Sön e jul 2 årg hm 2015


Söndagen e jul, "Guds son och Guds barn", 2 årg., högmässa, Lund 2015-12-27.

 
Texter: Jer 31:15-17; Gal 3:23-29; Matt 2:13-23.

Psalmer: 120:1-3; 123:1; 120;4-8 116:3-4; 575; 113; 123:2-3.

Skriftemål

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning.

Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig, eftersom hennes barn inte mer finns till.

Rakel, patriarken Jakobs hustru, stamfadern Josefs mor och urmodern för de israeliter som utgjorde nordriket, hon gråter i byn Rama norr om Jerusalem. För hon ser sina barn defilera förbi på väg till fångenskap i det avlägsna Babylon. Hennes sorg är desperat. Hon vill inte låta trösta sig. För händelsen var inte bara en nationell katastrof, en förödande olycka här på jorden. I och med att man tvingades lämna löfteslandet, det landområde man fått av Herren för att där leva i gemenskap med honom, så ödelades också det religiösa hoppet. Den jordiska lyckan slogs i spillror. Och än värre: även relationen med Gud och tryggheten i tron på Honom.

Ja, det upplevdes som att man hade blivit fördömd av Herren, att Han hade strukit ett streck över sina löften och ville inte mer kännas vid sitt folk.

Rakel förstod nog varför. Detta hände eftersom hennes barn hade brutit förbundet med Gud och vänt sig bort från honom i uppenbar, grov och medveten olydnad mot Herrens bud!

När människor drabbas av svåra olyckor blir sorgen ibland desperat och gränslös. Man har inget hopp. Det är helt enkelt omöjligt att ta in tröstande ord. För Rakel och för alla religiösa människor kan en sådan desperation bero på att olyckan här på jorden krossar ens tro att ha frid med Gud. Olyckan sveper bort det som ger mig min grundtrygghet och mitt yttersta hopp i livet och inför döden, nämligen min tro på Gud. En sådan sorg är upprivande.

Att den inledande reaktion på olyckan som man kan kalla för chockfas, är desperation, det är något man får räkna med. Det viktiga är att nästa fas, reaktionsfasen, då man börjar bearbeta det som hänt, får bli ett återfinnande av tryggheten som bara en sund och sann tro på Bibelns Gud kan ge.

För utan trons gemenskap med den ende sanne Guden blir trösten och återhämtningen falsk. Man skjuter då bara framför sig den fördömelse, det helvete som alla olyckor här på jorden kan ses som varningssignaler eller förbud om.

En kristen kan som alla andra drabbas av ting så hemska att man inte låter sig tröstas. Inte den första tiden efter olyckan i alla fall. Men efter ett tag när man börjar komma till sina sinnens fulla bruk igen, gäller det att finna tillbaka Bibelns tröst och hopp. Det gäller att känna att Guds löften står kvar helt och fullt oavsett hur hemsk olyckan varit.

För att rusta sig inför svåra olyckor gäller det att använda de goda tiderna till att umgås så mycket med Guds löften att dessa sitter kvar fast rotat i sinnet också i den desperata sorgen. Då är det till hjälp att ha läst om hur Guds folks män och kvinnor både slitits sönder av sorg och också tröstats mitt i sorgen av Herren Gud.

Det är gott att ta fasta på att orden om Rakels sorg, verserna barnen i Betlehem som massakrerades av Herodes och som låter oss ana föräldrars desperata sorg då de förlorar sina barn, att dessa verser står mitt i bibelavsnitt som handlar om det kristna hoppet. Profeten Jeremias ord om Rakel  omges av verser som talar om hur Herren förlåter och återupprättar sitt folk som han straffat på grund av deras synd. Och Matteus citat om Rakels sorg finner vi mitt i det hoppfulla julevangeliet om frälsarens födelse.

En olycka som orsakats av att jag betett mig illa kan det vara speciellt svårt att komma över. Hur skall jag kunna be Gud om tröst för hemska ting jag själv är orsak till? Bibelns ord lär oss vart vi skall göra med en sådan sorg. De lär oss se att olyckan här på jorden inte vittnar om att Gud inte finns eller att Gud är ond utan på människors synd. De lär oss att Evangeliet är ett evangelium till syndernas förlåtelse: Och att Herren inget hellre vill än att i Jesu namn förlåta oss alla våra synder, hur illa dessa än har drabbat oss själva och vår nästa. Låt oss nu ta emot evangeliet i tro och be och bekänna ... 

 
Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.

Med dessa ord säger aposteln Paulus först att dopet och tron som förenar oss med Gud, i Jesus gör oss alla till jämlika medlemmar i Guds folk. Här finns ingen som är frommare än någon annan, ingen rangordning i helighet. Han säger också att Herren Gud vill vara alla människors frälsare. Ingen är undantagen utan alla kan nu få träda in i patriarken Abrahams folkgemenskap, ta del av Guds välsignelse och ärva Guds rike tillsammans med honom och alla som med honom hör till Guds barnaskara. Det är ju något som man är glad och lättad över att höra. Men det innebär också att människor man har svårt att se som gudfruktiga bröder och systrar, de hör till Guds heliga. För grekerna vilka ju representerar hedningarna som tidigare med skiftande intensitet varit Judafolkets och Guds rikes fiender, de kommer nu att återfinnas i de heligas gemenskap. Samma himmelska värdighet ges åt alla som omvänder sig och tror, oavsett om vad de har för bakgrund. Galaterbrevets författare, aposteln Så fick Paulus som en Jesu vän ett stort förtroendeuppdrag i Guds församling fastän han varit en grym, ledande kristendomsförföljare.

Verserna säger också att Jesus Kristus vår Herre och frälsare identifierar sig med människor i samhället oavsett deras sociala status. har låg rang. Folk som i många kretsar i det dåtida samhället inte ansågs ha ett fullt människovärde, som kvinnor och slavar de räknades genom tron på Jesus som Guds heliga. Och det är så frälsningsverket inleds, nämligen med att Jesus identifierar sig med de små, illa ansedda i världen: Frälsningsverket börjar med att Guds son framträder som ett nyfött barn. Små barn räknades inte som fullvärdiga i den kultur Jesus växte upp i. Först vid tolvårsåldern blev man en samhällsmedborgare att räkna med. Jesus är dessutom ett förföljt barn, ett barn som de ledande i samhället vill bli av med. Därmed framträder vår frälsare när han kommer till vår värld som en bland de svaga, utsatta, ringaktade och förföljda.

Det var också som en sådan människa han skulle segra. Som en misslyckad profet, föraktade hädare och tuktat upprorsman korsfästes han på Golgata kors utestäng från sin Faders Heliga stad Jerusalem på avrättningsplatsen utanför stadens murar.

Svaga, utsatta, föraktade och förföljda medmänniskor är i detta perspektiv Kristusvittnen. Jesu frälsningsverk inleddes och avslutades genom att Jesus blev ett med de föraktade och förföljda och misslyckade. När du ser en föraktad människa får du tänka att den människan vittnar genom sitt öde  i världen om min frälsare.

Vi skall nu stanna inför denna och andra sanningar i dagens evangelium. Och vi hänger upp det som ska sägas fram på verser i texten.

Först: Ut ur Egypten kallade jag min son.

Orden är ett citat från profeten Hoseas bok. Vad Herren genom evangelisten Matteus vill säga är att Jesus går in i, gör om och fullbordar sitt folks historia. Israel hade ju en gång varit trälar i Egypten. Men de befriades från fångenskapen då Herren med sitt ord genom Moses kallade ut folket därifrån. Jesus får nu tillbringa en tid i Egypten innan han återvänder till Israels land med sin mor och far där han skall fullborda sitt frälsningsverk.

Hur hamnade då en gång i tiden Guds folk Israel i fångenskapen i Egypten? Jo, Josefs bröder hade sett Josef som en rival om faderns gunst och velat döda honom. Men den äldste brodern Ruben hade sett till så att han såldes till ismaeliter för 20 silverpenningar Det var alltså närstående till Josef som orsakade att han hamnade i Egypten. På samma sätt får Jesus bege sig till Egypten eftersom hans egen kung uppfattar honom som rival.

Josefs vistelse i Egypten ledde till att han blev Faraos förtrogne.

Han kunde senare ta emot sin far Jakob och hans bröder och försonas med dem i främmande land när det blev missväxt i Kanaans land. Några generationer senare skulle Moses föra folket ut ur Egypten till det förlovande landet. Äntligen fick Guds folk Israel leva som ett fritt folk i ett eget land med Guds bud som lag och rättesnöre.

Jesus är den nye Moses som skall föra Guds folk till löfteslandet. Men detta förlovade land är inget jordiskt territorium utan Guds himmelska rike. Det öppnas då Jesus, Guds son, försonas med sitt eget folk alla människor här på jorden där vi är främlingar i väntan på att få komma till löfteslandet som är himlen.

Räddningen som Jesus skall skänka oss är av långt mer djupa och storslagna himmelska dimensioner jämfört med Israels folks befrielse från slaveriet i Egypten. Det handlar om en befrielse från synden och döden som präglar hela vår existens. En sådan befrielse och förvandling kan ingen människa åstadkomma. Därför genomförs frälsningen av Gud själv genom att han som människa gör om vårt liv från grunden. Därför är frälsaren sann Gud och sann människa som lever om hela vårt mänskliga liv. Vilket bland annat innebär att han som vi först framträder här på jorden som ett spädbarn.

Frälsningen Gud ger oss genom Jesus är storslagen och underbar. Å andra sidan är ondskan Herren vill befria oss från förfärlig och skoningslös. I våra verser representeras den av psykopaten och tyrannen kung Herodes den stora som inte drar sig för att döda små oskyldig barn för att eliminera hot mot sin maktställning. Fastän han vet att han själv en dag skall dö så gör han allt för krossa dem han uppfattar som hot mot sin egen makt över Guds folk. Precis som djävulen. Och dem han ger sig på är här de mest oskyldiga och de mest utsatta. Dem som Gud själv identifierar sig med genom att komma till oss i ett litet barns gestalt! Jesus kommer för att rädda oss från sådan djävulsk ondska och makt. 

Vidare: När de vise männen hade rest i väg, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten! Stanna där tills jag säger till dig, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det."

Centralafrika är ett krigsdrabbat område med vidsträcka djungler och höra berg. En grupp flyktingar skulle passera gränsen i ett område där de skulle bli dödade om de upptäcktes av militären. Det gällde att finna de rätta stigarna och gå vid rätt tidpunkt i den mörka natten. Och de kände dåligt till terrängen. När gruppen låg och sov under bar himmel så fick en av medlemmarna en stark dröm. En röst som han uppfattade som en ängel sade till honom att nu var det dags att börja vandra. Men vilken väg? Det sades det inget om. Men mannen kände sig helt enkelt tvungen att göra som rösten sade. Han väckte de andra och de började gå. Och de fick uppleva att de leddes ömsom av rösten, ömsom tyst längs bestämda leder genom den mörka skogen. De gick och de gick, längs steniga stigar och över strömmande vattendrag. De hörde soldaters rop på avstånd, men ingen upptäckte dem. Till sist var de i säkerhet. När deras vandring fick ett så lyckligt slut, sade de till varandra. Det var en Herrens ängel som har tagit hand om oss.

Kristna kan ibland ledas direkt av Herren, genom en änglar, på detta sätt. Det sker i kritiska situationer då Guds ord och vårt förnuftet och vår kunskap inte kan ge den precisa ledning som behövs. Så var det för Jesu fosterfar Josef när Jesus fötts i Betlehem. Då fick han och också vi som får höra om detta vara med om hur nära Herren är dem han tar hand om. Gud Fader i himmelen blev liksom ett med Josef. Fadern i himlen är genom ängeln med den heliga familjen i Josefs person.

Men Fadern i himmelen uppenbarar sig inte i sin heliga strålglans utan genom en änglaröst. Och grunden för det som sker är Guds ord. Där är Guds rådslut att låta sin son göra om och fullborda Guds befrielse av sitt folk beskrivet för oss. Översiktskartan för den heliga familjen öde står i Gamla testamentet. Den precisa vägen och resans utförande genomförs här genom änglaröstens ledning.

Ett annat budskap till oss i det som sker då Josef för sin familj i säkerhet i Egypten är att Herren Jesus inte övergav sitt folk i nödens stund. Han drog sig undan då Herodes sökte honom i Betlehem. Som spädbarn jagad av mörkrets furste föreföll Jesus vara utsatt utsatt och svag. Men så var det inte. Jesu frälsningsverk höll på att fullbordas i denna flykt. Gud fader själv är med i flykten, ja han har planerat den. Och Han leder sedan Jesus tillbaka till Israel för att fullborda sitt befrielseverk.

Och gossebarnen i Betlehem som Herodes dödade istället för Jesus är inte bortglömda av Gud. Han har inte lämnat dem åt sitt grymma öde. Ingen människa alls är bortglömda av Gud. Därför att befrielsen som Jesus till sist skall utföra öppnar upp himlens portar för de massakrerade gossebarnen, ja för alla människor som någonsin levat och skall leva på denna jord. Förberedelsen för vår frälsning sker på ett sätt som människor inte kan fatta och överblicka. Men när frälsningen väl är genomförd kan alla som får del av denna frälsning, inte minst de som lidit mycket för Jesu skull, med alla sina sinnen en dag få uppleva den salighet frälsningen innebär.

Så evangelieläsningens sista mening: Josef, Maria och Jesus bosatte sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas Nasaré.

Varifrån har Matteus fått den förutsägelsen ifrån att Jesus skulle kallas Nasaré? För det står ingenstans i Gamla testamentet. Staden eller samhället Nazaret är inte ens nämnd där och inte i andra judiska skrifter från Jesu tid heller. Faktum var att orten Nazaret var en mycket obetydlig by på den tiden med kanske 500 invånare, varav många icke-judar.

För att svara på frågan är det för det första viktigt att notera att Matteus talar om profeterna i pluralis. Med det menas att enligt det sammantagna profetiska  budskapet i Gamla testamentet skall Guds Messias kallas nasaré. Det är ingen speciell vers Matteus hänvisar till.

För det andra kan man istället för att först vända blicken till Gamla testamentet se på vad man kallade Jesus då han framträdde i Israel. Då finner man att speciellt hans motståndare som föraktade Jesus kallade honom nasaré. De ville med detta säga att denne så kallade profet var en riktigt bondtölp från den löjligt obetydliga byn Nasaret i det halvhedniska Galiléen. Och att frälsaren skulle föraktas och hånas är ju ett genomgående budskap i Gamla testamentet. Likaså att anfadern till Israels kungaätt, kung David, var den yngste bland bröder och som betraktades som den minst kunglige av dem. Och när det gäller profetian om den ättling av kung Davids släkt som skulle bli Messias frälsaren så kan man ju i profeten Jesajas bok läsa att han var av Jesse rot och stam. Ordet rot betyder rotskott eller en liten kvist till skillnad från starka tjocka bärande grenar. Det ordet återfinns i ortsnamnet Nasaret. Kvisten ifråga, nazarén, är den levande gren som börjar växa upp ur Isais, Davids ätts, avhuggna stam efter att Herren i sin dom huggit ned de stolta träden. Profetian om hur nazarén från Isais avhuggna stam kommer till sitt folk uppfylls i Jesus från den obetydliga staden Nazaret.

Gud säger genom Matteus att Jesus, genom att komma från just Nazaret, ansågs vara någon man inte behövde ta på allvar. Guds Messias framträdde i ringhet, i en föraktad mans gestalt.

Israels förstockade ledare är helt oförmögna att känna igen honom. De såg i Jesus bara en självutnämnd profet. En falsk profet vars obetydliga härkomst från den lilla byn Nazaret bekräftade att han inte var Messias.

Men i själva verket var Jesus skottet som skulle skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skulle bära frukt. 2 
Över honom skulle Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för Herren.
Jesus Guds Messias skulle ha sin glädje i Herrens fruktan
, läser vi i profetian om nazarén. 

Jesu ringa härkomst hörde till det som visade att han verkligen var Guds Messias. Och som spädbarn är Jesus den ringaste av de ringa. I ständigt behov om omsorg, helt oförmögen att försvara sig, sårbar för sjukdomar och människors ovarsamma behandling. Han är utsatt för all den fara som härjar i världen alltsedan syndafallet. Han är verkar vara ett synnerligen lätt offer för djävulens ondska. Ändå kunde inte djävulen komma åt Jesus. För Jesus vaktades av sin far. Den allsmäktige Gud fader i himmelen! Djävulen gav sig då på de små gossebarnen i Betlehem. Deras blod pekar som en nytestamentlig profetia på Jesu blod. Det frälsande blod som skulle utgjutas den fredag då den himmelske Fadern drog bort sitt beskydd från sin Son och övergav honom på Golgata kors.

I detta drama kan vi identifiera oss med samtliga aktörer.

Vi är i den onda farliga världen med alla andemakter som härjar här liksom små utsatta barn utan förmåga att försvara oss själva mot djävulen och all den ondska han utsätter oss för.

Här på jorden upplever vi ibland starkt hur vi behöver andras omsorg. Just då vi känner otrygghet och utsatthet kan vi uppleva den törst efter att får den levande Gudens hjälp. En törst som Guds Ande svarar upp mot då han omvänder oss till tro på Bibelns Gud. Och alltid behöver Guds kraft för att bevara tron på honom som gör oss till Guds barn och arvtagare till hans himmelska rike. Utan Guds andes verk är människan mörkrets barn, en andligen död varelse på väg mot helvetet. Man kan leva gott som kung Herodes och andra, men ödet som då väntar på den andra sidan är förfärligt. För så länge vi inte låter vår synd förlåtas i Kristi namn och blod så lyder vi under samma djävulska herradöme som utnyttjade Herodes för att försöka undanröja Guds son och förhindra Guds försoningsverk.

Men å andra sidan: I och med att vi genom dopet och tron hör Jesus till så lever vi i faderns beskydd och omsorg. Men detta beskydd och denna omsorg kan vi ofta uppleva att vi saknar. Liksom de små gossebarnen i Betlehem kan vi drabbas av utstuderat, grymt och meningslöst våld som ger sken av att Gud är död. Många av våra kristna bröder och systrar i mellanöstern vet i dessa dagar vad det vill säga. Och vi kan även i vårt land drabbas av onda ting som en direkt följd av vår kristna tro.

Ibland kan tillvarons ondska pröva vår kristna tro. Det känns så grymt och meningslöst. Det verkar som att fadern tagit ifrån oss sin skyddande hand.

Vi kanske försöker fundera fram i en mening i det som sker, men det verkar så krystat och konstlat.

Men vi behöver inte själva söka efter mening. All tröst och all mening skall sökas i Jesu Kristi lidande och död. I Guds egen sons lidande och död då han övergavs av fadern. Där finner vi all tröst och mening. Jesu död försonar alla människor med Gud och öppnar porten till evigt liv med Gud. Ett liv som börjar för prövade Jesu vänner här på jorden som leder till den eviga, fullkomliga himmelska saligheten.

Jesus Kristus nazarén identifierar sig med ringa, svaga utsatta människor. För att det är i svagheten som denna världen liksom förlorar sin trovärdighet och attraktionskraft för oss. Det är när man söker sig till denna världens svaghet som inte kan ge seger och styrka i den synliga tillvaron som man leds in i den odödliga eviga härligheten i det Guds himmelriket som är fördolt för oss. Ofta kan vi kristna uppleva som ringa. Ringa för att den tro vi bekänner oss till inte står högt i kurs. Men också för att vi inte orkar leva upp till de ideal som kristendomen står för. Den trovärdighet Jesus hade den har inte vi. Du upplever dig ringa och liten för att du känner dig så ovärdig och full av brister. Det skall du inte bli förtvivlad av. Du skall istället erkänna den brist som skapar den här känslan som synd och låta Jesus ta hand om den. Så får du ta emot Guds nåd och förlåtelse i Jesus Kristus. Så får i tron veta att du omsluts av hans värdighet. Så är du Guds älskade barn. Och den gudomliga vägledning, det osynliga men oövervinnliga beskydd och det välsignelserika mål med livet som Jesusbarnet står för, all den välsignelsen den gäller också dig!

Amen!

Lovade vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte bli glömska hörare utan får växa till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så varade evigt saliga! Amen!  

2a sönd i fastan 1 årg gtj 2015


2 söndagen i fastan, ”Den kämpande tron”, 1:a årgången, Hmgdtj, Lund 2015-03-01.
Texter: 1 Mos 32:22-30; 2 Kor 6:1-10; Matt 15:21-28.
Psalmer: 440:1-3,6-7; Helig, Den svenska kyrkohandboken - musik s.179 nr.5; ”Ära”, Den svenska kyrkohandboken - musik, sid 50; Lovspsalm: 543(b):4; 575 ; 372:9-11; Den nya sången 1; Lovprisningen, Den svenska kyrkohandboken musik, s.76; 283:2-7.
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O Fader vår barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla. Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla. Låt komma, Gud, till oss ditt ord, Det heliga och klara. Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, Att vi ej vilse fara! Amen!
Den kananeiska kvinnan bad: Herre, hjälp mig! Jesus svarade henne: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”
Mitt i natten upptäcker du att barn är dödssjukt. Du tränger dig före i kön på akutmottagningen och ber läkaren som tar emot patienterna: ”Hjälp mig!” Läkaren svarar: ”Det är inte rätt att du tränger dig före så här. Du och din dotter har inte här att göra just nu, jag har inte tid för er i det här läget! Gå ut i mörkret, kylan och regnrusket!” Det kan ge en aning om hur den kananeiska, icke-judiska kvinnan kan ha upplevt Jesu svar till henne, när hon kom med sin demonbesatta lilla dotter och bad honom förbarma sig över henne och barnet: Okänslighet, fyrkantig regellydnad, bestämmelser är till för dem själva och inte för att tjäna människor ... Att inte hjälpa att dödsjukt barn utan hårt avvisa det bara för att hjälpbehovet inte passar in i tidsplanen. Är det en sådan Gud vi möter i Jesus Kristus? Det trodde inte denna desperata, hjälpsökande mamman. För hon fortsätter be fastän hennes första bönerop blev så bryskt avvisat. Hon svarar Jesus: ”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord!” Det spelade ingen roll om Gud representant Jesus tycktes förakta henne så djupt som man föraktade hundar i det gamla Israel. Bara hon fick smulor av det goda som Gud gav medlemmarna i sitt judafolk, var hon tacksam. Så mycket värde har det eviga livets bröd, Guds nåd och Guds rikes gemenskap, att hon är beredd att ge upp all egen värdighet för att få detta. Det var kvinnans tro. Därför kämpade hon trons goda kamp. En kamp som Gud alltid bönhör genom att ge den bedjande den Guds nåd som man så gärna vill ha. En bönekamp där man ber Gud genom att vända sig till hans Son, Jesus, Guds Messias, vår Herre och frälsare. Att bönekampen är god visar sig också i att kvinnan erkänner Guds frälsningsplan. Hon ifrågasätter inte Guds rådslut. Hon hade inget problem med att Messias först sänts till de förlorade fåren av Israels hus. För hon trodde att hon i Israels frälsning skulle finna sin egen och sin dotters räddning.
I Abrahams efterkommande skulle ju alla jordens folk en dag finna välsignelse. Om den troendes kamp för att i Guds hårda behandling söka efter Guds välsignelse handlar dagens gammaltestamentliga läsning som vi nu ska stanna inför.
Nära Jordaniens huvudstad Amman finns platsen där floden Jabbok rinner upp. Jabbok är den näst vattenrikaste av Jordans bifloder. Dess vatten lyser med en så blå färg att den på arabisk kallas den blå floden. Från Jabboks källeflöden är det 30 kilometer till Jordanfloden. Men följer man Jabbok blir sträckan 90 kilometer. Så ringlande är floden. Så kan också vårt sökande efter Guds rike te sig. Det verkar nära, men Gud för oss genom så många slingrande omvägar, innan vi når fram.
Vid ett av flodens vadställen stod patriarken Jakob alldeles ensam en natt. Han har sänt sina båda hustrur Rakel och Lea, sina tjänstekvinnor och sina elva söner över till andra sidan floden. Jakobs svek när han som ung av sin blinde far Isak lurat till sig Guds välsignelse och förstfödslorätt som bort tillfalla hans äldre bror Esau, det sveket hade nu hunnit ikapp honom. Jakob var efter Abraham och Isak den tredje patriarken som förvaltade Guds löfte att Abrahams ättlingar skulle bli et stort folk och få bo i det utlovade landet, Kanaans land, i förbund med Herren. Men det landet hade Jakob fått lämna för att bege sig till morbrodern Laban i Haran, på flykt undan Esau. Efter en konflikt med Laban lämnar Jakob utan dennes vetskap efter 20 år Haran och beger sig hem till Kanaans land. Men Laban kommer efter Jakob och upplever sig bedragen. Och framför Jakob väntar brodern Esau som Jakob som vill hämnas Jakobs svek. Jakob är inklämd mellan två fiender. Som källa till hopp kunde Jakob tänka på sin dröm för 20 år sedan då han fått se en stege rest upp till himlen, med änglar som steg upp och ned på den. Gud hade i drömmen lovat Jakob att vara med honom och att en dag föra honom tillbaka till det utlovade landet. Strax före natten vid Jabboks vadställe hade Gud visat att han stod vid sitt ord. Gud ordnade så att Laban och Jakob kunde hålla försoningsmåltid och lämna varandra som vänner. Natten vid Jabbok kommer att innebära att Jakob kommer än längre på försoningens väg.
Men vandringen mot försoning och frid sker genom kamp. För Jakob blir det en hård kamp, man mot man, som varar hela natten. Jakob brottas med en mansgestalt. Inget sägs först om vem hans motståndare är. Men kampen är hård, båda vill vinna. När den namnlöse kämpen ser att Jakob inte låter sig övervinnas slår han på höftleden så att höften gick ur led. Det är tydligt att Jakob kämpar mot någon som har övernaturliga krafter. Med ett enda slag slås höften ur led. Jakob ger inte upp trots skadan. Han vägrar släppa sin starke motståndare. När dagen gryr säger den namnlöse: Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp. Det gör inte Jakob med mindre än att han får mannens välsignelse. Då begär kämpen att Jakob skall säga sitt namn. Det gör Jakob. Motståndaren säger då: ”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” Då Jakob vill veta kämpens namn får han inget svar. Men han får hans välsignelse. Jakob förstår att han har brottats mot Gud. Han har sett Gud och skonats. Han har kämpat mot Gud och ändå har hans liv räddats. Jakob lämnar platsen haltande samtidigt som solen går upp.
Det som sedan sker är att Esau kommer Jakob till mötes. Men Esau kommer inte för att hämnas utan för att försonas med sin bror. Och Jakob vill försonas. Han erkänner sitt svek mot Gud och Esau: Jakob bugar sju gånger inför Esau. Han kommer inför Esau i ödmjukhet som inför Gud, säger han. Esau springer fram mot sin bror, de omfamnar varandra och gråter av glädje över att återse varandra. Så skiljs som vänner.
Senare beger sig Jakob med sitt följe till Betel där han en gång drömde om stegen som rests upp till himlen. Här visar sig Gud ännu en gång för Jakob och talar till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig. Av dig skall bli ett folk, ja, många folk, och du skall bli stamfar till kungar. Landet som jag gav åt Abraham och Isak skall jag ge åt dig. Också åt dina ättlingar skall jag ge detta land. Sedan lämnade Gud Jakob och steg upp igen.”
I profeten Hoseas bok (12:1-6) kommenteras Jakobs öde med följande ord: ”Men Herren skall bestraffa Jakob efter hans vägar. I moderlivet grep han sin bror i hälen och när han blivit man kämpade han med Gud. Ja, han kämpade med ängeln och vann seger, han grät och bad honom om nåd. I Betel mötte han Gud som talade med oss. HERREN, härskarornas Gud, HERREN är hans namn. Vänd om till din Gud, håll fast vid kärlek och rätt och vänta ständigt på din Gud.”
Tillsammans med Hosea och många av kyrkans tidiga fäder, som Ambrosius, Augustinus och Cesarius av Arles, får vi förstå Jakobs brottningskamp som följer: Gud uppenbarar sig i en ängels skepnad. Gudsängeln uppträder som människa. Det är Sonen som ännu inte blivit människa, som kämpar med Jakob. Han har Guds fulla kraft vilket visar sig i skadan han tillfogar Jakob. Men han låter sig hållas fast av syndaren Jakob. Sonen blir svag för Jakobs skull som håller fast honom som man en gång band Jesus, och Jakob får då Guds välsignelse. Välsignelsen ges när Jakob bekänt att han är Jakob som betyder bedragaren, han som i sin ungdom genom bedrägeri skaffade sig en välsignelse som inte var hans.
Jakob har kämpat med Gud, han har bekänt sin stora synd, och synden blir avlöst då han får välsignelsen. Då ändras hela Jakobs livsöde. Han blir Israel som kan betyda den som kämpar med Gud. Jakob är nu rättmätig patriark och jordisk anfader till Guds folk Israel. Ett folk som är indraget i Jakobs livsöde och hans relation till Gud. Så kan Jakob efter kampen ta emot solens ljus efter nattens mörker som dolt Guds godhet. I natten där Jakob mött Gud som kämpat mot honom. Men med morgonens ljus kommer livet och hoppet och Guds närvaro skapar glädje, lättnad, förutsättningar att gå vidare. Jakob kan i ljuset möta sin broder Esau som inte längre kräver hämnd utan ger försoning. Detta utan att begära något alls av Jakob i gengäld. I Esau ser Jakob Gud och bugar sig för honom och tar emot försoningen med Gud och människor.Senare skulle, som vi hört, Jakob i Betel få detta bekräftat av Gud. Herren kom där ned till honom och välsignade honom och hans efterkommande på nytt.
Att möta Gud i mörkret på vår jord, att möta Gud som slåss mot oss, att inte fatta detta, men ändå vilja hålla fast Gud och be om hans välsignelse; Att i mörker kämpa mot en motståndare som man vill bli räddad av. Att fastän motståndaren som älskar mig och är ändligt starkare än vad jag är tycks vilja besegra mig. ändå hoppas på seger över honom, det är en kämpande tro.
Vi skall också notera att för Jakob, liksom för den kananeisk kvinna, var kampen en kamp för den man älskade. Jakob vill rädda sin familj och sitt husfolk. Kvinnan ville rädda sin dotter.
Var det då verkligen Jakob själv som kämpade mot Gud och övervann honom? Nej, i grunden var det ju inte det. Vad som sker då Jakob får ett nytt namn visar det: Jakob fick namnet Israel. Det kan som sagt betyda: Han, Jakob, kämpar med Gud. Men också Gud själv kämpar, Gud själv regerar. Det var ytterst Gud som kämpat Jakobs kamp och segrat! Gud hade segrat genom att låta sig hållas fast av bedragaren Jakob. Jakob genom att Gud förlorade. Vilket förebådar Jesu seger genom sin död på korset. Jakob fick ta emot välsignelsen av nåd, som en gåva av Gud. Liksom den kananeiska kvinnan fick ta emot sin dotters räddning som en gåva för att hon hoppades på Jesus trots motståndet hon mötte. Både Jakob och kvinnan vinner trons kamp genom att hoppas allt gott av Gud och han Son trots Guds hårds motstånd.
Trons kamp är handlar om hur sann kristen tro lever i en tillvaro med så mycket motstånd mot Guds rike. Kampen hör den sanna tron till. En tro som inte kämpar så är sann kristen tro.
Låt oss så se vad trons kamp kan innebära i vardagen, i kyrkan och i mitt personliga liv med Gud!
Jakob och den kananeiska kvinnan hade rent världsliga svåra bekymmer. Var skulle Jakob ta vägen med sin stora familj? Hur skulle den kananeiska kvinnan göra för att dottern skulle bli frisk? Våra världsliga bekymmer trycker och tär. Du drivs att söka hjälp hos den Gud du tror på. Guds svar blir då att kämpa mot dig! Att hålla dig på avstånd! Då säger du: Då får det vara. Jag tror ju på Gud för att han skall bära mig genom livet. Nu gör han inte det, tjänar gudstron inget till. Jag läste nyligen om en präst som blivit ateist efter ett sådant resonemang.
Jakob och den kananeiska kvinnan lär oss att inte ge upp vår tro när vi inte blir bönhörda så som vi vill. Bakom den uteblivna bönhörelsen sker något gott som Gud låter oss se först när tid är! Ja, när Gud brottas mot dig så förbereder han något gott för dig som hoppas på hans nåd! Vi vill att vårt fromhetsliv skall löpa på som vi vill. Är det jobbigt i vardagen skall det vara fest på helgdagen när vi möter Herren i gudstjänstlivet. Är arbetskamraternas umgänge trist, förväntar jag mig att umgänget i församlingen skall vara idel glädje trevlighet.
Så är det inte det. Gudstjänst och församlingsliv är behäftat av syndiga människors skador. Brister i församlingen är inte med nödvändighet fel som bör få mig att byta gemenskap. Det kan vara en kallelse att hålla ut eller bidra till att komma tillrätta med eventuella problem. Även om det blir en prövning för mig,
Ja, själva gudstjänstlivet kan vara något som innebär att Gud kallar mig till kamp. Till exempel: Du vill ha en lättillgänglig, ljus gudstjänst, med många glada gudstjänstdeltagare av alla åldrar, kända melodier med få, lättfattliga psalmverser, en kort predikan som inte förargar oss som lyssnar till den. Eller så vill vi att allt skall vara långt, dystert, komplicerat, gammaldags och mörkt. För det får dig att uppleva att Gud bekräftar att just vi är de ända trogna kristna som finns kvar på denna jord, vilket känns skönt. Så uppfylls inte dessa förväntningar. Så slutar vi engagera oss i Kristi kyrka och dess församlingar. För vi vill inte plågas av problem och besvärliga människor när vi är i kyrkan. Det har vi nog av annars. Vi nöjer oss med att läsa Bibel och upp- byggelselitteratur hemma och då och då gå till samlingar där allt känns bra. Men då slutar också kampen för tron. Hade de första kristna gett upp så lätt då det blev problem i deras församlingar hade de flesta av Nya testamentets epistlar inte skrivits. Jakob var patriark men genom synd blev han fiende med sin egen bror och morbror. Sådana problem hade Guds folk på den tiden med sina främsta företrädare.
Den kananeiska kvinnan fick höra att hon inte fick äta med de först kallade till Guds rike. Hon fick liksom hundarna nöja sig med smulor. Men det var smulor av nåd och sanning och Guds kraft. Det räckte för henne. Var tacksam för det du får. Sök de goda smulorna om inte kan ta för dig av brödlimporna på bordet. För ibland är det bara smulor Herren bjuder på.
Du vill inte kämpa för att få ta emot Guds nåd och välsignelse men du känner dig inte värdig. Man kan väl inte be om nåd och välsignelse då man så ofta svikit. Man kan inte vilja få detta av Gud om jag redan när jag ber om det känner hur det nya sveket jag skall begå växer till i min varelse.  Det är ingen mening med att jag är kristen och idkar fromhetsliv. Jag är ju ett levande bevis på avfall i allt jag tänker säger och gör! Ditt stora problem för dig som resonerar så, är att du är så uppfylld av dig själv. Jakob och den kananeiska kvinnan var inte det! Jakob slogs utan att veta varför och han begärde en välsignelse för att han behövde det inför mötet med Esau.
Den kananeiska kvinnan plågades av sin dotters nöd. Hon tänkte inte på sig själv utan på Jesus och på hennes lila dotter hon bad skulle bli frisk igen. Du skall veta två saker. Du är syndare. En del av din synd ser du själv, och är du insiktsfull och klarsynt så är detta mörka något som kan göra dig alldeles uppgiven. Och du skall veta att den synd du ser bara är en del av all din brist som Herren ser.
Det finns bara två förhållningssätt som innebär två motsatta resultat. Att inte gå till Herren och få förlåtelse och gå under. Eller att gå till Herren och få nåd, förlåtelse, upprättelse och evigt liv.
Då kanske du säger: Det kostar på det här. För livet i Herren är ju också ett liv där jag har attt hålla mig till ett budskap som möter så mycket motstånd både i omgivningen och i mitt eget kött, i min karaktär. Svaret är: Ja, det kostar på. Och det kostade oändligt mycket för Gud att ge dig detta liv med honom i Hans rike. Det var Gud själv som betalade allt genom att utlämna sin son i djävulens händer. Herren har betalat priset för det som kostar på. Den sanna kristna tron är en drivkraft i dig som hör Herren till som får dig att lita på detta evangelium vad som än sker med dig, med kyrkan eller med hela vida världen.  Du får alltid vänta tillbaka till Herren i tro och få hans nåd och välsignelse! Amen!   
Lovad vare Gud och välsignad i  evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Må hans Helige Ande stadfästa ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan varje dag växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och blir saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!     

23 e sön e tref 1a årg


23 e tref, "Förlåtelse utan gräns", 1 årg, gdtj., Lund, 2015-11-08.

Texter: 1 Mos 50:15-21; 1 Petr 3:8-9; Matt 18:21-35.

Psalmer: 9, 695:1, 18, NS 145/43; 231; 538; 259.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt ord ty ditt ord är sanning! Amen!

"Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse."

Så får vi här som så ofta i Bibeln höra vackra ord om hur kärleksfulla vi skall vara mot varandra. Sådana ord kan stärka min vilja att få vara kristen. För visst är det underbart att få göra dessa den kristna nästankärlekens ideal till sina egna. Och vad underbart det vore om dessa ideal skulle erkännas och omfattas av alla i vårt samhälle.
Samtidigt är det just ord som dessa som erinrar mig om hur långt bort från himmelrikets verklighet jag är. Min medkänsla, min kärlek till mina medmänniskor lämnar så mycket övrigt att önska. Hur jag än anstränger mig kan jag inte nå upp till dessa ideal. 
Jag kan från predikostolen kommendera: "Var nu ett i själ och sinne; visa medkänsla; älska er nästa av hjärtat; var barmhärtiga, var ödmjuka." Men gör jag det reagerar nog de flesta med att säga: Bibelns förmaningar är annat än ordergivning för hur vi skall bete oss. För den som lyder en förmaning om att var barmhärtig och ödmjuk så som vore det en order av ett befäl på en kaserngård, är varken ödmjuk eller barmhärtig. För dessa attityder och förhållningssätt, de växer fram ur ett hjärta som fyllts av kärlek, av en vilja att göra gott så som Gud gör gott. Vi kan inte vara ödmjuka, visa medkänsla och barmhärtighet på kommando. För att det skall bli verklighet måste vi ta emot Guds egen kärlek, Guds egen barmhärtighet, Guds Ande och liv i våra hjärtan. Allt det ger Gud oss i Herren Jesus Kristus. Aposteln Petrus, som författat dessa förmaningar, vänder sig till Jesustroende män och kvinnor. Människor som har det gemensamt att de, som Guds barn i tron på Jesus Kristus, är kallade att ärva välsignelse. De lever av Guds nåd och kraft och liv i Jesus Kristus. I honom är det ett i själ och sinne. Dessa ideal och förmaningar förverkligas av Jesus i Jesus för dem som i tro brukar Jesu ord och Jesu sakrament.

Men så måste först något vara för handen för att Guds nåd, liv och kraft skall strömma in i våra hjärtan. Det är Guds förlåtelse.
Att Gud förlåter oss så att vi inte längre på grund av vår egen olydnad är Guds fiender.
Och förlåter oss, det gör Gud i Jesus Kristus helt och fullt. Skulle Gud vägra förlåta oss en endaste liten synd, är vi inte försonade med honom. Vi har då inte frid med honom, vi lever inte gemenskap med honom och har inte del av hans liv och rättfärdighet.
Men lyckligtvis får vi hos Jesus Guds förlåtelse utan gräns. Nu skall vi utifrån dagens evangelieläsning mer se vad det kan innebära.

Petrus undrar hur många gånger man skall förlåta sin nästa. Många fariséer menade att tre gånger räckte. Petrus anade att Jesus var mer generös och drog till med sju gånger. Men svaret Mästaren ger är: Räkna inte gångerna. Förlåt din nästa obegränsat, hela tiden, vilket 77 eller 490 gånger, som räknetalet kan betyda, innebär. Det vill säga: Skall du vara min lärjunge och ett Guds barn, så förlåt som Gud själv förlåter dig helt och fullt. För din skuld mot Herren är enorm, säger Jesus i liknelsen som följer: Tjänaren, eller provinsguvernören, var skyldig 10000 talenter, det vill säga mer än 60 miljoner kronor till sin Herre. Han hade slösat bort hela den gigantiska summan skatteintäkter som Herren satt honom att förvalta. 10000 talenter kan jämföras med att Roms årliga skatteintäkt för Judéen, Samarien och Iduméen sammantaget var 600 talenter.
Tjänaren erkänner utan omsvept skuldens omfattning.
Men optimist som han är ber han om tid för att försöka betala tillbaka allt. Förtvivlan i kritiska situationer kan driva oss att fabulera helt orealistiska lösningar. Tjänaren var förtvivlad över att hans trolöshet nu skulle leda till att han själv, hans hustru och barn skulle straffas för evigt.
Men så förbarmar sig hans Herre över honom. Han fylls av medlidande över denne usle, otrogne tjänare. Han ger honom mer än tid att betala tillbaka. Han efterskänker hela skulden med ett enda penndrag.
Vad god han är mot sin tjänare.
Vad rik Herren är som kan avstå från denna förmögenhet.
Någon kanske invänder: så ansvarslöst att bara avskriva en skuld på det sättet. .Om man låter folk komman undan med oansvarighet, slöseri och trolöshet på det sättet, kommer snart samhällsordningen att brista. Men här handlar det inte om någon samhällsordning. Det är fråga om den enskildes personliga relation till Gud och till sin nästa. Det handlar om att vilja leva vidare med Gud och sin nästa och att älska Gud och sin nästa, fastän förhållanden råder som bryter friden och strider mot kärlekens väsen.

Tjänaren har just blivit räddad från undergång till liv av sin Herres medlidande, godhet och nåd. Men han låter inte sitt hjärta påverkas av sin Herres barmhärtighet. Det står inte ens att han sade tack. Han har tagit emot nåd av gigantiska mått, men det sätter inga spår i hans sinne. För när han stöter på en av sina medtjänare som är skyldig honom 100 denarer, som kan motsvara70 kronor, kräver han tillbaka denna skuld omedelbart.
Medtjänarens bön om tid för att få fram denna struntsumma avfärdas och han fängslas tills han hade betalt. Den otrogne tjänaren oförmögen att visa något lite av den generositet och barmhärtighet som nyss visats honom. Han har inte låtit sig vinnas för den gemenskap med Herren som präglas av barmhärtighet, medkänsla, förlåtelse och generositet.

Några andra medtjänare som känner till vad skett anger den otacksamme, girige, hjärtlöse tjänaren för sin Herre.
Denne kallas upp för att få en ny dom. En fällande slutdom denna gång som innebär att han för evigt fängslas för att betala av på en skuld han inte kan betala tillbaka. Han är skuldsatt för livet. Genom att avvisa sin Herres barmhärtighet har han försatt sig i en evig tillvaro som fånge i helvetet, skild från sin generöse Herres gemenskap.

Återstoden av predikan får tre rubriker. Först:

I Betalningen av skulden och insikten att skulden är betald av Gud.

Den gränslösa förlåtelsen kopplas till en obetalbar skuld. Skulden är avsaknad av trohet, ett gigantiskt svek. Konsekvenserna enorma och drabbar andra än den skyldige själv, hans fru och barn. Det är en skuld mot Gud som också drabbar hans nästa.

Skulden måste bort för att räddning skall vara möjlig.

I Bibeln används ord som försona, förlåta, förlossa och frälsa för att beskriva hur Herren låter oss som genom vår otrohet står i en obetalbar skuld till Herren, ändå få frid med Honom.

Orden handlar om att en börda av synd och skuld lyfts bort. Skulden efterskänkes, att den täcks över. Man befrias från sin skuld, kan lämna den bakom sig och kan gå vidare.

Men inte minst så handlar det om att skulden betalas av en annan, att den sonas genom ett offer. Skulden glöms inte bort, den försvinner då den betalas. Orätten måste regleras! Kränkningen av Guds helighet och sveket mot honom måste gottgöras.

Evangeliet om syndernas förlåtelse är den viktigaste tänkbara sanning för en människa som inser att vi står i skuld till Gud på detta sätt. Dessvärre är det få människor som inser det.

Det är inte så att folk menar sig vara felfria. Vi brottas alla med våra brister vi är inte nöjda med vad vi ser nr vi granska oss själva.

Men alltför få låter sig dömas av den rätte domaren och få sin skuld fastställd av honom på ett sanningsenligt sätt. För de känner inte denne domaren. När de tänker på sin skuld, eller de problem skulden orsakar, gör det detta i ljuset av vad omgivningen tycker och tänker. De bedömer sig efter egna krav på sig själva, skapade av förväntningar i en värld som inte känner Gud.
Ibland är man nöjd med sig själv. Man kan förtränga det som inte går bra.

Man kan framhäva det man menar sig lyckas med och inte se sina fel. Men bristerna bryter fram med jämna mellanrum och vet man då inte hur man skall hantera dem blir de förödande. Självgodheten kan då förbytas i självförakt. Detta beror på att samvetet är förvirrat och inte fungerar som det skall.

För samvetet är ju enligt Bibeln att veta något om vad som är rätt och fel tillsammans med Gud, med hans ord och Ande. Men Guds vilja känner man som sagt inte.

Ja, det är inte bara så att man inte känner Bibelns Gud, utan man kan inte tänka sig att det överhuvudtaget finns en personlig, levande, verksam Gud som är världens Herre som bryr sig om oss och inför vilken vi skall svara för med våra liv.

Men oavsett hur vi har det så tar Herren vår skuld på allvar. Den skall betalas. Om inte förr så kommer detta att gå upp för varje människa på domens stora dag, då det skall avgöras var vi skall tillbringa evigheten. De som då ej befriats från sin skuld skall fänglas i helvetet. Men de som fått den bortlyft kan leva vidare med vår barmhärtige Herre och Gud.

Skulden av synd som leder till evig död, den kan vi befrias från här och nu. Herren erbjuder en lösning för oss. Skulden ska inte betalas av oss som inte kan betala den. Den har betalats av Gud själv. Av Guds Son som blev människa och vars betalning genom hans offer på korset är gränslöst stor Detta eftersom han, Jesus Kristus är sann människa och sann Gud.

Det stora offret gör Gud åt oss för att han älskar oss oändligt mycket.

Gud berörs av hur hopplöst vi har det. Det gör ont i Guds innersta när han ser hur hopplöst skuldsatta vi är. Det är därför han själv betalt skulden, priset för vår frälsningen, genom att ge sitt rättfärdiga liv i vårt ställe.

Så finns där en grund vi kan stå på för att få evig frid med Gud. Guds kärlek och värdet av Guds oändligt stora offer som han betalt själv i vårt ställe. Och så Guds rättfärdighet som ges åt den som i tro tar emot Guds frälsning. Jesu rättfärdighet som gör att även då vi syndar, så får vi ingen ny skuld separerar oss från Gud. Utan fastän vi är syndare, så lever i och av Jesu rättfärdighet.

För det andra: Trons tacksamhet över att skulden är betald av Gud.

Den kärleken och den rättfärdigheten har vi att ta emot. Och den tas emot i tacksamhet och i tro.

Tjänaren i liknelsen sade inte tack. När han kom ut från sin Herres granskning, löst från sin stora skuld verkar han inte alls tänka på Herren mer. Den

 anda av barmhärtighet som råder i Herrens hus har han inte med sig när han går ut i världen där skuldberget av otrohet ständig växer på alla håll och kanter. Utan direkt då han ställs i en situation där det avgörs om han lever i sin Herres ande eller inte, visar han att han inte alls gör det. Herrens visade kärlek mot honom finns inte i hans sinne. I hans hjärta finns bara behov av att hävda sin egen rätt och att få sina pengar här och nu.

Du har att leva med Herren i tacksam tro så att du inte glömmer hur barmhärtig och god han är mot dig. Hela tiden har du att besinna att du lever och skall leva i evighet med din gode, allsmäktige  Herren därför att han sonat din synd och skuld. Han har befriat dig från den, burit det straff du förtjänar i hans ställe, i kärlek till dig. Detta budskap ger oss Herren, skriver aposteln Johannes i sitt första brev, för att vi inte skall synda. Herren förlåter för att vi skall präglas av hans godhet och vilja vara som Han är.

Men det kan vi ju inte. Din oförmåga att vara trogen mot Herren kommer du att dras med under hela jordelivet. Du kan ha begått eller kommer att begå grova synder som du kanske aldrig glömmer. Men de onda minnena kan du bära på tillsammans med en djup, frimodig tacksamhet över att Herren sonat även den skuld dessa synder skapat. Paulus glömde inte att förföljt Guds församling. Men Gud vare tack utbrast han, att Gud i Jesus förlåtit en förföljare som han!

Och du har begår orätt ofta. Du ställer till det för dig. Då får du försöka reda upp det så gott du kan.

Det kan vara besvärligt.

Men besväret kan hjälpa oss att försöka upprepa dessa felsteg. Misslyckanden och synder kan fostra oss så att vi ser syndens allvar, vår egen svaghet. Och också Herrens fortsatta närvaro också då vi svikit grovt. För när du kämpar med att städa upp efter begångna synder skall du veta att Herren är med dig.

Han älskar dig och han vill hjälpa dig att städa upp.

För det tredje: Skulden människor emellan i ljuset av att Gud betalt vår skuld till honom.

Så har du att visa din himmelske Herres förlåtande attityd gentemot din nästa. Det innebär för det första att du skall veta hur det förhåller sig med din nästas skuld mot Herre och, kanske, mot dig. För alla människor, även de i människors ögon mest helgonlika, står i skuld till Gud. Man skall inte låtsas som att skulden inte fanns: Att ha ett förlåtande sinnelag innebär inte att oförrätter som begås med nödvändighet skall förtigas.

Och du skall vara öppen och noga med vad som är rätt och fel i Herrens ögon. Och vid behov tillrättavisa dem som felar. Men du skall också veta att lika mycket som Herren har betalt din gigantiska syndabörda av nåd och barmhärtighet, så har han betalt din nästas synd och skuld. Din nästa, alla våra medmänniskor, är syndare men de är också våra medåterlösta.

Varenda en, även vår värste plågoande.

Det finns ju som sagt inga felfria människor bland människors barn. Alla har vi fallit och vi kan falla ännu mycket djupare. Så låt dig inte imponeras av någon enda människa så att du i allt okritiskt följer den människans råd och exempel. Skulle en vän som du har stort förtroende för svika grovt, så låt dig inte fyllas av förakt mot honom eller henne. Tänk istället att så kan det gå här på jorden. Och tacka Gud för att Jesus dött även för detta grova svek. Plågas du av någon som beter sig illa mot dig, så skall du veta att Jesus lidit döden även för denne. Detta samtidigt som du har att försöka hantera konflikten så att du inte far illa längre.

Herrens förlåtelse av våra synder är förutsättningen för att vi skall kunna leva vidare med honom. Därför ber vi om Guds förlåtelse i Fader vår just efter bönen om dagligt bröd. Vi behöver dagligt bröd och vi behöver daglig förlåtelse av Gud.
Och så behöver vi daglig förlåtelse i umgänget med vår nästa: Förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem oss skyldiga äro. Det är gott att be om detta och då detta är en verklighet: Det är skönt att människor förlåter oss. Det är gott att få förlåta vår nästa så att vi kan gå vidare i livet med dem. Det sker oftare än vi tror.
Vi gör ju små fel i våra relationer ständigt och jämt. Saker vi gör som borde vara ogjorda, ord som inte skulle ha sagts, tankar vi skäms för. Liksom handlingar, ord och tankar som borde blivit verklighet men som inte blev det. Förlåtelsen människor emellan är alltså mer omfattande än vi kanske är medvetna om.

Men ibland går det inte att förlåta. Ibland tas förlåtelsen inte emot. Ibland måste man bryta upp från sin nästa för att relationen blivit skadlig så att man kan inte leva tillsammans.
Då får vi försöka hantera bäst vi kan.
Så får vi vända oss till Herren som är den ende som kan, vill och som i grunden en gång för alla har, förlåtit fullkomligt. I hans förlåtelse får vi leva i Jesus Kristus och ta emot hans nåd, hjälp tröst, vägledning och hopp, i en värld där mycket låser sig därför att vi inte kan förlåta, eller där förlåtelsen missbrukas på många sätt.
I förhållande till Herren är skulden en gång för alla bortlyft. Genom evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus får vi evig frid och gemenskap med Gud. Hur illa det än kan gå för oss, för våra nära och kära och för vår värld, kommer det Himmelska Jerusalems portar att öppnas upp för syndare förlåtna i Jesu namn på uppståndelsens stora dag. Så får dessa Jesu vänner då gå in till sin Herre och i evig frid, vila och glädje få leva i hans kärlekens underbara ljus!

Låt oss i tacksam tro ta emot denna förlåtelse i Jesu namn genom att leva i bönen: Herre, förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!  Amen.

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!