20 e tref 1 årg 2015 gdtj


20 e tref., "Våra hem", 1 årg, högmässogdtj., IOGT, 2015-10-18.

Texter: 1 Mos 1:27-31; Ef 5:21-33; Mark 10:2-9.

Psalmer: 401; Kyrie 696:5; Lovpsalm 10; 45; 407; 294; 77:3-5.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre Helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning.

Jesus säger. "Från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna . Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött . Så är de inte längre två, utan ett kött. Vad Gud har fogat samman ska människan alltså inte skilja åt."
 
Här talar Jesus om något det kanske viktigaste i våra liv här på jorden. Nämligen den grundläggande gemenskap som är själva förutsättningen för människans kallelse här på jorden. Äktenskapet mellan man och kvinna. Det är i den gemenskapen som släktet förökas och fortplantas och så kan utbreda sig över jorden som vi är satta att råda över, att förvalta till Herrens ära. En man och en kvinna ingår äktenskap och dessa två blir då ett kött intill dess döden skiljer dem åt. I den gemenskapen, när den fungerar som Gud avsett, får deras barn födas, växa upp, fostras och rustas för att ta vid efter föräldragenerationen.
Det är den tätaste gemenskap man kan tänka sig att bli ett kött med en annan människa. Vilken intimitet, vilken ömsesidig påverkan, vilket stöd för varandra man kan vara, vilken möjlighet att komplettera varandra! Men också: Hur svårt kan det inte vara att vara så tätt förbunden med någon. Svårt på grund av egen bristfullhet att visa kärlek, omtanke, förståelse, att inte dra i väg i andra relationer i otrohet om det skulle verka vara en lösning som lockar. Svårt på grund av trycket utifrån, som ekonomiska bekymmer, arbete som kräver allt, en icke-kristen tidsanda, olyckor som vänder upp och ner på livet.
Så kommer Gud i Jesus till oss och vill ingå en lika djup, ja än djupare gemenskap med oss bland annat för att hjälpa äkta makar att leva sina äktenskap. Kristus är brudgummen och hans folk är bruden. Du som genom dopet och tron hör till Guds folk, då får se dig som gift, äktad med Jesus. Detta trons nya liv med honom, de är ingen gemenskap i köttet utan med Anden som nu bor i ditt hjärta. Gud som kommer i Jesus Kristus förlåter oss våra synder som kan göra livet i äktenskapet så svårt. Jesus Kristus ger kristna makar ett gemensamt hopp, han ger sitt beskydd, sin tröst och sin vägledning. Vägledningen får vi framförallt i den Heliga skrift. Guds bud och ord om äktenskap och familjeliv skall vi ta fasta på. Skriften erinrar om att vi är skapade av Herren för att leva enligt hans bud. Och så ska vi vara medvetna om de karaktärsgåvor han gett oss som män och kvinnor och bruka dem. Det hjälper oss att förstå Guds vilja med just vårt äktenskap och hur Gud vill det skall levas.
Vi skall nu se på hur Paulus undervisar om äktenskapet i Efesierbrevet.

Underordna er varandra i Kristi fruktan. Så inleds dessa verser och det som då slås fast är att det handlar om att tjäna sin nästa i tro på att Jesus Kristus är Gud. Gudsfruktan och Kristusfruktan är samma sak. Genom tron på Kristus får vi en sann Gudsfruktan. Att frukta Gud är att ha som ende Herre Jesus Kristus som har offrat sig för oss för att ge oss det eviga livet.
Alla kristna är ju kallade att underordna sig varandra i Kristus. Denna inledande mening signalerar att undervisningen som ska följa i grunden gäller alla människor. Verserna som kommer är en tillämpning av budet att tjäna sin nästa i det kristna äktenskapet. Sedan följer förmaningar till bland annat barn och föräldrar, slavar och deras herrar, där detta också gäller att underordna sig varandra i Kristi fruktan..
När man sedan ser närmare på apostelns ord om äktenskapet, är det viktigt att slå fast vem eller vilka eller vad som är i centrum. Är det mannen, är det kvinnan eller är de både mannen och kvinnan? Eller är det den kristna församlingen? Inget av de svaret är rätt. Centrum är nämligen Han som är Bibelns stjärna och kärna, nämligen Jesus Kristus!
Han som på korset gav sitt liv för församlingen som han helgar, vårdar och ger näring.
Det är hans kärlek, liv och vilja som skall genomsyra det förhållande mellan man och hustru som här beskrivs. Och också alla andra relationer mellan människor.
Man kan också lägga märke till hur varm, god, ljus och trygg den verklighet är som målas upp.
Det handlar om kärlek, rening, helgelse och helighet som Gud vill ge oss människor. Det är fråga om att visa omsorg och respekt. Allt detta skall prägla relationen mellan äkta makar i ett sant kristet äktenskap. I stället för att anse dessa ord som konstiga och otidsenliga, börvi ju som kristna tilltalas av dem.
Det är Jesu förhållande till sin församling som förhållandet mellan äkta makar skall ha som förebild.  Och mönstret för Kristi förhållande till sin församling har djupa likheter med Kristus Guds sons förhållande till sin Himmelske Fader. Sonen underordnar sig Fadern i allt. Han går in under Faders goda rådslut och tjänar Honom för att förverkliga det.  Och Fadern älskar sin son. Då kan man fråga sig om inte Sonen älskar sin Far. Ja, det gör han givetvis. Och med den sanningen i minnet blir inte mening i slutet på vår läsning att mannen skall älska sin hustru och hustrun visa sin man vördnad, så underlig. Visst skall kärleken mellan man och kvinna vara ömsesidig. Kvinnan skall också älska sin man. Men det är bara det att i det här sammanhanget är det underordningsförhållandet som lyfts fram. Och det innebär att mannen har sin särskilda kallelse som man och kvinnan sin kallelse som kvinna.
Den sanningen har ju nästa alla människor i västerlandet idag svårt att förstå. Men för de som läste Pauli brev då dessa författades, var det tvärtom konstigt att inte bejaka kvinnans underordning under mannen som familjens huvud både bland judar och greker. Ja, det ansågs till och med samhällsfarligt. För man såg samhällsordningen som något som utgick från familjen och relationen mellan maken och makan.
Denna återspeglas sedan i förhållandet mellan herre och slav, överhet och folk.
Bejakade man kvinnans frigörelse från sin ställning under mannens huvudmannaskap var det, enligt den tidens sätt att se det, början till omstörtning av hela samhällsordningen.  
Verserna om hur kvinnans och mannens förhållande skall vara i ett äktenskap, hur barn skall förhålla sig till sina föräldrar och föräldrarna till sina barn, det kallas en hustavla. Det skrevs många sådana på Jesu och apostlarnas tid, både bland judar och icke-judar. Förutom jämförelsen med Kristi förhållande till sin församling, är det framförallt två saker som ger hustavlorna i Nya testamentet sin särprägel:   

Först: detta att kvinnan skall underordna sig sin man motsvaras inte av att mannen skall styra över kvinnan, vilket man kan läsa i icke-kristna hustavlor. Utan mannen skall, som sagt, älska henne intill döden.
Och för det andra riktas ju buden direkt till kvinnan respektive mannen.
Liksom buden senare i kapitlet förmaningarna riktas direkt till barnen, till slavarna och till slavarnas herrar. Varje människa är själv ansvarig för sitt förhållande till Herren, för hur man förhåller sig till kallelsen att underordna sig sin nästa i Kristi fruktan. Det grundläggande är hur Kristus skall få forma nästankärleken hos människor Gud kallar till sitt rike. Alltså: Budskapet om hur det skall vara i ett kristet äktenskap kan inte skiljas från livet i Jesus Kristus. Det därför som tonläget blir så varmt, ljust och tryggt i dessa verser. Det handlar om kärlek, rening, helgelse och helighet som Gud vill ge oss människor. Det är fråga om att visa omsorg, ta ansvar och ha respekt. Allt detta skall prägla relationen mellan äkta makar i ett sant kristet äktenskap.
Så som församlingen underordnar sig Herren Jesus Kristus, är kvinnan kallad att underordna sig sin man. Att underordna sig Jesus, det är det ju en välsignelse att få göra. Att få ha honom som sin beskyddare, som den som har omsorg om mig, det är något gott. Herren vill alltså att detta att hustrun underordnar sig sin make skall vara till välsignelse för henne.
Mannen är kallad att älska sin hustru så som Kristus älskat församlingen. Han som offrat sig för den, för att rena den så till den grad att den förs fram inför Honom Helig och fläckfri. Detta att mannan är familjens huvud, den som har ett yttersta ansvar för att den skall få vara som Kristus vill att den skall vara, det innebär en kallelse för mannen att offra sina egna ambitioner och sätta sin hustru främst. 
 
Det är ju klart att det här i en mening fråga om ideal som inte kan uppfyllas för oss, gifta män och kvinnor, här på jorden. Men vi skall också veta är Herren själv med och förverkligar dessa bud hos Guds barn. Gud själv är deltagande i kristna makars och familjers liv för att hjälpa till med detta Herrens Ande är det som verkar detta. Ett par verser tidigare uppmanas församlingen att låta sig uppfyllas av Guds egen Ande så att medlemmarna talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Anden för in Guds liv och vilja i församlingen. Och i våra verser som följer och som handlar om äktenskapet, är det klart att detta Guds liv och vilja som Anden ger församlingen också ska prägla kristna äkta makars förhållande.
Anden är Gud och den är Guds gåva till Guds folk. Men i det yttre kommer det an på oss att i tro ta emot Anden när den ges i nådens medel. Vilket Paulus här syftar på med orden om hur Kristus renar sin församling genom vattnets bad i kraft av Ordet. Vi tar emot Andens hjälp och deltagande i våra liv genom att bruka sakramenten och Guds ord i tro.
Då Guds Ande tas emot av oss i tro hamnar Anden direkt i strid med köttets förvända verk i våra hjärtan. Det innebär till exempel att även om underordning bland annat är lydnad och respekt, så har den kristna kvinnan att lyda Kristi vilja i första hand. Att underordna sig sin man i allt får inte innebära att kvinnan skall bryta mot Guds bud genom att göra köttets onda gärningar om det skulle bli följden. Då skulle Anden som vill forma relationen komma i strid med sig själv.
En ond gärning är det är till exempel att underdånigt att ta emot kränkande befallningar från en närstående som bryter ner och skadar. Att acceptera sådant har inget med kristen underordning att göra.
 
Vad innebär det konkret för kvinnan att underordna sig sin man? Och hur, konkret, skall mannen leva i självutgivande kärlek? Ett svar är att man varken kan eller ska säga hur det skall gå till, annat än att hänvisa till tio Guds bud och till Bibelns allmänna förmaningar. För vår speciella livssituation med våra  personliga förutsättningar gör att vårt liv i Kristi fruktan blir olika. Det blir lagiskt, fel och konstigt om jag skulle stå här och berätta hur äkta makar konkret skall leva sitt liv tillsammans för att de skall följa Guds bud och vilja.
Men en sak man kan tänka på är, att var och en har sina speciella gåvor som kvinna och som man och som den individ man är. Gåvor som vår Skapare har givit oss. Försöker äkta makar se och bruka dessa sina respektive gåvor i en gemensam strävan att i tro och bön leva som Guds ord lär, då hjälper det dem att följa Andens goda ledning. Alltså se din nästas gåvor och hjälp honom eller henne så att de får blomma ut i gemensam tjänst enligt Herrens vilja, då ger du ditt ja till att Anden formar din nästa och din relation med denne så som Gud vill.
Så får man nog också tillägga att förhållandena under vilka man lever kanske gör det nästan omöjligt att leva efter dessa ideal. Tillvaron kan vara så präglad icke-kristna attityder och värderingar att det kan vara svårt att få detta bud att komma till uttryck.
Så blir det ibland på vår sargade jord att vissa kristna ideal inte kan förverkligas. Det är till exempel svårt att vara fridsam om våld och oroligheter utgör ett ständigt hot inte bara mot mig utan mot människor jag har ansvar för.

Här kommer man också in på den viktiga frågan hur vi skall värdera den tid vi lever i. Man kan fråga sig om det samhälle som Paulus och Jesus levde i var mer gudfruktigt eftersom det då vara naturligt att leva enligt de kristna ideal som Paulus målar upp. Svaret är väl att i vissa avseenden var den antika världen i Bibelns mening bättre, i andra sämre.
Det var ju fruktansvärt att man höll sig med slavar. Det accepterar Bibeln ändå, men med tydliga ord om att ingen är slav i Guds rike.
Sedan var nog den världen, ja det som man kan kalla den förmoderna världen, bättre för människor på så sätt att man fick sin identitet och sin kallelse i familj och samhälle redan då man föddes som man eller kvinna in i en viss familj i ett visst samhälle. Mycket av det i vår personlighet som vi idag själv skall skapa, det som vi skall välja, det var givet i det gamla samhället. De slapp då alla dessa val som förvirrar så många människor idag. En sak som var given var alltså grunduppdraget som kvinna och man i äktenskapet.
Så är det dessutom självklart att vi inte kan vrida klockan tillbaka även om vi skulle önska det. Vi lever i den tid vi lever och har att med Guds hjälp hanka oss fram i denna tid bäst vi kan.
 
Till sist: Anden är ju ständigt närvarande och verksam i ett kristet äktenskap. Anden hjälper oss framförallt med en alldeles avgörande sak för att vi skall kunna underordna oss varandra i Kristi fruktan:
Anden öppnar våra ögon så att vi får se vår oförmåga att underordna oss och älska såsom Herren vill. För de kristna makarna och för varje kristen gäller å ena sidan att den fullkomliga rening och helighet som Herren kräver och vill ge, den äger vi här och nu. Men å andra sidan äger vi inta alls detta i sin fullhet här och nu . Utan denna fantastiska verklighet, det fula livet i Gud, det får vi hoppas att få ta emot en dag i himmelen. Men: I Kristus är vi redan här och nu heliga och fläckfria. Dock inte i oss själva, så länge vi lever här på jorden. Inte minst i relationen med den man mest älskar och är så djupt sammanfogad med, att man är ett och samma kött, så påminns den kristne om sitt behov av nåden och förlåtelsen i Jesus Kristus.
Jesus Kristus som intill döden på korset har älskat församlingen. Han som har offrat sig för var och en av oss, för att för att helga oss och, sedan han renat oss med vattnets bad i kraft av ordet, en dag kommer att föra fram oss inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla, i sitt eviga himmelska rike. Amen!.

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill Änden och så bli evigt saliga! Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

21 sön e tref 1 årg 2015


21 e tref, gdtj., 1 årg, 2015


Texter: Jer 29:4-7; Rom 13:7-8; Matt 22:15-22

Psalmer: 183; 696:5 18; 99; 376; 542; (70); 102.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning!" Amen!

"Sök den stads bästa ditt jag fört er i fångenskap, och be för den till Herren, ty då det går den väl, så går det också er väl."

Så säger Herren genom sin profet Jeremia till Israels folk som förts i fångenskap i det hedniska Babylon. Alltså Herren har genom folkets fiender fört det bort från löfteslandet till fiendernas land där de skall leva i tvångsexil. Och i denna fångenskap skall de göra gott och be för sina fiender som fört dem dit. De skulle de göra, för det var inte slutet för folket. Herren hade en annan välsignelserik framtid i beredskap för de sina. Det gällde att tro det löftet.
Man kan översätta det till en kristen människas verklighet med orden. Ta ditt ansvar för den jordiska tillvaro där du är fången under synd och död. Tror du på mina löften i den fångenskapen bevaras du till evigt liv.
Det påminner oss kristna om att vi lever i två riken på en och samma gång. Först och främst så tillhör vi Gud. Vi är hans folk. Det är honom vi skall hoppas på hur avlägsen Gud än kan tyckas vara. Genom att i tro under bön bruka Guds ord och sakrament, behålls vi som barn i Guds eviga, himmelska rike, som ska bryta fram synligt, med full kraft på den Yttersta dagen.
Samtidigt har vi att leva i den i synd fallna jordiska verklighet Herren skapat åt oss och som han också regerar. Han gav oss människor i uppdrag att råda över jorden, att ha omsorg om den till Hans ära, i tacksägelse över allt gott den är fylld med. Inte minst det goda Herren ger oss genom våra medmänniskor, oavsett vilken övertygelse de har.
I den lutherska teologin kallar man denna sanning för tvåregementesläran. Herren styr och leder verkligheten i två dimensioner. Den jordiska dimensionen som vi kan se med våra sinnen. Den är skadad av djävul och synd, och den är förgänglig.
Och så möter vi Herre i den himmelska dimensionen, i himmelriket där Herrens rättfärdighet och liv råder fullt ut och som synligt skall omsluta Guds folk när denna tidsåldern nått sitt slut.

Tvårregementesläran har blivit utskälld av många kristna. Man har menat att den bryter kopplingen mellan tro och samhällsansvar. Men då har man inte förstått den. Och tvåregementesläran är det viktigt att förstå: Biskop Bo Giertz skriver i Den stora lögnen och den stora Sanningen: Läran om det världsliga och det andliga regementet täcker hela den verklighet som omfattar fullheten av vår existens. "Förstår man inte sanningen om de båda regementena, förstår man varken vad det vill säga att vara människa eller att vara kristen."
Nu är det ändå så att de flesta kristna, oavsett vilket samfund de tillhör, utan att veta om det, lever enligt tvårregementeslärans sanning. De tar sitt ansvar för sina liv i det världslig regementet och låter det präglas av livet i tro i det andliga regementet. Men deras kyrkor undervisar ofta inte om detta dubbla medborgarskap som man gör i den lutherska kyrkan. Vi skall nu se lite mer på vad tvårregementesläran innebär i ljuset av Jesu svar till herodianerna och fariséernas lärjungar. Ord som väl sammanfattar denna lära: "Ge då åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."
Först skall blir det jämförelser mellan de båda regementena och till sist skall vi återvända till Jesusorden.

Guds världsliga regementet lever alla människor i. Hans andliga regemente omfattar bara dem som genom dopet och tron lever i gemenskap med Herren.

Fariséerna längtade efter att Messias skulle upprätta Guds rike på jorden. Det kunde inte ske så länge kejsaren styrde över Israel, menade de.
Men om de tänkt efter lite, hade de insett att kejsarens välde faktiskt var en god sak på den tiden för Guds folk. För det judiska folket var splittrat i en rad grupper som inte kunde tåla varandra. Inte ens fariséerna själva kom överens med varandra. Som gemensam motståndare fick kejsaren judarna att hålla ihop samtidigt som ordning rådde. Dessutom levde judarna runt om i imperiet under kejsarmaktens beskydd. Kejsaren i Rom var en Guds tjänare fastän han inte kände Gud. För hans välde skapade stabilitet i denna världen. Men det kunde inte ske utan skatteintäkter. Genom att betala skatt, vilket fariséen också gjorde, bidrog man till Guds upprätthållande av ordning genom kejsaren. Även om skatten det här var fråga om, den direkta skatten, var så anstötlig för judar. För den togs upp i den Heliga staden och betalades med mynt där kejsaren och kejsarinnan avbildades som avgudar. Men sådan anstöt var bättre än kaos i detta fall. Så kan det vara i det världsliga regementet. Och på samma sätt får du som kristen medborgare i vårt avkristnande land tillsammans med alla andra skattebetalare bidra till samhällsordningen. Då ger du kejsaren det kejsaren tillhör.
Som medlem i Guds rike skall du ge Gud det Gud tillhör. Du är kallad att åt Guds son din frälsare ge din börda av synd och skuld så att han kan lyfta av den från dig så att du får frid med Gud.
Det gjorde inte fariséerna. Det var lika långt borta från Guds rike som herodianerna. Så illa är det förhoppningsvis inte för dig.
Kännetecken på att du har tron på Jesus som din frälsare för det första: Att du avfärdar fariseisk tillit till din egen duktighet. Och för det andra att du vill bryta med herodiansk bundenhet vid världslig makt och bekvämlighet. Herodianerna var anhängare till kung Herodes Antipas, den romerske lydkonungen i Galiléen. De var bara intresserade av att bevara rådande ordning och deras egen position. De betalde gärna skatt till kejsaren. Men inte av omsorg om sin nästa utan av omsorg om sig själva. Du och jag har alltså att se upp så att vi inte ser egen fromhet och religiositet som det vi bygger vår hopp på. Och också att vi inte bygger våra liv på materiell trygghet i denna världen.
Men vi är också kallade att se fariséer och herodianer och alla andra medmänniskor och maktmänniskor som inte delar vår tro som våra medåterlösta bröder och systrar. Vi tjänar med dem som bröder och systrar i samma världsliga regemente. Gud ger oss mycket gott genom dem. Det är vår kallelse att be för dem. Be för att de skall få vara till fortsatt välsignelse i denna världen. Och för att de skall låta omvända sig till sann kristen tro och därmed också få tillhöra den tillkommande världen!

Det världsliga regementet utövar jordisk makt och är synligt. Det andliga regementet utöver ingen jordisk makt och är osynligt.

Herodianernas välbefinnande byggde på att Herodes Antipas hade världslig makt. Deras hopp var knuten till den.
Fariséerna tyckte däremot inte om Kejsarens hedniska, utländska maktutövning. De ville få den ersatt med en judisk maktutövning. Det var så viktigt för dem att de var med om att få Pilatus att korsfästa Jesus som ifrågasatte denna deras förfelade tro.
Därmed såg man att fariséerna bara tillhörde det världsliga riket och inte det andliga. För det andliga rikets kung Jesus Kristus använde ingen synlig makt för att hävda sin rätt. Han segrade slutgiltigt då han förlorade allt. Han vann evigt liv åt sig och de sina genom att dö från denna världen!
Ingen kristen kan med våld och hot och erbjudande av jordiska förmåner få någon att bli kristen. Du kan inte genom yttre påtryckningar få ditt barn att följa dig på livets väg. Du kan bara genom att vittna om sanningen och försöka leva trovärdigt, i tillit till nåden i Jesus, måla upp evangeliet inför din nästa. Så får den som tror på detta ditt bristfulla vittnesbörd träda in i det andliga regementet när Gud ger den människan tro.
Dessutom: Fariséerna menade att Guds rike var synligt genom deras utåt sett fromma liv: Man kunde vara säker på att se Guds rike framträda på jorden då man såg deras fromma gärningar.
Men så är det inte: En kristens goda gärningar kan oftast inte skiljas från goda gärningar som icke-troende gör. Nästankärlek kan se likadan ut i båda fallen. Det är den äkta tron på Bibelns Gud som vittnar om att vi är Guds barn, och den ser vi inte.

Men ett tecken på att man har tron är, som vi sagt, att man som medlem i det världsliga regementet låter överheten skipa rätt och trycka tillbaka oordning. Det rådde som sagt en hyfsad stabilitet i medelhavsvärlden då Jesus och apostlarna verkade där tack var det Romerska imperiet.
Inget mänskligt gemenskapsliv fungerar utan grundläggande ordning. Elever lär sig inget i skolan om det inte är arbetsro. Ett hem i kaos skapar otrygga, desorienterade barn och stressade vuxna. Som kristna är vi kallade att låta överheten föra svärdet för att ordning inte skall bli till kaos. Och vi kan själva ha uppdrag, ämbeten, i det världsliga regementet där vi måste utöva våld och låta människor fara illa för att hindra att det blir ännu värre. Det är trohet mot Gud att låta överheten föra svärdet. Det är trohet mot Gud att i sin kallelse sköta sina plikter där även om det kan kännas hårt för vår nästa. Att istället låta sig styras av känslor och vara mild där situationen fordrar stränghet är synd. Men det är också synd att använda den världsliga ordningen på ett egennyttigt sätt. Eller att missbruka sin auktoritet för att vinna egna fördelar. Det är min nästas ve och väl som är viktig. Speciellt dem jag ansvarar speciellt för, min familj, mina arbetskamrater och mitt eget folk.

Så får man till sist lägga till att det världsliga regementet ibland direkt får främja Guds rike. Det sker i ett kristen land där folket fostras i kristen etik och verklighetsuppfattning.
Det i sig gör inga till medlemmar i det andliga regementet, men det underlättar för många att ta till sig evangeliet. Så länge styret sker på ett gott sätt och inte blir till ett kristet förtryck.

För det tredje: Det världsliga regementet är begränsat och förgängligt. Det andliga är obegränsat och evigt.

När sjukvården belastas mycket blir det tydligt att man måste prioritera. Har man flera patienter än vad det finns medicin de måste ha, måste man välja vem som skall få medicinen.
Möjligheterna i det världsliga regementet begränsas av verkligheten.
Både farisén och herodianen förstod detta. Fariséerna gjorde sig inga illusioner om att Israel kunde befrias genom självuppoffrande, krigisk kamp. De prioriterade ett annat sätt att verka för sina mål. De verkade i Stora rådet för att påverka beslutsfattandet och inväntade Herrens dag genom att leva så laglydigt de förmådde. De lät sig begränsas av verkligheten.
Men vissa judar på Jesu tid ville driva fram ett Guds rike på jorden med våld. De kallades zeloterna, ivrarna. De bedrev terror för att förverkliga Guds rike här i världen. Ett rike som de var så långt borta fastän de menade sig vara dess främsta förkämpar. På samma sätt finns det idag folk för vilka kristenlivet är en kamp för ett paradis på jorden. De står utanför Guds rike eftersom de vill föra in Guds rikes obegränsade löfte på jordelivet.
Som medlem Guds rike kan du vara mycket fattig här i världen, Du kan sakna så gott som allt. Men du skall veta att i Guds osynliga, andliga rike har du all rikedom du behöver och mer därtill. Där saknas inte läkemedel mot synden. Där råder full rättfärdighet och liv i överflöd. Det himmelska Jerusalem med alla dess skatter väntar på dig utan begränsning. Och Guds fullständiga förlåtelse, beskydd, omsorg och kärlek omsluter dig här på alla sidor. Men du kan inte se det. Lika lite som du kan se Guds makt och kraft i ordet och i sakramenten. Men du väntar på det i tro och hopp och kärlek till Frälsaren som ger dig detta goda!
Fariséerna och herodianerna ville snärja Jesus, de ville sabotera hans arbete. Om Jesus svarade dem att man skulle betala skatt till Rom skulle han framstå som en landsförrädare som handlade med avgudabilder. Han skulle då förlora sin trovärdighet bland dem som ville vara gudfruktiga. Dithän ville fariséerna komma.
Å andra sidan: Om Jesus avrådde från att betala skatt skulle herodianerna kunna få honom arresterad för uppror mot Rom.
Båda grupperna lever bara i det världsliga regementet och förstår detta fel. Fariséerna är värst och är farligast. De tror att Guds rike här på jorden förverkligas genom att Guds folk bereder plats för Guds Messias genom att lyda lagen. Eftersom ingen kan lyda lagen kommer alla som följer fariséerna att gå under.
Med en sådan tro är farisén oförmögen att känna igen en Messias som dör för att sona deras synder. Och det Guds rike de hoppas på är en parodi på det Himmelska Jerusalem Gud har i beredskap för sitt folk.
Ja, alla försök att inrätta en gudstat på jorden, att som makthavare forma världsliga sammanhang fromt och religiöst utan att inse att vi människor är syndare är dömt att misslyckas.
En motsvarighet till fariséernas misslyckanden är utopier som verklighetsfrånvända ideologer och statsmän velat skapa. Och naiva politiker som vill ha slapphet i lagstiftningen, eftergivenhet i barnfostran och som monterar ned sitt folks förmåga att försvara sig mot yttre faror i en falsk tro på människans och världens godhet. En sådan överhet för inte svärdet och sviker därmed sitt uppdrag, om än i all välmening. Får den hålla på för länge går landet under. För här på jorden fordras ofta stränghet, maktspråk och smärtsamma prioriteringar.
Herodianerna då. Deras missuppfattning var i korthet den motsatta. Det ville att kejsarens ordning men inte av kärlek till sitt folk utan för att bevara sin egen maktposition.
Till fariséer och herodianer svarar Jesus: Låt kejsaren utföra sin kallelse för den har han fått av Gud. Ja, hjälp honom med det genom att betala skatt. Men det viktiga för er är att ge Gud det Gud vill ha av er. Det är att vårda er Gudsrelation. Får ni inte ordning på den är ni illa ute.

Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör, lär dig och med bland annat följande.
Värdesätt den känsla för rätt och rättfärdighet du möter hos din nästa oavsett deras religiösa tro.
Se upp så att det inte blirså viktigt för dig att ha det tryggt och ordnat att du inte vill göra uppoffringar som krävs för att du och de dina skall bevaras i tron. För då har du inte fattat innebörden i förmaningen: Ge åt Gud som det som tillhör Gud. Då är du som herodianerna som levde för att ha det bekvämt och bra i denna världen.
Att vilja ge åt Gud det som Gud tillhör är livsavgörande: Den som inte drivs av en önskan att vilja överlämna hela sig själv åt Herren kommer aldrig att se välsignelsen i Jesu försoningsverk. För det är först då du vill uppfylla Guds vilja helt och fullt som du ser att du är en syndare i behov av en frälsare som i ditt ställe har uppfyllt Guds krav på dig. Det är först då Guds bud är viktiga som du kan få tacksamhet och kärlek till Jesu och det han gjort för dig. Då sker undret i ditt hjärta att Guds ande här på jorden gör dig till barn Himmelriket! Då har du som är skapad av Gud, som är döpt i Jesu namn, och tror med Guds Andes tro, gett åt Gud det som tillhör Gud: Nämligen dig själv! Amen

Lovad var Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord tröstar, lär, för- manar och varnar oss. Hans Helige Ande må stadfästa i Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva lömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen!