16 e tref 2 årg hmg Lund 2016

16 e tref.: ”Döden och livet”, 2 årgången, 2016-09-18. Karlstad, hmgtj.

Texter: Jes 26:19; 2 Kor 4:7-11; Luk 7:11-17

Psalmer: 203; (697:6); 258:1-4; 402; 325; 298

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Jesu namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

”Herre, i nöden har de nu sökt dig, de har utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem. Som en havande kvinna, när hon är nära att föda och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o Herre. Vi var också havande och våndades, men när vi födde var det vind. Vi kunde inte bereda frälsning åt landet. Inga människor föds mer till att bo på jordens krets.”
Verserna ur profeten Jesajas boks 26 kapitel handlar om hur Herrens tuktan drabbat Juda folk. Det folk som tidigare fått uppleva så mycket framgång och välsignelse.
Anledningen till Herrens tuktan var att folket hade brutit förbundet med Gud genom att vända sig bort från Herrens bud.
Svårigheterna, lidandet och uppgivenheten växer.
Och allt detta svåra tycks vara utan slut och utan mening.
Som en kvinna som skall föda, våndas man. Och när man väl föder i sin smärta, så är det bara vind. Allt tycks vara slut. Inga människor föds mer till att bo på jordens krets.
Men just då ljuder glädjeropet som är dagens gammaltestamentliga läsning: ”Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade.”
Detta utrop ger ju uttryck för Herrens totala närhet, godhet och allmakt.
Herren har hört sina barns tysta böner, han har inte varit okänslig eller ovetande när de söker Herren i nöden orsakad av egen synd.
Det gäller även dig som idag tror på Bibelns Gud: Han hör dig när du söker honom i nöden. Han hör dig även om nöden beror på att du själv betett dig illa.
Herren är god mot dem som söker honom i nöden. Han ger ett dem livet åter. Ett nytt liv av ljus och jubel, inte bara en jordisk existens: ”Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg.” Det är väl det som alla människor ytterst vill: Vi vill leva, och vi vill leva väl. Den gåvan kan bara vår Herre och Gud ge oss.
Det som mer än något annat visar Herrens allmakt är hans förmåga att ge döda liv, att låta döda kroppar att uppstå. Han låter jorden att ge igen de avsomnande.
När du blickar ut över en kyrkogård och vet att under gravstenarna ligger det rester av tusen och åter tusen sedan länge döda människor, skall du veta att Herren genom ett ord kan uppväcka alla dessa. Han kan låta kroppar som blivit till stoft, återuppstå livs levande. Det skall han en dag göra. På den Yttersta dagen skall det ske.
Denna sanning kan skrämma oss.
Det är alltså inte är så, att tillvaron bestäms av opersonliga naturlagar. Dessa lagar skapas och upprätthålls av Gud som kan sätta lagarna ur spel när han vill. Tillvaron har en Herre som kan och skall låta de döda uppstå för att träda fram inför honom som har gjort oss alla.

Nu skall inte detta skrämma oss. Detta är skrivet för vår trygghet och vårt hopp. Faktum är att dessa löftesord också kan formuleras som Guds folks bön: ”Men dina döda må få liv igen, mina dödas kroppar må åter uppstå”, står det i den gamla bibelöversättningen från 1917. Då är det profeten som ber för sitt folk. Den tro och det hopp som kan be så med trosvisshet har en säker grund för sin övertygelse: Guds levande ord.

Den trosvissheten hade de som fick vara med om hur Jesus uppväckte änkans son utanför stadsporten i Nain. När Jesus utförde detta mirakel ropade de: Gud har besökt sitt folk. De förknippade omedelbart livets under som Jesus lät dem uppleva, med Bibelns Gud.
Vi skall nu se närmare på denna händelse.

Först: Människan och döden.

Jesus och hans följeslagare möter ett sorgefölje på väg ut ur staden till begravningsplatsen. En ung man ligger i liksvepning på båren, hans mor går bredvid och gråter.
Det finns ingen far och inga syskon.
Den som skulle försörja kvinnan var död. Hennes viktiga uppgift i att få vara mor till en son som kunde föra släktens namn vidare, hade kommit på skam.
Detta sörjde hon över.
Men framförallt var pojkens död som var orsaken till hennes tårar.
Mor och son skulle inte längre få leva jordelivet tillsammans, och dela upplevelser, sorger och glädjeämnen med varandra.
De känslomässiga band som förenar en mor och en son hade brutits. Hon hade förlorat en del av sig själv. Förmodligen skulle hon i sin moderskärlek säga att hon i sonen förlorat något som var mycket värdefullare för henne än hennes eget liv. Och är den sorg är speciellt djup när föräldern förlorar ett barn. Det borde ju vara så att föräldern lämnar det jordiska först.
När sådant sker skapar det djup sorg. Denna kan bli ett trauma som man inte klarar av att hantera själv.
I vår tid kan man kanske få hjälp av nära anhöriga eller samhällets krisgrupper. I dåtidens Israel ställde grannar och vänner mangrant upp för att bilda sorgeföljen och tillsammans iaktta de riter som gällde vid dödsfall.
Det gav en viss trygghet i nöden.
Men inget av detta kunde göra döden om intet. Det kan lindra sorgen eller göra den lättare att hantera. Men det kan aldrig göra dödsfallet ogjort.
Vissa kan mena, att sådan är tillvaron, och det är bara att inrätta sig efter det. Döden måste vi acceptera som en del av livet, så att säga.
Men de flesta kan i på djupet inte förlika sig med döden.
Den är och förblir något som vi vill kämpa emot, förtränga och i det längsta undvika.
Jag är rädd för dödsögonblickets smärta, för att skiljas från mina vänner och verkligheten jag känner och varit trygg i, jag är rädd för det okända som väntar på andra sidan.
Andra kan uppleva dödsfall som ett hån från Skaparen riktat mot oss människor: Varför skall vi få fyllas av kärlek om dessa relationer en dag med nödvändighet skall slås sönder av döden? Ju mer jag älskar någon desto större blir smärtan då dödens skiljer oss åt. Döden är därmed kärlekens övervinnare, dess baneman ...
Kärleken är inte starkare än döden. Döden är starkare än kärleken.

Förstår man döden i ljuset av skriftens budskap finns det inte minst två anledningar till varför döden finns till.
För det första utövar döden begränsningar för det som vi människor kan ställa till med.
Man kan knappt föreställa sig vad vi människor kunnat åstadkomma här på jorden om vi inte hade dött.
Människan är skapt för att växa, men hon skall växa i Guds gemenskap. När hon nu inte gör detta på grund av synden, måste hennes växande så att säga begränsas. Döden begränsar den skada vi syndare kan orsaka.

För det andra är döden ett Guds straff. Ett straff för människans uppror mot världens skapare, den händelse som vi kallar syndafallet och som fortplantas generation efter generation.
Det är ett straff som drabbat hela skapelsen som är underlagd förgängelsens lag. Men straffet riktar sig främst mot människan. Vi är ett släkte som gjort och gör uppror mot Gud, i tankar, ord och gärningar. Det kan Gud inte tåla, utan vedergäller det genom döden.
Men den jordiska döden är inte det slutgiltiga straffet. Som straff ger ger det bara en föraning om den eviga döden. Här på jorden låter Gud den onde regera. Därför slutar jordelivet med döden. Lever jag i denna av den onde skadade jordetillvaron utan att känna honom som har övervunnit döden, finns det inget hopp efter den jordiska döden. Då väntar evig död. Ett evigt straff i helvetet. För att räddas undan helvetet, måste jag räddas undan dödens slaveri.
Den räddningen får jag om jag lever i denna av den Onde ockuperade jordetillvaron i gemenskap med honom som har besegrat döden, nämligen Jesus.
Då kan jag se fram emot att leva med Gud i all evighet.
Det skall bli uppenbart den dag då Jesus en gång för alla skall undanröja dödens makt över mig. På den Yttersta dagen, Uppståndelsens stora dag.  
Döden är ett straff som kan hjälpa oss att minnas att vi är syndare, skilda från livets Gud. När döden bryter in med sin grymhet kan detta faktiskt vara till välsignelse: Det kan få den drabbade att söka efter en relation med livets Herre.
Ett dödsfall kan driva mig till att ta livet med Gud på större allvar, så att jag vill stärka gemenskapen med Gud som fortsätter efter den jordiska döden. Så att jag växer till i tro och trosvisshet, så att Gud får föra in mer gudomligt liv i mig, så att han får använda mig än mer i sitt Rike, så att mitt hopp kan smitta av sig på andra.

Så för det andra: Guds under då Jesus övervinner döden.

Det som sker vittnar om att Gud i Jesus tar sig an människor i nöd, hur han visar sin godhet och sin allmakt.
Sorgeföljet är på väg bort från en stad Guds son skall besöka. Guds son möter människor på väg bort från den plats som skall få sin stora möjlighet att möta levande Gud.
Men Gud låter inte detta ske att änkan som redan drabbats så hårt också skall missa Guds besök.
Gud i Jesus hejdar sorgeföljet för att visa Guds nåd och makt.
I centrum för Guds intresse är en person som då drabbats hårdast av syndens olycka. Modern.
Gud i Jesus lider med henne och vill ge henne hopp.
Han ropar: Gråt inte! Det måste ha verkat väldigt egendomligt. Det var ju klart att de som sörjde skulle gråta. Det var ju så man fick bearbeta sin sorg, som man fick utlopp för sina känslor. Vad kan Jesus mena när han säger: ”Gråt inte”, måste deltagarna i sorgeprocessionen ha frågat sig.
Så går Jesus fram och rör vid båren så att bärarna får stanna upp. Det var ett brott mot alla oskrivna regler hur man skulle bete sig på ett respektfullt sätt. Nu är inte inte längre modern i centrum för folks uppmärksamhet utan Jesus.
Jesus drar blickarna till sig då han hjälper en kvinna i nöd på ett mirakulöst sätt med Guds finger.
Människorna ser nu Jesus som den ende som kan rädda oss undan nöden och döden.

Jesus gör sedan något mycket egendomligt: Han talar till den döde pojken som om denne sov.
På detta sätt så trotsar Jesus dödens verklighet, han beter sig som om döden inte fanns för honom.
Vad som då sker är att den döde reser sig upp och börjar tala.
Det borde ha stått att den döde kom till liv och reste sig upp.
Men det sker så plötsligt och hastigt att Lukas bara skriver att Jesus talade med den döde som då reste sig upp och började tala. Han behövde ingen tid för att vakna upp och komma till sina sinnen.
I Gamla testamentet skildras hur profeterna Elia och Elisa uppväckte döda.
Det skedde genom att de gick i närkamp med döden, genom bön och intensiv åkallan av Guds makt.
Jesus, däremot, uppväcker med ord fulla av Guds auktoritet, utan någon ansträngning. Jesus är inte bara en människa som har en djup relation med Gud. Han äger Guds egen kraft. Och så kan han ge änkan hennes son tillbaka.
Från början till slut är det Gud i Jesus som utför detta under, och det är en gåva till kvinnan som sörjer sin son.
Så kommer åhörarnas reaktion.
Det är först en reaktion av fruktan.
Det hade ju varit med om något så oerhört, ett brott mot en av de mest grundläggande av alla naturlagar.
Det är klart man blir omskakad då: Vi kan inte leva här på jorden utan att naturlagarna gör tillvaron förutsägbar. Vad som nu sker är att denne gudsman upphäver naturlagarna inför ögonen på en folkmassa. Det är ingen synvilla, det finns många vittnen på att de mött naturlagarnas i Herre. Det är i honom Jesus skall ha vår trygghet, inte i våra jordiska förutsättningar.

Det andra som sker är att man prisar Gud. Och det är klart att sker en sådan sak, då är Guds finger med i gärningen.
Tolkningen av underverket bestäms av människornas verklighetsuppfattning.
När Paulus i Apostlagärningarna utför ett underverk i Lystra i nuvarande södra Turkiet, trodde icke-judarna att gudar i människogestalt kommit ned till dem.
Men när Jesus uppväcker änkans son i Nain, förstår judarna genast att det är Gamla testamentets Gud som handlar. Man prisar Gud för detta och säger att Gud har besökt sitt folk. För man tolkar allt i ljuset av det Guds ord man tror på.
Men så säger man: En stor profet har trätt fram ibland oss.
Inte: Den store profeten har kommit. Att Jesus är Guds Messias, förstår de ännu inte riktigt, eller åtminstone så bekänner man det inte.
Men att Gud gjort något oerhört mäktigt genom en gudsman, det står klart för alla.
Vittnesbörden om vad som hänt gick ut i hela Judéen och trakten däromkring. Det nådde ända till Judéen, till Makaerusborgens fängelsehåla där Johannes döparen satt inspärrad. Lukas berättar i verserna som följer hur Johannes döparen skickade bud till Jesus med den stora fråga som alla ställde sig: ”Är du, Jesus, Messsias, eller skall vänta på någon annan?”

Verserna erinrar om tre saker:
Först: Hur hela frälsningsverket är Guds verk. Han ingriper suveränt i dessa människors liv, fastän de inte ens bett om det. Ja, de kunde inte be om det för de visste inte vem han var, de hade inga sådana förväntningar. Förväntningarna på Jesus skapade Jesus själv genom att visa vem han var när han ville det. Han gjorde gott med gudomlig allmakt, av barmhärtighet, utan att alls begära något igen.
Sådan är Jesus och sådan är Gud.
Detta är ett exempel på hur du får lita till hur Gud kan gripa in i ditt liv. Han gör det suveränt, han gör det för ditt bästa, hans ingripande överträffar allt du kan förvänta dig.
Och i grunden är det ett ingripande som bryter syndens makt över dig och du tar emot det i tro. Det är då till välsignelse för dig och till välsignelse för andra.
Detta eftersom ditt liv, genom att Gud är med dig, vittnar om Guds närhet, godhet och allmakt.

För det andra är Guds ingripanden en drivkraft som ger upphov till att vi än mer vill förstå vem Jesus är. Guds omvälvande handlingar i Jesus som Bibeln berättar om får du ta till dig genom att utforska mer vem Jesus är, vad han har gjort och skall göra, och vad han förväntar sig av dig.
Det leder det till att du kan vittna om Jesus. Han blir viktig i ditt liv, du lär känna honom mer, då kommer vittnesbördet automatiskt.

Det tredje detta Guds ingripande genom Jesus, då Jesus uppväckte änkans son, något som pekar fram emot kroppens uppståndelse.
Kroppens uppståndelse som Jesus själv var med om då han uppväcktes den tredje dagen efter sin död. Och alla dödas uppståndelse på den Yttersta dagen. Den dag då denna tidsålder nått sitt slut, då skall Gud med sitt ord uppväcka alla döda, suveränt, på ett ögonblick.
Detta är ju vårt kristna hopp.

Vi lever med Kristus här i tiden för att få uppleva den Yttersta dagen som hans vänner, då han kommer för att hämta hem oss till det himmelska Jerusalem.
Men det är också något som skall hjälpa oss att ta Guds rike på allvar. Allt det som är skönt och bekvämt och förnuftigt i denna världen men som strider mot Guds rike, det går emot sitt slut. Det är dömt att dö som denna världen är förgänglig.
Vi får inte ge efter och sövas av jordisk bekvämligheten och en syn på livet som utestänger hoppet om Jesu återkomst. 
Då har jag sålt mig till förgänglighetens slaveri. Då är jag ett med den verklighet Gud skall fördöma och ersätta med en annan.
Så att när vi står och blickar ut över en kyrkogård och ser alla dessa gravar, får vi säga till oss själva: Denna syn visar inte på hur slutet kommer att bli. Denna syn är inte en inbjudan att reflektera kring de stora frågorna om liv och död och inte få något svar.
Denna syn med gravstenar som täcker kadaver som ligger och multnar i jorden är tidsbegränsad.
En dag skall rösten genljuda genom himlavalven från den Gud som skapat världen och ger allt liv som finns. Då skall alla döda uppväckas och ställas till svars för hur de levat sina liv.
Måtte jag få stå skyddad och insvept i Jesu rättfärdighet och helighet, så att jag kan svara: Jesu egen röst har redan tagit mig bort från den verklighet som bestäms av synd, djävul och död.
Jesu egen röst i Bibeln har givit mig tron på att han har besegrat synd och död. Den har givit mig ett nytt evigt liv med Gud. Den verklighet som gravarna representerar är i grunden för mig en främmande verklighet. Jag går och väntar på en evig framtid i Guds himmel underbare än jag begripa i denna begränsade, dödsmärkta värld.
Därför jag tror och bekänner att Jesus Kristus är min ende Herre och frälsare. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord, tröstar, lär, förmanar och varna oss.
Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir saliga.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen!

Domssöndagen 1 årg hm 2015


Domssöndagen, "Kristi återkomst", 1 årg., högmässa, Lund 2015-11-22.

Texter: Jes 65:17-19; Upp 20:11-12; Matt 25:31-46.

Psalmer: 315; 697:6; 324:2-7; 635; 321; 76; 324:8-9

Skriftemål:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen! 
 
"Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, Livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna."

Så lyder epistelläsningen ur Uppenbarelseboken denna kyrkoårets sista söndag. Det handlar om hur denna tidsålder når sitt slut, hur en ny skapelse träder fram och om hur Herren kommer tillbaka för att hålla slutdom över alla människor som någonsin levat i denna värld.
De första kristna fylldes av en längtan efter denna dag. Våra trossyskon under kyrkans väckelsetider kännetecknades av att de väntade på domens dag med stor allvar.
För kristna i våra dagar, även de som i har en biblisk tro, är dessa så grundläggande sanningar ofta inte alls lika levande. Vi kan tala om domens dag som något vi vet väntar, men ofta kan det kännas lite pliktskyldigt, overkligt eller teoretisk. Vi bekänner det för att det är sant, och det är bra. Men det är inte så att denna sanning brinner i våra sinnen.
Vi kan inte av egen kraft ändra på det. Då blir det skådespel och suggestion. Men vi kan beklaga denna ljumhet. För med den följer allmän slapphet i kristenlivet, likgiltighet inför vår nästas eviga väl, bristande missionsiver och annat som utmärker sådana som tycks vara kristna mer av plikt och av teori än av hängivenhet.
Hur som helst påverkas betydelsen av sanningen om den Yttersta domen inte på något sätt av hur mycket människor tar den på allvar. Domedagen är och förblir ett evighetsavgörande ögonblick för alla människor som de sanna kristna har att tydligt bekänna.
När vi står inför Herren den dagen skall böckerna öppnas. På de sidor som handlar om dig står det mycket som inte alls är vackert. Så är det för alla, men det kan vi inte skylla ifrån oss med. Utan vi skall veta att den dagen kommer människan att tvingas konfronteras med sanningen att hon på grund av sina synder inte alls passar in i den alltigenom rena och rättfärdiga nya skapelse Herren berett åt sitt folk. Hur vi än försöker kan vi inte av egen kraft göra oss rena och rättfärdiga så att Herren kan släppa in oss i det strålande Himmelska Jerusalem.
Det finns bara ett sätt att bereda sig så att himlaportarna då för dig.
Du har att här i tiden i tro ta emot sanningen att Frälsaren Jesus Kristus med sitt offer på Golgata kors vill omsluta dig med Hans goda gärningar som fyller Livets bok. Genom trons gemenskap med Honom blir hans goda gärningar dina goda gärningar. Utan Honom är du på Domens dag utlämnad åt dig själv, med all din orenhet och alla dina synder som utestänger från Himmelen och för in dig i helvetet.
Men medan du ännu lever på jorden, ja, i denna gudstjänst då du möter Herren i Ordet och i den heliga måltiden, inbjuder Gud dig att låta Ordet döma din synd och ta emot Jesu nåd . Lägg sakligt fram inför Herren dina tankar, ord och gärningar som strider mot Guds vilja och bekänn det som den synd det är enligt Guds ord. Tänk inte på hur mycket eller lite du ångrar dig, utan bara bekänn det och låt på så sätt ditt fördömande av din synd sammanfalla med Guds dom över den. Och betänk att Jesus Guds son har sonat allt detta för din skull. Vid ditt dop omslöts du av hans rättfärdighet. Då skrevs du in i livets bok. I Andens kraft som nu fört dig att i denna gudstjänst tillbe Herren i Ande och sanning får du i tro bekänna ditt behov av Guds nåd i Jesus. Det är så du låter Herren som ger dig denna tro behålla dig i dopets fridsförbund. Så ta emot förlåtelseorden och sedan Jesu sanna kropp och blod i brödet och vinet såsom Guds gåva som förenar dig med Gud och hans heliga.
Förblir du i denna tro till din dödsdag, kommer du att få skåda Herren i det Himmelska Jerusalem den stora dag då Han skall församla alla som har sina namn skrivna i Livets bok kring sin nådestron. Låt oss nu be och bekänna:


Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Jesu namn låt oss be: Herre helga oss i ditt ord ty ditt ord är sanning! Amen!
 
Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.
Men fröjda er och jubla till evig tid över det som jag skapar, ty se, jag skapar Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall inte mer höras gråt eller klagorop.

En storslagen vision kan man tycka. Men det är inte en vision eller en dröm utan den verklighet som väntar Guds folk enligt Herren och hans profet Jesaja. Det är mot denna totala lycksalighet som Guds folk är på väg. Historiens underbara slut är inte en hyfsat rättfärdig statsbildning här i tiden befolkad av idel ofullkomliga dödliga människor. Inte heller är det universums kollaps där vår jord smälter samman med andra himlakroppar i ett brinnande inferno innan allt blir öde, tyst och tomt.
Historiens slut är denna förgängliga, syndfulla, dödsmärkta skapelsens undergång och en evig, rättfärdig av liv uppfylld ny skapelses födelse.
I dessa verser är det ett par ord som vittnar om kontinuiteten, förbindelsen, mellan det gamla och det nya: Jerusalem och Guds folk som tillber Herren i den Heliga staden.
Både Jerusalem och folket skapas på nytt. Jerusalem här på jorden och Guds folk i världen är djupt präglade av förgänglighet synd och död. De måste genomgå en total förvandling för att vara med i den nya värld som Herren skapar. Samtidigt är just namnet Jerusalem något som visar att det finns en fortsättning av denna världen in i den nya skapelsen.
Staden Jerusalem vittnar i vår värld om Guds frälsningsverk. Det var här Herren samlade Israels folk för tillbedjan i Ande och sanning i det storslagna templet. Den var Jerusalems tempelgudstjänst som pekade fram mot Guds Messias frälsningsverk. Ett försoningsverk som fullbordades utanför denna stadens murar. I och kring templet, sedan i och kring Jesus, samlas också Guds folk som skall få träda in i den nya skapelsen.
Du som genom tron på att Jesu frälsningsverk i Jerusalem är sant, och som i denna tro tillber Herren Jesus Kristus i Ande och sanning du kan se fram emot att en dag få träda in i det himmelska, nya Jerusalem med alla Guds heliga, Guds barnaskara.
Men det sker först efter att du ställts inför Herrens domartron där det kommer att avgörs huruvida du hör till Guds folk eller inte. Vi skall nu se närmare på denna Guds slutdom utifrån dagens evangelieläsning.

Men vi inleder med att vända blickarna mot Gud och den han har sänt och tar fasta på två sanningar.

Först vi slår fast att Herrens mest grundläggande vilja uttrycks i följande ord i den nicenska trosbekännelsen som vi just stämde in i: Guds son har blivit stigit ned från himmelen och blivit människa för vår salighets skull. Det kristna evangeliet handlar om att Gud vill alla människors salighet och frälsning. Gud ser alla människor livsviktiga behov av att få frid med honom. Han ser det och han handlar självuppoffrande för att göra ge oss frid med Honom: Guds son blir människa och offrar sitt liv för att vi alla skall räddas undan evig fördömelse till evigt liv. Det är därför som vi samlas till gudstjänst i våra kristna kyrkor, för att tacka Gud för frälsningen från evig död till evigt salighet genom Jesus Kristus, och ta emot denna sanningen i hjärta och liv. Vi är inte kristna för att få en livsåskådning som håller, eller för att stå upp för människovärdet. Utan det handlar om att frälsas undan domen till evigt liv med Gud.
Att räddas till ett liv med Gud medför att man låter sig formas av denna Guds kärleksvilja. Att bli frälst är att få ta emot Guds kärlek och få föra vidare Guds kärlek. Den som säger sig vara kristen men blockerar Guds kärleksflöde med ett ogudaktigt liv är inte frälst och blir inte salig.

För det andra  lägger vi märke till följande ord av Konungen på Domartronen: Han säger: Vad ni har gjort mot dessa minsta har ni gjort mot mig. Herren själv vill ta emot den kärlek människor ger åt sin nästa i nöd.
Han identifierar sig med så till den grad med nödställda människor att han som är helig Gud blev människa, ja att han blev till synd och straffades för vår den ogudaktighet. Och Guds son Jesus tar såsom vår broder emot kärlek av oss människor. Han vill det, det är något som hör till hans väsen.
Här får vi tänka att relationen mellan de tre personerna i Gudomen, Fadern, Sonen och Anden, är ett ständigt kärleksflöde. Sonen tar emot Faderns kärlek och älskar honom tillbaka. Fadern ger och tar emot Sonens kärlek när Sonen dör på korset i kärleksfull lydnad mot Fadern. Anden är liksom bäraren och kraften av kärlek i detta flöde av givande och mottagande av Guds väsens godhet. Det kärleksflödet stiger ner och lever i människors värld när Guds kärlek ges och tas emot bland människor. Den som visar äkta nästankärlek ger av Guds kärlek tillbaka till Gud som tar emot sin egen kärlek. Detta förväntar sig Gud att Hans barn skall göra när hans Son blivit människa för vår salighets skull, och försonat människosläktet med Gud. Då är Guds Ande och kärlek tillgänglig i Evangeliet om Jesus Kristus, i Kristi kyrka, i Ordet och i sakramenten. Den treenige, helige Gudens flöde av evig kärlek och liv finns nu här på jorden så att människor kan dras in i det. En sann kristen utmärks av att man tar emot och ger av den kärleken och det livet. Att man lever ett heligt liv. Helgelse kallas detta liv med och i den Helige Guden. Utan helgelse får ingen se Herren, läser vi i Hebréerbrevet. Du som vill vara en Jesu vän har att låta dig Helgas av Gud. Det gäller, som Paulus skriver, att ha en tro verksam i kärlek.
Det är bara en sådan levande tro som är en frälsande tro.
Den sanningen beskrivs tydligt i domsscenen i Matteusevangeliet:
Till Faderns välsignade som får ta emot det rike som står färdigt åt dem sedan världens begynnelse säger Konungen Jesus: Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Faderns välsignade som haft en tro verksam i kärlek har för det första sett och uppmärksammat sin nästas nöd och behov av hjälp. Det har sett detta med öga och hjärta. Man har förstått att medmänniskor man mötte på sin vandring genom jordelivet behövde ens barmhärtighet.
Och så handlade man. Man gjorde sig besvär, omak och uppoffringar för att svara mot detta behov som man såg och greps av.
Så visade man kärlek enligt Guds vilja. Så lät man Guds kärlek som man tagit emot i Ordet och sakramenten gå vidare till nästan i nöd, ja till Jesus Kristus själv som här tar emot den kärlek han själv givit åt oss.
Hur kan då en död tro som inte tar sig uttryck i kärlek se ut? På många olika sätt. Till exempel: Jag kan gå upp i så min bibliska lära och min kyrklighet att jag inte ser min nästas behov av mig. Troslivet och läran och alla rätta teologiska meningar blir ett privat intresse, en hobby. Det är ett intresse eller en identitet som jag trivs med.
En död tro kan vara att ens kristna identitet är att han en ställning, ett uppdrag, ett anseende i en kristen gemenskap som jag går upp i för mitt eget välbefinnandes skull. Visst vill man göra rätt saker mot nästan. Det förväntas ju av mig och ett sådant beteende vill jag visa upp för andra så att de ser upp till mig och talar väl om mig. Så lever man på, helt uppfylld av man man själv lyckas med eller misslyckas med. Innan man somnar på kvällen tänker man med tillfredsställelse på de rätta och riktiga saker man gjort för sina medmänniskor dagen som gått. Och gräms för det som inte gick bra för det skäms man för.
Men den attityden kännetecknar inte Faderns välsignade. När Herren Jesus räknat upp sina trognas goda gärningar handlingar reagerar dessa med att fråga: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig? Faderns välsignade har handlat gott men inte i syfte att kunna visa upp dessa goda gärningar för sig själva eller för Herren eller för någon annan. Det verkar som att de är förvånade över att de överhuvudtaget har gjort gott i Herrens ögon, mot Honom.
Ett attityd som utmärker en människa som inte drivs av Guds kärlek är ointresse för människor man själv inte har nytta av. De medmänniskor som inte kan ge mig fördelar betyder inget. En som är sjuk, en fattig som hungrar och törstar och inte har kläder, en hemlös eller någon som fängslats med rätta eller orätta skäl, dessa medmänniskor är svaga. De kan sägas ha det gemensamt att det inte kan ge mig något utan de har behov av mig. De som inte har en tro verksam i kärlek, de förbannade, behandlar dessa medmänniskor som luft. De är man inte generös mot, de offrar man inte sin tid på, för det har jag inget för.

Hur har du det nu med detta? Ser du din nästa i nöd? Förstår du att man på ett sätt kan säga att Herren lät dig bli Guds barn i dopet för att du skall visa gudomlig, oegennyttig kärlek mot din nästa som har behov av din barmhärtighet? Är din tro levande eller död? Du har att arbeta med fruktan och bävan på din frälsning skriver aposteln Paulus, så att du inte avfaller från Guds rike. Samme apostel erinrar om att vi alla en dag måste träda fram inför Kristi domstol för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont. Herren kommer att pröva dig med den måttstock som han prövar alla människor med enligt vad som skildras i beskrivning av den Yttersta domen. Domen, skriver aposteln Petrus, börjar med Guds hus. Du som har lärt känna Herren i Ordet har ett större ansvar än andra som inte fått den möjligheten. Hur är det med allvaret i din och min kristendom?

Man kan bli alldeles uppgiven då man tänker på detta. Tänk på alla de behov man ser människor ha runt omkring en. Det finns ju hur många undernärda och sjuka och fängslade som helst!
Men Jesu minsta bröder och systrar vilka är de egentligen och har jag ett ansvar för dem alla?
Jesu minsta bröder och systrar är dels våra trossyskon i den kristna församlingen. Jesus kallar sina vänner för sina minsta bröder. Syskon i Kristus är man genom dopet och tron. För dina medkristna har du som vill vara Jesu vän ett speciellt ansvar. Vi har här i vår församling har ett speciellt ansvar för varandra.

Nu har ju Jesus dött för alla människor. Och det är alla människor från jordens alla folk som samlas inför domartronen inför Kristus konungen och hans änglar. Alla medmänniskor på jorden är min nästa. Och alla jag möter har att se mig som sin nästa.
Men när vi läser hur Gud och Guds sändebud och vänner handlar i Bibeln är det tydligt att människor nås av Gud och Guds folks välgärningar i en viss följd, på bestämda tider, i rättan tid.
Guds enskilda sändebud har var och en sin speciella kallelse för vissa människor eller grupper av människor.
Så är det också för dig och mig. Vi har ett speciellt ansvar för nära och kära. I familjen, för släkten, för de nära vänkretsen, för dem vi möter på arbetet eller på skolan. Och för vännerna i församlingen och i det kyrkliga sammanhang vi tillhör. Det är dessa vars vägar genom liven som korsar våra vägar eller som är sammanflätade med dem, som vi har vårt största ansvar för.
Men även med den begränsningen blir man lätt uppgiven inför Herrens krav på nästankärlek. Ja, ofta är det ju just i de nära relationerna det blir mest tydligt att vi inte på långa vägar förmår detta älska som Herren kräver att vi skall älska. Vi ser inte vår nästas behov; vi missförstår; vi orkar inte av trötthet eller av slöhet; vi går förbi och låtsas inte se av bekvämlighet och feghet; vi prioriterar att öka vårt överflöd av det vi kan undvara hellre än att visa omsorg om våra medmänniskor.
Och så får vår nästa vara hungrig och törstig, illa klädd, ligga ensam i sin sjuksäng, glömmas bort i fängelsecellen. Och det är mitt fel!
Den sanningen dömer mig som syndare här på jorden.
Och som den syndare jag är får jag gå till Frälsaren som aldrig glömmer bort min nästa och som inte glömmer mig. Han som är så nära min behövande nästa att han helt och hållet identifierar sig med honom eller henne. Jag får gå till min Herre och frälsare Jesus Kristus om älskat min nästa fullkomligt i mitt ställe, för att jag inte skulle fördömas för min själviskhet.
Och han tar emot mig varje gång jag kommer till honom med min nöd!
Ja, han söker ju upp mig i min nöd av samvetskval och otillräcklighet och svårigheter att se och göra något åt min nästas behov. Han söker upp mig i min önskan att få mer av Guds kärlek i mitt hjärta. För genom sin död har han försonat mig med Gud så att jag kan leva med Gud trots min ogudaktighet.
Genom mitt dop i Jesu namn har jag blivit ett med honom och fått del av hans löften att Han är med mig i alla dagar till tidens slut!
Så får jag genom att bekänna min olydnad mot Guds kärleksbud förlåtelse i Jesu namn och del av den kärlek och det liv som den treenige Guden flödar över av.
Så blir jag därigenom helgad till ande, själ och kropp.
Så präglas jag av Gud och låter mig ledas av Guds heliga liv och vilja i all min ofullkomlighet. Så helgas jag i Herren. Och med denna min helgelse får jag vara viss om en dag få skåda Gud.

Nej, det råder då ingen tvekan om att jag genom att på detta sätt i tro gå till Jesus med min samvetsnöd hör Gud till. Min tillhörighet till Herren är ställt utom allt tvivel. Fåren och getterna liknade varandra och gick blandade på betesmarkerna i det gamla Israel. Men det var ändå två helt olika djurarter. Det såg man tydligt när man tittade närmare på dem och skilde dem åt på kvällen då de gick in i inhägnaderna. Så tydlig för Herren är skillnaden mellan den som tror på Jesus och den som inte gör det. Den skillnaden ser inte vi med en sådan säkerhet för vi kan inte se vad det finns för motiv och bevekelsegrunder och rörelser i en människas hjärta och sinne. Men Herren Gud som skall fälla den Yttersta domen vet helt och hållet hur det förhåller sig med vår tro. För den treenige Guden vet vad Anden, det tredje personen i Gudomen finns någonstans. Gud vet så att säga var han själv finns. De människor vars hjärtan Guds Ande trängt in i kan Gud skilja från dem som inte tagit emot Guds Ande. Han ser därför skillnaden med samma säkerhet som fåraherden kunde skilja getterna från fåren.
Och själv får jag lita på det löften Gud omslöt mig med då jag döptes i Jesu namn. Mitt dopet är en händelse jag och många med mig vet har ägt rum. Doplöftena om syndernas förlåtelse, liv och salighet kan vi läsa om i den sanningen att Jesus fullgjort de kärleksgärningar jag inte förmår fullgöra och han lidit straffet för som jag klänger mig fast vid inför mötet med Herren på den Yttersta dagen. Men den tron på Jesus vet jag, med trons visshet, redan nu, att då jag på den Yttersta dagen frågar Jesus:
Herre, när såg jag dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?  Och när såg jag dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg jag dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska min Konung och min Gud svara mig och säga: Jag säger dig sanningen: Allt vad du har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har du gjort för mig genom mig. För du har genom dopet och tron del i att jag har dött för alla dessa dina medmänniskors eviga väl. Genom din tro på mig är mina goda gärningar dina goda gärningar. Och mina goda gärningarna uppfyller Guds krav på dig och alla människor oändligt många gånger om. Så kom nu och överta det himmelska rike som väntat på dig sedan världens skapelse. Gå in i det himmelska Jerusalem som jag skapat till jubel, och frödja dig där med mitt folk. Inta din plats vid Guds rikes gästabud och håll under lovsång och tacksägelse måltid med mig och alla mina heliga vänner! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i      evighet som med sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen får tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så bli evigt saliga! Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!


Högmässa 12 juli, 2015, 6e e. tref, efterföljelse, 1:a årgången.

Texter : Jes 50,4s ; Rom 12,16-21 ; Mt 5,20-26

Psalmer : 282; 697:6; 579; 53,1-4 ; 281,1-3 ; 72; 77,3-5
 

Skriftetal:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

"Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt, utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor."

Dessa förmaningar, som Herren ger oss genom aposteln Paulus, sammanfattar viktiga sidor i livet som Jesu vän och lärjunge.

Om vi börjar med de sista orden, så uppmanas vi att inför alla människor sträva efter det vi vet är gott, rätt och sant i Guds ögon. Alltså inte alltid det som människor kan förvänta sig är gott, utan det som Herren, i sitt ord lyfter fram som gott, rätt och sant.

Det innebär bland annat att inte löna ont med ont. Att inte ge igen. Att inte reagera på en medmänniskas oförätt genom att själv svara med en oförätt.

Att sträva efter försoning är helt grundläggande. Det var ju det stora skälet till att Guds son blev människa. Han kom inte för att döma utan för att erbjuda sin frid åt alla människor som genom synden blivit Guds fiender. 

Jesus sökte inte sin egen ära. Han ville heller inte ha människors beröm och erkännande. Han kom inte för att fruktas och åtlydas för jordisk maktutövning. Han sökte upp det som vara ringa, litet och föraktat. De tolv apostlar som blev stamfäder i det nya förbundet mellan Gud och människor, alla var tolv enkla män med många brister från landsbygden i Galiléen som trodde på snickarsonen från Nazaret.

Sök försoning med din nästa.

Sträva inte efter det som ger ryktbarhet och beundran bland människor. Ge dig själv för det som räknas som små. Hjälp främst den som behöver dig, inte främst den som kan ge dig något värdefullt.

Så levde Jesus. Sådant är ett liv i Jesu efterföljd som Gud kallar dig till!

Hur skall man veta att Gud vill detta? För vi människor har ju en så stark drift att hävda oss själva och vår rätt. Vi vill gärna uppskattas av människor vi är beroende av. Vi vill ha hellre än att ge! Så lär människors klokskap.

Var inte självkloka, skriver Paulus. Sök inte normen för vad som är rätt och riktigt i er själva. Utan det gäller i stället att vara klok i Kristus. Hämta din klokhet, vishet, kunskap, dina värderingar och attityder hos Jesus Kristus, som i sitt ord uppenbarar vem Gud är! Så skall ni kristna leva. Den strävan att vara som Jesus skall förena er kristna i en tro och i ett trons liv. Lev i endräkt genom att ha Jesu ord och gärningar som gemensam norm för det som är sant, rätt, gott och viktigt.

Så rannsakar du dig själv. Du ser hur mycket du låter dig påverkas av andra förväntningar än de som Gud har. Det är ofta viktigt för dig att ha rätt, att beundras av människor och att ha. Människofruktan inte Gudsfruktan, självhävdelse, inte omtanke om min nästa, är det som styr.

Så lever du då tvärtemot Herrens förmaning! Han säger en sak, du gör så ofta tvärtemot. Visst man rättar till sig då och då, man hejdar de värsta yttringarna av jagiskheten och människofruktan. Men hur ofta mal inte tankarna vidare i hjärnan:

Ge igen, vad synd det är om mig, vad skall folk tycka om mig, vad kan jag vinna på det. Tankarna riktas inte mot Jesus, utan mot människors förväntningar och så kretsar så mycket kring mig själv och min ställning i världen.

Så kan vår icke-kristna nästa se hur Guds folk kivas inbördes, hur den fina församlingen vid närmare studium inte visade sig vara så grann, hur hierarkier uppstår även i kristna grupper så att vissa verkar vara mer värdefulla än andra och hur man vill ta för sig.  

Illa är det om detta får pågå. Om min syndabekännelse inte känns vid de brister som gör mig delaktig i allt detta. Då får jag gå med oförlåtna synder vars skuld jag inte blivit befriad från och som skiljer mig från Herrren.

Vi inbjuds nu av Herren att lägga fram all vår synd och skuld inför honom och be om förlåtelse. Då ger han oss den frid som ger Guds kraft att bättre följa Herrens förmaningar. För det är som Jesus säger: Utan mig kan ni ingenting göra. Och Jesus tar vi emot i förlåtelseorden och i nattvardens bröd och vin där han både skänker Guds förlåtelse och kraften och livet som gör oss till ett med Herren.

Låt oss därför be och bekänna ...


Predikan:


Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn : låt oss be:

« O goda Ande, led du mig

Till sanningen och livet.

Skriv i mitt hjärta vad av dig I livets ord är skrivet.

'Styrkt av din kraft, ledd av din nåd, Jag vill ditt kärleksfulla råd

Med helig vandel visa » Amen!

 
« Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriflärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket »

 
De skriftlärde och fariséerna stod för genuin strävan till fromhet och trohet mot Guds ord i både ord och i handling i dåtidens Israel. När Jesus säger att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket, innebär det följande: Man måste vara långt mycket mer rättfärdig än den frommaste av de fromma för att ha frid med Gud här i tiden och sedan i evigheten. Klarar man inte det är man orättfärdig och står under Guds vrede.

Orden lyfter fram ett grundmotiv i krisendomen: Att tjäna Guds  rättfärdiga vilja och bud.

Dessvärre är den förkrosssande majoriteten av människor helt likgiltiga för detta. De som rycker på axlarna och frågar: Vad då rättfärdighet ? Vad då Guds bud och vilja? Varför överhuvudtaget bry sig om sådant. Vi klarar väl oss bra utan att komplicera livet för oss med sådana idéer?

För den som däremot inser, att det är helt livsavgörande att verkligen vara rättfärdig och leva med Gud här i tiden och i evigheten, kan Jesu ord skapa en ångest utan like. Man frågar sig : hur skall lilla jag kunna vara frommare än de frommaste på Jesu tid och bli frälst? Kravet som Jesus ställer upp för att komma in i Guds rike verkar så högt ställt att man är benägen att ge upp med en gång då man hör det.

Men inte skall man ge upp inte. Utan man skall gå till Jesus och fråga vad han menar. Man skall höra hela hans undervisning som är alla Bibelns ord. Då får man lära sig att Jesus vill ge oss sin egen rättfärdighet. Han har försonat oss med Gud genom att vara rättfärdig i vårt ställe. Den som i tro tar emot Jesu rättfärdighet räknas oändligt mycket rättfärdigare än de mest fromma av de skriftlärda och fariséerna. För Jesu rättfärdighet är Guds rättfärdighet. Den enda rättfärdighet som ger frid med Gud och frid mellan alla som hör Gud till.

Vi skall se på vad det betyder att i tro ta emot försoningen med Gud i Jesus och vandra i Hans rättfärdighet utifrån läsningen ur profeten Jesajas bok och dagens evangelium.

Men vi inleder med att sammanfatta de sanningar vi skall lyfta fram i dag: Jesu Kristi stora kallelse var att genom sin död och uppståndelse försona oss i synd fallna människor med Herren Gud. Vår stora kallelse är att i tro ta emot detta evangelium, låta våra tankar, ord och gärningar präglas av denna sanning så att vi får leva i försoningens tjänst bland våra medmänniskor.

Jesajas säger: « Herren, Herren har givit mig en tunga av lärdom, så att jag förstår att genom mina ord styrka den trötte.

Det handlar om att höra ett bestämt budskap, om att få kunskap om försoningens väg genom Herrens budbärare. Jesaja har av Gud fått en tunga av lärdom genom vilken Gud talar frälsningens ord till sitt folk. När Guds son blev människa i Jesus fick de som hörde Jesus tala ta emot undervisning om livets väg av Gud själv. Gamla testamentets gudomlige författare gav då själv den fullkomliga innebörden i Skriftens ord genom sin undervisning, sina tecken och sin död, uppståndelse och himmelsfärd.

Guds levande Ord Jesus Kristus styrker den trötte!

För det första ger han kraft och frid och tröst genom att själv i vårt ställe vara så försonlig som vi inte orkar eller förmår vara. Guds bud till oss lyder: Du skall inte mörda. Jesus lär i bergspredikan att vrede mot sin broder är mord. Själva det oförsonliga sinnelaget är mord.

Låt oss ta ordet broder bokstavligt. Har ni varit med om bråk i en syskoskara. Hör ni vad ett barn kan säga till sin bror eller syster. Vreden kan ibland då inte känna några gränser. Och detta är mord säger Herren, som gör oss skyldiga inför domstolen. Det måste här vara inför domaren, inför Gud.

Och när tanken blir till elaka och rent av förnedrande ord, blir det än värre i Guds ögon. Man förtjänar då det brinnande Gehennas eller helvetets plågor. Våra egna mörka tankar om vår nästa, elaka och förnedrande ord, är alla mord inför Herren.

Minsta onda tanke mot nästan skall gottgöras till sista öre innan Herren kan avsluta straffet. Din motpart, din broder som har något emot dig av rätta skäl enligt Guds ord, har moralisk och gudomlig rätt att anklaga dig och få dig dömd till ett straff du aldrig kan avtjäna så att din skuld blir betald.

Den trötte som Herrens ord hjälper, är inte minst den som förgäves försöker vinna rättfärdigheten av egen kraft. Inför människor vill man vara oförvitlig, men misslyckas, det går inte man orkar inte. Den som insett att Gud kräver oförvitlighet misslyckas än mer inför honom. Till dig som står där med din synd som hindrar frid med nästan och med Gud, säger evangeliet: Jesus har skapat försoning med Gud och med nästan i ditt ställe.Han har gjort det genom Jesus Kristus vår försonare, vår Herre och vår broder! Han, vår bäste och meste broder som hade något emot oss med rätta skäl, har själv tagit bort muren som skilde oss åt. Det gjorde han med sitt blod på Golgata kors!

 
Vidare säger profeten: Herren väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt.

Herren väcker profetens öra till att lyssna på lärjungasätt.

En människa kan lyssna på ett budskap olika sätt.

Till exempel. För många av oss som är likgiltiga för sport, är det så, att när sportnyheter läses upp på radio, att då hör vi inte så noga efter. Det är mest bakgrundsbrus för oss. Vårt engagemang väcks inte när vi lyssnar till den slags budskap.

Ibland kan det v hör på radion förarga oss. Ibland kan uppmaningar att tycka si eller så eller göra si eller så, så till den grad väcka vår anstöt att det får oss att tycka ännu mer illa om det som sägs eller göra tväremot det vi uppmanas att göra. I dessa fall är vårt lyssnade upproriskt i förhållande till det som sägs på radion.

Men det kan ju också vara tvärtom. Det som säges väcker vårt engagemang på ett positivt sätt. Vi berörs på det sätt som den som framför budskapet vill att vi skall beröras av detta. Budskapet kanske förändrar våra attityder och vårt sätt att handla och tycka och tro helt i enlighet med avsändarens avsikter. Det omformar oss såsom avsändaren vill. Det präglar sinnelag, ord, attityder och handlingar. Tar vi emot ett budskap på ett sådant sätt, lyssnar vi på lärjungasätt.

Detta emottagande är helt och hållet ett Herrens verk. Han väcker mig på morgonen skriver profeten. Du sover djupt och du måste väckas av något. Du väcker inte dig själv utan väckandet kommer utifrån.

I det andliga livet är det så jämt, varje morgon skriver profeten. Herren väcker, Herren låter sitt ord driva mig till att utföra hans verk. Om och om igen väcker Herre mig ur min benägenhet att somna bort från ett sant liv med honom.

En av tvivel anfäktad person kan känna hur Gud ruskar och drar i oss för att vi skall vakna eller inte falla i sömn, särskilt tydligt. Denne kan uppleva att trossanningarna i Guds ord är absurda; Eller tvivla på hur en så bristfull varelse som en själv skall kunna kallas kristen.Man frestas att förlusta sig i världen med sådant som Herren förbjuder som så många andra, och bli som dessa andra för vilka Guds vilja inte spelar någon större roll.

Men den anfäktade upplever då att det är omöjligt att överge kristenlivet, med bönestunder, nattvardsgångar och viljan att hålla Guds bud för riktiga och sanna. Man drivs av en inre kraft att kämpa vidare som Herrens lärjunge också i motgångens och tvivlets tid. Precis som Jesaja drivs man av en oemotståndligt kraft att fortsätta vandra längs den väg som leder till himmelriket. Herrens vilja är starkare än viljan som lockar till avfall.

Så kan den anfäktade instämma i, att vägen till lärjungaskap och efterföljd är Herrens verk helt och hållet. Herren väcker varje morgon i den anfäktades sinne ett « ja » till att vandra på den väg Herren visar på i sitt ord !

Detta ja innebär inte minst att vi vill vara försoningens budbärare och tjänare. Man vill söka frid med sin nästa. Man kan inte i tro, i den sanna kristen tro Gud givit en, gå till försoningens Guds altare med oförsonlighet, hat och bitterhet och tycka att det är bra: och liksom finna sig tillrätta i det. Man vill försona sig med sin motpart först. Och är det möjligt gör man det. Detta även om det kostar på.

Tycks det inte vara möjligt går man till Herrens altare för att få kraft och vilja och vishet att få försonas så snart som möjligt. Så under det att man vilar i sanningen att försoningen som Jesus ger genom sitt ord och altare ger den försoning jag inte själv kan skapa. Och att Jesus försonings ande och kraft verkar och sprider sig runt om i vår värld bland människor för att göra Jesus känd och älskad! Jesu försoning är inte beroende av min oförmåga till försoning enligt Herrens bud. Jesu försonings evangelium har sitt fulla värda och sin fulla kraft helt oberoende av mig.

Jesaja säger vidare: "Ja, Herren, Herren har öppnat mitt öra, och jag har ej varit motsträvig, jag har ej vikit tillbaka. »

Hur märks detta att man är motsträvig mot Herren ord och bud?

Går du upp i din kristna övertygelse på ett så teoretiskt sätt att andras nöd blir mer och mer likgiltig, då lyssnar du inte på lärjungasätt utan din tro har blivit förvänd. Längtar du inte efter försoning och frid med den du har något emot eller som har något emot dig, då är du motsträvig mot Herren.

Det är något man måste vara uppmärksam på.

Och så har du inte minst att pröva ditt lärjungaskap genom att tänka på hur du reagerar då man talar om Gud och Jesus på ett sätt som inte är sant. Om gudstjänstordning och predikan i din kyrka målar upp den kristna tron på ett sätt som inte stämmer med trosbekännelsen, hur reagerar du då? Bryr du dig om vissa grundläggande sanningar i trosläran systematiskt förtigs? För det första är det viktigt att reagera. Det alldeles avgörande för en människa som vill leva i gemenskap med Gud att budskapet som framställer vem Gud är överenstämmer med verkligheten, det vill säga med Bibeln.

Evangeliet är ju ett budskap det glada sanna budskapet om Kristus. De sanningar som Jesaja, Paulus och evangelisten Matteus förmedlar i dagens texter är Guds sanningar. "Jag säger er", säger Jesus i evangelieläsningen. Det betyder Gud säger er. Jesaja gör anspråk på att tala samma Guds ord, och aposteln Paulus också.

Att lyssna på lärjungasätt och inte vara motsträvig det är att tro och stå upp för ordets sanning!

Men det skall man göra i en vilja att söka frid och försoning på Ordets grund. Man vill liksom Gud hjälpa den trötte! Gud förväntar sig av de sina att de vill föra sin nästa till frid och försoning med Gud och med medlemmarna i hans folk.

Det innebär att den kristne som gottar sig i att gudstjänstlivet urartat, och raljerar över förkunnare som talar osanning om Gud eller ser ner på medkristna som ställer upp på vilka spektakel som helst i kyrkan, den personen har missförstått sin kallelse som kristen.

Jesaja talade hårda ord till sitt avfälliga folk. Men han strävade efter att få folket att besinna sig. Jesaja ville hjälpa de trötta, och leda de vilskomna rätt igen.

Detta är något man bör erinra sig då man befinner sig i kristna kretsar, där man märker att kärleken till de som kommit vilse saknas. Antingen därför att man hänger sig åt självömkan, eller därför att man gör sig lustig över bröder och systrar i tron som inte stått emot tidens icke-kristna värderingar utan avfallit från sanningen.

I ställer för att själv avfalla genom sådan självupptagenhet och självgodhet, må man anstränga sig för att i kärlek be för dem som kommit vilse och som vilseleder. Och inte minst må man vara uppmärksam på alla sina egna brister. 

Jesaja hade varken varit upprorisk eller vikit tillbaka. Han förblev trogen Guds ord till skillnad från folmajoriteten. Och då omgivningen som Jesaja predikade för ville tystna honom, då vek han inte undan, utan framhärdade i trohet mot Herren. I versen som följer på de vi lyssnade till, skriver Jesaja : « Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte ut mina skäggstrån. Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott ».

Ordet upprorisk leder oss in på vad efterföljesen ytterst handlar om.

Mänskligheten befinner sig sedan syndafallet i uppror mot Herren Gud.

I Jesu Kristi försoningsgärning på korset erbjuds förlåtelse, upprättelse och ett förnyat evigt liv med Gud åt oss upproriska. Den som följer Herren Gud genom att ta emot detta frälsningsbudskap, tar avstånd från den upproriskhet som bor i oss människor. Han eller hon vill likt Jesaja rädda sin omgivning ut ur den upproriska attityden. Man vill få de upproriska att bekänna och ångra sin synd, ta emot förlåtelsen i Jesus Kristus och börja vandra på lydnadens väg.

Men när man gör det, ja, då drabbas man ofta av revolterande människors motstånd. Upproret som drabbade Gud, det drabbar nu Guds trogna och gör livet besvärligt för dem.

Och när kristenlivet blir besvärligt, är det ofta så, att upproriskheten som lurar även i de kristna själva, den förstärks: de troende blir fega, handlingsförlamade och uppgivna. Så var det på Jesajas tid och så är det i vår tid. Det är ett ständigt återkommande tema i Bibeln. Inte minst i Gamla Testamentet. Herrens trogna är få. Och de Herrens trogna som aktivt reagerar mot Gudsfolkets eget avfall är ännu färre. Ensamma står de där och hånas och lider.

Kapitlet varifrån orden ur profeten Jesajas bok är hämtade kommer från ett kapitel som talar om detta.

Majoriteten av Israels folk vill tro som alla hednafolken som trodde på andra gudar än Israels Gud.

Dessutom hade de gamla solidaritetsbanden mellan folkets medlemmar försvagats i en miljö där handel och köpenskap frodades som aldrig förr. Man ville ha det materiellt sätt bättre, och undvek att lyda obekväma bud, som till exempel att man skulle hjälpa de trötta som hade det svårt. I stället för hjälpa fattiga bröder och systrar ville man bli rik på deras bekostnad.

Så är det också idag. De flesta vill ha samma övertygelse som de har som lever så njutningfulla liv. De vill vara som de mäktiga och tongivande i vårt samhälle. De som verkar dyrka berömmelse och materiell rikedom. Man vill njuta själv och låter den egna bekvämligheten gå före kärleken till nästan, till våra bröder och systrar.

Många av oss upplever detta är verkligheten idag. Och så känner vi hur vi dras med i det själv. Vi blir trötta och vill vika tillbaka och dras med i eländet.

Vi frågar oss : varför låter Herren detta ske ? Svaret på detta vet vi inte helt, men en sida av saken är prövning. Gudsfolkets sargade medlemmar skall prövas.

Prövningen är dels en inbjudan till att ställa självkritiska frågor. Vill jag vara trogen Herren och hålla mig till hans lära fastän det kostar på ? Vill jag göra det offentligt och lida för det ?

Vill jag trösta mitt folk eller får svårigheterna mig att bli bitter och hata mitt folk ?

Vad är viktigt för mig : Gud och hans ord och min nästas väl, eller detta att ha det bekvämt själv ?

Ofta blir svaren på dessa frågor nedslående: de inbjuder till syndabekännelse och får oss att inse att vi är svaga och otillräckliga i oss själva.

Det är bra för oss. Det är helt avgörande för en människa att på ett existentiellt sätt inse sin egen svaghet. Detta för att Herren skall kunne uppfylla henne och för att hon skall kunne mogna i tron.

Men nu kanske det går så långt att man frågar sig : är det så att motgångar får mig att mogna. Eller är något som håller på att skilja mig från Gud ?

Tänker du så, ställ följande två frågor :

Är du döpt ? Du svarar förhoppningsvis ja ! 

Vidare: Tror du att bibelorden som vi hörde liksom alla Bibelns ord är Guds alltigenom sanna, Heliga ord? Du svarar förhoppningsvis ja!

Och: Den trosbekännelse som uttalades vid ditt dop och som vi stämde in i efter evangelietexten idag är sann så att du vill bygga ditt liv på dess sanningar? Då svarar du ja, det är min tro!

Svarar du ja på dessa tre frågor, då har du har en rättfärdighet som vida överstiger fariséernas och de skriftlärde. Detta eftersom denna trons rättfärdighet är Jesu fullkomliga rättfärdighet. Den fullkomliga rättfärdighet och helighet som en dag kommer att uppfylla en ny, ren skapelse som Herren skall frambringa. En skapelse som Han berett åt dem inte fastnat i motsträvighet mot hans inbjudan att av nåd leva med Honom först här i tiden och sedan i all evighet i himmelen! En himmelrikets skapelse som alla som i tro följder Jesus och litar på hans försoningsverk skall få träda in i! Amen !

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord har tröstat lärt förmanat och varnat oss ! Hans helige Ande stadfärste ordet i våra hjärtan att vi inte må bliva glömska hörare utan tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så varda saliga ! Amen !