15 e tref 1 årg gdtj 2015


15 e tref., "Ett är nödvändigt", 1 årg, gudstjänst, IOGT, 2015-09-13.

Texter: F1 Kung 17:8-16; Fil 4,11-13; Matt 6:24-34.

Psalmer:  407; (lovpsalm 10); 243; 686; 554; 245:1-3,8.


Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O Gode Ande led du mig till sanningen och livet. Skriv i mitt hjärta vad av dig i Livets ord är skrivet. Styrkt av din kraft, led av din nåd, jag vill ditt kärleksfulla råd i ord och handling prisa. Amen!

" Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Vem vill inte alltid vara mätt och leva i överflöd? Tänk vad skönt det låter och vilken frihet som är förbunden med det. Att inte oroas för materiella behov och ha så mycket pengar att man kan unna sig det man vill. Men det finns ju en fara med det. Det är att uppfatta materiellt gott i denna världen som det enda viktiga. Det är att mättnad och överflöd får mig att glömma beroendet av Gud som ger mig allt jag behöver.
Att vara hungrig och lida brist. Det kan vara något gott som får mig att i nöden vända min blick mot Honom som är alla goda gåvors givare. Men det kan också fylla mig med oro och ångest.
Man räknar och räknar och försöker få ekonomin att gå ihop, man ängslas inför hur man skall kunna ta hand om de sina för vilkas försörjning man ansvarar. Fattigdom kan gör mig mycket materialistisk, det kan döda min tillit till Gud och hans vilja och förmåga att ha omsorg om mig.
Men med en trygg tro på bibelns Gud kan man hantera både överflödets och fattigdomens risker. Man låter sig inte bli fixerad vid jordiska ting och bekymmer hur rik eller fattig man än är. För man förstår att man inte är beroende av det jordiska utan av Honom som ger mig allt detta. Frimodigt kan man då tjäna Gud och sin nästa oavsett de yttre omständigheterna. Detta i trons visshet att Herren har omsorg om mig.
Lever man i en sådan tillitsfull gemenskap med Herren är man insatt i ett väldigt, evigt och oövervinneligt sammanhang: Allt förmår man i Honom som ger kraften. Och hur mycket eller lite jag än har här på jorden vet jag att ett himmelskt oändligt arv väntar mig i evigheten där Guds rike, som nu är osynligt, kommer att bli den synliga, oändligt glädjefulla och sköna verklighet jag går in i. Det får jag glädjas åt i stället för att behöva frukta för den dom som på Herrens återkomsts dag kommer att gå över en värld som vänt sig mot sin skapare och som vill vara ett ändamål i sig själv.

Vi skall nu se mer på denna sanning utifrån dagens evangelieläsning.

Först något om Guds syn på sin skapelse och dig!

Herren älskar sin skapade värld. Han föder himmelens fåglar och han ger ängens liljor dess praktfulla kläder.
Herrens generositet, hans vilja och förmåga att göra det han älskar gott och vackert ser vi en del av i hans skapade värld där vi får bo.
Kontrasten påminns vi om då vi betraktar någon steril planet utan liv som omger oss i vårt solsystem. I detta till synes oändliga, mörka, livsfarliga, iskalla universum finns det bara en planet vi känner där det organiska livets underbara gåva och gåta omger oss alla och ger oss alla liv.
Men denna sköna, livfyllda blå planet vittnar också om dödens närvaro. Gräset spirar och växer, för att efter en tid vissnar och dö. Jesus säger att det till sist ska kastas i ugnen där den förgängliga världen skall förgås.
Men vi människor är inte förgängliga på det sättet. När Jesus gör jämförelsen mellan fåglar och gräs å ena sidan och oss människor å den andra, erinrar han om att vi är evighetsvarelser. Vi människor är av ett annat slag än fåglarna och ängens liljor. Herren ser på oss på ett annat sätt än han ser på djur och växter. Du är mycket mera värd en de, säger han! Ditt liv tryggas inte bara av mat, av jordisk föda. Din kropp är mer än kläderna du bär, mer än något yttre som kommer att försvinna. Även din kropp har en framtid bortom döden.
Gud älskar sin skapelse, han förser oss här med de goda vi behöver, han ger skönhet vi kan glädja oss åt, men vi människor, men du, är så oändligt mycket mer värd i Guds ögon för du är en evighetsvarelse. Du är skapt att med din kropp och din själ leva i Guds eviga rike. Din bestämmelse är oändligt högra än att leva ett tidsbegränsat liv här på jorden.
Det är vi för att Han som är upphov till allt som finns och äger allt som finns och som därför är den ende som kan ge det som finns dess sanna, verkliga värde, säger så. Det bara genom att tro Guds ord som lär oss detta, som vi kan bejaka sanningen att det är Gud som ger oss vårt sanna oändliga värde.
Det förstår inte hedningarna. Inte ens vara dagars hedningar, icke-kristna humanister som talar vitt och brett som människans stora värde. För om vi grundar vårt värde i vad de säger, då är det ett litet, begränsat värde som bara gäller för de människor som erkänner detta. Det värdet som vi människor ger gäller inte i evighetens ljus för vi är inte Herrar över tid och evighet. Det är då ett värde som bara finns så länge dödliga människor tycker det är bra. Men det värde du av Gud tar emot i tro som människa skapad till Gud avbild det är absolut och evigt. Det placerar målet och meningen med ditt liv i Guds rike där du som i tro tar emot Guds ord en dag skall få skåda Herren själv.

Så skall vi se på hur den människas syn på sig själv och på tillvaron är, som tjänar Mammon.

Ordet mammon betyder ursprungligen det man är fäst vid i den meningen att man är eller menar sig vara beroende av det. Sedan har ordet kommit att betyda jordisk rikedom. Det är då inte ett negativt värdeladdat ord, utan en neutral benämning på detta livets goda, det som finns i denna världen och kan omräknas i pengar. Jesus kan uppmana oss att skaffa vänner med hjälp av mammon, så det behöver inte vara något negativ i Mästarens ögon heller.
Men i dagens evangelieläsning är mammon en avgud. Det blir mammon då människan lever i ett beroende förhållande till denna världens rikedom utan att tjäna tillvarons Herre. Det sker då något som är av denna världen bestämmer dina prioriteringar och det du tycker är verkligt viktig, då detta uppfyller dig med rädsla och oro som helt styr ditt tanke- och känsloliv. Den som har det så är slav under mammon.
Mammon kan ha många skepnader.
I våra dagar kan mammonsträlarna som Jesus talar om vara lätta att känna igen. Vi lever ju i en kultur som sänkt sig till att helt fästa sig vid det materiella, synliga goda. Gudstro och andlighet är något helt sekundärt. Enligt detta synsätt är sökandet efter Guds rike och hans rättfärdighet helt underordnat värden och rikedom som är knutna till denna världen. Men i grund och botten har hedendomen alltid varit sådan: Så var det då hedningarna dyrkade mammon på Jesu tid. Då tillbad man avgudar för att dessa skulle hjälpa en till ett gott jordeliv. Gav guden ingen god skörd var guden inget värd. Eller så hade guden blivit ens ovän som det gällde att blidka. Men avguden var inte ett mål i sig. Han var ett medel till att få fördelar i denna världen.
Eller så trodde man på filosofier som människor hittat på som skulle ge ett gott, harmoniskt liv, som sågs som botemedel mot rädsla och dåliga vanor och laster. Man var slav under mänskliga tankar som gav en inbillad frid som var skör och obeständig.
Genom sådan mammonsdyrkan nedvärderar människan sig.
Hon gör sig till slav under en dödsmärkt värld. Till slav under njutning och konsumtion. Till slav under mänsklig inbillning.
Du kanske ibland känna dig avundsjuk inför alla icke-kristna medmänniskor som är rikare än du, som verkar leva ett mer njutningsfullt, mer bekymmerslöst liv än du och som är hyggliga och trevliga och intelligenta. Men utan tro på Jesus är ett sådant så kallat rikt, behagligt liv, i grunden förnedring. De som ytterst är uppfyllda av frågor som vad skall vi äta, vad skall vi dricka, vad skall vi kläda oss med, de har helt missat målet och meningen med att det finns till. De lever under samma förgängelsens hopplöshet som djuren och växterna. Förblir de i detta sorts liv intill döden, går de till sist in i det djup, oändliga mörker och förtärande eld som väntar i den brinnande ugnen. Den ugn som en dag skall förtära den värld som varit förslavat under synd och död, och syndens och dödens upphovsman, nämligen djävulen.
Hoppet att få leva för alltid med Herren känner alltså inte hedningarna. De känner bara Herrens gåvor och inte dess givare. Att leva så, är att ställa sig under Gud dom över en älskad men fallen värld och vara slav under den.
Det finns bara en väg ut ur det slaveriet. Den består inte i att tänka djupsinniga filosofiska tankar, lära sig österländska fromhetsövningar eller göra välgärningar för medmänniskor.
Inget av detta kan inte ge mig del i Guds evighet. Det kan inte heller göra mitt liv längre. För min livs lott råder bara Herren över, han som ensam råder över liv och död.
Mammon kan inte påverka tidpunkten för min hädanfärd, för han är inte herre över liv och död. Lyckligtvis!

Det enda vägen ut ur förgängelsen, synden, dödens och djävulens slaveri, är att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Nu skall vi se vad det kan innebära.
Och det handlar om en enda sak: Att lita på Herren Guds makt och kärlek till oss. Han som föder himlens fåglar och kläder liljorna på ängen som skall vissna och dö, han har en oändlig omsorg om dig, du människa skapt till att leva med Gud för tid och evighet.
Att söka efter Guds rike och hans rättfärdighet handlar inte om att arbeta med sig själv så att förtränger sina bekymmer. Inte om att gå terapi för att blir en mer harmonisk, avslappnad människa. Det handlar om att i tro ta emot Guds gåvor som framförallt är syndaförlåtelse, evigt liv, vägledning beskydd och omsorg i Jesus Kristus. Varför är detta Guds främsta gåvor? Jo, för att de ger gemenskap med honom och det är till en sådan gemenskap han skapat oss. Och, som sagt, den och de gåvor som hör till de gemenskapen, de ger Guds oss i vår Herre och frälsare Jesus Kristus.
Det som hedningen eftersträvar, vad skall vi äta, vad skall vi dricka, vad skall vi kläda oss med, det är något denne ängsligt jagar efter. De oroas över att få det de känner man måste ha. Oron är ordet som hela tiden upprepas i dessa verser. Hedningen är inte säker på att få det; Har han det han söker är rädd för att förlora det. Har han det vill han ha mer, detta eftersom världslig rikedom aldrig ger frid. Då vill man ha mer för då tro man friden kommer.
Vår civilisations besatthet av ekonomisk tillväxt visar tydligt på detta. Är den hög rustar man sig oroligt för konjukturnedgången. Eller så jagar man efter att den skall bli ännu högre. Hela samhällslivet, hur stort överflödet än är, bygger på att tillväxten skall öka. Besattheten av detta är orons källa.
Mot detta står Jesu uppmaning att lita på Guds godhet, på hans makt och vilja att ge oss allt vi behöver.
Och det kan den troende bokstavligen se att Gud kan ge allt det vi behöver. Vi ser hur fåglarna får sin föda och ängens lilja sin vackra dräkt. Vi erinras om allt Gud försett oss med sedan vi blev till i vår mammas mage.  Men det viktigaste Gud vill ge, det är livet med honom i Guds rike och rättfärdigheten som hör honom till. Den gåvan kan göra fostret som aborterades i mammas mage oändligt rik och lycklig, ja salig i all evighet. Den gåvan, Guds rike och rättfärdighet, är fullt tillgängligt i denna förgängliga för den som vill ta emot det. Det finns i evangeliet. Det skall man inte jäkta och jaga oroligt efter för att ta emot. Det handlar bara om att se det och att lita på att det är sant när detta glada budskap kommer till oss. Att söka är att med sitt hjärta och sin tanke vilja ha Guds förlåtelse, hans rättfärdighet och hans eviga liv.
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt annat också tillfalla dig säger Gud. Detta allt annat är föda, kläder och mat över huvudet. Ibland kan det vara som för änkan i Sidon att vi har lite av detta. Bara lite olja i botten på krukan hade hon. Men krukan blev inte tom. Hon fick vad hon behövde, mirakulöst av Gud. Människor saknar ibland jordiska ting de verkligen behöver. Det kan vara en prövning för dem. Gud vill att de liksom änkan litar på Guds löften som hon fick göra genom Elia. Prövningen kan ta slut då Herren avhjälper bristen. Eller då Herren kallar hem den som lider nöd till sin evighet. Då, när man kommer hem i Guds rike, då får den människa som hårt prövats här på jorden ett överflöd av himmelskt gott, och alla tårar som prövningen orsakat de torkas bort och glöms bort.

Utöver jordiskt gott får vi mycket annat av Herren.
Vi människor behöver en moralisk kompass. Vi behöver veta vad som är rätt och fel. Vi behöver veta Guds sanna rättfärdighet. Idag håller tidigare kristna folk på att helt förlora sin moraliska kompass. Det som vår Skapare slår fast som sant och rätt menar många vara osant och fel. Det är ju något katastrofalt för dem själva och för alla i deras omgivning att vara så vilsna. Och du skall inte glömma att detta att söka efter Guds rättfärdighet, det är också en förmaning att leva som Gud vill. Vill du vara en sann kristen så ta alla Guds bud på allvar.
Ytterligare något vi människor får då vi söker Guds rike är gemenskapen med andra kristna, med Guds folk. Det är ju desto mer värdefullt när allt färre svenskar är kristna att de kristna som är kvar gläds över vänner i tron bland dem som tillhör andra folk. När världen upplöses och människosläktet splittras upp leder Herren oss till gemenskapen med andra kristna världen över.

Så får vi framför allt evighetshoppet.
Glädjen här i tiden kommer att kulminera i evigheten.
Vi behöver inte oroligt jaga jordisk lycka i vetskapen om att detta goda en dag skall glida oss ur händerna. Utan den stora glädjen och friden och vilan den väntar på oss framtiden.

Så till sist: Jesus säger: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Du svarar: Men det är ju det jag gör. För jag är för bunden vid materiella ting och det kristna evighetshoppet är så svagt; jag vill gärna ha inflytelserika människors beröm, jag oroas över faror och hot i min omgivning. Jesus svarar: Förstår du att denna kluvenhet som du nu bekänner är synd och förtjänar Guds vrede och dom? Du svarar ja, det bekänner jag. Jesus frågar: Tror du att jag har sonat den synden genom min offerdöd på Golgata kors! Du svarar, ja de tror jag. Jesus säger: Då har du sökt och fått ta emot Guds rike och rättfärdighet. För detta att söka Guds rike och rättfärdighet, det är att med tro ta till sig evangeliets sanning när man ställs inför den och får möjligheten att instämma i den i tro eller avvisa den i otro. Du som bekänner att evangeliet är lika sant som att Skaparen föder himmelens fåglar och klär ängens liljor, du är Guds barn för både tid och evighet fastän du är så splittrad mellan världens bekymmer och locktoner å ena sidan och himmelrikets krav och löften å den andra. För Jesus Kristus kom till värden för att sona alla synder. Inte minst din oförmåga att älska Gud av hela ditt hjärta, av hela sin själ, av all din kraft och allt ditt förstånd. Amen! .

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte må vara glömska hörare utan dagligen tillväxa i tro, hopp kärlek och tålamod intill änden, och så bli evigt saliga! Amen!

Bönsöndagen 2 årg Hmg 2016 Lund


Bönsöndagen, ”Bönen”, 2:a årgången, högmässogtj., 2016-05-01, Lund

Texter: Jes 55.6-7; 1 Joh 5:13-15; Luk 11:1-10

Psalmer: 238a; 10; 210; 248; 20; 209; 212.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, öppna med din Helige Ande våra hjärtan och sinnen för din nåd och din sanning så att vi rätt förstår ditt ord och tror på det. Amen.

Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn. Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om.

Bönen och tron på Jesus Guds son hänger i ihop. Vår tro på Jesus innebär att om vi ber honom om något efter hans vilja så bönhör han oss. Vet vi att han som är Gud hör allt och gör allt han vill. Vi vet i Jesus vår frälsare har frid med Gud. Då vet vi att vi har det vi ber om redan innan vi bett honom om det. För Gud som vi i Jesus hör samman med har reserverat det åt oss och själv verkat vår bön. Men hur är det med det som vi vill men som inte Jesus vill? För samtidigt som vi i tron på Jesus lever i Gud, vi är ju syndare som i vår begräsning ofta inte förstår vad som är bäst för oss och vad som vi bör be om. Det som skadar oss får vi inte då vi ber Gud om det. På samma sätt som vi som föräldrar inte ger våra barn det barnen vill ha om vi vet att det är skadligt för dem. Vi behöver därför inte vara oroliga och ängsliga om det är något vi önskar men osäkra på att Gud vill ge oss det. Det är bara att be frimodigt. Det är som med barnen därhemma. I hemmet med mor och far är barnen inte blyga och försagda. Där lever de i en verklighet som för dem verkar helt styras av föräldrarna som de litar på, är beroende av och som ofta ger med sig man ber om något tillräckligt länge. Om de nu inte vet att det som det barnet vill ha är farligt för det. Genom tron på Jesus är vi hemma hos Gud. Vi lever i Gud med honom som pappa som vi kan önska saker av hela tiden. Det är Jesus som är garanten för att Gud är vår pappa. Därför ber vi i Jesu namn. Utanför Jesus är vi utanför Guds familj.

Det innebär att för att be på ett gott sätt och kunna räkna med bönhörelse, gäller det att växa i tro på Jesus. Så att man får mer av Guds vishet, mer av tillit till Jesus och Guds löften och tillväxer i kunskap i Guds goda vilja. Till det Gud vill med våra liv är att vi ber till honom. Och vi behöver undervisning för att be rätt, för att förstå bönens rätta möjlighet. Från första början i vårt kristenliv har vi fått lära oss Herrens egen bön, Fader vår. I dagens läsning ur Lukasevangeliet kan vi läsa hur Jesus lärde sina lärjungar den bönen enligt följande ordalydelse.

Fader,

helgat blive ditt namn.

Komme ditt rike.

Ge oss var dag vårt bröd
för dagen.  

Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en
som står i skuld till oss.

Och för oss inte in i frestelse.

Även i Matteusevangeliet, i bergspredikan, återfinner vi bönen Fader vår i en längre version. I Lukasevangeliet kan man säga att det är en sammanfattning av Fader vår, ett koncentrat. Först med två böner om att Guds namn må bli helgat och att hans rike må komma. Därefter böner för oss själva, om att få dagligt bröd, om att få förlåtelse för synder och att Gud inte må låta oss komma under frestarens herravälde.

Vi skall nu gå igenom de olika bönerna i Fader vår som återges i Lukasevangeliet.

Far inleds bönen. Jesus talarmed sin pappa.

När Jesus inleder sin bön med ordet ”far”, ”pappa”, säger Jesus så mycket om sig själv. Han säger att han är Guds enfödde son, den andre personen i gudomen. Som sann Gud tillsammans med Fadern och Anden finns det inget avstånd för Jesus, Sonen, till Fadern och Anden. Det är så nära varandra. Därför säger Jesus ”pappa” då han talar med den Himmelske Fadern. Och Jesus säger indirekt till lärjungarna som skall be på detta sätt, att de har del i Jesu barnaskap hos sin far. Genom tron på Jesus hör vi Sonen till och då har också vi Gud som vår pappa, precis som Guds son Jesus. Och det är som sagt bara genom Jesus som vi är Guds barn. Utan tro på Jesus kan man inte be till Gud såsom ett Guds barn. Vår orenhet och ovärdighet inför den oändligt rene, helige Guden, det försvinner när vi är i Jesus och bara då vi är i Jesus. Lika nära Faderns hjärta som han är, får de som tror på Jesus vara. Men utan Jesus är vi mörkrets barn, i uppror mot Gud. Gud hör även mörkrets barns böner, för Gud hör allt.

Men de har sannerligen inget löfte om bönhörelse. Istället är bönen i någon annans namn än Jesu namn ett tecken på att man inte har den frid med Gud och den nåd hos Gud som bara Jesus kan ge. Ett tecken på att man lyder under mörkrets furste och förlitar sig på mörkrets makter i dess olika skepnader för att bli bönhörd. Därför skall du som vill vara trogen Bibelns Gud bara ha bönegemenskap med medkristna som delar din tro att Bibelns Jesus är den ende frälsaren. För det är bara den tron som gör att Gud är din pappa. Är den tron inte gemensam är bönen inte gemensam, man vänder sig inte till samme Herre.

Så ber vi att Guds namn må helgas! Att allt det Gud står för må äras och lovsjungas och förverkligas i hela tillvaron, inte minst i den sargade, trasiga värld där vi bor. Men vem skall förverkliga helgandet? Man har diskuterat om detta är en bön om att vi människor skall få verka för att Guds namn helgas. Eller om det är en bön om att Gud själv skall helga sitt eget namn. Svaret är att det är Gud själv som skall göra det. Guds namn skall helgas också i våra liv, men det är Gud själ som skall göra det. Vi får be att Gud skall göra allt för att allt han är och vill skall bli verklighet för alla och för oss. Vår bön är att får överlämna oss i Guds allmakt och tacksamt säga vårt ja till att Guds goda vila. Bönen är vår vila och vår tillit till vår gode, allsmäktige pappa som tar han om allt för oss!

Och så ber vi: ”Komme ditt rike!”

Den bönen är mer inriktad på framtiden, på Herrens dag. Den dag då hela tillvaron för Guds barn skall uppfyllas av Guds goda väsen, vilja och verk. Och som Martin Luther lär oss i Lilla katekesen. Det är en bön om att detta skall ske med och för oss. Och det är allt annat än självklart, att vi faktiskt önskar att Guds namn må helgas fullt ut i våra liv och att Herrens dag skall komma till oss. Vill du verkligen att Guds goda vilja skall komma in och bryta dina vanor som långt ifrån alltid motsvarar Guds vilja? Vill du släppa ditt själviska pysslande med dina favoritsysslor för att få träda in i det himmelska Jerusalem och bara lova Herren? Svaret är väl nej, inte helt. Vi är så djupt i synd fallna varelser att fastän vi i tron vet att Guds namn och rike är den högsta lyckan för oss så vill inte ta emot Guds rike helt och hållet nu. Det finns så mycket förvridet i våra hjärtan och tankar och begär att vi inte kan önska detta helhjärtat.

C. S Lewis beskriver i en av sina böcker hur en kristen liksom vill hålla Guds himmelrike ifrån sig fastän han vill in i det. Jag vill in i ditt rike Herre, men om en liten stund. ”Jag något viktigt jag håller på med här, så vänta lite som kommer. Men gå inte ifrån mig Herre, vara vänta lite! Synden i våra hjärtan gör vår bön halvhjärtad, vi vill liksom sköta utvalda delar av livet själv utan Gud. När Herren Jesus uppmanar sina lärjungarna att bulta och bulta på Guds hjärtas dörr för att han skall ge dem vad de vill ha är det en uppmaning till frimodighet i bönen och till bönekamp. Men det kan också finnas en rannsakande fråga: Vill du verkligen ha det som Gud, mannen i huset som var låst om natten, vill ge dig så att du bultar och bankar på hans hjärtas dörr. Och i den frågan ligger något ännu allvarligare. Att be i Jesu namn är att vara hemma hos Gud och dela hans rikes goda ting. Den som bultar på porten är utanför hemmet där det finns som han behöver. Skall du in i hemmet måste du veta vad du vill och bulta så att Herren till sist släpper in dig. Men han kommer att släppa in dig annars skulle han skämma ut sig och förneka att han är den gode Gud han i Bibeln säger att han är.

Det säger Jesus till lärjungarna, till oss, som Jesus säger är onda. Ändå får vi frimodigt, med full tillförsikt att be om allt gott Herren kan ge oss, så som vore vi goda. Så är det eftersom bönen i Jesu namn är en bön i syndernas förlåtelse. Vi lever av syndernas förlåtelse hela tiden, eftersom vi i tron är förenade med Jesus som sonat våra synder. Vi som är syndare får tillbe Gud i sanna, goda böner, fastän vår synd hindrar oss från att be dem så helhjärtat som vi borde. Många frimodiga böner vittnar om stor tillit till att Herre är så god som han säger att han är. Så låt oss be utan uppehåll som aposteln säger.

Ge oss var dag vårt bröd för dagen.

Ge oss det vi behöver för att kunna leva var dag. Gud har lovat att han skall ge oss detta. Vi vet att vi får det redan innan vi har bett om det. Vi här i denna sal kan ju konstatera att vi före vi ber redan har dagligt bröd. Martin Luther skriver i sin lilla katekes: ”Gud ger väl, utan att vi ber om det, dagligt bröd åt alla människor, också åt de onda. Men i denna bön ber vi om att kunna erkänna det som hans gåva och med tacksamhet ta emot vårt dagliga bröd!” Vi ber alltså om det goda vi vi behöver var dag, som vi vet att Gud ger och som vi redan har fått. Bönen är då vårt ja till att ta emot hans gåva, den är ett tecken på att vi känner Gud och är hans vänner. Men också en bön, naturligtvis, om att vårt jordeliv skall vara gott: Vi ber om mat och dryck, goda grannar, gott rykte och anseende, god styrelse av vårt land, och så vidare.
I detta begrepp dagligt bröd finns också det eviga livets bröd. För brödet ifråga är det vi behöver för att verkligen leva. Ibland har människor inte dagligt bröd här på jorden. Det som de behöver för att leva på jorden tas ifrån dem. Jag kan svälta ihjäl eller dö av ohälsa och i olyckor. Men för Guds barn gäller att Herren då ändå inte tar ifrån mig det viktigaste jag behöver. Nämligen livet med Gud, det jag behöver få för livet i Himmelriket. Vi kan inte existera om inte Gud låter oss finnas och ger oss det vi skall leva av. I och med att du finns och lever är ju denna bön hörd innan du ens har bett Gud om det. Du har oftast det du behöver för jordelivet. Annars kunde du ju inte be överhuvudtaget här på jorden. Och du har, om du ber denna bön i tro, allt du behöver för det eviga livet i himmelrike. För just därför att du ber så i tro vittnar det om att du har Guds Ande och därmed arvsrätt till det eviga livets bröd!

Så bönen Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Lukas skriver synder, hos Matteus läser vi skulder. Meningen är densamma. Anledningen till att det står synder och inte skulder i Lukasevangeliet kan vara att de grekisktalande Lukas skriver till hade lättare att förstå ordet synder. Syndaförlåtelsen är förutsättningen för att kunna leva med Gud, ta emot dagligt bröd som hans vänner, att vilja att hans namn helgas och med hopp och glädje se fram emot Herrens dag.
Förlåtelse människor emellan är också förutsättningen för mänskligt samliv. Hela tiden begår vi små fel i våra relationer och oftast förlåter vi varandra. Att vi människor kan leva ihop beror på att vi så ofta förlåter varandra.
Så är det och det får vi säga i denna bön. Den beskriver alltså hur förlåtelsen också må prägla Guds barns liv med Gud, att Gud må förlåta oss och också vår tillit till att han gör det. Gud förlåter oss I Jesu namn, för det är Jesu egen bön som vi ber då vi ber Fader vår.
Men bönen inskärper också att verkligen är kallade att förlåta vår nästa. Bönen säger indirekt att bitterhet och oförsonlighet stänger min relation till Gud, så som det stänger relationen till nästan. Bönen uttrycker min vilja att ha frid såsom med Gud också med mina medmänniskor.

Så den sista bönen: ”Och för oss inte in i frestelse.”
´
Dessa ord är kulmen på bönen. Kanske den mest angelägna bönen ur den bedjandes perspektiv. Det betyder: Må vi inte avfalla från tron. Må vi inte föras in under frestarens, djävulens, herravälde. I bergspredikan förstärks denna bön av orden: Utan frälsa ifrån ondo. Befrias oss från ondskan, eller ifrån den onde. Då kan man bli konfunderad och tänka: Aposteln Jakob skriver att Gud inte frestar någon. Och det tar Martin Luther fast på i sin förklaring just av den här bönen. Han skriver i Lilla katetesen: ”Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön att Gud skall beskydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar och förför oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster, och att vi när vi frestas, inte låter oss övervinnas utan kämpar för att vinna en slutlig seger.”

Lärda män har med rätta kallat bönen om att inte inledas i frestelse för en protologisk bön. En bön som står över logiken, det förnuftsmässiga. I Bibelns värld är det självklart att Gud råder över allt. Han råder även över djävulen. Djävulen kan inte fresta någon om inte Gud tillåter det. Djävulen kan inte få någon att avfalla från tron och gå evigt förlorad om inte Gud tillåter detta. Så stark är denna sanning att vi i Herres bön ber Gud om att inte inledas i frestelse. Inte för att Gud frestar någon, utan därför att Gud är Herre över frestelsens verklighet. Denna bön är därför också en bekännelse att Gud är starkare än djävulen. Den sista bönen är en bön om att bli bevarad i tron, att få övervinna djävulens frestelse, så att denna inte får det sista ordet. Bara Gud kan ge de krafterna. Bara Gud kan bevara oss i tron och föra oss in i sin himmel. Denna bön förstärks i Matteus med slutbönen: ”Utan fräls oss från ifrån ondo.” Det vill säga en bön om att vår himmelske Fader skall förlossa oss från allt ont och farligt både till kropp och själ och till sist, när vår stund kommer, ge oss en salig hädanfärd och av nåd ta oss från denna sorgedal till sig i himmelen.”


Fader vår är en bön och en bekännelse av vem Gud är och hur vårt förhållande till honom må vara.
Och det är en tacksam lovprisning av Herren Gud. Man ber om att Guds rikes verklighet skall komma och bekänner Guds rikes verklighet som det högsta goda som man över allt annat vill ha. Liksom att Gud verkligen har omsorg om oss och ger oss vårt dagliga bröd och det eviga livets bröd. Vi ber i tro att Gud må förlåta oss våra synder, att han redan gör det i Jesu namn som gör att vi kan kalla Gud för vår pappa. Och vi bekänner förlåtelsens nödvändighet för alla relationer. Så ber vi sist men inte minst om att inte frestas till avfall och föras in i den ondes makt, utan att bli bevarade i denna tro och i Guds gemenskap för både tid och evighet.
Låt oss därför ofta och tacksam be denna Herrens egen bön som han själv har lärt oss och som han har befallt oss att be! Amen!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen!