3:e sönd e tref 2 årg gtj 2016 Lund

Tredje sönd. e. tref.; ”Förlorad och återfunnen” 2 årg., hgmgdtj., 12/6-16 Lund.

Texter: Jes 65:1-2; 1 Pet 5:6-11; Luk 15:11-32

Psalmer: 4; (18); 245; 201:1.3.4; 231; 2:3-4.      241, 9

Predikan
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar. Jes 65:2.

Herren söker Israels folk fastän detta inte längre vill följa vägen Herren utstakat i sitt ord. Han liksom ställer sig mitt framför det där de vandrar i mörkret, så att de möter honom fastän det drar sig undan honom. Han säger till det: ’Här är jag, här är jag!’.
När man ser hur det tidigare kristna Sverige rör allt längre bort från sina fäders tro, konstaterar man att detta ofta är ett medvetet val. Folket vill inte längre tänka Guds tankar och följa Skriftens bud. Men ändå då påminns det igen och igen, på olika sätt, om evangeliet. Så sker det igen och igen att genomsekulariserade svenskar oväntat kommer till tro.
När man som kristen efter att ha lovat Herren och sig själv att inte återfalla i dåliga vanor, sker det ändå att kropp och själ efter ett tag drar iväg åt fel håll för att man vill inte följa Herrens väg. Kanske man då vill ge upp allt och bege sig bort från Herren. Men så hindras man. Det går helt enkelt inte. Man drivs till Guds ord och tar emot det i tro.
Allt detta beror på att våra hjärtan efter syndafallet är uppfyllda av mörker som driver oss bort från Guds rike. Men Herren vill och kan bryta mörkrets makt. Han vill och kan få oss att vända om till livets väg igen. Omvändelsen inleds med att man inser att man hamnat vilse. Herrens Ande planterar in sitt sökarljus i hjärtat som hjälper oss att tänka Guds tankar. Första ser man, eller anar, Guds goda vilja. Sedan märker man att man inte förmår följa Herrens väg. Då uppenbarar sig Herren själv för oss i evangeliet om Jesus Kristus. I Jesu gestalt står Gud där mitt på vår olycksväg och hejdar oss. Genom att få oss att överlämna vår synd och brist till honom, berätta om sitt försoningsverk och säga till oss: Min rättfärdighet är din rättfärdighet. De synder som du låter befläcka ditt liv, låt mig ta över dem. Jag har betalt konsekvenserna av dem en gång för alla på Golgata kors.
Så får man börja vandra mot Himmelriket igen. Inte av egen kraft och lydnad utan i tro på Jesus Kristi ord, omsluten av hans rättfärdighet, buren av hans kraft.
Vägen tillbaka till Gud är från början till slut Guds mirakulösa verk! Den börjar då Gud låter mig inse att jag hamnat vilse. Den för mig till målet när jag i Gud ser Guds nåd och kärlek till alla människor i Jesus och tror.
Om detta handlar söndagens evangelium. Det berättar hur en god fader gör allt för att hans två söner, som på olika sätt brutit med honom, skall återträda gemenskap med honom. Han vill försonas med dem och låta dem vara med honom i hans hus, där allt hans är deras, och allt deras är hans.
Det är själva kärnan i kristendomen som också får blir rubrik till denna predikan:
Att vara återfunnen av Gud är att få leva för evigt med Gud i Hans rike av nåd allena.

Vi säger för det första: De båda sönerna bröt med Fadern och med Himmelen genom att leva för sig själva och se Guds gåvor som medel för egoistisk lycka.

Den yngre brodern omvandlar arvslotten, den i det närmast heliga familjeegendomen, i reda pengar. Att begära att få ut arvet medan fadern lever är detsamma som att säga att för mig är du död pappa, fastän du lever. Så lämnar sonen fader och förbrukar själv detta livets goda genom ett utsvävande liv i ett främmande land. Guds goda gåvor bryter han liksom ut ur Guds rikes sfär och använder själv på ett oansvarigt sätt, utan kontakt med den gode givaren!
Till sist leder detta till katastrofal olycka. För när han blivit utfattig kommer en hungersnöd över landet. Då ser han hur ensam och utsatt han är. Han värderas mindre än svinen i det främmande landet. Det är ingen som bryr sig om honom när han inget äger och inget kan bidra med. 
Ett kännetecken på existensen utanför Guds rike att man förr eller senare blir ensam och utfattig.
Man upptäcker sig vara ur stånd att skaffa sig livets goda som man behöver för att överleva.
Så länge du är frisk, har din försörjning och släktingar och vänner nära dig, går det oftast bra. Men när denna jordiska välsignelse rycks undan hamnar du i utsatthet och fara. Och en dag kan ingen hjälpa dig längre. Alla människor kommer att bli ensamma och utelämnade till att gå under i en stund av yttersta nöd. Den stund då det skall uppenbaras att livet på jorden och alla dess gåvor var ett lån av Livets upphovsman. Den stunden heter dödsögonblicket. Frågan är om du vill möta döden själv eller i gemenskap med honom som har övervunnit döden, vår frälsare och Herre Jesus Kristus? Han som har burit straffet för vårt dödsmärkta, bristfulla liv i vårt ställe. Detta för att vi, dödliga syndare, skall få förbli med Livets rättfärdige upphovsman då vårt jordelivet är slut. Detta för att vi inte då skall gå under tillsammans med djävulen och hans demoner som dragit oss in i att missbruka det liv Guds givit oss genom att inte klara av att leva som Gud vill.
Denna insikt är grundläggande då man blir återfunnen av Gud. Insikten om att vi människor är skapade av Gud för att leva med honom i all evighet.
Och också att om vi lämnar jordenlivet utan att vara försonade med Gud, så kommer vi att drabbas av de eviga straff som väntar allt och alla som revolterar mot rättfärdighetens Herren Gud.

Den äldste sonen sliter och släpar på Faderns egendom. Det sägs inget om att han skulle haft problem i relationen till fadern innan hans bror kom hem. Men mellan raderna står det. Att den yngste sonen begär att arvet skall utskiftas medan fadern lever, är som sagt lika med att sonen säger: För mig är du död, pappa. Och arvet utskiftas mellan bägge sönerna. Den äldste protesterar inte. Han är delaktig i den yngre sonens revolt!
Mången kristen kan leva sitt i yttre mening fromma liv utan att utomstående eller ens man själv ser att något i gudsrelationen som inte stämmer. Det uppdagas först då något speciellt inträffar. I liknelsen blir den yngre broderns återvändande till hemmet en avgörande händelse som ställer den äldre broderns orätta uppsåt och tankar i tydlig dager. Denne blir förargad och vill inte gå in i festsalen då han hör hur väl hans bror blivit välkomnad av deras gemensamme far. Den äldre broderns beteende är en stor förolämpning mot Fadern.
För han skulle som äldste son sitta vid Faderns sida vid festbordet.
Då Fadern försöker övertala honom att komma in, svarar han att han alltid slavat för sin Far. Han har alltså inte sett sig som en son i huset utan som en slav. För honom är Fadern och han själv främlingar för varandra. Han har varit i främmande land fastän han vistats hemma. För han har inte känt fadern som sin far utan som en chef, ja slavägare. Han hade ju också deltagit i dödförklaringen av fadern genom att vara med om att skifta arvet. Fadern är inte ens hans vän. Han säger att han hade varit glad om han fått en killing att dela tillsammans med sina vänner. Inte dela med Fadern och brodern.
Den äldste sonens attityd återspeglar en förfelad syn på gudsrelationen, där denna byggs på människans lydnad och inte på Guds oförtjänta kärlek till oss.
Den djupa relationen där man lär känna Guds godhet är då inte viktig. Än mindre kärleken till sina syskon i Guds folk. Den äldre brodern verkar inte alls ha några varma känslor för sin bror. Han kallar honom: ”Han där”. ”När han där kommit hem”, säger han. Han erkänner att denne är Faderns son men kallar honom inte ”min bror”. Han känner ingen broderlig kärlek. Han tänker inte Guds tankar. Han gläds inte över faderns generositet mot sin bror. Han ser egendomens goda som en begränsad pott av lycka som det gäller att förtjäna i konkurrens med andra. Han bror vann på ett ytterst orättvist sätt. Han hade inte förtjänat någon gödkalv!
En sådan egoistisk attityd avslöjas ofta när man ser hur Gud gör något gott för en annan människa samtidigt som man själv, utan orsak, menar sig inte ha nog. Man gläds då inte med medmänniskan som får Guds goda gåvor. Man blir avundsjuk och anser sig orättvist behandlad. Ett mått på hur du har det ställt med Gud kan vara din förmåga att glädja dig då din nästa på olika sätt välsignas av Gud.
Det är verkligen en rannsakande fråga som avslöjar hur egoistiska vi i djupet av vårt hjärta är. Andras glädje, lycka och framgång betyder så lite för oss i förhållande till allt vårt eget. Och det värsta är att då vi ser hur Gud välsignar en annan människa, att vi då anser oss orättvist behandlade fastän vi egentligen har allt vi behöver.

