Septuagesima 2 årg hgmgtj 2016


Septuagesima,"Nåd och tjänst", 2 årg., hmgtj, Lund 2016-01-24.


Texter: 5 Mos 8:7, 11-18; Fil 1:3-11; Luk 17:7-9.

Psalmer: ; 1:1-4:(lovpsalm 18); 291; 364:1-4; 364:5-8;1:5-9.

 
Predikan

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt Ord är sanning! Amen!

"Nu är vi tjänare utan uppgifter. Vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra."

Tänk om mina barn efter att ha städat rummet skulle säga så. Nu är vi utan uppgifter. Vi har gjort det vi skulle, nu är i beredda att städa resten av huset. Och vad glad min chefen hade varit om jag sagt så då jag fullgjort jobbiga arbetsuppgifter och varit helt slutkörd Men så reagerar ju vi människor inte alltid. Ofta gnäller vi över bevärliga plikter och försöker smita undan. Ofta hungrar vi efter beröm och bekräftelse, Utan det är mödan inget värd, tänker man. Men i Guds rike är plikttroget tjänandet något helt grundläggande. Även om det handlar om att passa upp på ett, som vi kan tycka, förnedrande vis. Uppgiften skall utföras om Gud kallar oss till den.

Om detta talar Jesus i evangeliet.

Inte kan tjänaren förvänta sig att husbonden skall passa upp denne med mat och dryck efter att ha utfört bara en del av sina sysslor. Nej, så länge det finns saker kvar att göra har denne att själv passa upp sin husbonde utan att få särskilt tack för det. Kallelsen till Guds rike är en kallelse att tjäna för tjänandes egen skull. Man blir inte medlem i Guds rike för att belönas för sitt arbete där, utan själva tjänsten är kallelsen. Man kan säga att tjänandet är lönen, att man blir kristen för att få tjäna Gud, inte för att få lön. I själva tjänandet möter jag Herren. Därmed blir tjänandet en kraftkälla. I tjänandet möter man Gud och får man kraft att leva i hans rike, kraft till tjänst.  

Tjänandet sker både i den kristna församlingen där man har olika uppgifter, och i skapelsen där man har sina plikter. Ibland upplever man tjänandet som behagligt, ibland är det obehagligt. Ibland upplever man att Gud är nära när man gör sitt arbete, ibland verkar han mycket avlägsen.

Men kallelsen förblir att tjäna troget.
Och det är Gud som ger förmågan till tjänst. I oss själva förmår vi inget Därför bör man översätta, inte: Vi är tjänare utan uppgifter, som den första utgåvan av Folkbibeln som vi läste. Utan: Vi är odugliga tjänare, som det är översatt i Folkbibelns nya utgåva. Eller ovärdiga tjänare. Det vill säga: Vi är i oss själva odugliga. Därför säger vi i tro ja till Herrens kallelse. Vi gör i tro det vi är skyldiga att göra för då får vi kraft.

Vi skall ny se lite mer på detta utifrån verserna ur Femte Mosebok och Filipperbrevet som vi lyssnade till.

Det första och helt avgörande är att allt i all sann tjänst är Guds gåva.

Herren har skapat en underbar värld och kallat oss att leva i den och råda över denna värld till Hans ära. När Israels folk hör Moses beskriva det förlovade landet är det nästan en bild av Edens lustgård man får målad för sig: Ty Herren , din Gud, för dig in i ett gott land, ett land med vatten-bäckar, källor och djupa vatten som flödar fram i dalar och på berg.
Och Moses fortsätter: Det är ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig, ett land där stenarna är av järn och där du skall bryta koppar ur bergen. Du skall äta och bli mätt, och du skall prisa Herren, din Gud, för det goda land han har gett dig.
Här skall man bygga vackra hus att bo i, och boskap, silver och guld och allt annat man får, det skall förökas.

Vi anar här några av Guds ord i Skapelseskildringen i Bibelns första kapitel: Gud välsignade människorna och sade: Var fruktsamma, föröka er, uppfyll jorden och råd över allt som finns på den.
Tjänsten för Gud är en tjänst i vår skapade värld. Här skall vi leva gott och kreativt, var det tänkt! Vi skall äta oss mätta av läckerheter, vi skall använda träd och sten, mineraler och ädelmetaller för att göra vackra hus och saker, vi skall bli fler och rikare! Tacksamma och livsbejakande får vi vara. Som Martin Luther. Han har beskrivits so en man med öppen famn mot hela vida världen, med smittande glädje åt hustru och barn, som gärna njöt av gott vin och goda gäddor.
Så får man använda sitt förnuft, sin driftighet och sitt sinne för skönhet för att göra tillvaron rikare och vackrare, och också sannare, som Martin Luther gjorde med sin troskamp.

