Påskdagen 2 årg 2016


Påskdagen, ”Kristus är uppstånden”, 2:a årg., högmässa, 2016-03-27

Texter: Jes 25:8-9; Apg 13:32-35; Joh 20:1-10.

Psalmer: 146:1-2; 697:6; (152); 147; 151; 154; 153; 149 – NS89

INTROITUS:
Kristus är sannerligen uppstånden från de döda, Halleluja! Med ära och härlighet har Gud krönt honom, Halleluja! Och allting har han lagt under hans fötter, Halleluja! Kristus har gjort dödens makt om intet och för liv och oförgänglighet fram i ljuset!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen! 

Skriftetal:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att din son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

På den dagen skall man säga: Se här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är Herren som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning!
Profeten Jesajas bok, kapitel 25, vers 9.

Man väntar sedan länge innerligt efter något gott och nödvändig. Så sker det. Det är verkligen sant att nu har det skett, det som jag behöver mer än något annat. Hur kan man reagera då. Jo, man andas ut, lättad, uppfylld av tacksamhet och glädje. Påskdagens budskap ger oss och alla människor, vilka de än är, anledning att vara så glada som det överhuvudtaget går att vara. För Herren Gud han har kommit till oss livs levande i Jesus Kristus som vår vän och livräddare då han uppstod den tredje dagen ifrån det döda. Han kommer emot oss med öppna armar för att ge oss av sitt liv, sin kärlek och kraft som vi behöver för att inte gå under utan istället få bli så lyckliga som man överhuvudtaget kan bli. För att bli saliga, som det uttrycks i Bibeln.
Den uppståndne Herren kommer nu till oss i sitt Ordet och i nattvardens bröd och vin för att ge oss människor vad vi mest behöver: Liv med Gud först här tiden och sedan i himmelen. Det kallas frälsning, att befrias från en tillvaro där jag inte känner Gud till ett sant, evigt liv med Gud där han är min vän. Låt oss vara glada över att Jesus med sin död besegrat syndens, dödens och djävulens makt som skiljer oss från Gud. Den segern blev bekräftad då Jesus uppstod från det döda på den tredje dagen. Det påminns vi om idag då vi firar påskdagen!

Att glädjas åt detta budskap är att tro att Gud vill frälsa oss och att han har kraft att göra det. Den tron innebär att jag vill förlåtas för min synd, att jag vill befrias från allt i mig som gör att jag inte lever helt och fullt som Gud vill. När vi i förlåtelseorden och nattvarden ska få ta emot Herren som kommer till oss som vår segerrike Frälsare får vi först bekänna denna vår tro och vilja att lägga av oss vår synd och skuld. Vi får anförtro oss åt Herren sådana vi är med alla våra brister, utan att dölja någon enda, och säga till Herren: Förlåt mig det som jag gjort illa. Hjälp mig att inte göra så igen. Forma mig helt som du vill och led mig i all evighet på dina vägar.

Så får vi be utan förbehåll. Utan att vilja klamra oss fast vid sätt att vara som vi kanske tycker om och har svårt att släppa, men som vi vet strider mot Gud vilja. Så får vi nu, var och en, lägga fram inför Herren allt i det vi tänker, säger och gör som inte hör hemma i det sanna liv Jesus erbjuder oss och be om förlåtelse för det.  Att ta emot Jesus med en sådan bön och i allt vilja ha honom som vår frälsare och Herre, det är att glädja oss över Jesu uppståndelse enligt Guds vilja.

Låt oss be och bekänna … 

Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Jesu namn låt oss be: Herre, gör med din Ande oss uppmärksamma på vad du vill lära oss i ditt ord. Gör så att vi i tro lyssnar till dig så att vår gemenskap med dig får bli ännu djupare och ännu starkare. Amen!

”Att Gud har uppväckt Jesus från det döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har Gud också sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige få se graven.

Detta sade aposteln Paulus till judar i Antiokia i nuvarande Turkiet cirka tjugo år efter Jesu uppståndelse. Paulus vill övertyga sina landsmän om att Jesus är Guds Messias. Han säger att Gud i Gamla testamentet lovat rädda oss från allt ont genom Messias som skulle uppstå från det döda. Och nu hade Gud uppfyllt det löftet då Jesus uppstått från de döda på den tredje dagen. Som stöd återger Paulus en vers ur en psaltarpsalm som kung David skrivit: ”Du, Gud, skall inte låta din Helige se förgängelsen.” Alltså: Gud skall låta sin Messias, sin Son och vår frälsare, från att ruttna i graven och gå under.
Men det man kan ju tänka att detta handlar om något som skall ske vid tidens slut. Inte mitt i världshistorien som var fallet för Jesus. Jesus uppstod ju från det döda för nu nästan 2000 år sedan. Jesu uppståndelse ligger bakom oss och den låg bakom Paulus. Men de flesta judar, även Paulus innan han blev kristen, de trodde att Guds Heligas uppståndelse skulle ske först vid tidens slut. Men nu hade Guds Helige Jesus redan uppstått, det var grunden för den kristna tron. Det förändrar allt.  Det innebär att allt det underbara Gud lovar i Bibeln, det finner vi i Jesus. För Jesus, Guds helige, han har besegrat synd och död, och regerar nu i Guds rike. De var Paulus och de första kristnas tro. Men den tron hade Jesu vänner inte alltid haft. Den väcktes först hos de som upptäckte att Jesu grav var tom och som fick möta Jesus livs levande. De vittnade om att de mött Jesus uppstånden och då kom andra till tro. Och den tron ger Gud oss då vi förstår att de första kristnas tro på Jesu uppståndelse var sann.

Nu skall vi se hur aposteln Johannes berättar om hur han och Petrus fick se att Jesu grav var tom och hur Johannes kom till tro på att Jesus uppstått från de döda.

Jesu lärjungar förväntade sig att alltså inte att Jesus skulle uppstå på den tredje dagen. Fastän Jesus tydligt sagt att han skulle dö och på den tredje dagen uppstå från det döda, hade det inte trängt in. De trodde fortfarande att Messias uppståndelse först skulle ske vid tidens slut. Samtidigt var lärjungarna så fästa vid Jesus. De saknade honom så djupt. Efter hans död var de fortfarande tillsammans. Kärleken till Jesus förenade dem. De undrade säkert hur tillvaron skulle bli nu när han inte längre var där. Stämningen var sorgsen, tryckt och förvirrad. När sabbatsdagen, då alla skulle vara stilla, var slut, hade Maria och några kvinnor begett sig till graven. Tidigt på morgonen kom de för att pryda graven med blommor och smörja Jesu lik med välluktande oljor. Men så upptäcker de att stenen är bortvältad och att graven är tom. Maria beger sig då springande till Petrus, ledaren för apostlarna, för att berätta det. Petrus är då med Johannes. Så springer de båda männen till graven för att se vad som står på. Ni vet hur man var klädd i Israel på den tiden. I långa fotsida dräkter. Det är ingen på en löparbana som klär sig på det sättet. Att Maria och de båda lärjungarna springer visar hur uppjagade de var. Petrus och Johannes uppfattade säkert inte Marias bud som en glad nyhet. Kanske hade graven plundrats av tjuvar. Detta var så vanligt på den tiden att myndigheterna utfärdat många påbud och stränga straff för att förhindra det. Gravplundrare ville åt värdefulla liksvepningar där det fanns dyrbara salvor och oljor.
Eller hade kanske den romerska vakten fått nya order och hämtat Jesu lik för att lämpa av de på sophögen utanför Jerusalem. I Hinnoms dal där lik av avrättade brottslingar brukade hamna. Där brann små eldar som aldrig slocknade och det stank av förruttnelse. Hinnoms dal förknippades med avgudadyrkan: Man hade en gång i tiden offrat barn där till avguden Molok. Hinnoms dal kallades det brinnande Gehenna och symboliserade helvetet. Tänk om Jesu kropp hade hamnat där, i det jordiska helvetet. Oro måste ha fyllt Johannes och Petrus när de sprang till graven. Hur skulle de göra när det nu verkade som att någon kränkt gravfriden och vanhedrat Jesu lik. Johannes kommer först. Han stannar utanför och tittar in i graven. Så kommer Petrus. Han går in i klippgraven direkt. Och Johannes följer efter. Mycket riktigt. Jesu lik är inte där. Det är tomt, tyst och fridfullt. Men inte helt tomt. Liksvepningen är kvar. Den är inte avsliten utan ligger fint ordnad med duken som täckte huvudet hopvikt för sig. Ingen gravplundrare kan ha varit i denna grav.  Och ingen soldat heller. Varför skulle de varsamt ha klätt av Jesus hans svepning och låta den ligga kvar? Något annat måste ha skett. Johannes den eftertänksamme lärjungen, han fattade nu. Han såg och han trodde. Det var ju den tredje dagen efter Jesu död. Jesus hade dött på fredagens eftermiddag, ungefär klockan tre. Fredagen slutade enligt hur judarna räknade då, tre timmar senare, klockan sex. Så kom lördagen, den stora sabbatsdagen. Den varade till klockan sex nästa dag. Nu var det söndag, den tredje dagen. Det var ju då Jesus skulle uppstå från det döda. För det hade han ju själv sagt! Johannes trodde äntligen på detta Jesu löfte. Det löftet kom från Gud och från Skriften som sade att han, Jesus, Guds helige, måste uppstå från det döda. Jesu ord och löfte och Guds ord och löfte i Skriften var samma sak. Det var sanna ord! Jesus hade uppstått! Det insåg Johannes då han nu var i graven som Jesus lämnat, livs levande.
Johannes och Petrus återvände hem. Johannes behöll sin tro för sig själv verkar det som. Han ville väl begrunda mer det som skett. Så undrade han nog vad som skulle ske. Jesus var ju inte död. Men var befann han sig nu? Snart skulle han få svar på dessa frågor.

Vi kan lära oss mycket av detta.

Först: Det blir som Jesus har sagt hur svårt vi än kan ha för att fatta det. Jesu löften är Guds löften och de uppfylls, det är helt säkert. Vi skall lyssna uppmärksamt till Jesu ord och veta att de går i uppfyllelse. Och vi skall förstå hela Bibeln i ljuset av det Jesus sagt, gjort och varit med om. För det är samme Gud som talar i Jesu ord och i Bibeln. Men det kan ta tid innan vi till oss Jesu undervisning. Så är det för oss och så är det för andra. För vi är så präglade av föreställningar vi vant oss vid att vi ibland har svårt att inse att Gud är Gud och att han vill, säger och gör saker som övergår vår fattningsförmåga.
Detta vet Gud och han har tålamod. Det skall vi också ha. För egen del och med andra som vi tycker har svårt att fatta. Så länge vi behåller kärleken till Jesus och tror på honom fast vi inte förstår allt, leder han oss vidare. Han gör det med Bibelns ord.
Och genom andra kristna. Mycket som av det som sker kring Jesus i Bibeln, inte minst i samband med uppståndelsen upptäcker Jesu vänner tillsammans. Maria talar med Petrus och Johannes som båda beger sig till graven.  De går tillbaka till de andra och berättade för dem vad de sett. Lärjungar som mött Jesus på sin vandring till byn Emmaus söker upp apostlarna i Jerusalem och delar med sig vad de varit med om. Och Jesus möter lärjungarna flera gånger när dessa är tillsammans.

Vårt liv med Jesus som uppstått från det döda har vi att leva tillsammans med andra kristna, inte minst vår kristna församling. När vi idag talar om den mest storslagna och glädjefulla händelsen i världshistorien, Jesu uppståndelse, påminns vi om hur viktigt det är att tillsammans med andra kristna upptäcka och förstå det goda Gud vill ge oss. Vi behöver vår kristna församling där vi förenas av vår tillit, vår tro på Guds ord, på Bibeln.

Johannes trodde före Petrus. Kanske därför att Johannes varit nära korset då Jesu dog och sett att Jesus, som andra såg som en brottsling, framstod som Herre över sitt livsöde till och med i dödsögonblicket. Det kan ha hjälpt Johannes att tro att Jesus uppstått från det döda redan innan han fått möta Jesus som uppstånden. Det han såg och hörde då Jesu dog och Jesu undervisning som han lyssnat till under flera år. Johannes tror redan utan att först ha sett Jesus uppstånden. Johannes tro i graven liknar vår tro. Vi tror att Jesus lever men utan att sett honom uppstånden. Jesus säger att salig är den tror utan att se. Vi får verkligen tacka Gud för vår tro på Jesu uppståndelse, för den är ett mirakel Gud gjort med oss och för oss, för att vi ska leva!

Så det sista: Jesus har uppstått från det döda. Döden kunde inte behålla Guds son och vår trognaste vän, utan han lever fortfarande. Han lever för att vi skall leva som han, för evigt. Graven känner vi som en plats för människor som gjort sitt på jorden, som vi saknar och sörjer. Men Jesu tomma grav var ingen plats märkt av döden. Där rådde en fridfull, hoppfull stämning. Där luktade det gott av oljor och salvor som Nikodemus haft med sig. Där låg liksvepningen fint ordnad. Guds ängel eller Jesus hade tacksamt vikt ihop de fina, dyra tygerna vännerna Josef av Arimatea och Nikodemus svept in Jesus i vid hans begravning. Nu behövde inte Sonen denna svepning längre. För han hade uppstått från det döda för att leva för evigt med sin himmelske Far och med Anden. Och med dig som genom dopet och tron är förenad med Jesus, Guds son, vår Herre.

Vi tror på en Gud som blivit människa som vi, som offrat sitt liv för att sona våra synder och som uppstod från det döda för att föra oss hem till levande till Gud. Så länge vi tror så är vårt liv också Jesu eviga liv. Vi har del av hans liv! Och då är vårt hopp att vår grav kommer att vara ett vilorum inför Herrens stora dag. Den stora domens dag då Jesus kommer tillbaka för att låta alla uppstå med kropp och själ, och för att låta sina vänner uppstå för att för alltid få vara med Honom i himmelen! Amen!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Såsom det var av begynnelen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen!

13 e tref 2 årg hm 2016

13etref., ”Medmänniskan”, 2 årgången,  Hm, Lund, 2016-08-21.

Texter: 5 Mos 10:17-19; Rom 13:8-10; Matt 5:38-48

Psalmer: 177; 695:1; 697:6; 579; 407; 583; 72; 698:1; 699:5; 291.

Skriftemål:
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre!

Herren Gud skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.
Femte Mosebok, kapitel 10, verserna 18 och 19.

Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land. Gamla testamentet har tre hebreiska ord som ofta översätts med främling: Två av dem borde dock istället översättas utlänning respektive inhyseman. Utlänning är den icke-israelit som vistas tillfälligt i landet. Inhysemannen är en utlänning som bor i ett israelitiskt hem en begränsad tid. Dessa kategorier av främlingar saknade rättigheter i gudstjänst och samhällsliv.
Men man hoppades att båda grupperna en dag skulle låta sig omvändas till Israels Gud.
Främling i verserna vi läste betecknar en icke-israelit som varaktigt bodde i landet. Liksom israeliterna en gång i tiden bott i Egypten i många år. Dessa skulle israeliternas speciella nästa. De bodde i landet och skulle få omsorg och rätt nästan i samma omfattning som israeliterna. De var så att säga svaga grupper i landet, liksom änkor och faderlösa. Just därför påminns Israels folk att de inte skall glömmas bort och utnyttjas. Speciellt främlingen är utsatt, just för att man är utanför folkgemenskapen fastän man bor i landet. Men Herren Gud understryker Israeliternas plikt att älska dessa människor som de kände främlingskap inför. Just denna omsorg om främlingar är unik för Israels folk. I de hedniska grannfolken var det inte tal om att trygga främlingars ve och väl. Anledningen till denna omsorg är att Gud själv har omsorg om främlingen, liksom över de israelitiska faderlösa och änkorna. Guds kärlek till utsatta människor skulle återspeglas i israeliternas attityder till dem. En kärlek som visar sig i materiell omsorg. Och i andlig omsorg: Gud vill att även främlingen låter sig frälsas!
Budet riktar sig också till dig. Älska den som är utsatt, som har behov av din hjälp, som inte kan gengälda den och som du känner främlingskap inför.
Älska kan vara att avstå materiell rikedom, tid och bekvämlighet. Att ge, att offra, tid och pengar.
Men inte bara det. Bara för du ger gåvor till hemlösa och tiggare älskar du dem inte. Att ge pengar till en tiggare kan vara att ett medel att tysta ditt dåliga samvete, att få dig att känna dig god.
Å andra sidan: Att älska är inte bara att vid åsynen av människors lidande gripas av medlidande, att snyfta och uppröras i sitt inre.
Älska är medkänsla och handling, både och.
Budet att älska främlingen i konkret handling riktas nu till dig. Du är genom dopet och tro ett med Kristus. Du är i Kristus Guds egen avbild. Du har i Kristus del av Guds kärlek och rättfärdighet.
Det är din kallelse att älska främlingen i sinne, ord och handling liksom Herren gör det.
Hur har du det med detta? Ser du din nästa som är främling för dig. Reflekterar du över dennes behov? Har du omsorg om medmänniskan som behöver din hjälp men som du inte känner. Ber du för att din nästa som du inte känner skall bli frälst?
Och du gör detta bara mot nära och kära är du inte bättre än en hedning. För det tar också hand om varandra. Vi brister i andlig och materiell omsorg om främlingen. Den främmande som lider kan vara luft. Eller ett medel för oss själva att framstå som goda genom vårt givande. Detta är en synd som visar att vi är lika syndiga som hedningar. 
Låt oss därför be och bekänna …

Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.”
Romarbrevet, kapitel 13, vers 8.

Att stå i skuld till någon kan vara att vara skyldig någon pengar. Eller att stå i tacksamhetsskuld så att man skall ge tillbaka det goda någon annan gjort för mig. Eller att rätta till en orätt som man gjort någon annan människa. Det kan man göra, man kan betala tillbaka sådan skuld. Sår är det gjort!
Men när det gäller att älska andra människor blir man aldrig färdig. Det är inte lönt. Det kravet, den skulden, består hela jordelivet ut. Kärleken till nästan uppfyller lagen, Guds krav och bud.
Det säger för det första att alla Guds bud i Gamla testamentet är uttryck för Guds kärlek.
Även de bud som vi idag har svårt att se någon mening i, ja, som vi till och med kan ta anstöt av. Guds kärlek kan vi inte alltid begripa. Underliga bud och skeenden kan vara uttryck för Guds kärlek, fastän vi inte fattar hur.
De grundläggande principerna är och förblir Tio Guds bud. Dem har vi alltid att hålla oss till, även om vi förstår bara en del av hur Guds goda vilja med oss tar sig konkret uttryck.
För det andra: Vi människor är kallade att älska som Gud älskar. Tillhör man Gud har man att förverkliga Guds kärleksvilja.
Men det är något vi bara kan utföra om vi lever i gemenskap med Gud. Kärlekens lag kan vi bara fullgöra som Guds barn, i Jesus Kristus Guds son som gör oss till Guds barn, som inlemmar oss i Gud. Guds goda vilja har vi att utföra med våra medmänniskor.
Vi har att vända oss till Gud och försäkra oss om att vi är hans barn. Och mot våra medmänniskor till vilka vi står i skuld på det sättet att vi är skyldiga dem vår kärlek.
Och så leva i tro och i kärlek så gott vi kan i förvissningen om att vi i Kristus har fullgjort allt som krävs

Vi skall se på vad detta kan betyda i ljuset av dagens evangelieläsning ur bergspredikan.

”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himmelen är fullkomlig” (Matt 5:48).
Så avslutas ett stycke där Jesus beskriver den självutgivande kärleken som Guds barn är kallade att förverkliga i sina liv. Stycket inleds: ”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.”
Man kan fråga sig hur detta bud skulle kunna tillämpas i det praktiska livet. Skulle inte ett sådant eftergivet bemötande av kränkningar leda till att människor som inte bryr sig om Guds rättfärdighet än mer utnyttjar medmänniskor som på detta sätt låter sig behandlas illa.
Det grundläggande svaret är följande: Jesus vänder sig här till Guds barn som lever i gemenskap med den Fullkomligt gode Guden. Dessa Guds barn är kallade att bemöta orättfärdighet så som Gud själv bemöter oss syndare. Det handlar för Guds barn om att inte hävda sin rätt utan att leva för Gud och för sin nästa. Det handlar för den enskilde kristne om att inte bemöta orätt mot sig själv genom att ge igen. Jesus uttalar sig alltså inte om rättskipning i samhället. Myndigheter eller, som man förr sade, överheten, straffar inte orätt i egen sak utan för att skydda merborgarna och bevara samhällelig ordning. Den skall bruka våld, men då det sker på rätt sätt är det ett uttryck för Guds godhet mot oss i skapelseordningen.
Till skapelseordningen hör alltså överhetens uppdrag att värna rätten i samhället.
Men skapelseordningen upprätthålles också i naturen, i världsalltet, till exempel genom att Herren Gud låter solen gå upp över både onda och goda. Solen skiner även över dem som medvetet hädar Gud. Det låter Herren ske därför att han vill hålla inne med slutdomen så länge som möjligt. Gud ger hädare en tid av nåd, då denne har möjlighet att inse sin synd och skuld, ångra den och vända sig till Gud med bön om förlåtelse. Den Gud hädaren och alla vi syndare möter då vi söker hans förlåtelse i Jesus Kristus är en Gud full av nåd. En barmhärtig och tålmodig Herre som älskar oss och som har tålamod med oss.
En broder och en frälsare som har lidit helvetets alla kval för vår skull genom att låta sig dödas av oss utan att hävda sin rätt.
För Gud själv lät sig i Jesus Kristus dödas på korset av oss för att sona våra missgärningar mot honom och mot vår nästa! Jesus avstod inte bara livklädnaden åt sina bödlar utan offrade villigt sitt eget liv för att rädda dem och oss alla som gjort och gör Gud så illa genom att kränka honom med syndiga tankar, ord och gärningar!
Såsom sin Himmelske Fader är Guds barn kallade att älska sina ovänner bland människors barn. Liksom Gud älskar alla människor är Guds barn kallad att älska alla människor.
Liksom Gud bemöter orätt, ondska och lögn med rättfärdighet, godhet och sanning är Guds barn kallade att göra detsamma.
Vi människor tillhör alla av ett enda gemensamt släkte. Vi är alla bröder och systrar. Alla människor är våra medmänniskor. Gud själv blev den främste av dessa våra medmänniskor för att rädda oss alla, hans fallna bröder och systrar. Jesus vill, genom att vi döps och låter oss omvändas, bli anfader till alla människor, han vill att alla skall bli rättfärdiga och kärleksfulla i honom.
Genom att följa Jesus i tro blir vi ett med Honom som på en gång är anfader, Konung och frälsare i det nya människosläkte Gud själv skapar genom att förena sig med oss syndare i Jesus Kristus.
I Kristus blir alla människor på jorden mina älskade medmänniskor som Jesus lidit döden för och som jag är kallad att tjäna i Hans efterföljd.
Min grundläggande kallelse som kristen är att tillhöra Kristus genom dopet och tron. Detta så att Gud genom mig och alla mina syskon i Kristus får förverkliga sin gudomliga, självutgivande kärlek mot mina medmänniskor.
Detta alldeles oavsett hur mycket Guds välgärningar bemöts med orätt.
Och Jesus visar inte sin kärlek till oss slapp eftergivenhet.  Tvärtom visar han med makt och myndighet Guds vilja. Han tillrättavisar och varnar där så behövs.
Men allt detta gör han inte för sin egen skull. Han gör det för vår skull, för att visa oss vad rätt och sanning, och i synnerhet hur vi finner och tar emot Guds frälsning! 
Att vara fullkomlig som Gud, det kan man bara vara i Jesus Kristus, Guds enfödde son. Det handlar om att ha evig livsgemenskap med Gud, av nåd allena genom tron på att Kristus försonat oss med Gud på Golgata kors.

Hur skall detta gå till att förverkliga Guds kärlek till medmänniskor? Ja, man kan lägga märke till två saker. Dels att de stora skaror som Jesus och senare apostlarna talar till, det är människor med så att säga vardagliga sysslor. De lyssnar, kanske blir medlemmar i de första husförsamlingarna och senare i de församlingar som samlades sent på söndagen för att fira nattvard. Annars sköter de sina plikter i familj, släkt och samhälle. Det är där kärleken förverkligas. Det är där de tio budorden, vishetslitteraturens goda råd och de apostoliska förmaningarna konkretiseras. I de mänskliga gemenskaperna som hör till den gudomliga skapelseordning som vi tillhör. Skillnaden är främst att den kristne känner Gud som verkar i den. Man lyder hans bud i gemenskapen med honom genom att tack vare sin tro vara i Kristus.

Det andra vi skall lägga märke till är att det är i Bibeln som i det verkliga livet så att våra livssituationer är olika. Även om de tio buden, de allmönna råden och förmaningarna är desamma, så är bibelns människoöden så olika. Hur man konkret skall omvandla en förmaning i det praktiska livet skiljer sig mer eller mindre åt varje gång det bli aktuellt. Kristendomen är ingen lagisk religion där detaljbestämmelser ges för olika fall och situationer. Det gäller att bruka Bibelns generella bud och sitt förnuft. Och framförallt Jesu föredömlga sätt att ge av sig själv för att människor skall blir rika inför Gud utan att kräva något tillbaka för egen del. Man gör det man gör för Guds skull och för nästans skull, det skall vara intentionen. Så hör man genom tron på Kristus till Gud och får lita på hans stöd och vägledning i allt som sker. Ibland kan den tyckas mycket märklig. Ibland blir allt helt fel trots mina goda intentioner. Ibland konstaterar jag att jag svek fastän jag egentligen inte vill det, och så får man ta konsekvenserna av det. Det viktiga är att bli fast i tron på Guds nåd i Jesus Kristus Att allt detta sker i Gud fastän Gud verkar långt borta.

Så får man som kristen också leva i hoppet att allt syftar till ett gått mål. Gud vill det bästa för alla människor, han vill att alla skall bli frälsta till evigt liv. Han vill att jag skall bli frälst. I tro är mitt liv på jorden en vandring till himmelen, till Herren Jesus Kristus i hans Himmelrike.
I det människomyller där vi lever i otaliga möten varje dag, är ju det flesta människor främlingar på olika sätt. Det är så mycket man inte vet, om dem som inte hör till ens närmaste. Men Herren vet allt om dem. Jag kan i bönen anfötro dem alla i Herrens goda hände.r Men de flesta främlingar för Herren. Herren känner dem, men de känner inte Herren. De är inte kristna och delar inte det kristna hoppet. De vandrar inte i tro och hopp mot alla människors möte med Jesus på den Yttersta dagen.
Men som sagt: Jesus vill att de skall låta sig omvändas och komma till tro. Och de vill ju vi också, i grunden, olika starkt, men det skall vara vår kristna önskan för våra medmänniskor.
Bönen om att det skall ske kan bli extra konkret och levande om vi i bönen föreställer oss vi icke-kristne broder eller syster som kristen. Man ser för sitt inre hur den vän jag inte tror känner Herren knäppa sina händer och be fader vår. Jag ser framför mig han eller hon läsa sin bibel eller ta emot brödet och vinet inför Herrens altare.
Vi har ett stort uppdrag som kristna att be för våra medmänniskor så att de behålles i sin tro eller för att de skall låta sig omvändas från otro till tro. Låt oss ägna mycket tid och tankar åt det förböns uppdraget!

Till sist:

För att kunna älska våra medmänniskor med och av Guds egen kärlek gäller det att i tro inse vårt eget ständiga behov av Guds nåd i Jesus Kristus. Vägen till den insikten består i att om och om igen konfronteras med sin egen oförmåga att själv, av egen kraft, förmå älska som Gud älskar. Varje gång jag vill ge igen mot dem som bettet sig illa mot mig; Varje gång då jag räddhågset bevakar mina privata intressen, är snål eller drar mig undan för att slippa hjälpa människor i nöd, så vittnar det om min syndiga oförmåga att älska fullkomligt.
Denna syndainsikt driver mig till Kristus. Det är i honom jag får ha min glädje och min trygghet och min frimodighet. Det är genom att på en och samma gång vilja följa Guds bud och att som syndare ha sin trygghet i Guds nåd till syndare i Jesus Kristus, som jag hör Guds fullkomlighet till. Det är på det viset som följande Jesusord i Bergspredikan kan bli verklighet i det jag är, tänker, säger och gör:
 ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himmelen”. Amen! 

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Må Guds Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan så att vi icke bliva glömska hörare, utan dagligen får tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så bliva evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

23 söndagen e tref 1 årgången


23 e tref, ”Förlåtelse utan gräns”, 1:a årgången,
högmässogudstjänst, Lund 2012-11-11


Texter: 1 Mos 50:15-21; 1 Pet 3:8f; Matt 18:21-35.
 
Psalmer: 231; (18); 547; 407; 233; 43.

Nåd vare med er, och frid från Gud vår fader och Herren Jesus Kristus.
 
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Giv oss, o Gud, din Ande god,
som på din väg oss leder,
Upplyser, styrker håg och mod
och nådigt oss bereder,
Att vi ditt ord må rätt förstå,
och oss därefter ställa så,
att ditt namn alltid äras!

”Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse.” (Första Petrusbrevet, kapitel 3, vers 9.)
Vi människor är efter syndafallet med jämna mellanrum onda vid varandra, ibland medvetet, ofta omedvetet. Det märker man ju tätare man lever tillsammans. Man hör ofta någon säga att ”den personen som jag träffade på stan var så trevlig och vänlig.” Och intrycket är sanningsenligt vad beträffar de kortade minuter som sammanträffandet varade.
Men både den trevlige personen ifråga och de som lever tillsammans med denne individ dag ut och dag in, vet att trevligheten och vänligheten inte alltid är för handen.
Hårda ord och kränkande attityder kan de mest älskvärde personer göra sig skyldiga till. Inte minst mot sina närmaste, där den nära förbindelsen medför att friktioner oundvikligen uppkommer, fastän man älskar dem man lever tillsammans med.
Detta leder inte bara till missförstånd och oavsiktlig oförrätt, utan till aktivt onda handlingar: Som att skymfa den andre.
Så sker för att hjärta är i uppror mot Guds kärleksvilja.
Vi behöver inte bara helas och botas utan även förlåtas för aktivt onda gärningar som vårt syndiga hjärta generar.

För att övervinna de brott i relationen med människor och Gud som onda ord och gärningar mot Gud och människor orsakar, måste viljan att förlåta finnas.
Förlåtelsen är nödvändig för mänsklig gemenskap, speciellt där denna är djup och tät.
Förlåtelsen är nödvändig i vårt umgänge med Gud.
Så måste förlåtelsen tas emot: Målet med förlåtelsen i till exempel ett arbetslag är ju att hela en relation så att samarbetet kan fungera igen.
Förlåtelsen återupprättar ju relationen först när den påverkar hjärtats inställning så att man försöker gå vidare tillsammans med oförrätten bakom sig och med ny insikt om hur relationen bör utformas.
Det är just detta som präglar förlåtelserelationen med Gud.
Den finns där för att vi skall vandra vidare med Gud, inte för att få en stunds frid i samvetet och sedan leva för oss själva igen.
”Ni skall välsigna eftersom ni är kallade att ärva välsignelse skriver aposteln.

Att vara Guds barn genom tron på Jesus Kristus är att leva av Guds nåd och förlåtelse hela tiden.
Evangeliet är ju ett evangelium till syndernas förlåtelse.
Ett sund och sant liv med Bibelns Gud fostrar till en förlåtande attityd, inte minste då man begrundar Bibelns undervisning om saken. Det skall vi göra nu, genom att stanna inför dagens  evangelieläsning.

Först säger Jesus att med himmelriket är det som med en kung som skulle hålla räkenskap med sin tjänare. Så följer orden om hur kungen efterskänker den väldiga skulden: Himmelriket är här på jorden förlåtelsens rike.
Det får vara ämnet idag: Himmelriket är här på jorden förlåtelsens rike.

Först sammanhanget där dessa ord står att läsa, Matteus-evangeliets 18:e kapitel.

Kapitlet har kallats en församlingsinstruktion. Man kan diskutera om det är en passande benämning, men hur som helst så påminns vi här om fyra kännetecken på en kristen gemenskap: Medlemskap får man av Guds nåd och kärlek till oss; kamp mot synden och förförelse samt bön i Jesu namn. Så förlåtelsen som avslutande höjdpunkt.
Kapitlet inleds med Jesusorden att bara den som omvänder sig och blir som ett litet barn kan komma in i Guds rike.
Tar man fasta på hur man såg på barn på den tiden, innebär det att bara den som i förhållande till Gud förstår sig vara helt hjälplös och onyttig kommer in i Himmelriket. Guds barn blir du av nåd och kärlek allena. Inget kan du bidra med själv som gör dig värdig att gå in i himmelriket. Ändå älskar Herren dig och vill till varje pris föra in dig, syndare, i sitt rike.
Och själv är du som kristen kallad att ta emot barn, andra onyttiga, ovärdiga syndare, i din vård och närhet, liksom i din kristna gemenskap.
Så som Gud handlar mot dig skall du handla mot dina medmänniskor: Tjäna dem utan att förvänta dig att få något tillbaka. Och älska dem!

Dessutom präglas himmelriket av Guds krig mot synden. I Guds församling bryr man sig när någon syndar. Först går man enskilt tillrätta med denna; om inte den som syndat då ångrar sig, kallar man in två eller tre vittnen, och går inte det heller sammankallas hela församlingen för i värsta fall utesluta den obotfärdig syndare.

Kampen mot orätten gäller även en själv, vilket Jesus beskriver med bilden av hur den kroppsdel som förleder Jesu små barn måste kapas bort: Hur nyttigt ditt öga än må vara, måste det rivas ut om det förleder mig till synd.

Och synden angår inte bara dig. Den förför ju de små som är kallade till Guds rike. Din synd kan förföra de små bort från Guds rike.
Den som förför någon av dessa små står under Guds stränga dom.

Så kommer vi till dagens evangelieläsning.
Petrus frågar hur många gånger han skall förlåta sin nästa, varpå Jesus efter sitt korta svar återger liknelsen om den obarmhärtige tjänaren.
Jesu undervisning slår fast att Himmelriket handlar om förlåtelse. Om att Gud förlåter mig och att jag förlåter min nästa.
Guds förlåtelse är gränslös. Inte tre gånger skall man förlåta som fariséer och skriftlärde menade.Inte sju gånger som Petrus föreslog. Utan sjuttio gånger sju gånger. Förlåtelsen skall med andra ord vara just gränslös, fullkomligare än fullkomlig: siffra sju är ju fullkomlighetens tal. Förlåtelse skall helt genomsyra ditt förhållande med din nästa, precis som Guds gränslösa förlåtelse öses över dig.
Det framgår av liknelsen av den obarmhärtige tjänaren där vi lär oss bland annat följande:
En man är skyldig kungen 10 000 talenter. Summan är astronomisk. De sammanlagda skatteintäkterna från Galiléen, Samarien och Iduméen uppgick till 600 talenter.
Skulden uppdagas först vid granskningen av räkenskaperna
Man får då föra fram mannen till kungen.
Så är det när man dras med en stor skuld. Det tar emot att gå fram självmant och påtala problemet. Man vill dölja det.
Liksom många som hamnat i skuldfällan är tjänaren överoptimistisk om sin förmåga att reda upp situationen: Han ber om mer tid för att kunna betala tillbaka. Som om du skulle ha sagt till kronofogden: Ge mig lite tid så skall jag ordna fram en biljon kronor som jag är skyldig.

Samtidigt vittnar tjänarens inställning om en vilja att göra rätt för sig.
Man vill betala tillbaka det man är skyldig fastän man inte kan det. Om inte annat för att man är tvungen: annars väntar obehag!
Så kan vi ha det även i förhållande till Herren: Vår syndabörda och syndaskuld är oändligt stor och bara växer eftersom vi ständigt förbryter oss mot den Helige.
Samtidigt bär vi på en vilja att göra rätt för oss inför Herren så att han är nöjd med oss.

Men den goda viljan hjälper inte.
Dessutom växer skulden än mer om du tror du dig kunna betala den själv, av egen förtjänst.
Då ser du ju dig som en autonom motpart till Gud i himmelen som kan prestera en position inför Gud där du har något eget att komma med! Tanken på att av egen kraft kunna hävda sig gentemot Guds krav är att fortsätta upproret mot Gud i paradiset. Det inleddes ju då Adam och Eva ville ta sina liv i egna händer, då det ville stå fria gentemot Gud.

Eftersom mannen inte kan betala befaller kungen att tjänaren och tjänarens familj skulle säljas, som slavar får man förutsätta.
En detalj påminner oss om något viktigt: Tjänaren har ensam dragit på sig skuld - Men hela hans familj drabbas, den blir ofri:
Min synd drabbar andra.
Andras synd drabbar mig.
Vid syndafallet försatte Adams och Evas olydnad oss alla i gäldenärens ofria tillstånd.

Tjänaren faller ner inför sin Herre och ber om tid att betala tillbaka.
Han ber om tålamod, om nådatid.
Men kungen, som är Gud, ser i tjänarens hjärta vad denne helst önskar eller behöver: Att skulden avskrivs: Hela skulden efterskänks med en gång, med ett pennstreck.

Men den efterskänks inte för att tjänaren skall gå bort opåverkad av den barmhärtighet han mött.
Kungen visar honom barmhärtighet och tar för givet att tjänaren skall visa barmhärtighet.
Skulden som efterskänks förväntas skapas ett förlåtande och försonande sinnelag.
Den kristne ärver välsignelse för att själv välsigna.

Så reagerar inte tjänaren.
När han möter en man som är skyldig honom hundra denarer, det vill säga en dagslön, en struntsumma jämfört med den 10 000 talenterna, så vill tjänaren till varje pris hävda sin rätt och kräva in pengarna: Av barmhärtighet och medkänsla finns inte ett spår.
Gåvan i form av den efterskänkta skulden missbrukar tjänaren grovt.
Barmhärtigheten som räddat mannen har inte påverkat hans hjärta: brutalt kräver han skulden tillbaka.
Därigenom var konungens avsikt med att efterskänka skulden omintetgjord.
Handlingen hade inte tagits emot. Så straffas den obarmhärtige tjänaren skoningslöst.
Jesu slutord till lärjungarna lyder: Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter er broder.

Så skall vi lyfta fram tre sanningar som vi kan ta med oss hem av allt detta.
- Guds förlåtelse i Jesus Kristus är gränslös och öppnar portarna till himmelriket.
- Den kristna församlingen är en gemenskap där jag får ta emot Guds gränslösa förlåtelse i Jesus Kristus.
- Den kristnes kallelse att visa gränslösa förlåtelse mot den som förbrutit sig mot honom eller henne.

Guds förlåtelse i Jesus Kristus är gränslös och öppnar portarna till himmelriket.

Guds förlåtelse i Jesus Kristus känner inga gränser:
Gud vill att du kommer till honom och får förlåtelse i Jesu namn hur illa du än har betett dig, hur besviken du än gjort dina nära och kära, hur djupt ett mönster av olydnad än sitter i din karaktär och om och om igen genererar onda tankar, ord och gärningar.

Här kan vänner av ordning protestera och varna för den billiga nåden, för att synda på nåden, en förlåtelse som uppmuntrar till orättfärdighet.
Men de har fel: Guds förlåtelse i Jesus Kristus är verkligen gränslös. Det är innebörden i jesusorden att förlåta sjuttio gånger sju gånger. Det är innebörden i att kungen med ett penndrag kan efterskänka en skuld på 10 000 talenter.

Vilken grund finns då för detta. Jo, att Jesus dog på korset. Att Gud själv dog på korset för att sona vår synd och skuld. Att sätta gränser för förlåtelsen i Jesu namn är att nedvärdera Herren själv.

Dock är en sak viktig att lyfta fram: förlåtelsen i Jesu namn leder till himmelriket.
Det gör ingen annan förlåtelse.
Här i världen i våra mänskliga relationer är den förlåtelse vi människor ger ofta begränsad, inte alltid långvarig, ofta förbunden med villkor och förutsättningar och ofta knuten till känslor.
Men när jag står med min skuld och skam bland oförstående människor som jag kanske skadat och vars vilja att förlåta är begränsad, får jag som kristen helt och fullt lita på att inför Gud är skulden helt efterskänkt. Fastän jag måste stå ut med efterhängsna konsekvenser av min orätt här på jorden så lever jag samtidigt i som Guds förlåtna barn himmelriket.
Detta eftersom Guds förlåtelse i Jesu namn är gränslös och för mig in i det eviga riket.

Så vidare: Den kristna församlingen är en gemenskap där jag får ta emot Guds gränslösa förlåtelse i Jesus Kristus som öppnar portarna till himmelriket.

Märk väl: det som här gäller är församlingsmedlemmarmas relation till Gud i Jesus Kristus.
Det handlar inte om relationen mellan enskilda församlingsmedlemmar utan om din och min relation till Gud här när vi tillber honom i församlingens mitt.
Man kan tänka sig att det är mycket bråk i en församling. Många har svårt att dra jämt.
Men när man samlas till gudstjänst inför Herrens ansikte, är det den enskilde församlingsmedlems relation med Gud som gäller.
Att det finns en massa mänskliga brister i församlingen påverkar inte innebörden i förlåtelseorden i gudstjänsten, nattvardens gåvor, sanningen i den bibliska undervisningen: här, i det kristna gudstjänstfirandets mitt, tillsammans med alla andra syndare, får jag i nådens medel Guds gränslösa förlåtelse i Jesus Kristus.
Här finns himmelriket mitt i vår mänskliga ofullkomlighet.

Ofta skadas den insikten hos oss.
Det leder till att bedömer värdet av Kristi församling i ljuset av de människors brister och gåvor som jag möter där.
Kristna har, som alla andra, en tendens att vilja visa upp en lyckad fasad. Man vill vara respektabel, ett föredöme, en trovärdig person. Detta kan bli ett problem.
Församlingsmedlemmar som känner sig misslyckade tror sig inte vara välkomna när det liksom märks för mycket att alla andra tycks ha så välordnade liv.
Ibland är deras känsla riktig. Man ser i församlingen snett på dem för att de gjort bort sig, för att de inte hållit måttet.
Kanske finns det också problem att ta itu med, missförhållanden som måste redas ut, vilket skadar stämningen.
Det är en sak.
En annan alltid giltig sanning är att mitt i alla dessa relationsproblem, så skänks Guds gränslösa förlåtelse i Jesus i nådens medel. Förlåtelsesorden förblir den treenige Gudens förlåtelseord, nattvard erbjuder alltid liv och salighet, evangeliet är evangeliet med alla dess löften, även om de som samlas för att at emot dessa gåvor har slitningar inbördes!
Så till sist: Min egen gränslösa förlåtelse gentemot dem som förbrutit sig mot mig.
”Herre förlåt oss våra synder, såsom vi också förlåta dem oss skyldiga äro”, ber vi i Fader vår.
Det är här det visar sig om man tar emot Guds förlåtelse i Jesus i sitt hjärta, om man vill förlåta sin nästa som man själv blivit förlåten.
Det handlar inte om att låta sig behandlas hur som helst, eller att inte gå tillrätta med den som gör fel. Jesus säger ju tydligt att man skall ta itu med den som begår orätt tidigare i kapitlet.
Förlåtelsens stora betydelse grundas för övrigt på att det finns sådant som är rätt och sådant som är fel, och på att man vill göra rätt och inte fel. Annars skulle man ju inte be om förlåtelse när man gör fel. Ånger och förlåtelse syftar ju till att orätt inte mer skall begås. Därför behöver man anmäla brottslingar, tillrättavisa felande och bryta med människor som förstår livet för en, om det behövs för att ta itu med orätten.

Men det kan man göra samtidigt som man förlåter i hjärtat. För att förlåta i hjärtat är att inte odla fiendskap.
Här handlar det om att inte hämnas, att inte vara bitter och vägra försonas, Och framförallt att inte ifrågasätta Guds vilja att förlåta den som begått orätt mot mig.
Det handlar om att kunna välsigna sina fiender i Jesu namn och be och hoppas på att dessa låter försona sig med Gud.

Jag kanske inte orkar förlåta eller gå in i en försoningsprocess själv.
Då hör det till något jag må ta upp inför Herren.
Men jag är kallad att ändå önska att min värste fiende låter sig försonas med Gud
Detta så att vi kan mötas som syskon i Kristus en dag i himmelen om inte förr.
Bitterhet och hat, hämnd och förbannelse, skall jag vakta mig själv för att dras med av.
Finns sådana lidelser hos mig har jag som kallelse att bryta med det. Sådant innebär ju att jag odlar fiendskap mot nästan.
Men jag är ju kallad att välsigna eftersom jag ärvt välsignelse.
Den som är i Kristus har ju sagt ja till att få Gudslikheten åter, och Gud älskar alla människor och vill att de skall låta sig frälsas och ta emot Guds välsignelse.
Den som odlar bitterhet, hat, hämnd och förbannelse, stöter Guds förlåtelse ifrån sig och ställer sig under Guds eviga dom.
Han kommer, om han inte omvänder sig att kastas i den brinnande Gehenna, som Jesus själv lär oss.

För att få hjälp att bryta med sådan olydnad är det gott att betänka hur mycket jag själv fått efterskänkt av Gud.
När Jesus berättar liknelsen om tjänaren som fått en skuld på 10000 talenter efterskänkt, skall lärjungarna känna sig träffade.
När vi hör den liknelsen idag skall vi känna oss träffade.
När vi i Jesu namn fått vår skuld så generöst efterskänkt av Gud skall vi då inte förlåta nästan som förbrutit sig mot oss!
Herre förlåt oss våra synder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstat, lärt förmanat och varnat mig. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi inte bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir saliga.  
Genom Jesus Kristus vår Herre!
Amen!

1 e påsk 2 årg 2016


1:a e påsk; ”Påskens vittnen”, 2:a årg., hgmgtj,

Lund, 2016-04-03, IOGT

Texter: Hos 6:1-3; 1 Joh 5:4-10; 21:1-14.

Psalmer: 313; (10); 469; 46; 150; 414.



Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus:

I Jesu namn ber vi: Helige Ande kom till oss in! Amen

Han, Jesus Kristus, är den som kom genom vatten och blod, inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet. Och det är Anden som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Ty det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och de tre säger ett och detsamma.

De tre, Anden, vattnet och blodet, vittnar ett och detsamma. Anden är ju den Helige Ande, den tredje personen i gudomen. Vattnet och blodet, det är Guds son som helt konkret och verkligt blev människa i Jesus från Nazaret. Guds son kom genom vattnet och blodet.

Det har rått lite delade meningar om hur man skall förstå dessa ord, men en lärdom som är säker och sann är att Jesus, då han kom för att frälsa oss, kom både med Guds liv och kraft och han kom för att dö för att vi ska få leva.

Då han döptes i Jordanflodens vatten invigdes Jesus till kung av Gud Fader själv. Att vara Guds son och kung, det är att ha kraft och makt. Det visades i Jesu tecken och under, och inte minst då han uppstod från det döda.

Sin stora seger vann Jesus med sin död. Jordanflodens dopvatten, som likt syndaflodens vatten dränker och dödar, pekade fram på Jesu död på korset, på hans blod som utgöts där. Därför är Jesu blods vittnesbörd detsamma som vattnets vittnesbörd. Död som ger liv. Så var även budskapet då kom det ut blod och vatten då Jesu sida stacks upp på korset.

Det är om dessa verkliga historiska händelser och sanningar som Guds Ande vittnar: Gud har frälst oss från död till genom sin sons död och liv. Så skapar Anden tro på detta som förenar oss med Jesus som övervunnit världen, allt som står Guds rike sedan syndafallet.

Vi kan också tänka på vårt dop. Dopvattnet ger oss den Helige Andens liv. Det livet är ett liv i tro på att Jesu död frälser oss till det eviga livet med Gud. Livet i dopet till Jesu död och till Jesu eviga himmelska liv. Det är att sluta ha denna världens goda som mål i tillvaron, i tro på att livet i Himmelriket med Jesus som Herren är det enda verkligt viktiga.

Vi ska nu se hur Jesu möte med sju lärjungar vid Tiberias sjö är en inbjudan till detta liv med Jesus.

Åtta dagar efter sin uppståndelse, mötte Jesus lärjungarna en andra gång i Jerusalem. Han visade då sina sårmärkta händer och sin uppskurna sida för Tomas som kallades tvillingen.

En tid därefter är Tomas, Petrus och fem andra lärjungar tillsammas vid Genesarets sjö. Eller Tiberias sjö som den officiellt hette sedan år 14 då Tiberius blivit kejsare i Rom efter Augustus.

Sjön låg i Galiléen i norr. Jesus hade ju sagt åt lärjungarna att bege sig dit där han skulle möta dem. Jerusalem hade varit centrum för Guds handlande. Templet låg ju där. Men Jesu Herravälde som han vunnit genom sin död och som bekräftats genom hans uppståndelse, var mer än ett jordiskt gudsrike. Han ville som Herre över himmel och jord föra alla folk till det Himmelska Jerusalem.  Galiléen var gränsland där judar och hedningar levde nära varandra. Det var en port ut mot hednavärlden och en avsides plats där Jesus kunde vara i fred med de sina. Att Jesus utför så viktiga ting här visar att Jerusalems tid som centrum för Guds närvaro på ett sätt är över.

Vi får anta att lärjungarna väntar på Mästaren och att det skall ske något. Som så många gånger tidigare vid denna sjö! Vissa av de sju lärjungarna hade haft sitt första möte med Jesus där.

Så säger Petrus att han ska bege sig ut på sjön att fiska. Det var ju hans tidigare yrke, att vara fiskare. Johannes och några av de andra som var med, var också fiskare. Hur som helst följde alla med Petrus ut på sjön. En av den var Natanael från Kana. Att Johannes nämner hans födelseort Kana får oss att tänka Jesu första under, vid ett bröllop då han förvandlade massvis av vatten till gott vin. Tillsammans var lärjungarna sju. Sju är fullhetens tal. Allt detta sammantaget gör att cirkeln liksom sluts: Vi är tillbaka där vi började med Jesu möte med sina första lärjungar och hans första tecken. Och att det är sju lärjungar får representera ett fullkomnat lärjungaskap. 12 apostlar kunde inte sluta upp, för Judas Iscariot var inte med längre och Mattias, Judas ersättare var inte utvald.

De sju fiskar hela natten men får inget. Så återvänder de till stranden tidigt på morgonen då det inte längre kändes meningsfullt att kasta ut näten.

Ungefär hundra meter från land ropar en man till dem från stranden: ”Mina barn, har ni något att äta?” De svarar nej. Han säger: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten så skall ni få!” Det rådet måsta ha verkat mycket besynnerligt: Det fanns ju ingen fisk, det hade ju försökt hela natten. Och så nära land var sannolikheten för fångst liten.

Så sade mannen att de skulle kasta ut näten på båtens högra sida där rodret satt som nätet kunde trassla in sig i. Men han verkade så säker på sin sak. Vad hade de att förlora? Inget! De kastade ut nätet. Och vilken fångst de fick med en gång! De orkade inte dra upp nätet för all fisken. Det var ungefär som den där gången tre år tidigare på Tiberias sjö, då Jesus, efter att ha undervisat folket från Petrus båt, sagt till Petrus att kasta ut näten igen. Petrus hade inte fått någon fångst på hela natten, men på Jesu befallning hade han lagt ut näten. Och de hade fyllts med fisk. På djupt vatten den gången. Johannes och Jakob hade varit med då. De var de också denna gång.  Och Johannes, lärjungen som Jesus älskade, säger till Petrus: ”Det är Herren!” När Petrus hörde det, tog han på sig ytterplagget för att dölja sin bara kropp, kastade sig i vattnet och tog sig till Jesus så fort han kunde. Hans kamrater fick ta hand om båten och nätet med fisk som var så tungt att de inte orkade dra upp det.

Väl iland fick de se en glödhög. Det låg fisk på den och bröd. En hög med brinnande kol. Som den som Petrus värmt sig vid på Översteprästens gård då han förnekat Jesus tre gånger. Nu tog Jesus honom vid en glödhög och erbjöd honom mat.

Jesus tillagade mat på den till Petrus och hans vänner. Fisk och bröd. De påminner om det stora tecknet vid Tiberias sjö som Johannes berättat om, då Jesus förvandlat fem kornbröd och två fiskar till så mycket bröd och fisk att det räckt till att mätta fem tusen män plus kvinnor och barn.

Både fisken och brödet var jordisk föda så vanlig och viktig att den symboliserade all föda, även andlig sådan. Livets bröd, och så fisken som stod för fruktbarhet, liv och odödlighet. Alltså: glödhögen: Petrus svek, de andra lärjungarnas flykt, Jesus maktlös fånge hos sina fiender, hans förestående lidande och död. Och så bröd och fisk: Jordiskt nödtorft. Och andlig föda som ger evigt liv. Det får man då man delar måltid med Jesus. Och får man kraft när man ätit det Jesus ger oss. Petrus kunde nu själv dra upp det tunga nätet med 153 stora fiskar.

153 fiskar. Man sägs på den tiden ha menat att det fanns 153 folkslag i världen. Petrus och de andras vittnesbörd om Jesus skulle rikta sig till alla jordens folk.

Att det var 153 fiskar kan också representera fullheten på andra sätt: 153 är summan av1+2+3+4 och så vidare upp till 17. Talet 17 är också fem plus tolv. Det för tankarna till de fem fiskarna och de tolv korgarna man fyllt med överblivet bröd då Jesus fått fem fiskar och tre bröd att mätta 5000. 17 är tio plus sju. Båda dessa tal är viktiga i Bibeln. Tio är Guds bud, antalet plågor som sändes över Egyptens folk inför uttåget ur Egypten och mycket annat. Sju är fullhetens tal. Sju var, som sagt, lärjungarna som fiskade på Tiberias sjö. Petrus och de andra sex vittnena som mötte den uppståndne Jesus Kristus, skulle genom sitt fullkomliga vittnesbörd föra alla folk till Guds Messias och världens frälsare. I och med att Jesus dött och uppstått är Guds frälsningsplan fullbordad. Det fullkomliga evangeliet skall förkunnar de folk och människor som nås av Petrus och lärjungarnas vittnesbörd och håvas in i Guds rike.

Kom och ät, säger Jesus till de sju. Ingen av lärjungarna vågade fråga vem han var. En man som stekte fisk och bröd åt dem på en glödeld. Inget konstigt med det. Men de kände Gudsfruktan. För här stod Herren, Guds son. Min Herre och min Gud, som Tomas bekänt några dagar tidigare då han fått se Jesu sårmärkta händer och hans genomborrade sida. Vattnet och blodet vittnar här. Vattnet: den uppståndne kungen. Och blodet från lidande tjänaren.

För de sju är båda dessa sidor av hur Gud uppenbarar sig i Jesus, möten med Gud själv. Då fylls man av bävan och respekt för den Helige. Ingen av lärjungarna vågade fråga Jesus vem han var. Det var den tredje gången då Jesus uppenbarade sig för de sina efter att ha uppstått från det döda.

Vi drar följande lärdomar av detta möte

Först: Jesus Kristus är verkligen uppstånden från det döda. Sju vittnen såg honom vid Tiberias sjö. Jesus uppenbarar sig kroppsligen, han låter lärjungarna vara med om ett mäktigt och märkligt tecken då nätet fylls med fisk, och de delar måltid tillsammans!

Detta har alla människor att förhålla sig till, att Guds egen son Jesus har uppstått från det döda och visat sig i sin kropp för många vittnen. Men man har att dra sig undan världens larm och sensationslystnad för att i stillhet lära känna honom som vår uppståndne Herre och bäste vän. Jesus uppstod inte för att upprätta ett mäktigt jordiskt rike i den stad som länge varit navet  i Guds frälsningsplan, Jerusalem. Utan Jesus uppenbarar sig i Galiléen, som var lite avsides, en trakt där judar mötte hedningar. Båda skulle ingå i Guds världsvida folk. Jesus uppenbarar för tredje gången, för att stärka sina vittnens tro och också för att visa på deras uppdrag att vittna om honom för andra! Men den första lärdomen handlar inte om relationen med Jesus eller vårt uppdrag utan om denna objektiva sanning:

Jesus från Nazaret sonade med sin död våra synder på Golgata kors och uppstod i härlighet på den tredje dagen ifrån det döda till kropp och själ. Han har visat sig livs levande för många vittnen. Detta är sant. I och med att det är sant finns det inget som kan vara viktigare att veta och ha som grundsanning i hur jag lever mitt liv. Tror jag inte detta, gör jag Gud själv till en lögnare. Å andra sidan: Jag har inget att förlora på att lyda och följa hans ord. Så låt oss först besinna att Jesus sannerligen har uppstått från det döda och i trons lydnad följa hans Ord.

För det andra: Jesus uppenbarar sig för att ta hand om sina vänner, för att ha dem hos sig och ge dem vad de behöver. ”Mina barn”, ropar Jesus till de sju, ”har ni någon mat?” De hade de inte. Då ser Jesus till att det får det. Och maten som han mättar dem med är redan färdig på stranden. Den är tillagad på en koleld. Gemenskapen med Jesus är gemenskap med Gud där han har omsorg om oss. Men också respekt, gudsfruktan: Det är Herren vi möter, som visat att han vet allt och verkligen är Herre över allt som sker, då han lät lärjungarna få så mycket fisk. Kolelden påminner om Jesu maktlöshet, lidande och död. Om Petrus och vår egen feghet.

Men Jesus inbjuder oss fega att dela måltid med honom.

I lidandet och döden och får syndiga människor nåd och gemenskap av och med Gud.

När vi firar nattvard får vi tänka också på denna måltidsgemenskap vid stranden av Tiberias sjö där Jesus upprättade sina lärjungar och tog hand om dem. I nattvarden får vi syndernas förlåtelse och liv med Gud.

Och vid varje måltid får Jesus vara vår osynlige gäst. Vi tackar honom för maten på vårt bord. Den kommer från honom, från Gud, som förser oss som är Guds barn med det vi behöver!

Och den sista lärdomen:

Petrus och de andra skulle bli människofiskare, det var Påskens vittnens stora uppdrag. Och Evangeliet i dess fullhet, Guds frälsningsrådslut är nu fullbordat, det skall nå alla folk på jorden. Sanningen om Jesus skall nå ut genom apostlarnas arbete. Men egentligen är det Guds och Jesu verk, inte vittnenas eget. Utan Jesu ord och anvisningar hade det inte blivit någon fångst. Utan Jesu bud att Petrus skulle komma till Jesus med fiskarna hade Petrus aldrig orkat dra iland den stora fångsten.

Vi är inte apostlar, ögonvittnen som sett den uppståndne Jesus. Men vi är kallade att få andliga föda av Jesus.

Kallade att ta emot Guds nåd i Ordet och sakramenten. Kallade att tacka Gud för maten på vårt bord. Och att dela med oss till andra av vänskapen med Jesus, vi som genom dopet och tron är hans barn.

Och vi är insatta i detta väldiga världsvida arbete som Gud satte igång genom apostlarna och de första kristna, för att föra påskens glada budskap vidare.

Den kallelsen utför vi på olika sätt.

Den mest grundläggande är inte den stora missionsinsatsen som vissa Jesu vänner gör bland folk som de söker upp som inte känner Jesus. Det mest grundläggande vittnesbördet sker i den lilla kretsen som jag delar min del av jordelivet med. Påskens vittnen är en liten skara vänner som fiskar tillsammans och delar måltid tillsammans med Herren och där får smaka att Herren är god. I våra små gemenskaper får vi föra tron vidare. Föräldrar försöker fostra sina barn i tron. I din släkt och bland dina vänner vet man att du är kristen, och du ber för dessa dina närmaste. Och så har du förhoppningsvis en församling där du bor där du tillber Herren regelbundet på Herrens dag. Det är ett stort och viktigt vittnesbörd att samlas till gudstjänst. Det var de första kristna gudstjänster om natten som gjorde dem kända av dem som skulle bli dess fiender eller dess vänner.

Att vittna om Jesus förutsätter att man går till Jesus och matas med nåd och sanning av honom som hans barn! Man måste få lära känna honom, höra hans bud, tröstas av honom, uppmuntras, förmanas och varnas. Och det mest grundläggande i detta liv med Jesus är ju att veta följande:_ Jesus lever i full kraft. Han är den ständigt närvarande segerherren fördold mitt ibland oss. Han kommer till oss i Ordet och sakramenten för att stärka vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.

Så är vi tillbaka där vi började. Jesus är sannerligen uppstånden från det döda. Låt oss fröjdas och vara glada. Låt oss komma till Jesus och glädjas med Guds folk, Hans barn, åt denna sanning. Låt oss dela med oss av den kärlek och kraft Jesus ger oss genom att frimodigt förkunna Evangeliet att Jesus Kristus är sannerligen uppstånden från det döda! Halleluja!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande! Så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen!