var Jesus en falsk helbrägdagörare. Antingen var Jesu härlighetstecken lögn från lögnens furste. Eller så var de sanning från sanningens Herre. Tecken som uppenbarade att nu hade frälsningens stund kommit till Guds folk! Som stöd för det sista alternativet åberopar Jesus tre vittnen som förkunnar att han är Messias, Guds son, Människosonen, sann människa och sann Gud som kommit med frälsning till vår jord.
Först: Johannes döparen. Den profetiska rösten i den Yttersta tiden. Den röst som har Guds Ande som enda källa.
Sedan Jesu tecken och under som bara Gud kan göra.
Och så den Heliga Skrift, Guds ord, Mose och lag och löften! Skriften vittnade om Jesus.

Dessa tre vittnena vittnar om att Jesus var Människosonen, Guds enfödde son, världens frälsare! Men dessa vittnen kunde inte fariséerna erkänna. De ville sola sig lite i Johannes döparens ljus, men de trodde inte honom. De tog inte till sig hans botpredikan för egen del. Det kunde de inte, för de uppfattade sig inte som syndare. Och Jesu tecken de förstod de alltså som verk som förledde människor bort från Gud eftersom Jesu lät sina tecken följas av ord som fariséerna menade undergrävde sabbatsbudet. Så vägrade de tro att Guds ord vittnade om Jesus. De kunde inte glädjas då en sjuk man blivit frisk och fått komma in i Faderns hus. De längtade inte efter Guds barmhärtighet. I och med att fariséerna förnekar den profetiska rösten, Guds egna under och Guds ord, konstaterar Jesus om fariséerna: Fadern har de inte sett; Hans röst har de inte hört, Ordet finns inte i dem och därmed inte heller Guds liv och kärlek. Fastän de ständigt läste Guds ord och menade tro på det, hade Guds ords sanning ingen ingång i deras hjärtan. Guds frälsning motarbetade de.
Vi tillämpar detta budskap på oss själva. Måtte vi inte vara sådana som vill vara Guds barn genom vår bibliska tro, men som hamnar fel och inte ser Guds härlighet i Jesus och i tro gläds åt den. 

För det första: Guds härlighet i Jesus skall vara vår trygghet. Guds underbara, livgivande, barmhärtiga, sköna härlighet. Guds härlighet i Kristus som vi kan läsa om i Guds ord. Gud och hela hans makt och liv, godhet och nåd, möter vi i Jesus Kristus! Inte hos helbrägdagörare, inte karismatiska ledare, kyrkliga institutioner med ett aktningsvärt förflutet. Absolut inte i det som den avkristnade världen ser upp till. Och framförallt skall vi inte söka Guds härlighet i vår egen fromhet och livsföring. Inte min trohet, inte min ödmjukhet, inte min djupsinnighet, inte ens min egen klarsyn kan föra mig till himmelen. Vad hemskt det vore att ha sin egen ofullkomlighet som grund för att Guds älskar mig! Bort det! Grunden för barnaskap hos Gud är Guds nåd i Jesus som kommer till mig i Ordet och i sakramenten. Därför är vi som mest trogna och trovärdiga vittnen då vi är som svagast och eländigast och som mest misslyckade, och kan säga: Trots att jag begick det grova felsteget, trots mina dåliga karaktärsdrag, trots mitt klumpiga vittnesbörd som ingen förstod eller kanske tog anstöt av i onödan, trots att jag inte själv hoppades på Gud eller sökte Guds sanning, så är jag Guds barn. För Guds nåd i Jesus har räddat mig. Det finns inget annat än Guds nåd som är något värt när det gäller relationen med Honom som gjort mig och oss alla! Och min tro är att Guds härlighet i Jesus blev Guds frälsande härlighet för mig då Jesus dog för mig på korset!
Vidare: Att tro på den härligheten är tillit till de tre vittnen som Jesus räknar upp. Johannes döparen som representerar Guds profeter i det Gamla förbundet. Omvänd dig, ångra dina brott mot Guds lag och ta emot Guds lamm som borttager världens synd, säger dessa Gudsmän. Evangeliet till syndernas förlåtelse är ett glatt budskap för att Gud verkligen kräver att vi skall lyda hans lag. Guds lag fördömer oss annars! Var inte slapp! Ta Guds bud på allvar! Annars har evangeliet inget att säga dig! Men med Guds lag blir evangeliet allt!
Så till vittnesbördet som heter Jesu tecken. Lyssna inte på de teologer som bortförklarar undren och säger att de inte ägt rum, eller som menar att de inte är viktiga. Inte ens Jesu motståndare ifrågasatte Jesu tecken. Jesu har stillat stormar, botat hopplöst sjuka och uppväckt döda. Och det är bara Gud själv som kan stilla stormar, bota hopplöst sjuka och uppväcka döda! För att se Guds härlighet har du att läsa Bibeln rakt upp och ner och tro vad där står! Budskapet om Jesus är ett enda: Jesus vår ende Herre, Guds enfödde son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern genom vilken allting är skapat, som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och blivit människa för att frälsa oss till evigt liv genom sin död, sin segerrika uppståndelse och himmelsfärd!

Så vittnar Guds ord om Jesus härlighet. Mose lag vittnar om Guds krav på oss och om vårt behov av Guds nåd och barmhärtighet i Jesus. De säger vad vår Herre förväntar sig av oss. Det är de kraven som gäller. Bara. Inte vad människor begär av oss, inte vad marknadskrafterna kräver. Inte var trendsättare säger. Inte stilen eller jargongen bland fromma kristna jag känner mig beroende av. Om det inte har sin grund i Guds ord. Utan Jesus blir Guds ord en anklagelseakt. Men med Jesus blir Guds ord lag och evangelium. Däri visar sig Guds härlighet för oss genom att Jesus Kristus sonat vår synd och skuld. Han har i vårt ställe gjort vad Gud kräver och han har lidit straffet som vi förtjänar!
Så får vi ta in Guds härlighet genom att studera Ordet om och om igen, utan och innan, fram och baklänges, och hela tiden veta att det talar om Jesu härlighet som är så underbart god och kraftfull. Och som vi är beroende av och som Gud till varje pris vill låta oss få del av. Utforska Skriften och lär dig se Jesu ord och verk och hela hans härlighet i alla dess böcker, i alla dess kapitel, i alla dess verser!
Lovad vare Gud för att han sänt oss sin enfödde Son som i vårt ställe gjort allt vår Skapare begär av oss och som betalt vad vi felat. Lovad vare Gud som i Jesus Kristus ger oss sin kärlek, sitt liv och sin sanning, och befriar oss från ondska, död och lögn.

Lovad vare Guds härlighet i Kristus som kommer till oss i Ordet och i sakramenten för att ge oss del av denna himmelska härlighet för både tid och evighet! Amen!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande! Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet! Amen!

1 i fastan 2 årg hgmgdtj Lund 2016


1:a i fastan, ”Prövningens stund”, 2 årgången, hgmgtj., Lund 2016-02-14

Texter: 1 Mos 4:3-7; Jak 1:12-15; Matt 16:21-23.
Psalmer: 45; 543:4b; 569 ; 274:3-4; 565; 568:2-4

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O Fader vår barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla;
Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla.
Låt komma Gud till oss ditt ord, det Helige och klara,
låt det i mörkret på vår jord
En ledare oss vara,
Att vi ej vilse fara. Amen!

"Gå bort från mig, Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."
Så svarar Jesus Petrus, då Petrus efter att ha hört Jesus förutsäga sin plågsamma död, sagt till sin Mästare: "Gud är nådig mot dig, Herre! Detta skall aldrig hända dig." Jesus tillrättavisar Petrus när han säger så. Och Petrus låter sig tillrättavisas och vandrar vidare med Jesus.
När en vän berättar att han ska göra något som han menar vara rätt men som vi tycker verkar mycket dumt och oförnuftigt, då kan vi reagera på samma sätt. Men så gör vännen ändå som han tänkt. Och det visade sig vara alldeles riktigt! Det var för väl att han inte lydde vårt råd! Och att det slutade så tog vi intryck av. Vi varnade i all välmening, men vi hade fel. Och vi drog lärdom av det.
Detta enkla exempel kan visa hur frestelsen kan övervinnas efter att vi besegrats av den. Frestelsen attackerar oss då det osanna tar sig in i vårt sinne, blir till vår egen mening och kommer till uttryck på något sätt. Vi tjänar då det som är fel i all välmening, utan misstanke att vi är fel på det. Men frestelsen kan övervinnas även om vi faller. Om sanningen sedan öppnar våra ögon så att  vi tar intryck av den och följer den. I och med att vi låtit oss övertygas av sanningen är vi klokare än vi var före allt hände. Frestelsen blev en prövning. Vi föll, kanske skämdes, men restes upp igen av sanningen och blev klokare av det vi genomlevt.
Predikan skall handla om frestelse och prövning. Vad som ligger bakom detta, hur frestelsen yttrar sig och övervinns. Hur vi förhåller oss till prövningar och vad som kan vara Guds mening med dem.
Först: frestelsen syftar till död och kommer från djävulen.
Svaret på frågan vad frestelsen i det bibliska sammanhanget syftar till och vad som är dess ursprung, är entydigt: Syftet är att föra oss bort från Gud för evigt och ursprunget är satan. "Vad du tänker är inte Guds tankar säger Jesus till ... djävulen": Gå bort från mig Satan, säger Jesus, då Petrus kommit med sitt välmenande råd att Jesus inte skall dö för oss och därmed inte försona oss med Gud. Djävulen är den som ligger bakom frestelsen. Hans vilja ligger i strid med Guds vilja och det var han som förde in synden i världen. Hade ormen inte frestat Eva hade det synd och död inte trängt in i Guds goda skapelse.
Men så säger Jesus också till Petrus att vad DU tänker är inte Guds tankar utan människotankar. Vem är DU? Är det Petrus eller satan? Ordet "människotankar" kan tyda på att Jesus i denna mening vänder sig till Petrus.
Men det är snarare så att Petrus tankar är satans tankar som han gjort till sina. Eller snarare: sataniska tankar som satan gjort till Petrus egna tankar när han fick Petrus på fall. Djävulen går liksom in och tar över tankeverksamheten och själslivet hos människan Petrus. Så blir satans tankar människotankar.
Petrus hade precis tidigare i tro bekänt "Du, Jesus, är Messias den levande Gudens son." Då svarade Jesus Petrus: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig utan min Fader som är i himlen." Denna sanna bekännelse kom direkt från Gud. Frestelsen som följde kom direkt från djävulen.
I bägge fallen var det Petrus som talade. Det som skedde den andra gången var att Petrus osanna tankar och onda begär användes av satan för att göra Petrus till ett satans språkrör.
Begäret driver oss att söka det som känns behagligt och rätt här på jorden. Det är känns obehagligt och fel att plågas och dö. Än obehagligare kan det vara att se den man älskar och är beroende av, gå under i plågor och död. Det ville inte begäret i Petrus skulle ske med Jesus som han älskade och behövde. Därför drev begäret Petrus till det han gjorde.
Att Petrus, lärjungen, tog Mästaren Jesus åt sidan kan tyda på att ett annat begär också var i rörelse. Högmod! Petrus kanske hade tolkat Jesu gillande av bekännelsen han just uttalat som beröm över Petrus personligen. Petrus känner sig nu from och gudfruktig och menar sig vara kompetent att ta Jesus Guds son avsides och tala honom till rätta. En människa vill tala Gud tillrätta! Tala om högmod!
Satan står i strid med Gud. Det vi tänker och vill som bara  styrs av strävan efter ett behagligt liv för mitt kött här på jorden, det är något ont. Guds ord och vilja och Andes nya himmelsk, eviga liv är däremot något gott.
Så tudelad är verkligheten: Det finns Guds vägar å ena sidan och satans och köttets vägar å den andra. I detta fall var det kristallklart vad som kom från den ene och vad som kom från den andre. Den sanna bekännelsen ger oss evigt liv. Den falska frestelsen vill förhindra Jesu försoningsverk och dra evig död över oss alla.
Petrus föll djupt efter att han uttalat sin bekännelse. Men hans fall berövade honom inte arvsrätten till Guds rike. Han skulle återupprättas. Och senare falla igen. Och återupprättas igen.
Du och jag låter oss ibland föras på fall av satan. Men då vi lyssnar på Guds ord och låter oss tillrättavisas av det , upprättas vi igen. Vi upprättas av Jesus som genom Ordet driver bort satans tankar då vi tror på Guds ord.
Men det kan sluta illa då vi kommer på fall.
Aposteln Jakob talar om att begäret först blir havande och föder synd. Medeltidsteologen Thomas av Kempis kommenterar ungefär så här i ett resonemang som blivit klassiskt: Först kommer den nakna tanken. Möjligheten till felsteg: Den är inte synd lika lite som det var synd då Adam och Eva upplyses om att de icke fick äta den förbjudna frukten. Men så börjar människan fantisera om hur spännande tankens verklighet kan vara. Så lockar denna möjlighet. Så gör man möjligheten till sin egen. Man vill detta Så gör man det. Begäret som leker med synden, föder synd. Senare kan synden bli fullmogen. Det sker då den nått dit synden ytterst syftar, vilket är att skilja oss människor från Gud. Då föder synden död.
Det är att börja leka med en farlig tanke vi inte kan motstå som är synd. Man kan likna tanken vi fåglar som flyger kring ditt huvud och vill bygga bo. Jesus lät dem inte bygga bo. Du och jag ger efter och låter ofta detta ske. I boet föds både det ena ägget efter det andra, och fåglarna som kommer ut då de kläcks är inte vackra. För deras föräldrar är så fula!
Så: Låter vi oss inte tillrättavisas av Guds ord då vi fallit genom bön om förlåtelse i Jesu namn med avsikt att bryta med synden, då är vi begärets och djävulens fångar. Lämnar vi jordelivet i sådan fångenskap går vi evigt förlorade.
Sedan: Frestelse blir uppbygglig prövning då jag i omvändelse och tro drar lärdom av den.
Petrus ville väl. Han ville inte se sin mästare dö. Välvilja, omsorg, medkänsla, önskan att skapa fred, allt sådan kan var frestelse. I Petrus fall är frestelsen att förmå Jesus att inte genomföra sitt försoningsverk.
Frestelsen kan också visa sig i begär att inte lyda Gud på det moraliska planet. Att ha begär att äga mycket eller ha makt; att följa sexuella begär som strider mot Guds bud; Avundsjuka, att lätt reta sig på din nästas personlighet, att vara skör och inte orka motgångar, överkänslighet för kritik, och så vidare. Så ger vi efter, och så syndar vi i tanke och sedan i ord och handling. Vi faller om och om igen för det ena eller andra.
Hela vårt liv är ett enda nederlag mot den ena begäret och sedan det andra. Begären är starkare än vad vi är. Liksom den onda makt som fört in begären och som utnyttjar dem för att skilja oss från Gud
Man kan förhålla sig likgiltig till sin egen synd. Man faller, men bryr sig inte. Då blir man snart  så avtrubbad så att man inte alls värdesätter ett rent liv som Gud vill ge oss. Då kommer synden till sist att leda till evig död. Den har, som vi sade, blivit fullmogen.
Men går vi till Guds nådetron med ånger och bön om förlåtelse och bättring i Jesu namn, då föder  synden inte evig död. Då går Gud in och bryter syndens nedbrytande process och jagar bort den makt som vill fånga oss. Guds Ande ger oss en ny start med Gud.
Nederlag som sluter så blir uppbyggliga och ger lärdom.
Vi inser hur illa vi handlat.
Vi ser hur svaga vi är.
Vi fattar att andra har gåvor och styrkor så att de klarar sig bättre än vi i vissa avseenden
Vi kanske faller så djupt att vi får plågas av den skada, skam och rädsla synd kan leda till.
Det får oss att frukta synden. Vi vill inte falla mer! Vi längtar efter Guds himmel där vi skall vara befriade från begär där vi skall slippa allt skadligt och orent och nedbrytande. Djävulens och köttets frestelser kan då, med Guds ords hjälp, leda till att vi tar vårt kristna hopp på större allvar, att vi söker kraft och tröst i Guds ord och i sakramenten.
Felaktiga ord och gärningar som Guds ord gör oss uppmärksamma på hör till de mindre hoten. Ja, de är inte farliga alls så länge vi går till Guds nådetron med dem.
Det farliga är att låta det osanna, orena och gudsfientliga ta över tanken så att begäret tar bort den kristna sanningen från vårt sinne. När vi frestas av vårt förnuft att inte tro Guds ord då detta verkar oförnuftigt; när vi frestas att av ekonomiska skäl eller för att bli uppskattade av människor, att överge får bibliska tro, då är fara å färde. För då lämnar vi ju honom som med ett ord fördrev satan från Petrus sinne. Då vi stänger vi sinnet för Guds ande som vill ge oss sanning, ånger, förlåtelse, upprättelse och evigt liv. Därför kan själasörjare mena att grova brottslingar, dem kan man hantera, här finns det hopp. För det grova brottet vill brottslingen bli av med från sitt samvete. Men den egenrättfärdige, de som dras till människotankar i stället för Guds ord, villoläraren och de som följer honom och lyssnar till lögn inte sanning. Sådana kan man inte hjälpa. Här gäller det bara att be att Guds Ande skall göra under med den människan och öppna det förhärdade hjärtat med sin Ande.
Frestelsen och prövningen kan också bli andra till uppbyggelse.
Vi vet att satan som förledde Petrus är svagare än Gud och att Gud älskade Petrus. Ändå lät Gud sin älskade Petrus falla i synd.
Det finns ett gott syfte med det som skedde. Händelsen nedtecknades av Matteus och blev eftervärlden till undervisning, varning och hopp. Med levande exempel visar Herren i Skriften hur satan agerar och hur människan faller för hans frestelse. Han låter oss se att även den främste i Guds församling, ledaren bland apostlarna, kan låta sig vilseledas av satan.
Till sist: Vi håller ut prövningen och vinner det eviga livets krona genom Guds kraft i Jesus som segrade i frestelsen för oss. 
Som motmedel mot frestelse att begå felaktiga moraliska handlingar, eller att inte handla och tala där vi borde gjort det, har vi av Herren fått kraft, förnuft, mod, medkänsla, ansvarskänsla, kärlek och annat för att kunna kämpa mot och övervinna dessa frestelser. Dessa gåvor har vi att bruka för att stå emot och inte ge efter för frestelsen. Att inte bruka dessa medel förvärrar synden.
Men vi kan inte övervinna frestaren på det sättet.
Därför att dessa förmågor räcker ju inte till! Vi är för svaga!
En enda människa på denna jord har ägt allt som fordras för att helt stå emot frestelsen. Vår Herre och frälsare Jesus Kristus. Vi läste i Jakobsbrevet att Gud inte frestas. Men Jesus, som var Gud frestades, Det skedde för att han som är Gud också är människa. Det är Jesu mänskliga sida som frestas.
Men, som sagt, Jesus var starkare än frestelsen. Så stark att han inte ens leker med möjligheten att handla illa. Därför avvisar han Petrus sataniska förmaning utan något som helst resonemang. Han känner direkt igen vilken röst som ligger bakom Petrus och han tystar den direkt.
Jesu styrka förstår vi inte minst då vi tänker på hur ensam Jesus i sina möten med frestelsen. Då han frestas av satan i öknen, i stridssamtalen med mäktiga motståndare till Guds rike, i samtalet med Petrus som ville så väl och vars förslag lät så skönt. Jesus är ensam. Han sammankallar inte lärjungarna för att tillsammans med dem stå emot. När Lukas skriver att ängeln gav Jesus kraft då Jesus frestades i Getsemane där han skulle arresteras, var det Jesu egen gudomliga kraft han fick från himmelen då han sedan ensam utan ängeln bad under svår ångest.
Tänk vilken skillnad i förhållande till oss! Vi kan kalla på nära och kära, läkare, psykologer och terapeuter till hjälp. Och ändå klarar vi oss inte. Hur många experter och coacher och mäktiga män och kvinnor vi än har vi vår sida orkar vi inte stå emot begären så att vi inte syndar.
Inte ens med hjälp av Guds ord förmår vi det. Guds ord påminner oss istället om att vi faller genom att tala Guds krav till oss som vi hela tiden påminns om att dem kan vi inte leva upp till. Och så berättar Guds ord också för oss att Jesus inte föll. Han förblev trogen intill sin sista stund på jorden. Inte ens i dödsögonblicket, då hoppet tagits ifrån honom så att frågar sin himmelske Far varför denne övergivit honom. Inte ens då faller Jesus Gud. Han förtvivlar inte. Han revolterar inte. Han bär tyngden av synd och ondska som hängts på honom, i trohet mot den Gud som övergett honom till att lida helvetets kval för att vi skulle slippa det! Genom sin död i vårt ställe övervinner han det onda som övervinner oss om och om igen.
Hur skall vi då få del av Jesu segerkraft och dess välsignelser? Svar: Genom tron på Guds nåd i Jesus! Hur får vi den tron? Svar av Gud, när han i den Helige Ande ger oss tron. Var ger Gud oss sin Ande? Svar: I Ordet och i sakramenten som beskriver för oss vem Jesus är, vad han sagt och gjort och skall göra för oss.
Gud agerar för att ge oss denna tro och låta oss få del av Jesu segerkraft på sitt eget initiativ. Jesus drav tillbaka satan från Petrus innan Petrus ville det, för det skedde just i den stund då Petrus själv förde satans talan.
Men det finns ett skäl till att detta kan ske, till att Petrus kan räddas. Och det är att Petrus är nära Jesus. Att han umgås med Jesus och lyssnar på Jesu tillrättavisning.
Utan närheten till Jesus hade visserligen inte satan använt sig av Petrus för att fresta Jesus.
För det hade satan inte behövt.
Om Petrus inte kallats att vandra med Jesus hade han varit en fiskare som inte känt sin frälsare. Han hade ovetande levt i mörker och okunskap om Guds nåd och räddning i Jesus.
Hur håller vi alltså ut i frestelsen så att den blir en prövning som ger oss lärdom och andlig mognad och som ger oss arvsrätt till himmelen? Jo, genom att hålla oss till Guds ord i tro. Då kommer satan att attackera och locka och fresta hej vilt. Vi kommer att synda och lida under synden. Men så länge vi har Guds ord och tror på det, är Jesus vår Herre mitt i fallet. Just då satan trycker ner oss med sina angrepp så segrar du över honom i Jesus Kristus. Det sker då du i tro lyssnar till evangeliet att Jesus övervunnit satan, synd och död för din skull. För att du som inte kan besegra detta onda av egen kraft ändå skall få vara Guds barn för tid och evighet!
Salig är den som i tro på Jesus håller ut i prövningen. För när han i Jesus har bestått provet ska han få livets krona. Den krona som Gud har lovat dem som älskar honom. Amen!
Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Må hans Helige Ande stadfästa ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

Fastlagssönd 2 årg hmgtj 2016


Högmässogdtj., Fastlagssönd., "Kärlekens väg", 2 årg, hgmgdtj., 2016-02-07, Lund

Texter: 4 Mos 21:4-9; 2 Kor 5:18-20; Joh 12:20-33

Psalmer: 135; lovpsalm: 543:4; 137; 286:2,4; 440; 45.

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O Fader vår barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla;
Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla.
Låt komma Gud till oss ditt ord, det Helige och klara,
låt det i mörkret på vår jord  En ledare oss vara,
Att vi ej vilse fara. Amen!
 
Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.
Om dessa ord av Paulus i Andra Korintierbrevet är sanna, kan det inte vara något som är viktigare för en människa än att ta denna förmaning på största allvar. För att vara oförsonad med Gud är att ha Gud som sin fiende, att vara i konflikt med Honom som är alltings skapare och Herre. Det är så illa att man knappast orkar föreställa sig hur det skulle vara.
Om vi återger denna förmaning för icke-kristna, kan man förvänta sig att de rycker på axlarna och tycker det låter konstigt. Antingen därför att man inte räknar med att det finns någon personlig Gud överhuvudtaget. Eller så tror man på en Gud som inte överensstämmer med Bibelns ord; en falsk Gud som inte finns i verkligheten. Till exempel en Gud som alla människor är försonade med per automatik, utan vidare.
Men tror du att Bibeln är sann, tar du din bibliska kristna tro på allvar, då är det enda viktiga att hela tiden ha denna Guds förmaning levande för dig: Låt försona dig med Gud. För förmaningen riktas till de kristna i Korint. Även om Jesus genom sin död på Golgata kors för 2000 år sedan en gång för alla sonat vår synd och skuld, så är här på jorden krafter och makter aktiva som vill förhindra oss människor från att få välsignelse av Jesu försoningsverk.
Syndafördärvet gör att vi med tankar, ord och gärningar om och om igen bryter mot Guds vilja. Det gör människor runt omkring oss också, och deras olydnad kan förvärra vår olydnad. Ständigt verkar djävulen och onda makter för att utnyttja vårt syndafördärv för att vi skall behärskas av dessa mörkrets makter. Att satan och synden härjar vilt i vår skadade värld visas av att ingen levande varelse kan undgå den jordiska döden. För döden är en följd av synden. Så att varje gång du tänker en tanke som bryter mot kärleksbudet, varje gång en människa lider eller dör, vittnar det om att hela vår tillvaro kommit bort från det Gud vill med den.
Samtidigt: Mitt i denna verklighet hör vi den underbara förmaningen: Låt försona er med Gud!
Hur går det till att bli försonad med Gud? Det sker inte genom att vi försöker stå emot orättfärdigheten och ställer till rätta allt felaktigt vi är skyldiga till. För det kan vi inte. Det sker då vi i tro tar emot Försonaren Jesus Kristus som vår frälsare, Herre och broder. Då vi litar på att Han lidit det straff vi förtjänar och fullgjort Guds krav på oss i vårt ställe. Då vi i tro låter detta vara den dominerade sanningen i vårt liv, det som vi bygger vårt Yttersta hopp på. Vi skall nu se vad dagens evangelium kan säga oss om förmaningen: Låt försona er med Gud!  
Det börjar med att greker som farit till Jerusalem för att tillbe, ber en av Jesu lärjungar, Filippus, om att få se Jesus. De ville ha ett samtal med Mästaren. Dessa greker var icke-judar som var övertygade om att judarna hade speciell relation till Gud som de ville få del av. Därför var de på templets förgård och tillbad. De hörde till de hedningar som, enligt profetiorna, i den Yttersta tiden skulle söka sig till Sion för att träda in i gemenskap med Gud.
När Jesus får höra detta, uppfattar han det som en signal från Herren att stunden nu är inne. Nu skall försoningsverket fullbordas genom att han skall dö offerdöden på Golgata kors.
Hittills hade Jesus gjort tecken och under och undervisat. Han hade förberett sina lärjungar på vad som skulle ske. Nu är denna förberedelsetid över. Nu är stunden inne då löftet att Gud skulle försona världen med sig själv står inför sin fullbordan.
Grekernas önskan att få se Jesus blev signalen att avgörandets stund var inne. För oss är fastlag-söndagens budskap en signal om att kyrkoårets viktigaste högtid närmar sig. Stunden närmar sig vi skall få fira Jesu död och uppståndelse. Veckorna före dessa högtider kallas fastetiden. Långfredagen och korsfästelsen är höjdpunkten. Tiden därefter kallas veckorna efter påsk. Då jublar vi över att Jesu uppståndelse från det döda och vad det innebär för oss.
Idag inleds alltså tiden då Jesu lidande och död står i centrum. Det är traditionellt en fastetid. En tid då kristna avstår från en del av livets överflöd. Då man ger speciella gåvor till människor i nöd. Det gör vi inte för att vara duktiga i Guds ögon. Vi gör det absolut inte för att komplettera det goda Gud gjort i Jesus så att vi kan bli frälsta. Vi gör det som en bekännelse att vi behöver Jesu rättfärdighet och att vi vill att hans rättfärdighet skall prägla våra liv. Målet med fastan är att i tanken och i attityder bli stilla inför Jesus.
Det kan dock lätt bli tvärtom. Fastans givande och försakelse kan göra en självupptagen. Under ett par år i min ungdom fick jag för mig att jag inte skulle äta kött under fastetiden. Proteiner skulle jag inta i annan form. Det blev mycket tid som gick åt till att ändra kostvanor. Jag har aldrig tänkt så mycket på mat som då. Så det var inget bra för fastefirandet. Målet är ju att vi då skall tänka mycket på Jesus och mindre på jordiska bekymmer. Att bli stilla inför det Gud gjorde i Jesus då Jesus på korset försonade världen och oss alla med sig själv.
När Jesus av grekernas önskan att få se honom påmints om att stunden är inne då han genom sin död skall försona alla människor, judar så väl som hedningar, med Gud, vänder Jesus sig till sina åhörare. Han lyfter fram den grundläggande kallelsen för oss människor. Det är att offra sig själv för andra. Att tjäna Gud i självutgivande tjänandet av vår nästa. Såsom vetekornet bär rik frukt bara om det faller till jorden och dör, är människan kallad att ge sitt liv för sin medmänniskors väl.
Men det är mer än så: Det gäller att hata sitt liv i denna världen. Att ge upp kärleken till det goda i denna dödsmärkta, förgängliga värld för att vinna det eviga livet i en annan värld. Detta är mycket större än självuppoffrande kärlek och hjältemod i denna världens sammanhang. Det är en död för andra som öppnar portarna till en ny, gudomlig och därmed evig värld för oss människor.
Ett offer som bär en sådan frukt kan bara Guds son Jesus Kristus kan åstadkomma. För att få del av denna välsignelse har vi att tillhöra Hans rike. Vi har att tjäna Jesus som vår ende Herre
Att tjäna Jesus är att följa honom på den självutgivande kärlekens väg. Det innebär att Jesus får gå först. Och samtidigt som vi låter Jesus gå före är Jesus hos oss. Och då förhärligas vi i Honom av Fadern som förhärligat Jesus då Jesus fullgjorde försoningsverket.
Att offra sitt liv för andra kan tyckas stort och vackert. Det menar många. Inte minst i antikens värld var självuppoffrande hjältemod en dygd. Men långt ifrån alla delar denna mening. Många lever idag helt öppet för att vara sig själv närmast. Man går till och med på kurser och övningar där man peppar sig själv att unna sig mer av livets goda, att inte låta andra vara hinder för att man skall suga ut allt av jordelivet man vill ha. Denna inställning predikas som en plikt att ha som sitt rättesnöre i livet.
Just detta, att få ut så mycket som möjligt av jordelivet, erinrar om den största svårigheten folk kan ha med dessa Jesusord. Jesus manar oss att sträva efter livets fullhet i en annan värld än den vi uppfattar med våra kroppsliga sinnen. Det kan icke-religiösa materialistiska västerlänningar inte se någon mening i. Och det kan varken du eller jag heller orka sträva efter helhjärtat. För vi är alltför bundna vid denna världens rikedom. Det är en grundläggande sida av vårt syndafördärv. Bundenheten vid världsliga ting
Så detta att följa Jesus och förhärligas av Fadern. .
Gud är personlig. Det fattar vi då vi tror på Jesus som vår Gud. Det är bara genom Jesus som Gud blir vår bror. Det är bara genom tro på Guds son Jesus Kristus som vi lär känna Gud som vår Himmelske fader. Det är bara genom Faders och Sonens Ande vi får denna tro. Det är bara så vi finner meningen den med våra liv Skaparen vill ge! Att leva i en personlig gemenskap med den personlige Guden.
Jesus fortsätter: "Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn."
Jesus bereder sig att offra sitt liv för oss. Vilken hjälte han är! Men här framstår inte Jesus som någon hjälte! Hans själ är i djup ångest. Han vill inte alls detta.
Och vilken människa vill dö på detta sätt? Vilken människa vill plågas ihjäl genom en grym avrättning? Ingen! Speciellt inte om man ska dö som en syndare straffad av Gud som inte alls kommer att dö i frid utan i kval och pina och utan hopp! Och så utstå detta för människor som är ens fiender. Att Jesus Guds son är sann människa visar sig i bönen: "Rädda mig undan denna stund! Jesus ber om att få slippa det Gud sänt honom att göra. Men den bönen blir inte den slutgiltiga. För Jesus ändrar sig: "Nej, bort det, säger han. För jag har ju kommit till världen just för denna stund!" Så följer den andra bönen: Fader förhärliga ditt namn!" 4
Det allra viktigaste är att det Gud är och gör och vill förhärligas. Det vill säga att Guds namns ära övervinner allt och segrar. Det ber Jesus i tro. Hans tro övervinner hans dödsfruktan! Då han ber i tro att Guds vilja skall ske, bönhörs han. Jesu seger är möjligt genom hans tro!
Vi kan känna igen oss i denna troskamp. Vi vill inte men vi vet att vi borde vilja det. Vi kan ibland förmå oss att övervinna obehag och fruktan, men det finns en gräns. Jesus ställdes inför ett gränslöst lidande som vi inte kan föreställa oss. Att få gå bort, förbannad av Gud och i helvetet lida under den Allsmäktiges totala fördömelsedom. Jesu tro övervann skräcken inför detta. Han ber sin trosvissa bön av egen kraft. Bönen är hans yttersta vilja, det är Guds yttersta vilja och den bör vara vår yttersta vilja. Att Guds namn skall förhärligas, att hans kärleksvilja skall segra och uppfylla allt. I Jesu offer och i Jesu tro får vi vila. Hans offer och tro övervinner vår själviskhet och vår otro.
Så bönhör Fadern sin Son: "Jag har förhärligat mitt namn och skall förhärliga det på nytt."
Folket hörde rösten från himlen, men de var oense om vad det var för något. Vissa sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade till honom."
Åskan kan stå för Gud som i makt och härlighet inger fruktan och bävan, som framträder med makt och dömer. En Gud man inte har en förtrolig gemenskap med utan som darrar av rädsla inför.
De som i  Faderns ord hörde en ängels ord kanske förstod det som att Gud i himlen nu som så många gånger i historien talade med sin tjänare genom en ängel. Ingen verkar inte ha förstått budskapet. Både de som hör åskdunder och de som hör en änglaröst fäster sig vid var ljudet kommer ifrån, inte vid budskapet. Detta kan de inte tyda. Utan budskapet från Himlafadern får förmedlas till oss av Guds son, Människosonen, han som är länken mellan människor och Gud. Han, Jesus, uppenbarar för oss Guds yttersta vilja för oss. Annars hade vi inte vetat något om den.
Fadern säger att han redan hade förhärligat sitt namn i det Jesus sagt och gjort, i hans undervisning och tecken. Nu skall han förhärliga det på nytt genom Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd. Guds namn och verklighet det uppenbaras för oss i det Jesus sagt, gjort, genomlidit och vunnit. Det är det glada budskapet, evangeliet.
Jesus fortsätter: "'Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.' Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö."
En dom skall gå över världen. Men världen kommer inte att förgöras i den nära framtiden. Domen drabbar Jesus. Genom att han dör, besegras synden, döden och djävulen. För orättfärdighet, dödlighet och onda makter blir ett med Jesus då Guds dom faller över den korsfäste. Eller som det står i Kolosserbrevet: Jesus Kristus har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset, Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem." Liksom en orms gestalt uppsatt på en påle räddade Israels folk från ormarna som bet ihjäl dem i öknen blev Jesus ett med de onda som orsakar vår död för att vara vår räddning undan döden.
Genom Jesu offer på korset kan Guds liv åter träda fram i härlighet i Jesu uppståndna kropp. Detta eftersom Jesus är rättfärdig och inte kan förbli död! Han är därmed starkare än döden och också starkare än synden och djävulen. Djävulen kastas ut och Jesus intar dennes plats som Herren över den fallna världen. Så har satan inte längre någon makt över oss i synd fallna människor. Den makten är bruten i och med att Gud i Jesus har försonat världen med sig själv. Genom sin död blir Jesus Herren över allting som drar alla människor till sig vars synd han har sonat. De som stod nedanför Jesu kors såg alla upp till mannen som hängde där. Han blev i dödsögonblicket alltings Herre. Men de kan man bara se i tro. I en tro man får om då lyssnar till Guds egen förklaring av mening med Jesu död i Guds ord.  
Jesu död är inte slutet på förhärligandet. Detta skall fullkomnas i ytterligare tre steg. Genom Jesu uppståndelse som blir en bekräftelse på att döden var vägen till segern. Genom himmelfärden då segerherren Jesus Kristus intar sin härskarplats på Guds högra sida för att genom sin förbön och sin Andes verk, rädda alla människor som genom dopet och tron låter sig räddas, till evigt liv i Hans rike. Och så skall segern till sist bli synligt för alla den dag då Jesus kommer tillbaka för att hålla dom och samla sitt folk i det Himmelska Jerusalem.
För att få höra till Herrens välsignade den dagen har vi att vandra genom jordelivet med blicken fäst i tro på Jesus som vår korsfäste Herre och frälsare.
Tre sanningar kan vi då ha i sinnet:
Först: Varje tanke, ord och gärning som jag är upphov till som strider mot Guds kärleksvilja. Varje tanke, ord och gärning Gud förväntar sig av mig men som jag inte kan prestera, det naglar fast Guds son vid korset och hör till det som drog Guds dom över honom. Jag har plågat Jesus till döds med min egen synd.
Sedan: I och med att domen föll över Jesus för den synd jag är skyldig till får jag ha frid med Gud för tid och evighet. Hur besviken jag själv, min nästa eller Gud än kan vara på mitt beteende, är jag ändå genom tron på Jesus Guds rena, heliga, rättfärdiga barn.
Så till sist: Må jag här på jorden sträva efter att vara trosviss även då andra förtvivlar, säga sanningen även om det kostar på och vara en självuppoffrade, omsorgsfull medmänniska även då ingen tackar mig för det.
Får jag, buren av Guds Ande, vandra så i tro på Jesus kan jag ta till mig löftet Jesus uttalade i templet dagen då hedningar sökte upp honom för att få frid med Gud: Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.
Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Må hans Helige Ande stadfästa ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

Kyndelsmässodagen


Betraktelse, Kyndelsmässodagen, 3:e årgången, Luk 2:22-32
Varje dag var de endräktigt samman i Templet” (Apg 2:46).
De första kristnas kärlek till Jerusalems tempel vittnar om hur judendom och kristendom organiskt hör samman. Jesus var uppfyllelsen av de löften om befrielse i Gamla Testamentet som burit Israels folk genom historien. Templet var centrum för det gamla Israels gudsdyrkan. Vad kunde vara mer naturligt för de kristna judarna att samlas i helgedomen, Gud Faders eget hus, för att tacka och lova Israels Gud för Jesu ankomst till sitt folk
Samtidigt vittnar sammanhanget om att Templet inte är slutpunkten i Guds handlande för sitt folk. De första kristna samlas där för att prisa Herren för att något stort hade hänt som gjort att Guds folk trätt in i den yttersta tiden. De tillhör ett nytt förbund, grundat på Jesus död och uppståndelse. Det förbundet har öppnat portarna till ett evigt liv med Gud som man får genom dopet och tron på att denna försoningsgärning är sann.
Låt oss nu se på Kyndelsmässodagens evangelium (Luk 2:22-32) om Jesu frambärandet vittnar om hur det Gamla förbundet avlöses av detta nya förbund.
Josef och Maria är två unga föräldrar som genom änglars bud, vittnesbörd av herdar och vise män förstått att Herren gett dem en alldeles speciell kallelse i sitt frälsningsrådslut. Josef och Maria har inte efter egna överväganden valt att få uppleva detta. Herren liksom trängde sig på i deras liv och inbjöd dem att i tro säga ja till uppdraget vilket de gjorde i ord och gärningar. Nu vill de båda ta sitt ansvar och fullgöra sin kallelse i trohet mot Herren. På allt sätt önskar de handla rätt och riktigt. Det visar sig i deras vilja att lyda Herrens bud i Gamla testamentet.
Jesus omskars på den åttonde dagen, läser vi. Det var genom den ceremonin som de manliga nyfödda israeliterna upptogs i Guds folk. Men varför skedde den ritualen just på åttonde dagen? Rabbiner menade att det var för att barnet skulle leva utanför Guds förbund under tillräckligt lång tid för att också uppleva en sabbat där man inte fick vara med. Därmed skulle de känna avsaknad av denna då Guds folk gladdes över gemenskapen med Herren under sabbatshögtiden. Denna saknad skulle skapa en längtan hos den nyfödde.
Den åttonde dagen är också förnyelsens dag. Den åttonde dagen bryter igenom den gamla skapelsens sjudagarsschema och pekar på något nytt som Gud har förberett. Den åttonde dagen öppnar dörrarna till en ny skapelse.
Josef och Maria lät omskära Jesus. Och när tiden för deras rening var över begav de sig till Templet för att frambära offer, så som det stadgas i Tredje Moseboks 12:e kapitel. Vi noterar att Lukas skriver att ”när deras – även Josefs - reningsdagar var inne”. Men det står inget i lagen om att mannen i äktenskapet också skulle renas. Kanske gör Josef detta frivilligt för att vara solidarisk med sin hustru. Eller för att han vill vara delaktig i allt detta som sker med Maria. Vi skall komma ihåg att dessa bud inte upplevdes som en pålaga för fromma judar utan som en glädje i tillvaron.
Josef och Maria helgar sin förstfödde son åt Herren. Förstfödslorätt och förstfödsloansvar, det är något stort i traditionella samhällen. Den förstfödde sonen är fortsättningen på släkten och familjens framtida huvudman. När man överlämnar den försfödde åt Herren, överlämnar man också den förstföddes hela ansvar och betydelse i Herrens omsorg. Gamla Testamentet kan dock berätta om förstfödda män som av olika skäl inte tog detta ansvar: Kain, Ismael, Esau, Ruben ... Men Jesus är den fullkomlige förstfödde huvudmannen för ett nytt rättfärdigt, helgat människosläkte som skall leva för evigt inför Guds ansikte.
Josef och Maria är unga. Så kommer där en gammal man fram till dem: Simeon
Den gamle Simeon är ett stöd för den unga generationen genom sin tillit till Guds förmåga och vilja att hålla sina löften. En rättfärdig man som litar på Gud och vill lyda Guds bud.
Simeon får genom Guds Andes ingripande upptäcka att den Messias han hoppas skall komma, Israels och världens frälsare, är Marias och Josefs lille son. Så kan Simeon, företrädaren för det gamla Israel och den äkta gudfruktiga fromheten, bära fram Jesus inför Herren och lovsjunga Herren: ”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid såsom du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett till att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”
Guds ande låter Simeon se vem Jesus är. Guds Ande är honom redan given genom Bibelns ord som så helt präglar hans sinne och hans sätt att förstå tillvaron. Han anspelar i sin lovsång på flera ord i Gamla Testamentet. Till exempel: ”Herren säger till sitt folk: ’Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att bara upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända.’” (Jes 49:6) Guds löften fullkomnas för Israel när alla världens i folk i Israels Messias kan se Guds eget, frälsande ljus.
Allt detta sker i Jerusalems Tempel. Ett Tempel som restaurerats och byggts till av den grymme kungen Herodes den store, Ett tempel som betjänades av präster tillhörande ett korrupt etablissemang som svek folket och Herren för att vinna makt och anseende. I denna miljö befinner sig nu en from gammal man och ett ungt fattigt par från landet. Två generationer möts uppfyllda av en äkta vilja vara Herrens tjänare i det skeende där Guds löften uppfylls. Det unga parets trohet mot sitt lands gudagivna gamla lagar gör att de kan bära fram sitt folks och hela världens hopp in i Helgedomen. Det unga parets lydnad och omsorg om sin son gör att Guds frälsare kan tas emot av Fadern i Faderns hus. Den gamle mannens tålmodiga tillit till Gud gör att han får nåden att förkunna att detta barn är världens frälsning.
Dagen för Jesu frambärande i templet sker många ljusets gärningar i denna av synden fläckade miljö. Och i centrum ser vi en liten gosse som både är sann människa och sann Gud, helt lik oss människor, men ren och utan synd. Frälsaren som är hela världens hopp.
Vi tar fasta på följande lärdomar av detta:
Kristenlivet kan präglas av att hoppas och arbeta i trohet i sammanhang som är oansenliga, fyllda av orättfärdighet, där Herren ofta tycks frånvarande. Var då tålmodig och låt Guds ords sanningar lysa för ditt sinne och ge näring åt ditt tålamod och ditt hopp. Uppfyll Guds buds förpliktelser efter bästa förmåga. Försök att ha glädje i allt detta, betrakta det som ett liv som bärs av den kraft, kärlek och vilja som utgår från Gud själv. Låt Skriftens ord genom daglig bibelläsning etsa sig in i ditt medvetande. Detta så att ditt sätt att leva och se på livet formas av Guds ord sanning. Ta fasta både på Guds krav och löften, på berättelserna om hur Gud har handlat i historien, på Hans nåd och trofasthet. Då blir det lättare att vara trygg, glad förnöjsam och tålmodig, och i tro veta att Herren är med mig i mitt lilla sammanhang där det kan kännas så tungt att vara kristen.
Ett sammanhang där man också ständigt får uppleva att man inte räcker till. Där man ibland gör andra människor illa. Där det kan visa sig att man själv inte alls är tilltalad av trohet, samvetsgrannhet, ömhet och renhet fastän man i grunden vet att detta är en sann och riktig livshållning. Då får man ta till sig sanningen om Guds förlåtelse i Jesus Kristus som det trägna livet i Guds ords ljus fått fästa i mitt hjärta. Man påminns om sanningen att Herren visat sin kärlek till mig genom att låta sin egen son ge sitt liv för att jag skall få vara Guds barn och åtnjuta hans beskydd och ledning.
Som sagt: insikten om Guds närvaro bryter med jämna mellanrum fram med kraft i det lilla och svaga. Guds rena ljus kan bana sig väg där det andliga mörkret verkar vara som tätast. Scenen i Jerusalems tempel när Josef, Maria och Jesusbarnet möter Simeon är ett så tydligt exempel på detta. Unga fattiga, föräldrar som i sitt stora uppdrag endast kunde förlita sig på Herren och försöka uppfylla hans bud efter bästa förmåga. Den gamle Simeon som inte är känd för något annat än att vara uppfylld av from tillit till Skriftens ord. De träffar samman i en tempelmiljö präglad av hyckleri och maktmissbruk, i en huvudstad i ett förödmjukat Israel styrt av hedningar och landsförrädare. Mitt i allt detta uppenbarar sig Guds härlighet i ett litet nyfött barn. Det är något så mirakulöst att bara Gudstron kan få oss att bekänna denna sanning. Maria, Josef och Simon hade av Gud fått denna tro. De såg Guds härlighet i den nyfödde Jesus Kristus. Låt oss be om Guds Ande så att vi också får tillit till Guds ord och löften så att vi i Bibelns Jesus ser Guds egen son. Ett ljus uppenbarat för hedningarna, en härlighet given åt Guds folk Israel. Amen!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen !

 

Septuagesima


Septuagesima, ”Nåd och tjänst”, 2:a årg., Hgmgdtj, Lund 12-01-21

Texter: 5 Mos 8:7.11-18; Fil 1:3-11; Luk 17:7-10.

Psalmer: 177; (18); 554; 364:1-3; 283; 240

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, låt oss be:

O Fader vår barmhärtig god,
som oss till dig vill kalla;
Och stänka oss med Kristi blod
som rena kan oss alla.
Låt komma, Gud till oss ditt ord,
Det heliga och klara.
Låt det i mörkret på vår jord
En ledare oss vara.
Att vi ej vilse fara. Amen

”Vårt dagliga bröd giv oss idag”

Så lyder den fjärde bönen i Fader vår.

Martin Luther ger i Lilla katekesen följande inledande förklaring till dessa ord: ”Gud giver väl även utan vår bön dagligt bröd åt alla människor, jämväl de onda, men vi bedja i denna bön, att vi måtte erkänna det som hans gåva och med tacksamhet mottaga vårt dagliga bröd.”
Efter de första tre bönerna i Herrens bön som handlar om vördnaden för Guds namn, önskan att Guds rike skall komma och att Guds vilja skall ske, så är den första bönen som handlar om människans situation, en bön om att få överleva här på jorden.
Och det är en bön om att tacksamt få ta emot gåvan att Gud låter mig leva på denna jord. Detta även om ”dagligt bröd” återger grekiska ord som också pekar på det eviga livets bröd.
Innan de mer andliga bönerna följer om förlåtelse, räddning undan frestelser och faror till det eviga livet med Herren, kommer alltså en bön om att få leva väl här på jorden.
Det påminner oss bland annat om att den första nådegåvan från Herren är att få finnas till här och nu, att få leva.
Där startar allting att vi finns till och att vi skall fortsätt att få finnas till.
Det framgår också i orden ur Femte Mosebok som vi lyssnade till. Allt börjar med att Herren sörjer för att folket skall få leva väl. Så följer ord om hur relationen med Gud utformas.
Det är inte av en händelse som vi finns till. Gud låter visserligen även de onda leva på här på jorden utan att känna Gud och vara tacksamma mot honom. Men du som kristen vet att Gud är upphovet till ditt liv och att han förväntar sig att du skall tacka honom, att du skall lovprisa honom för att han låter dig leva.
Gud vill att jag finns, att jag skall få leva på denna jord. Och så vill han att jordlivet Han sörjer för, skall levas i gemenskap med, och i vördnad för honom.
Den vördnaden föds av en tacksam medvetenhet om mitt beroende av Guds godhet; att jag litar på att han vill fortsätta vara god mot mig, att han vill ge mig mitt dagliga bröd.
Livet är en nådegåva från Gud som skapat mig och ger mig livets nödtorft.

Detta är en viktigare sanning än man kanske först tror.
Inte minst med tanke på alla de människor idag som inte vet varför de finns till. Som inte kan se att den gode Guden av sin nåd vill att de finns.
Som kanske tror att de måste göra sig värdiga sina jordeliv genom att svara upp mot olika krav, mot olika ideal som en ogudaktig omgivning finner på.
Som inte kan förstå hur värdefulla de är eftersom de inte känner Gud som ger oss människor gudomligt värde, som allsedan alltings begynnelse beslöt att i sin kärlek skapa mig och dig som han älskar.
Israels folk uppmanas av Gud genom Moses i dagens gammaltestamentliga läsning att betänka hur Gud varit mot dem. Hur har Han gjort Israels folk till sitt eget folk, tagit hand om det, och givit det en plats i historien där detta folk skall få tjäna både Gud och alla andra folk här i världen.

Allt börjar här: Gud har i sin kärlek skapat mig, och sörjer för mig
Och så vill han utföra något med mig som är gott liksom Gud är god. Han vill att jag skall tjäna Honom och min nästa enligt hans goda vilja.
Så påbörjar vi vår livsvandring.
Då börjar också alltsedan syndafallet, frestelserna, synderna, vilsenheten, osanningen och olyckorna.
Samtidigt kvarstår budet: Lev ditt liv som du fått av Gud till Guds ära.
Guds nåd är upphov till vårt liv.
Nåden att få leva innehåller en kallelse att tjäna denne Gud.
Och i den tjänsten behöver vi nåd och åter nåd, för att få förbli Guds vänner här i tiden och sedan i evigheten.
Vi ser lite mer på vad det kan betyda genom att stanna inför evangelieläsningen.

Fyra saker skall vi lyfta fram i budskapet i dessa bibelverser:

- Livet med Gud innebär hårt arbete;
- Att få leva mitt liv med Gud är en Guds gåva till mig;
- Gåvan att få leva med Gud och tjäna honom innebär att jag får tillhöra Gud.
- Och till sist: Gåvan att få tillhöra Gud och arbeta hårt i Hans Rike, den gåvan är en frukt av Jesus Guds sons offer till Guds ära och till människors välsignelse på Golgata kors.

Först: Livet med Gud innebär hårt arbete.

Man får räkna med kristenlivet kräver sin man: Mannen på Herrens gård i liknelsen sliter.
Han plöjer den hårda jorden, kan vaktar boskap i solens hetta i det karga, bergiga landskapet, där både rövare och vilddjur strök omkring. Så kommer han hem från markerna. Och genast ropar hans Herre: Laga nu till vad jag skall äta och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Först efter det får tjänaren äta och dricka själv. Och inget tack får han och inget tack kan han förvänta sig. Han har bara att göra det han är skyldig att göra.
Att leva med Gud i Hans rike, som hans tjänare innebär arbete som många gånger är slitsamt och utan synbar lön.
Det kostar ofta på att försöka lyda Guds bud om självuppoffrande trohet, ärlighet, generosit, pålitlighet.
Det hade, tänker man ibland, varit skönare att glida omkring i livet och göra det man har lust till, att ta det lätt med slitsamma arbetsuppgifter, att fuska med än det en och än det andra.
Det kostar på att leva efter Guds ords värderingar, att fostra sina barn efter Guds bud, i stället för att följa med strömmen.
Att ha ordning på sitt andliga liv sker inte utan möda. Det är ofta man varken har lust att läsa Guds ord och be, man vill göra något annat än att gå på gudstjänst, slippa undan engagemanget i församlingen.
Man vill använda sin tid och sina pengar till annat än att ge av det till Kristi kyrka.
Att leva Gud kan innebära trakasserier, att vänner sviker, att vara ansedd som udda och konstig. Det kan innebära förföljelse och död.

Så är det att vara kristen.
När jag döptes in i Guds rike till barnaskap hos Gud, kallades jag till ett jordeliv full av uppoffringar.
Du är Guds barn av nåd. Den nådegåvan innebär att du får arbeta hårt i Guds vingård!
Du kan ibland fråga dig hur du skall orka.
En hjälp att hålla ut är att se pliktuppfyllelsen som en helig dygd som jag vill göra som en del av min identitet: Jag har bara gjort det jag är skyldig att göra. ”Plikten framför allt” är en devis, ett valspråk jag vill följa.
Pliktuppfyllelse har förvisso lett till avskyvärda felsteg i mänsklighetens historia. Av plikt mot fosterlandet, mot falska filosofiska principer eller plikt som varit bundenhet till vilsna människor har människor gjort mycket ont.
Men när man av plikt mot det som Gud vill, gör det man är skyldig att göra, då är det annorlunda: Då gör man mycket gott fastän lönen uteblir, fastän behagliga känsloupplevelser uteblir, fastän kostnad av tid och pengar blir konsekvensen istället för personlig vinning.
Man gör det som man är skyldig att göra för att tjäna en högre rätt utan att få ut något gott av det själv, i alla fall inte här och nu.

Vi säger för det andra: Att få leva mitt liv med Gud är en Guds gåva till mig;

I liknelsen möter vi en tjänare som sliter ont utan att få beröm. Och en sida av budskapet är att tjänaren inte skall förvänta sig lovord för att han gör det han ska.
Han är skyldig att slita ont.
Han är inte kallad att ge sina krafter åt Herren för att bli rosad för det, för att folk skall applådera honom, tala väl om honom och ge honom en massa uppmärksamhet för detta.
Det kan låta hårt och kärvt.
Men bakom den sanningen ligger att vi inte kan förtjäna Herrens välvilja.
Vi är inte kallade att höra Gud till för att genom hårt arbeta förtjäna hans välsignelse.
Hur mycket vi än offrar oss för Evangeliets sak, blir vi inte mer förtjänata av det eviga livet med Gud för det.
Som Guds barn slipper jag tänka följande tanke: ”Är jag god nog för att få kalla mig kristen? Har jag förbättrat mig tillräckligt för att Gud skall vara nöjd med mig? Är jag tillräckligt helgonlik för att jag skall ha gott anseende i Guds familj?” Nej, du är tjänare i Guds rike, du bär det kristna namnet, eftersom du är döpt av Gud och eftersom du tror på dopets evangelium. Detta att Guds famn har öppnat sig för dig, rättfärdigheten som ger dig rätt att gå in i Guds himmel med helgonglorian kring ditt huvud, allt det är Guds gåva som du har fått alldeles gratis. Det påverkas inte av hur mycket du lyckas göra i livet som är rätt och riktigt.

Du är Guds tjänare av nåd allena.
Inpränta det i ditt kristna medvetande, för annars hamnar du helt vid sidan av den kanske mest grundläggande förutsättningen i det kristna livet.

Vi säger för det tredje: Gåvan att få leva med Gud och tjäna honom innebär att jag fårtillhöra Gud.

I Guds ord kallas medlemmarna i Guds rike för Guds barn. Här i liknelsen är de Guds tjänare. Men man kan också översätta Guds slav.
Israels folk är Guds egendomsfolk läser vi i Bibeln.
Vare sig vi lever eller dör, så tillhör vi Herren, skriver aposteln Paulus.
Jesus ber till Fadern för de människo-barn som Fadern har gett åt honom.
Det innebär att nåden att få tjäna Gud medför att jag inte är min egen Herre.
Jag väljer inte målet meningen med mitt liv själv.
Det nya livet inför Guds ansikte i det nya Jerusalem har Gud valt åt mig när han tog upp mig i sin famn.
Mina livsuppgifter här på jorden kan jag delvis välja men inom den ram och efter de goda principer som heter Guds bud, det som Gud förväntar sig av människor enligt sitt ord.

Det finns andra begränsningar också, men en begränsning som tillkommer för den som är kristen heter Guds buds befallningar.
Att veta sig höra Gud till innebär också att förstå att allt som kommer att ske med mig i livet, lycka och olycka, små händelser och omvälvande händelser, klargörande insikter och gåtfulla stunder det kommer från honom som jag tillhör. Ja, till och med frukten av mitt eget arbete som kanske skaffar mig välstånd och lycka, det kommer från honom som jag tillhör. Det är som Herren säger till sitt folk Israel i dagens gammaltestamentliga läsning: ”Du skall inte säga i ditt hjärta: ’Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom’. Du skall komma ihåg Herren din Gud, ty det är han som ger dig kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.”

En viktig och god sak som det innebär att tillhöra Herren är, att få se allt som sker som en gåva från honom, skall vi nu lyfta fram: Du är som kristen är såsom Guds egendom delaktig i det med storslagna och vackraste och mest välsignelserika projekt för mänskligheten i alla tider.
Han låter hela ditt liv, allt vad du är, tänker, talar och gör, utgöra en del av sitt verk för att fylla sin himmel med medmänniskor återlösta med Jesu dyrbara blod.
Du ser bara en liten begränsad del av vad din tjänst som Guds barn innebär. Du kan ofta tycka dig se meningslöshet, återvändsgränder, misslyckanden, ja till och med skam och vanära. Du skall ändå veta att det stora sammanhanget som detta sker i och som du är med i, det är bara ljus och liv och triumf och befrielse och glädje. Och som sagt: Det är ett sammahang där du är med eftersom Gud har låtit döpa dig, eftersom Gud låter dig tro på Jesus och därmed har gjort dig till sin egendom!

Så kommer vi till sist till hemligheten varför tjänsten i Guds rike som är för hård för mig, som innebär så många förväntningar från min Herre som jag inte alls kan uppfylla, varför den ändå är så välsignad:
Vi säger för det fjärde och sista: Gåvan att få tillhöra Gud och tjäna honom, den gåvan är en frukt av Jesus Guds sons offer till Guds ära och till människors frälsning på Golgata kors.

Vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra, säger de trogna tjänarna efter avslutat arbete.
Så kan ingen av oss säga när vi vid tidpunkten för vårt jordelivs slut skall göra bokslut över våra liv.
Vi har inte alls gjort det vi är skyldiga att göra.
Långt därifrån.
Dock finns det en bland människors barn som har kunnat uttala dessa ord.
Det är Marias son Jesus Kristus, som också är Guds son.
Han har gjort det han är skyldig att göra. Hans livsverk blev verkligen fullbordat enligt Guds vilja.
Det skedde när han på korset gav sitt liv för att vi skulle få leva. Det var han skyldig att göra. Guds kärlek till dig och mig som uppfyller honom, tvingade honom till detta.
Det fanns ett enda sätt att rädda de människobarn Gud älskar, och det var att låta Guds egen son offra sitt liv på Golgata kors.
Det var att låta Guds son Jesus bära straffet vårt pågående uppror mot Gud dragit över oss. Jesus Guds son gav sitt liv för sina ovänner, för sina fiender, för sådana som du och jag, för att vi skulle få vara tjänare i Guds hushåll, barn i Guds familj. Kristi kärlek förvandla oss från Guds fiender till Guds vänner.

För detta fick Jesus ingen lön själv.
Tvärtom gav han ipp allt han hade för att fullborda det. Han hade den gudomliga härligheten när han fick uppdraget att leva en människas liv och dö en människas död.
Detta för att de som gör uppror mot Gud skall få leva.
Han fick inte ens något tack av Gud då han offrade sig. Tvärtom: då övergavs han av sin Fader. Allt var mörker. Han som hade allt tycktes ha förlorat allt, ja mer därtill. Han som varit välsignad av Gud, ja Gud själv, blev förbannad av Gud.
Denna Jesu självuppoffrande insats för att utföra Guds vilja är den verklighet som gör att vi kan leva av Guds nåd.
Det är bara Jesu offer som gör att vi kan tjäna Gud och ärva hans välsignelse.
Vårt eget arbete hjälper oss som sagt inte en millimeter närmare Guds rike.
Allt arbete är redan utfört av Guds son.
Där finns Guds nåd och gåva av evigt liv med honom som vi får tro på och ta emot.
Nådegåvan som kom att döljas bakom korsets mörker vilket skulle följas av uppståndelsens ljus, Jesu död och uppståndelse, det är den andliga kraft som föder tro på Gud och framdriver en vilja att tjäna Gud med trohet.
Jesu död och uppståndelse är den verklighet hjälper oss att hålla ut i helig tjänst eftersom den pekar tjänstens mål som är evig salighet när tiden för tjänsten här på jorden nått sitt slut!

Tack Herre för att du av nåd har kallat oss att få tillhöra dig. Låt oss ta emot den nåden i tro så att vi får vara rena och fläckfria på Kristi dag, rika på rättfärdighetens frukt som Kristus ger!
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så varda saliga.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!