Men så står det också ord i Femte Mosebok som inte återfinns i Bibelns skildring av paradiset. Vi läser:
Se till att du inte glömmer Herren , din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig.

Människan behöver här på jorden bud, föreskrifter och stadgar för att leva rätt. Hon behöver Guds lag, inte för att förtjäna att vara Guds folk, utan för att bevaras som Guds folk och kunna leva till Guds ära i landet man skall ta i besittning. Människans sinne är ju efter syndafallet och utdrivandet från paradiset inte längre sådant att man spontant gör Guds vilja. Man lever heller inte så nära Gud att man ständigt umgås förtroligt med honom. Utan man behöver bud som Gud har låtit skriva ner och genom sina sändebud ger åt oss som i syndens mörker kommit långt bort från Honom.
 
Så varnas vi också för att glömma Gud. Den i synd fallna människan frågar inte efter Gud utan vill helst gå sin egen väg. Guds bud behöver hon läsa om och om igen för att inte glömma att han finns och vad han vill.
Vi läste också: När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer Herren , din Gud.

Ordet högmod är ett nyckelord här. Människan har en benägenhet att säga: Jag behöver inte Gud. Jag klarar det här själv. Jag lever på som jag vill. När det gäller att råda över jorden intar jag Guds plats och tar över verksamheten. Ett sådant sinnelag hade människan på Mose tid. Sådan är hon i alla tider. Men Guds folk Israel fick erfarenheter och upplevelser som skulle hjälpa det att inte glömma sin Gud. De hade en rik historia med Gud som vittnade om hur man var beroende av Gud, hur stark, mäktig och god Gud var mot sitt folk. Glöm inte Herren din Gud säger Moses. Han som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten, men som lät vatten komma ut åt dig ur den hårda klippan och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till, detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott. Du skall inte säga i ditt hjärta: "Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom". Du skall komma ihåg Herren , din Gud, ty det är han som ger dig kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.

Livet med Herren i det förlovade landet föregås av en befrielse från slaveriet i Egypten som Herren själv utverkat. Så följde 40 års ökenvandring där Herren vägledde, bevarade och fostrade sitt folk. Där folket fick uppleva hur Herren hjälper i nöden då man inte kan hjälpa sig själv.
Man fick se hur Herre hjälper på ett mirakulös sätt, genom under och tecken. Och hur han straffar dem som glömmer honom.
Under hela vandringen hade man Guds löften och målet med vandringen levande. Tron och hoppet och Guds tilltal till Moses gjorde att man till sist kom fram till det förlovade landet och kunde tjäna Herren där. Det blev så bara tack vare Guds ord och kraft.

Men varför gjorde då Gud allt detta för sitt folk? Det får vi ett mycket tydligt svar på: Du skall komma ihåg Herren , din Gud, ty det är han som ger dig kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätthålla det förbund som han med ed har slutit med dina fäder, så som det är i dag.
Vi får veta vad Guds räddning av sitt folk undan ofrihet och nöd till frihet och rikedom, vad kraften och gåvorna skall användas till. Till ett liv i förbund med Gud, i hans gemenskap. Det är svaret på den stora frågan varför vi finns till här på jorden. För att ta ansvar i skapelsen tillsammans med Gud, i förbund med Honom. Att leva sitt liv utan Gud är att hamna vilse, att missa målet med livsvandringen.

Det leder oss över till Paulus ord i Filipperbrevet.

En jublande glädje präglar hela detta brev. Aposteln är glad för arbetet för evangeliet om Jesus Kristus. Han är så glad över att få dela med sig av sanningen att människan lever med Gud genom tron på Evangeliet om Jesus. Evangeliet kastar ljus över Mose ord om befrielsen ur Egypten och ökenvandringen mot det förlovade landet. Evangeliet är det slutgiltiga befrielsen.
Befrielsen från ofrihet och nöd i Egypten pekade fram på frälsningen i Kristus Jesus genom Jesu död och uppståndelse. Herren har genom Jesus inte bara räddat oss till jordisk frihet och ett gott jordeliv. Han har befriat oss från synden och skulden, döden och djävulen, till ett evigt liv i himmelsk frihet och tjänst med Gud.

Det förlovande landet som Paulus och alla kristna vet sig vara på väg emot är Guds himmel. Men ännu är vi inte där. Vi är kvar här nere på jorden där synd, död och djävul härjar. Vi är liksom i öknen på väg till det förlovade landet. Öknen som med dess ormar och skorpioner, hetta och sandstormar var platsen där för demonisk och djävulsk verksamhet. Men Herren har inte övergett sitt folk på jorden med dess ofrihet i form av orättfärdighet, död och demoni. Han är med Paulus som sitter i fängelse, kanske i Efesos, eller i Rom, för att han predikat frihetens evangelium. Paulus kan inte göra något åt det. Gud kan men han låter denna gång Paulus vara i bojor. Men Gud är med honom i nöden. Och han låter Paulus smaka på himmelens glädje och kraft mitt i sin jordisk ofrihet. För himmelriket har man förbindelse med här på jorden genom dopet och tron på Jesus som Paulus förkunnar. Därför är det en sådan glädje för Paulus att tjäna i Guds rike. Han får i Guds gemenskap dela med sig av sanningen som gör oss fria till liv med Gud i en värld där så mycket strider mot Guds vilja.

Himmelrikets invånare är alla människor som tror på Jesus. Med dessa är Paulus i gemenskap med genom sin tro. Och i brevet tänker han på de kristna han känner i Filippi.
Han är så glad för deras vänskap.
För att de hjälpt honom i hans arbete och för att de är fasta i tron. Och han vet att de finns där ute och att de ber för honom. Ja, himmelrikets invånare är glada för varandra även om de är skilda åt här på jorden. Även om de lever under helt olika omständigheter och inte alls känner varandra, är de ett i Kristus. Och den gemensamma tron och det gemensamma hoppet betyder allt. Den för oss samman. Och den innebär att vi ingår i den arbetsgemenskap som heter Guds folk på jorden. En arbetsgemenskap där man genom att bruka nådemedlen, helgelse och förbön, vittnesbörd, ekonomiska insatser och annat verkar för att göra Jesus känd och älskad.

Genom förbönen påverkar vi i Jesus varandras liv på ett gott sätt. Paulus bön för sina trossyskon i Filippi var att deras kärlek skulle överflöda mer och mer och ge dem insikt och gott omdöme, så att de skulle förmå avgöra vad som är viktigt och vara rena och fläckfria på Kristi dag , rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger, Gud till ära och pris

Kärlek, kunskap och gott omdöme går hand i hand. Livet med Kristus är en process där detta hela tiden fylls på. Man blir inte kanske moraliskt bättre så att man märker det själv, men man förstår mer. Man förstår mer och mer av Guds nåd. För det är den som är källan och grunden för hela Kristenlivet. Man växer i insikt om vem Kristus är och i omdöme så att man kan skilja mellan vad som kommer från Gud och vad som inte gör det. Så att man kan se vad som är viktigt, nämligen Jesu färsoningsverk. så att man ägnar det många tankar.
Det viktiga är att klänga sig fast vid Jesus Kristus i tro. Detta så att han får verka rättfärdighetens frukter i mig. För i Kristus är man fastän syndare ren och fläckfri genom hans helighet och rättfärdighet som man är omsluten av. Iklädd Jesu skinande rättfärdighet är man beredd att möta Honom som sin vän på den Yttersta dagen. Den dag då Herrens arbete med mig skall vara fullbordat! Eller som Paulus skriver: Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er ska fullborda det till Kristi Jesu dag.

Vad kan detta lära oss eller påminna oss om?

Man kan för det första ta fasta på att livet och vi själva är en gåva av Gud. På så sätt är hela skapelsen och vi själva uttryck för Guds nåd, hans välvilja mot oss. Det är så stort och fint och vackert att vara människa, kallad att råda över Guds underbara värld. Uppgiften att råda innebär att vi inte bara har att njuta av livets goda, utan också att vidareutveckla det, att göra skönare till Guds ära och våra medmänniskor till tjänst. På så sätt får vi se varje stund här på jorden med dess arbete och dess vila som en gåva av Gud. Denna sanning var något som många återupptäckte vid kyrkans reformation på 1500-talet. Man tjänar Gud i de vardagliga sysslorna. Man behöver inte hålla på med andliga övningar, göra välgörenhetsarbete eller vara präst, nunna eller munk för att ens verk skall vara helgat av Gud. Utan jordelivet med dess sysslor är givet av Herren för att vår tjänst där skall ära Honom. Våra liv helgas av Herren när vi lever vårt jordeliv i gemenskap med Honom, ledd av Hans Ande i hjärtat!
Guds bud är oss givna som vägledning för ett gott liv. Vi får vara lika glada över Guds stadgar i Bibeln som Israels folk var. De hjälper oss att leva på ett gott sätt, på ett människovärdigt vis.

Det helt avgörande är att aldrig glömma att jordelivets goda gåvor kommer från en Givare. Givaren är Bibelns Gud. Ett viktigt skäl till att vi läser Guds ord, ber och går i kyrkan är för att vi inte skall glömma detta. Det gäller att hålla insikten levande att alla i varje ögonblick är helt beroende av Bibelns Gud. Det gäller kristna och kristendomsförnekare. Denna sanning påminner oss om att vi har någon att tacka livet för. Många icke troende saknar verkligen detta. De hänförs naturligtvis också av livets ljusa och sköna sidor, men de känner ingen Gud som de kan tacka för allt detta.

En annan sak som de ljusa sidorna i livet kan ge oss en känsla av, är evigheten i Guds himmel. De kan ge en föraning om vad himmelen ger. Man kan liksom Petrus Jakob och Johannes när de såg Guds härlighet kring Jesus på Förklaringsberget, vilja klänga sig fasta vid detta, man vii föreviga det sköna man upplever.

Eller så kan tvärtom jordelivets vackra stunder ge en känsla av saknad. Var detta sköna allt? Blir det inte mer. Det måste finnas något ännu skönare, tänker man. Den känslan öppnar sinnet för Guds ords sanning om himlen. Och Gud svarar i Ordet på denna längtan och säger: Denna salighet jag vill ger er. Ni kan att få uppleva den på ett oändligt mer överväldigande sätt. Om ni fortsätter leva tillsammans med mig.
Om ni lever i mitt förbund!

Hur lever man då som syndare i förbund med den Helige Guden?

Det kan Gud lära oss när livet på jorden är som mörkast. Då ondskan tycks triumfera. Som för Israels folk under fångenskapen i Egypten och ökenvandringen. Då kom Herren till dem i det svåra. På ett mirakulöst sätt räddade han dem flera gånger i nöden och ledde dem vidare till det förlovade landet. Eller när Herren är med Paulus i fängelset. Paulus fick där en underbart djup visshet om att Gud i Jesus var med honom, att hans arbete hade en mening. Där fick Paulus och Timoteus, ensamma i cellen, uppleva gemenskap med sina medkristna i Filippi genom förbönen!

Men ofta kan känslan av Guds närvaro och kraft saknas. Himmelens glädje kan tyckas avlägsen. Man saknar motivation i tjänsten för Guds rike i det jordiska kallet och i kyrkan. Vi vill ha beröm och bekräftelse på att Gud är med oss men vi får det inte. Vi ser då ännu mer våra brister, hur ovärdiga tjänare vi är och vi lider under det. Vi är i öknen: Men Gud är inte där som han var med israeliterna under ökenvandringen tycker vi.

Det viktiga är att inte låta missmodet kväva tron. Besvikelsen får inte få oss att söka en glädje som strider mot Guds bud eller att driva bort från Guds rikes gemenskap. Det gäller att besinna att evangeliet är ett evangelium till syndernas förlåtelse. Min trötthet, brist på iver och dåliga självkänsla som hela tiden vill ha bekräftelse, det är en sida av synden som Jesus har sonat för mig. Så får vi just då vi saknar kraft och motivation ändå lita på sanningen att Gud just nu älskar oss i Jesus Kristus och behåller oss i sitt förbund. Den sanningen får vi gå till Guds ord och till den Heliga måltiden för att ta emot. Speciellt då kraften och ivern för Guds rike känns svag eller helt borta.

I Ordets löften får vi då veta att Guds nåd, kraft och liv i Jesus Kristus bär var och en som tror till evig tid oavsett vad man än känner eller upplever. Och bärs man av Guds kraft, nåd och liv, då är man en Herrens tjänare, till välsignelse för sig själ och för sin nästa. Och himmelrikets salighet är min arvedel! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar. lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

1 sön e trettonde.d. 2 årg hm 2015


Sönd.e.trettonded., "Jesu dop", 2 årg., högmässa, Lund 2016-01-10.


Texter: Jes 42:1-7; 1 Pet 3:18-22; Luk 3:15-17,21-22.

Psalmer: 122:2-4; 697:6; 37; 28; 350; 618; 131:3-5.


Skriftemål

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre! Amen!

"Havsländerna väntar på hans undervisning", eller på hans "bud", står det skrivet i profeten Jesajas bok i dagens gammaltestamentliga läsning.

Havsländerna kan vara kända länder kring Medelhavets kust eller de stora Medelhavsöarna som Cypern och Rhodos. Men det kan också vara de länder som låg bortom havet på ett så oerhört långt avstånd från Sion och Guds folk Israel att det var ett verkligt under att dessa avlägsna folk en dag skulle församlas kring Herren. De var folken vid världens ände som Guds folk inte kände och som inte alls visste något om Israels Guds existens. Men ändå väntar havsländerna på Guds undervisning och bud. De kanske till och med längtar efter det. Eller så inväntar de, utan att veta om det, stunden i Gud rådslut, då de skall undervisas i Herrens bud och vilja.

Du kan vara mycket långt borta från Herren inte minst mentalt. Och i de verser i Jesajas bok som vi skall lyssna till idag kan man ana bland annat två attityder som gör att vi kan vara eller uppleva oss långt borta från Herren och hans gemenskap.

Herren säger om sin Messias att han skall inte skria eller ropa, hans röst skall inte höras på gatorna. Men andra som skriker och ropar, de överröstar Herrens tilltal.

Hur många hör evangeliet om syndernas förlåtelse bland alla de ord, den information och de stora nyhetshändelser som fyller vår tillvaro? Vad är det som upptar ditt sinne, vilka är dina bekymmer och dina förhoppningar inför året som just har börjat. Vad engagerar dig, vad har du meningar om, vad är du beredd att ta strid för eller ägna din tid åt.
Ofta måste vi svara: Mycket annat än det lågmälda budskap som öppnar portarna till himmelen. Annat sliter och drar och pockar på uppmärksamhet, och det är det som blir det viktiga för mig. Jesus gör sig inte hörd i mitt liv för jag låter mina sinnen fyllas av så mycket annat.
Det vill jag bekänna som synd, min oförmåga att inte längta så efter hans undervisning att jag kan lägga långt mindre viktiga intressen och tankar och sysslor åt sidan så att jag kan urskilja evangeliet och ta vara på det.

Herren säger vidare om sin Messias:  Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte utsläcka!
Du upplever dig vara så lång borta från Herren för att din kristna tro är så svag att du inte tror den räknas längre.
Ditt hopp är så litet att du inte tycker det betyder så mycket längre. Man kan tryckas ner av så mycket av oro, bekymmer och kanske sorg, att Guds löften känns som fantasifulla luftslott i det blå. Så är det fastän man år ut och år in fostrats i Guds ord, bett och gått i kyrkan. Trots detta känner man sig som en världsmänniska som befinner sig långt borta från Herren.
Och så är det på ett sätt också. Vi är så långt borta från Guds rike i oss själva. Fastän vi bekänner oss till evangeliet kan den glädje som vi vet att detta ger, upplevas som något främmande för oss. Det beror bland annat på att vi syndar med tankar ord och gärningar. Och denna olydnad formar oss negativ, den bryter ner det som är gott och ger oss vanor som är dåliga.

Men Herren vill inte släcka den tynande veken. Han vill att vår tros liv skall brinna. Han kallar oss därför att se, ångra och bekänna våra synder, ge oss förlåtelse, upprätta oss och ge vår tro ny kraft och frimodighet.
Så inbjuder han oss att noga ta till oss följande ord av profeten Jesaja: Han, Messias, skall utbreda rätten bland folken: Guds Messias, skall fullkomna Guds rådslut alldeles själv. Messias skall inte förtröttas och brytas ner förrän han grundat rätten på jorden. Så låt inte den låga som din tro är släckas genom att stänga din Bibel med orden att detta gäller inte mig. Låt dig inte brytas genom att dra dig undan när Herren förkunnar evangeliet för dig. Utan betänk att Guds Son Jesus Kristus, är din rättfärdighet och hopp genom att ha lidit, dött, trott och hoppats och besegrat otron, förtvivlan, satan och död i ditt ställe.

Låt oss be och bekänna:

Predikan

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

"Efter denna förebild frälser dopet nu också er.", skriver aposteln Petrus. Förebilden är ju Noaks ark som innebar räddningen undan syndafloden framförallt för Noa och hans närmaste. Vårt kristna dop är som en ark som vi kan rädda oss på då Gud i sin vrede en dag för gott skall förgör orättfärdigheten och fördärvsmakterna.

Man kan undra hur en religiös rit kan betyda så mycket. Man tänker då kanske på de mängder av människor som blivit döpta men för vilken dopet inte verkar betyda någonting alls.
På detta svarar Bibeln att dopet inte är en tom rit eller symbolhandling. Dopet är Herrens eget handlande men den som döps genom vattnet och ordet som förkunnar att dopet sker i den treenige Gudens namn. Och dopets kraft visar sig sedan i den döptes tro på Jesus i vars namn denne är döpt. Och tron och bekännelsen kommer av samma Guds kraft som uppväckte Jesus från det döda som gavs i dopet. Och som genom tron och bekännelsen finns kvar i den döpte. Så är det fastän syndens smuts fortfarande också bor kvar. Aposteln Petrus fortsätter: Att dopet frälser oss innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom.

Faktum är att vårt dops seger, det är också Jesus Guds sons dops seger. Innebörden i vårt kristna dop kan vi nämligen se då vi se i budskapet i det som skedde då Jesus döptes av Johannes döparen i Jordanfloden.
Och det skall vi göra nu. Sammanfattningen av predikan blir: Att vara döpt i Jesu namn är att vara döpt i det dop som Jesus döptes med.

Tre nyckelord tar vi fasta på: Glädje, offer och tro.

Först glädje!

Vi börjar med dopet Jesus tog emot, hans bön och orden som uttalades: När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen kom en röst: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.":

Glädje, överväldigande och innerlig Gudsnärvaro. Det genomsyrar detta vittnesbord om Jesu dop. Det stora är att Fadern, Sonen och Anden här uppenbarar sig tillsammans på jorden. Och att Guds son framträder som människa, som en av oss.
Himmelen är öppen och den himmelske Fadern talar här på jorden med sin son snickaren och predikanten Jesus från Nazaret. Jesu bön är ingen vanlig människas åkallan av en Gud som kan verka väldigt avlägsen. Det är himmelens Son som talar med sin himmelske Fader som svarar sonen med en högtidlig segerproklamation här på jorden: Du är min Son del älskade. I dig har jag min glädje. Himlen är öppen och Guds Ande är synligt närvarande emellan dem båda i en duvas gestalt som sänker sig från himlen ner över sonen på jorden. Jesus Guds son och Människosonen insätts som Konung med Andens smörjelse.

Detta sker enligt evangelisterna Matteus och Markus då Jesus stiger upp ur vattnet. Faderns ord uttalas då Jesu dop är genomfört. Jesu nedsänkande i dopvattnet kan vi se som ett förebådande av hans död på Golgata kors. Hans uppstigande ur vattnet förebådar hans segerrika uppståndelse i härlighet på den tredje dagen. Uppståndelsen förkunnade att Jesu död var hans seger. Hans död var ett fullbordat försoningsverk. Döden och satan kunde inte behålla Jesus för han var utan synd. Hans offer på korset är en fullgod betalning för alla människors synd och skuld. Jesus död innebar också att den fullkomliga självutgivande kärleken som Gud kräver av oss människor skapade till den kärleksfulle Gudens avbild, fullbordats av Jesus. Då Jesus efter sitt dop stiger upp ur Jordans dopvatten, ett domsvatten som likt syndafloden dränkt orättfärdigheten, sker följande: Fadern bekräftar med sin röst från himmelen att Jesus är den ende människa i vilken han har sin glädje. För Jesus uppfyllt de krav och infriat de löften som Johannesdopet innebar . Han är den nye anfader till oss människor som skall ge vårt fallna människosläkte en ny början, ett nytt evigt liv som är Gud behagligt. När Jesus stiger upp ur Jordans vatten pekar detta alltså fram mot den första påskdagsmorgonen då han skulle stiga levande ut ur klippgraven som djävulens, syndens och dödens övervinnare.

När en människa döps i Jesu namn får hon del av Jesu seger på korset. Då kan dessa ord av Fadern om Sonen uttalas också över henne: "Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje." Eftersom som dopet förenat dig med den rättfärdige Jesus så att han är din anfader har Gud sin glädje i dig. Och när dopet förrättas är Fadern, Sonen och Anden med, precis som vid Jesu dop. Och allt är ren glädje. Den glädje som bara Fadern och Sonen och Ande kan ge.

Det var många fromma människor som samlades kring Johannes döparen för att ta emot hans dop. Och den frommaste av dem alla var Johannes som döpte. Men Fadern sade inte om honom: Du är min Son den älskade. I dig har jag min glädje. För Fadern hade inte sin glädje i Johannes. Han har inte sin glädje i dig eller i mig heller sådana vi är i oss själva!
För om oss människor gäller följande Guds ord som Johannes döparen uttalade till de fromma israeliter som kom för att låta sig döpas av honom: "Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.
Tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nedhugget och kastat i elden."
De varningsorden, som evangelisten Lukas återger, fick de gudfruktiga israeliter höra som kom till Johannes. Och de sanningarna gäller varje människa här på jorden i alla tider. Utom för Jesus Kristus. För i honom hade Fadern sin glädje av evighet.
Ändå blir Jesus döpt tillsammans med idel syndare. Han blir döpt för dessa syndares skull, för att rädda dem och oss så att vi inte skall förbli yngel till ormen, det vill säga djävulens barn. Han blir döpt för att vi inte skall drabbas av vredesdomen utan genom dopet och tron höra Jesus till och därmed bära god frukt. Detta så att Fadern kan säga om oss: Du är min älskade son eller dotter. I dig har jag min glädje. Jesu dop vittnar om att Jesus ska offra sig för att vi skall räddas till ett liv till Guds ära.

Vi har kommit till det andra nyckelordet. Offret.

Mycket folk hade samlats kring Johannes för att ta emot hans dop. De var alla yngel, avkomlingar, till djävulen. De tillhörde samtidigt Guds folk som omslöts av Guds beskydd och kärlek. Men Guds profet kallade dem ändå djävulens barn. Guds son Jesus befann sig bland människor som bar fiendskap mot honom i sina hjärtan. Bland dessa fanns öppet fientliga personer, som fariséer och sadduccéer. Men även de välvilligt inställda, ja självaste Johannes döparen, bar gudsfientlighet i hjärtat. De skulle på olika sätt svika Jesus. Tvivla på honom, överge honom, vara språkrör för djävulen själv när de ville få Jesus att avstå från offrets och korsets väg. När Guds son blir människa blir han därmed ett med ett släkte som är fientligt mot honom. Det är en första sidan av Jesu offer. Att Jesus framträder som människa i vår av synd och död behärskade värld. Fortsättningen är att han genom att låta dig döpas i Johannes omvändelse- och förlåtelsedop som människa skall föra lydnadens och försakelsens kamp i vårt ställe för att vi skall kunna få förlåtelse. Han Guds son, som hade allt offrade allt för oss som inte förmår älska honom tillbaka. Offret fullbordades då han genom sin död i sig drabbas av Guds straff, av de eviga plågorna i helvetet för vår skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle gå fria. Dops och domsvattnet sköljdes över Jesus för att det inte skulle dränka oss. Dopet representerar drukningsdöden. Denna fruktansvärt plågsamma död får förebåda den offerdöd Jesus skulle genomgå tre år senare på Golgata kors
Man kan säga att Jesu offer har här tre sidor. Han, Guds son bli människa; han kämpat botkampens strid för att lyda Guds vilja, och han offrar sitt liv.
Din kallelse som kristen är en av dessa. Den andra: Lydnadens och botens offerväg är du kallad att vandra Du klarar inte av att utföra det offret. Du kommer inte i närheten av att lyckas. Men du är kallad att vandra den vägen. Så är livet i dopet.
Detta framgår indirekt av evangelisternas skildring av Jesu dop. De förkunnar att Jesus är Guds son som delar våra mänskliga villkor.
Att han fullgör Guds vilja med våra liv i vårt ställe. Det var därför som han genom att låta döpa sig av Johannes gick in i omvändelsens, botens och lydnadens väg mot offerdöden. Men det innebar inte att folket därför skulle sluta ta emot Johannes dop. Jesus sade inte efter att ha döpts: Nu kan ni gå hem! Jag tar över, ni behöver inte ta emot Johannes döparens dop till omvändelse och lydnad."

Du och jag är, liksom israeliterna som ställdes inför Johannes döparens förkunnelse och dop, är kallade till botkamp, till ånger, syndabekännelse och lydnad. Det är först då vi tar denna kallelse på allvar, då vi misslyckas med den, känner misslyckandet i våra hjärtan, börjar om på botens väg och misslyckas ingen, gång på gång. Det är föst då som våra hjärtan övas i att tacksamt vilja ha mer och mer av Jesu nåd. Att ta emot den förlåtelse som också Johannes pekade på. Dopets väg är också för oss offrets väg i den meningen att kämpar för att avstå från sådant ont, från synd som vårt kött begär men som Gud hatar. Denna offer- eller försakelsevandring blir i tro på Jesus också livets väg då vi tar emot välsignelsen av hans fullkomliga offer i vårt ställe som är Guds förlåtelse och eviga liv.
 
Så har vi kommit till det sista nyckelordet: Tron. Tron på gudamänniskan Jesus Kristus. Tron på Jesu ställföreträdande offer som skänker oss syndernas förlåtelse och evigt liv med Gud.  

Folket gick där och väntade, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias.
Tänk om nu Johannes döparen hade varit Messias! Då hade vi människor varit hänvisade till en frälsare som vi som inte kunnat befria oss från synd död och djävul. Johannes förkunnade sanningen både om Guds krav och om syndernas förlåtelse. Han var en orädd sanningssägare som visade omsorg om alla som kom till honom. Men han var helt oförmögen att en gång för alla ta bort syndens, dödens och djävulens börda. För han var själv en syndig, dödlig människa. Guds folk skulle vara fortsatt hänvisade till att tro på en Gud de aldrig sett och på löften som ännu inte uppfyllts.
Men nu var inte Johannes döparen Messias. För Messias, den starkare som skulle komma, han var sann Gud. som han framträdde här på jorden som en av oss människor! Johannes döparen säger att han är inte värdig att knyta upp Messias sandalremmar. Så mycket starkare är Messias än Johannes, att Johannes inte ens är värdig att göra förödmjukande slavgöra för Messias. Den ovärdighet som Johannes döparen har inför Messias, inte en ovärdighet som Johannes döparen känner utan som är ett faktum, en verklighet, den ovärdigheten är en människas ovärdighet i mötet med levande Gud! Att Jesus är levande Gud framgår också då Johannes säger att han döper i vatten. Men den starkare skall döpa i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks. Messias kommer till evig frälsning och fördömelse. Han kommer med Guds livgivande Ande och Gud förtärande eld. Han är mer än en profet. Han är levande Gud, för bara Gud kan ge Guds Ande, och bara Gud kan hålla slutdom och frälsa och fördöma för evigt.

Men så låter sig Messias, Guds son, Jesus Kristus, sig själv döpas i omvändelsens dop. Han går in under Guds krav på oss människor. Han gör det så till den grad att han inte bara avger en vilja att bryta med synden utan han bryter helt med den, helig som han är. Och han låter sig själv en gång för alla drabbas av syndens alla konsekvenser i vårt ställe. Så kan han framträda som Rättfärdighetens och det eviga livets konung i vilken Gud har all sin glädje. Och i vilken vi kan ha för fulla glädje. För Jesus vill låta oss vara med i hans rena, eviga kungadöme. Därför kunde Johannes döparen enligt evangelisten Johannes peka på Jesus och bekänna: "Se Guds lamm som tar bort världens synder!"

Hur kunde Johannes döparen veta det? Jo, när han fick se en duva sänka sig ner över Jesus då förstod han, skriver evangelisten Johannes, att det var Guds Ande som invigde Jesus till kung. För det hade Fadern sagt till honom: "Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. 34 Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son.
Herren sade till Johannes vem Jesus var. Folket som stod där kanske såg duvan. Men de hörde inte Faderns röst, de såg inte himmelen öppen. De kunde inte av sig själva begripa att duven som flög ner över Jesus var Guds ande. Verkligheten att snickarsonen Jesus från Nazaret var Messias den verkligheten fick bara Jesus och Johannes döparen se vid det här tillfället. Men den sanningen som Guds ord låter oss veta är ju högst konkret. Himlen öppnade sig verkligen, det var vår Far i himlen som talade och Anden förkroppsligades i duvan.
Tron, den kristna bekännelsen och vittnesbördet, det är verkligheten själv, konkret verklighet. Det är bara det att vi inte kan se den annat än om Gud låter oss se den i tron.

Så är det också med en människas kristna dop. Fadern, Sonen och Anden är med och ger Jesu nåd, rättfärdighet och heliga eviga liv åt den som döps. Vi ser det inte. Men för den som tror är det verkligt. Ja snarare: För dig som tror ser du verkligheten som den verkligen är! Dopet gör den döps till ett med Guds son, med honom som är Gud själv, och han får se en dimension av verkligheten som de som inte tror på Guds ord inte har tillgång till!
Folket gick där och väntade. Män och kvinnor, maktlösa och makthavare, fromma fariséer och korrupta tulltjänstemän, de gick där och väntade. De hade dragit sig ut i den karga ödemarken. Där tog de till sig det hårda budskapet från en märklig predikant som en gudomlig sanning om sig själva och deras livsöde. Det var då en trend i Judalandet att gå till Johannes. En trend som gynnades av att andra religiösa ledare mer eller mindre förlorat sin trovärdighet. Människor kom i flock till Johannes. Men de som döptes, de döptes en och en. De tog var för sig emot Johannes domsförkunnelse som en dom över deras egna liv. Och hans evangelium om den gudomlige Messias som skulle komma var en sanning som togs emot i tro i hjärtat, inte något man samlades kring i grupp. Fastän de kanske var påverkade av ett grupptryck sökte de sig ut i öknen för att höra Guds ord om sin egen synd och söka sin egen frälsning. Och då de kom till Johannes hamnade de där Jesus Kristus människors frälsare befann sig.
Här har vi ett exempel att följa! Att dra oss undan världslighetens larm och meningar för att söka sanningen i där världsligheten har svårt att nå. Att dra oss undan världens liv och söka Herren i gudstjänsten där vi får höra hans sanna Ord om mig personligen så att jag kan bli frälst. En kärv sanning som förklarar att vi är huggormars avföda som inte bara genom att fly världslighetens kan undgå den kommande vredesdomen! Sanningen som sedan pekar på Jesus och säger: Se Guds lamm. Han borttager världens synder. För han gick botens, domens och omvändelsens väg i ditt ställe. Han har för dig öppnat himmelens portar och låter dig i tro höra Faderns ord: Denne är min Son den älskade i honom har jag in glädje.

Så får du i ljuset av Jesu dop tänka på ditt eget dop och ta till dig att då sade fadern om dig: Du är mitt älskade barn. I dig har jag samma oändliga, livgivande glädje som jag har i min älskade Son som är Rättfärdighetens och livets eviga konung!
Amen! 

Lovade vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare utan får växa till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så varda evigt saliga! Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!