Vidare: Gud Fader vill göra sina söner rika genom att av nåd låta dem glädjas över att vara hans barn som tillsammans delar Himmelrikets alla välsignelser. 

Fadern, Gud, låter dig lämna honom om du vill det. Inte den minsta protest från Faderns sida läser vi om, då yngste sonen begär att få arvet skiftat. Så är det! Vi har en nästan kuslig frihet att kunna bryta med Gud och göra oss till främlingar inför honom. Botemedlet mot att göra det heter Gudsfruktan. Fruktan att dras bort från Guds gemenskap. Man är då så angelägen att ha det rätt ställt med Gud att världsligt habegär väger mindre än viljan att hålla sig till Gud. Med Gudsfruktan blir man fri från att oroa sig över andras åsikter och medmänniskors makt att påverka mitt liv på olika sätt. Det viktiga är att ha det rätt ställt med Gud! Har jag en god relation med livets Upphovsman kan den skapade världen kan ju inget ont drabba mig. Vad folk tycker bryr jag mig mindre om. Sann gudsfruktan visar sig inte i att man menar sig leva rättskaffens. För det kan man inte. Den äldste sonen sade i och för sig att han aldrig ha överträtt faderns bud. Men det är inte något som fadern bejakar. Det är något som får stå för den äldste brodern. Det viktiga för Fadern är att brodern är hos honom och delar allt med honom, inte att han lever perfekt.
Det är precis som hemma hos en barnfamilj. Man vill ha barnen nära sig, inte för att de alltid lyder och är lätta och ha, utan för att det är mina barn som jag älskar och vill skydda, fostar och sörja för!
Gudsfruktan och insikt om mina brister och min oförmåga att leva som Gud vill, mynnar ut i att jag söker Herrens nåd och förlåtelse!
Sann gudsfruktan visas också i att man i botfärdighet och frälsningslängtan söker Gud där han lovat möta oss med sin nåd, förlåtelse och vägledning. I Ordet och i sakramenten. Den yngste sonens syndabekännelse är viktig. Den upprepas två gånger. Syndabekännelsen återger sonens syn på sig själv och ger orsaken till varför han vänder hem.
Men han hinner inte hem innan Fadern kommer honom till mötes. Han ser honom långt borta och springer emot honom.
Sonen har vänt om, han har vänt hem och då kan Fadern förlåta honom och ge honom allt gott.
Vad var det som fick honom att vända hem? Jo, minnet av Faderns kärlek och godhet. Man hade ju det mycket bättre där, till och med om man var daglönare på gården. Omvändelsen börjar med insikten om att Gud är god och vill ta emot mig. Det är Guds godhet till mig jag möter i Ordet och sakramenten.
Ordet och sakramenten, de skall vi inte se som vattenkällor som ligger där de ligger och inte flyttar på sig. Ordet och sakramenten är Jesus Kristus själv som kommer till oss. Det är Jesus Kristus som kommit till jorden för att lida, dö och uppstå för att bli Herren över allt som är. Herren som en dag skall komma tillbaka hit för att låta sina vänner ta plats i det himmelska Jerusalem. Vi låter Herren komma oss till mötes då Anden får oss att besinna vårt behov av det Gud i Jesus ger oss i Ordet och sakramenten. Vi låter Herren komma till oss när vi uppsöker de mötesplatser där han lovat att vi skall finnas av honom. Vi låter Herren komma till oss när vi ber till honom i tro på att de löften som möter oss i ordet och sakramenten är sanna!
Gud önskar inget högre än att få syndare att vända om och för in dem i hans gemenskap.

När Fadern ser den yngste sonen närma sig egendomen springer denne orientaliske jordägare sonen till mötes. Han förödmjukar sig inför alla. För män av rang sprang inte på den tiden. Då blottade de sina ben vilket inte gick an. Men Fadern låter sig förödmjukas för att vinna sonen tillbaka till sig.
När den äldste sonen står utanför festsalen och surar, är detta en skymf mot Fadern. Då Fadern går och försöker tala honom tillrätta, är det ytterligare ett exempel på hur han offrar sin värdighet för att få en revolterande son att vända om.
Då vi, efter att ha varit borta från Gud, vänder vår blick tillbaka till honom, är Gud redan där alldeles inpå oss. Han vill på alla sätt och vis få in oss i sin gemenskap igen. När du säger ”jag har funnit min Gud”, har han redan återfunnit dig. Gud själv offrade hela sin värdighet och blev människa för att med sitt lidande och sin död föra syndare som dig in i sitt rike. När du hör den sanninge är det Gud som kommer till dig för att rädda dig! Räddningen fullbordas för dig när du tror på de orden och inte avvisar Gud!
Att du tagit plats i Hans rike visar sig i att du gläds åt att vara Hans barn. Huvudsaken i liknelsen inte är en egendom som skall skötas eller pengar som skall förvaltas. Det viktigaste är att sönerna är söner till en far och att de tre är tillsammans i fadernshemmet där de delar hela härligheten. Det mest grundläggande i Gudsrelationen är inte gott tjänande eller Guds goda gåvor.
Det viktiga är att vara Guds barn.
Att rätt söka Gud är först och främst för att jag vill ha Guds gemenskap, inte för att få bruka allt gott han kan ge mig!
Det är återigen som med en barnfamilj! Barnen kan då de blivit vuxna säga. Vi hade allt vi behövde på fosterhemmet, men vi var ändå ledsna för vi saknade mamma och pappa. Och omvänt. Det var en jobbig period i livet. Vi saknade allt. Men mamma och pappa var hos oss och tog hand om oss, det var det viktigaste!
Livet i hemmet med fadern skall vara en god varm gemenskap där sönerna och fadern lever i total tillit till varandra. Det är en familjegemenskap där alla delar allt med alla. Det markeras i liknelsen av att den yngste sonen får Faderns ring, Faderns sigill. Med det disponerar han över egendomen. Och till den äldste sonen säger Fadern: Du är alltid hos mig och allt mitt är ditt.

Den yngste sonen i liknelsen hamnar i festsalen bredvid sin Far då han tackat ja till Faderns nåd, förlåtelse och inbjudan att leva hos Honom som Hans son. Frågan som inte får sitt svar är om den äldste sonen i liknelsen till sist också går in i Faderns festsal. Det är inte självklart att det blir så. Som sagt; Vi har en kuslig frihet att säga nej till Gud och dra oss undan hans gemenskap. Så länge vi njuter av Guds gåvor här på jorden kan det ske utan att det ser ut att drabba oss så mycket.
Men skulle vi dö i ett tillstånd där vi är främlingar inför Gud är det en katastrof!
Låt oss be att Gud med sin Ande ger oss en äkta kristen tro. En tro där det enda viktiga får vara att ta emot Guds nåd i Jesus Kristus och så leva som den Himmelske Faderns barn för tid och evighet. En tro där vi litar på att Gud är God och älskar oss genom att komma oss till mötes i Jesus Kristus! Ja, låt oss be om att Gud med sin Ande i tro låter oss se Guds nåd och godhet i Bibelns ord och lita på att de är sanna.
Då, när vi tänker så, skall vi veta att Vår himmelske Fader redan är oss alldeles nära och omsluter oss med sina fadersarmar. För då är våra tankar Guds goda tankar som vill oss människor så mycket gott att det övergår vårt förstånd!  
Amen!


Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden. Genom samme din Son Jesus Kristus vår Herre. Amen!

12 e tref "Friheten i Kristus", 2 årg, Högmässa, 2013-08-18


Texter: Jes 48:20-21; Gal 4:31-5:6.13-14;
 
Psalmer: 39; (697:6); 541; 407; 568 375:1-3; 578.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!
”Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.”
Aposteln Paulus brev till de kristna i provinsen Galatien, kapitel 6, verserna 13 och 14.
Vi tänker ofta på frihet som något som gör att vi kan leva som vi känner för det. Egentid, släppa loss, sluta ta så många hänsyn.
Här påminner oss aposteln om att den kristna friheten är en frihet att tjäna, en frihet att få leva såsom Gud vill att vi skall leva, att leva som Guds son Jesus, att utge oss för andra.
Detta skall ske i kärlek. Vi tänker ofta på kärlek som något som fyller oss med angenäma känslor, lidelser, ömhet, tillgivenhet, uppvaktning.

Så kan kärlek ta sig uttryck.
Men i Galaterbrevet pekar ordet kärlek på Gud som är kärleken själv. Guds kärlek uppenbarar sig i Bibelns skildring av Guds handlande engagemang för oss människor, i hans heliga bud, i hans vilja att förlåta, i Jesu försoningsgärning som öppnar portarna till himmelriket.
Både kallelsen till tjänande och till kärlek är alltså något som handlar om att göra Guds vilja, att ta till mig hans ord, att få vara med om att föra min nästa till Gud.

Dessutom: i Galaterbrevet, som i så många skrifter i Nya testamentet, gäller dessa uppmaningar hur vi skall förhålla oss i den kristna församlingen: I den gemenskap där vi möter Gud, och tillsammans med andra medkristna får friheten att tjäna i kärlek efter som vi i församlingen förenas med Gud.

Församlingsengagemang låter som något lagiskt. Att göra insatser för Guds rike bland mina medkristna, att ägna tid, känslor och resurser åt dem, de kan vi betrakta som en fritidssyssla som kommer långt ner på prioriteringslistan.
Ändå här det ju genom Guds församling som det högsta goda och det fullständigt sanna och rätta får komma oss människor till del. Det är här där vi samlas kring Ordet och sakramenten som vi ges möjlighet att tjäna Gud och vår nästa i kärlek.
Ja, det är här vi får del av det som vi kallar Guds salighet. Det är därför att Herren tar i anspråk bröder och systrar i tron i kristna församlingar, som Ordet kan förkunnas och sakramenten kan förvaltas så att vi människor kan förenas med kärlekens Gud!

Så har vi att lägga fram inför Herrens altare vår synd, skuld och brist när det gäller att förvalta vår frihet rätt i Kristi kyrka och Guds församling.
Att detta tjänande får ta för lite tid.
Att detta tjänande kan upplevas som en plikt jag gör av tvång utan glädje.
Att jag förväntar mig mycket av andra i församlingen men inte ger så mycket av mig själv som jag har möjlighet att göra.

Låt oss nu bekänna vår oförmåga att på ett fullgott sätt bruka friheten till att tjäna varandra i kärlek.
Låt oss betänka att mötet med Herren i hans heliga nattvard innebär att vi får ta emot hans tjänande kärlek gentemot oss som fick sin höjdpunkt när han lät sig bindas av vår synd. Detta för att vi befria oss från syndens och dödens slaveri.
Låt oss på nytt ta emot denna frihet att tjäna i kärlek genom att tro att detta evangelium är sant, genom att tro att brödet och vinet är Jesu kropp och blod som ger oss syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Låt oss be och bekänna.

 
Predikan, 12 e tref, 2:a årg, hm 2013-08-18, Lund.
Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt Ord är Sanning! Amen!

Drag ut från Babel, fly Kaldéerna! Förkunna denna med fröjderop, låt det bli känt, för ut det till jordens ände, säg: ”Herren har återlöst sin tjänare Jakob.”
Profeten Jesajas bok, kapitel 48, vers 20.

Varför skulle det vara en så stor sak att hela världen skulle få veta att Isrealiterna fått återvända hem efter tvångsdeportationen i Babylon? Israels folk själv hade ju inte genom någon krigisk eller diplomatisk triumf gjort befrielsen möjlig. Och inte hade det varit så illa i Babylon heller. Tvärtom hade man haft det ganska bra i materiellt avseende och dessutom åtnjutit personlig frihet, anseende och uppskattning. De hade inte alls varit slavar där som de var i Egypten.

För det första var det just detta att Israels folk själva varit oförmögna att åstadkomma denna befrielse som var det stora som profeten Jesaja förkunnar: Herrens nåd och styrka gjorde detta möjligt, inget annat.
Det stora som skulle förkunnas för hela världen var Guds godhet och kraft, hans trohet mot sina löften och hans förmåga att infria dem. Befrielsen var något som Gud skulle ha äran för; det var Israels folks kallelse att inför hela världen på peka på hur nådig och mäktig deras Gud, ja hela tillvarons Gud var och är.

För det andra: Vistelsen i Babylon förhindrade folket att tjäna Gud. Herren har återlöst sin tjänare Jakob. Hela Israels folk var som en enda person Herrens son och tjänare i världen. Man kunde inte tjäna Gud i Babylon dels eftersom man inte kunde förvalta Babylon enligt Gamla testamentets bud.
Man kunde inte heller hålla tempelgudstjänsten igång när man inte hade något Tempel. Därmed kunde man inte heller genom denna gudstjänst förkunna den slutgiltiga frälsningen som skulle komma. Man kunde inte förbereda sig på Messias, den store återlösarens ankomst, för Messias skulle utföra frälsningen i den Jerusalem och inte i Babel.

Alltså: Först när man var åter i det utlovade landet och byggt upp Jerusalems tempel kunde man tjäna Herren enligt Skriftens bud. Först när detta hade skett man var fria att som Guds tjänare genom följa Guds vilja. En vilja som ytterst syftade till att återlösa hela världen dess folk.
Därför skulle det ropas fröjderop som alla skulle höra, när det stora skedde att Herren återlöst sin tjänare Jakob och befriat sitt folk från fångenskapen i Babel!

Nu skall vi se lite mer på vad denna frihet i Herren som Guds barn äger sedan dess att Guds Messias Jesus Kristus utfört frälsningsverket i Jerusalem. Vad innebär det att sanningen har gjort Guds och Kristi församling fria? Vad menar Jesus när han säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen och sanningen skall göra er fria.”

Vi börjar bakifrån. Friheten, vad är det? Vi kan ju mena, som vi sade i skriftetalet, friheten att göra det vi själva känner för. Åka ut över det öppna landskapet vart det faller mig in med min Harly Davidson-motorcykel, om man har en sådan. Slippa vara i det fängelse som äktenskap och familj innebär, lämna fru och barn och bli ung på nytt oh roa mig som när jag var student.

Men denna frihet kan också handla om att göra gott som man själv uppfattar saken. Inte vara bunden av hämmande patriarkala och konservativa strukturer utan vara en fri att förändra samhället och världen i enlighet med mina revolutionära ideal. Eller vara fri från min egen begränsning och dåliga egenskaper kunna vara en bättre människa, till stor glädje för andra.
Men alla dessa exempel på vad frihet är, har inget att göra med friheten som Jesus och Bibeln talar om.
Detta därför att friheten i dessa exempel har alla människan som utgångspunkt:
Det vi människor skulle vilja göra om vi inte upplevt oss hämmade och begränsade på olika sätt.
I Bibeln och i Jesu undervisning har man Gud som utgångspunkt. Gud finns; Han reagerar på det vi människor gör, han bestämmer över vårt eviga livsöde. Här handlar då friheten för den syndiga människan om en befrielse undan Guds vrede och dom. Det gäller att få det rätt ställt med Gud. Det är utgångspunkten. Att vara fri är då detsamma som att vara rättfärdig, att leve i enlighet med Guds rättsordning så att jag inte är skyldig då Gud skall döma mig!

Varför drabbas man av Guds dom?, Tillhör man andra gudar eller makter eller obibliska värdesystem genom att följa dem, står man under Guds dom. Då vill man lyda under någon annan än Honom som är Skaparen och Herren över allt som finns.  Då syndar man, och då hamnar man under Herrens vrede över synden. Det gäller det att befrias från detta genom att få ett sant förhållande till Bibelns Gud. Biblisk sann frihet är att leva som skaparen vill att vi skall leva, i gemenskap med honom, att tjäna hans lag och bud.
Det Gamla förbundets frihet, alltså att vara Guds barn, befriad från vreden och domen, handlade mycket om försoning och förlåtelse. Detta eftersom verkligheten ju var den, att Guds folk alltid syndade.
Man misslyckades hela tiden att leva enligt Guds rättsordning av egen kraft. Friheten, livet med Gud, gavs genom försoningsoffer där Gud skänkte försoning och förlåtelse.
Det skedde genom den offergudstjänst som pekade fram mot den dag då Guds Messias skulle frälsa sitt folk från synden. Offergudstjänsten vittnade om att Gud var en nådig Gud som gav förlåtelse och frihet åt den som litade på att djuret som offrades sonade synden och skulden eftersom Gud lät offret ha den innebörden i väntan på det slutgiltiga försoningsoffret.
Gud var den som gav friheten från vreden och synden och gemenskapen med honom.
Gud hade i forna tider befriat sitt folk genom att låta det lämna slaveriet i Egypten. Han hade befriat sitt folk genom att låta det återvända från fångenskapen i Babylon, Och han skulle enligt Gamla testamentets löften befria sitt folk genom att Hans Messias och lidande tjänare skulle offra sig för att folket skulle få leva; Guds lidande tjänare skull med sitt liv betala för folkets synder.
Friheten var alltså alltid något som Gud gav ensam genom sin makt och godhet. När Israels folk ville få frihet på annat sätt, till exempel genom politiska allianser och krig som de själva tog initiativ till mot Guds vilja, ledde detta alltid till nederlag och ofrihet.

Friheten ges fortfarande bara av Gud. Den kan vi fortfarande inte skaffa oss själva. Vill göra det genom att med egna bedrifter följa buden, så hamnar vi i ofrihet. Detta eftersom vi inte kan följa buden av egen kraft, Buden och lagen är en herre som vi inte kan tillfredsställa. Faller vi ur nåden genom att vilja förtjäna livet i Guds rike är vi hopplöst förlorade eftersom vi inte kan följa lagens alla bud. Lagen är en herre som aldrig blir nöjd med oss.

Nya testamentet vittnar om att Jesus uppfyllde löftet om befrielse. Jesus är frälsaren som gör sitt folk verkligt fritt. Han är den som återupprättar den eviga vänskapen och gemenskapen, mellan Gud och människa, ja den som göra Israels folk till Guds barn genom att försona dess synd och skuld.
Det handlar då inte att bli barn i köttslig mening, att genetiskt tillhöra Gamla förbundets folk; att man var ättling till Abraham och Mose, som judarna som Jesus talar med tänkte sig. Utan genom att man var Abrahams och Moses andliga barn, att man hade samma tro som dem, att man litade på Ordet och löftena som Gud givit Israels folk.

Friheten har här två gränser som inte får överskridas. Man får inte använda den till att skada sig själv och sin nästa; Frihetens lag som är Guds bud bjuder att vi skall leva på ett sätt som är till välsignelse för mig själv och andra människor.
När man nu fått denna frihet var det för att leva som Gud vill att man skall leva. Abrahams tro innebar att man sa ja till Guds bud även om man inte lyckades följa dem. Budet är sant, rätt och gott.
De judar som Jesus talar med de vittnar om att de är ofria eftersom de vill döda Jesus som skulle ge dem denna frihet, De vill skada sig själv, Jesus och alla andra människor genom sitt hat mot Jesus och sin vägran att tro honom. Att man är fri visar sig tvärtom i att man älskar Jesus och att man förblir i hans ord.

Så till begreppet ”sanning.”
Ordet betyder i Bibeln ”fast”, ”säker”, ”tillförlitlig”. Det är verkligheten själv såsom tillvaron i själva verket är. Motsatsen är osäker, flyktig, tomhet och i synnerhet lögn och falskhet.
Sanningen urgrund är ju han som är tillvarons orsak och Herre, nämligen Gud. Det är ju Herren Gud som bestämmer våra livsvillkor.

I våra dagar kan man tala om vad som är sant för mig och vad som är sant för dig, och mena att sanningen som vi lever i formas av våra egna tolkningar. Som när man i TV-program talar om Sven-Otto Litorins sanning, Kjell-Olof Felds sanning eller Ulf Adelsohns sanning.
Detta inget med Bibelns undervisning att göra.
Det är som med friheten i Bibeln. Den utgår inte från människan utan från Gud.
Sanningen kommer från Gud som är verklighetens urgrund och källa.
Sanningen är förbunden med nåd, trofasthet och rättfärdighet eftersom Gud är nådig, trofast och rättfärdig. 
Sanningen är också kärleken, Guds kärlek, eftersom Gud är kärleken. Gud är nåd, han är trofasthet, rättfärdighet och kärlek. Sanningen är allt detta.
Gud har uppenbarat sin sanning.
Han har visat vem han är.
Sanningen finns i Gamla testamentets vittnesbörd, i buden och i offergudstjänsten. Den finns i den bibliska historien, som berättar hur Gud handlar med sitt folk. Här är sanningen ett skrivet ord, ett budskap.
Så berättar Bibeln också att sanningen tog kroppslig gestalt. Ordet blev människa i Jesus Kristus. I hans person, i allt han gör, tänker säger och genomgår, finns Gud och sanningen förkroppsligad.
Och i Jesus död och uppståndelse blir allting synligt som är sanning och som sanningen är förbunden med. Nåd, trofasthet, rättfärdighet och kärlek. Där blir det en synlig verklighet att sanningen, Gud själv, är Jesus Kristus som befriar oss från synd och skuld och ger människor barnaskap hos Gud! Jesus är sanningen skall göra oss fria.
Ja, Jesus har gjort oss fria!

En människa som lever i sanningen tror på detta, på dessa Jesus ord. Hon lever i den verkligheten.
Och att den tron på Jesus är äkta visar sig ju i att man vill leva som Jesus och Gud kallar oss människor att leva i sitt ord. Det visar sig i att vårt förhållande med Gud innebär att vi bejakar verkligheten att vi är frälsta av nåd allena, genom tron på Jesus Kristus och det han gjort för oss.
Vår relation med Gud skall vara uppfylld av uppriktig, djup tacksamhet över vad han gjort för oss syndare och inte bestå i skenhelighet och hyckleri.
Guds sanning förkroppsligas i Jesus Kristus, den uppenbaras i Guds ord och sakrament, Ordet och sakramenten utskiftas i Guds församling. Vi har som kristna kallelsen att hålla oss till sanningen. Dels genom att delta i ett gudstjänstliv som är sanningsenligt. Dels genom att själva leva i ett sant förhållande till Herren. Då är vi fria från domen. Då är vi fria från djävulens, syndens och dödens makt. Man kan inte vara fri i Bibelns mening utan att leva i sanningens ord, utan att leva i en sant kristen församling.

Så skall vi se på tre sidor av vad detta betyder för våra liv:

För det första: vill du som är kristen bli påmind om att du äger denna frihet, så vänd dig mot Jesus och mot Bibelns undervisning.
Tänk på ditt dop när du togs upp i Guds gemenskap genom att befrielsen från dom, synd, död och djävul då blev verklighet just för dig.
Hur ofri du än kan känna dig på grund av dina egna tillkortakommanden. Hur bunden du än kan känna dig av din egen oförmåga, så hör du Gud till, genom dopet och tron.
Hur förhindrad av andra människor du än kan vara att leva ett riktigt liv, hur mycket kan än kör med dig på jobbet eller i umgängeskretsen, så har du genom tron på Jesus den djupa fulla friheten. Han är din Herre och det är bara en tidsfråga innan du kommer att få skall få vara med honom för evigt i hans eviga frihetsrike. Du kan vara hur ofri och förslavad och missbrukade som helst här på jorden: Tror du på Jesus är du fri och du skall ärva frihetens himmelska rike.

För det andra:
Du lever i en värld där det finns så många möjligheter att hamna i ofrihet, att lyda under andra makter och bud än Guds makt och bud.
Folk och du själv ställer sådana krav på dig som kan vara rätta men som du inte orkar följa. Andras och egna förväntningar kväver och krossar dig.  Gå då till Herren och se vad han förväntar sig av dig. Han kräver inte att du går in i en livsförning som skadar dig. Han vill att du undviker sådana villovägar.
Du kan bryta upp mot orimliga skadliga krav från människor med Guds hjälp, på hans ord och med ett gott samvete.
Det kan också vara så den frihet Gud kallar dig till, att du skall tjäna Honom och din nästa; Genom att ta ansvar för din församling och din kyrkogång, och genom att leva kristet, att det känns som ett tvång.
Tänk att slippa ge av sin tid och sina pengar till kyrkan, vad skulle jag inte kunna göra för roligt i stället? Varför skall jag komplicera livet för mig genom att hålla mig till en kristen etik när det ställer till det för mig på olika sätt. Tänk att bara få leva som jag vill själv så länge detta jordelivet varar, vad skönt det skulle vara! Ja, kanske har jag slösat bort mitt liv just eftersom jag avstått från så mycket roligt genom att ha levt som kristen så många år!
Det första jag skall veta är att jag ställer mig under Guds vrede och dom när jag slutar vilja lyda frihetens bibliska lag att tjäna Gud och min nästa med kärlek. Jag hamnar då i strid med skaparen själv. Jag tjänar satan då, han som vill upplösa hela tillvaron. Det är ett steg rakt ut i avgrunden att bryta upp från trons liv.

Och vill jag få ett andra skäl som kan få mig att avhålla mig från detta är, att det är ovärdigt att leva utan lag för sig själv bara.
Det är ensamt.
Det skadar för andra, till exempel när man utan verklig orsak bryter upp från ett äktenskap. När man inte tar ansvar för nära och kära som behöver ens hjälp på gamla dar för att man vill leva livets glada dagar.
Det kanske värsta exemplet är när man direkt eller indirekt medverkar till att döda foster, en liten människa i moderlivet, bara för att det lilla livet hindrar mig i det jag vill göra just nu i jordelivet.

Den sista saken vi skall lyfta fram är att när friheten rike, Guds rike, fullkomnas en dag, då är det ett rike där man vilar. Man tjänar Gud med lovsång, man tjänar varandra genom att sjunga i de heligas kör, och det är bara skönt! Slitet, mödan, tjänande här på jorden som tröttar ut och som ofta är så otacksamt, det skall försvinna.
Det är en sabbatsvila som väntar Herrens trogna.
Och man kan säga att gudstjänsten som vi firar är en försmakt av den. I himlen kommer vi att lova Herren och skåda honom som han verkligen är!
Friheten som Israels folk fick då de fick återvända till det förlovade landet var en frihet att få fira gudstjänst med Herren.
Så är också kulmen på vårt bruk av den kristna friheten, inte allt slit och släp för att göra gott som vi ägnar oss åt under vardagen. Det är när vi på söndagen, på vilodagen, samlas till Gudstjänst och lovprisar Herren.
När vi där får möta honom i ordet och sakramenten. För då får vi en försmakt av det som väntar oss när Guds frihetsrike skall bryta fram med full kraft i en dag i den tidsålder som komma skall. Full frihet att bara lova Herren! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi inte skall glömma det, utan växa till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill slutet och så bli evigt saliga!
Amen!