Första sönd i fasta 3 årg hm 2017


1 sönd i fastan, ”Prövningens stund”, 3 årg. hm Ravlunda/hmg Lund, 5/3-17.

Texter: Mik 7:7-9; Heb 5:7-10; Mark 14:32-42.

Psalmer: 269:1-4; 696:2; 543:4; 451; 363; 267; 143; 269:5-6.
Skriftetal

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre!  Amen.

Eftersom jag har syndat
mot Herren skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an
min sak och skaffar mig rätt.
Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet.

Så säger profeten Mika i ett stycke som handlar om Israels förfall och nöd och om hur Guds folk Israel får nåd och upprättas. Det handlar om olyckor som drabbar ett helt folk på grund av dess olydnad mot Herren. All synd har ju inte alla medlemmar av folket begått, men alla drabbas av olyckorna som blir följden av det. Vissa har varit värre än andra. En del har velat leva fromt. Men inte ens de har varit rena och rättfärdiga för det är ingen människa. Alla är vi syndare.

Guds folk genomgår prövningens tid. Prövning kan vara fattigdom, olycka, konflikter och nederlag som kan göra det svårt för mig att hålla mig till Guds väg. Den som vill leva fromt, kan se andras grova synder, lida av dem och känna bitterhet över detta. Man är orättvist drabbad, tycker man. Då blir egen olycka på grund av andras synd en prövning för den attackerar min nästankärlek.

Påfrestningar kan skapa djupt missmod. Det finns inget hopp längre. Vad är Gud i allt detta. Påfrestningar kan leda till att jag  syndar av svaghet, fastän jag innerst inne inte vill det. Man kan då se sig själv som en gudlös som syndar med vett och vilja fastän man till skillnad från den gudlöse ser och ångrar sin synd.

Vi lever här på jorden alltid i prövningens tid där det alltid finns mycket som kan få oss att vika av från den väg Herren vill att vi skall gå. Det gäller för det första att se sin egen synd, sin egen del i det, bekänna den inför Herren och ångra den. Och det gäller också att bejaka att jag som medlem i människosläktet har att förstå Guds rättvisa vrede över all synd. Det orkar du inse som vet att Herren vill ge oss alla nåd och förlåtelse. Han vill skaffa oss rätt. Han har skaffat syndare rätt i Jesus Kristus. I Jesus ser vi Guds rättfärdighet. I Jesus förs vi av Herren ut ur mörkret och in i ljuset.  Allt detta säger profeten:  

Eftersom jag har syndat mot Herren skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet.

I syndabekännelsen får du inför Herren bekänna din egen synd. Andras ska du inte tänka på nu. Du har att inse arvsyndens verklighet. All olycka du tillfogas i en fallen värld är du ytterst medansvarig i som människa som i Adams efterföljd syndar. Men tron på Jesus gör att du ändå kan vara frimodig och hoppfull mitt i prövningen. Den innebär att Adam fallen i synd inte bestämmer ditt öde utan Jesus den rättfärdige.

Din olycka är nu också Jesu olycka för han lider med dig. Han är med dig i det mörka, älskar dig och har räddat dig så att det mörka inte kommer att förgöra dig.

I brödet och vinet äter du Hans kropp och blod. Ditt straff är där bara Jesu straff som han burit i ditt ställe. Brödet och vinet ger dig därför frid med Gud. I brödet och vinet får du en försmak av den himmelska måltiden i den nya skapelsen, befriad för alltid från ont som plågar oss här. Bekänn nu din synd, be om förlåtelse i Jesu namn och ta emot förlåtelselöftet i tro. Då ger nattvarden dig syndernas förlåtelse, liv och salighet: ”Du har fallit, men Herren har rest sig igen. Du sitter i mörkret på jorden, men Herren är ditt ljus.” Låt oss be och bekänna:



Predikan:

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla. Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla. Låt komma Gud till oss ditt Ord, det heliga och klara, som himmel skapade och jord. Låt det vårt ledljus vara, Att vi ej vilse fara! Amen!

Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom, och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan präst som Melkisedek.

Hebréerbrevet, kapitel 5, verserna 8 till 10.

Jesus är denne Guds son. Om Jesus Guds son skriver författaren till Hebréerbrevet att han av Gud blivit insatt som arvinge till allt. Genom Jesus, Sonen, har Gud skapat universum. Jesus är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord!

Men Guds son blev människa som vi. Och som människa i syndens värld lärde han sig lydnad genom lidande. Sonen, Jesus, led verkligen. Vi läste: Medan han levde här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.

Det är Jesu bönekamp i Getsemane trädgård, natten före korsfästelsen, som skildras. Guds son uppträder här som människa drabbad av ångest. Jesus är helt ensam mot sina mäktiga fiender som bara vill honom ont. Han är helt ensam mot djävulen. Hans närmaste vänner somnar då han ber i ångest. De kan inte hjälpa honom på något sätt. Han är ensam och en av dessa hans närmaste, Judas Iscariot som han själv utvalt till apostel, skall förråda honom. Lärdomen är att ingen på jorden kan rädda oss från den yttersta ondskan. Men Jesus vänder sig till Fadern i bön. Och Fadern hjälper Jesus ut ur ångesten. Jesus får i bönen till sin himmelske Fader lära sig att hantera lidandet i syndens värld. Han fick uppleva hur trons lydnad, tilliten till Gud när allt rasar, räddar. Lidandet lärde honom vad trons lydnad var för en människa.

Vi är kallade att följa Jesus vår Herre och frälsare i tro och lydnad. När vi drabbas av lidande så svårt att det ger ångest får vi veta att bara Gud kan hjälpa. Allt vi hoppats på i världen rämnar. Men Gud förblir på vår sida. Då vi följer Jesus i tro på hans tro och tillit. Då är vi inneslutna i Jesu rättfärdighet och har del av den seger han vann i sin bönekamp. För det är trons lydnad det handlar om. Vi lyder Herren genom att hålla oss till Jesus som vår frälsare. Och vår egen tros upphovsman är Jesus. Kraften och frukten av denna trons lydnad i Jesus kan vi ofta inte alls kan känna eller se. Martin Luther talar de Jesustroendes frid som ibland inte känns utan bara finns. Man tror och vet att det man tror är sant, men tron har inget synligt eller känslomässigt stöd. Man bara vet att evangeliet är sant. Inte sällan kan äldre efter ett långt liv med Jesus uppleva detta under sin sista tid på jorden.

För den tron bär hela vägen. För den håller mig fast vi Jesus som besegrat synd, död och djävul och som lovat föra mig till det eviga livets land. Tror jag på honom är han med mig fastän jag varken ser, hör eller känner honom. Denna tro, som visar sig i bön till honom som då hör min bön utan att ge sig tillkänna, den kan Jesu bönekamp i Getsemane lära oss en del om. Vi skall se vad evangelisten Markus skildring av den kan lära oss.
För det första: Vi ser vänskapen som förenar den enskilde kristne, gemenskapen av kristna och den treenige Guden i mörkret som råder på jorden.


Det ljusa i skildringen är inte minst vänskapen mellan lärjungarna, Jesus och Fadern i himmelen.
Det är en grupp vänner som beger sig ut i Getsemane den mörka natten. Jesus och de elva apostlar som ville förbli trogna. Tre av dessa vänner får följa med Jesus då han skall be. Lärjungarna går med Jesus, de litar på Jesus, de vill vara nära honom. Och Jesus vill ha dem nära sig. Han, Guds son, härligheten själv vill ha tre fiskare med sig denna stund. Så mycket älskar Jesus de sina.
Dessa fyra, Jesus, Jakob, Johannes och Petrus hade tidigare varit tillsammans på förklaringsberget,
där allt var ljust och skönt. Nu är de tillsammans i den mörka prövningens stund. Jesus är med de sina då livet är gott att leva. Och han är med dem, då det är tungt och svårt. Och lärjungarna är med sin Herre både då Guds rike blomstrar och då Guds rike ansätts av starka fiender. Alla hade de försäkrat Jesus att de ville följa honom även om andra svek och angrep mästaren.

Det andra ljusa är relationen till Israels Gud. Jesus och lärjungarna har firat påskmåltid. De hade högtidlighållit Guds räddning av Israels folk ur förtrycket i Egypten. Man hade avslutat måltiden med Psaltarens lovhymner till Herren. Och nu skall Jesus be till Fadern. Alltså allt som sker, sker i trosrelation till Herren Gud. Det är Israels folks gamla bibliska tro som dessa män delar, det är den som formar deras tankar. Den gamla bibliska tron är utgångspunkten och grundsanningen som de nu skall möta prövningarna med. Prövningar som inte kan undgås. Jesus vet vad som skall ske. Han går in i det väntande mörkret. Det är bara att konfrontera det svåra som kommer mot dem. Man gör det tillsammans Jesus, lärjungarna och Fadern i himmelen.

I prövningens stund får vi försöka se det ljusa som också finns mitt i det mörka. Som vänskap och kärlek. Det hjälper oss att hålla ut att inte förblindas av det negativa. I prövningen får vi försöka att hålla ihop kring Herren, genom att dra oss till minnes Guds verk i Bibeln och ta fasta på Guds löften att bönhöra oss. Vi får göra det tillsammans med vänner som delar vår tro. Det är så vi kan förbereda oss inför prövningar, genom att begrunda Guds ord, be till Herren och hålla ihop i den kristna gemenskapen. I prövningens stund får vi ha de bibliska sanningarna med oss. De hjälper oss att förstå, att hoppas och att veta att Gud är oss nära.

Prövningarna kan vi ibland se komma och vi vet att vi inte kan undgå dem. Då får vi gå in i dem. Och låta oss ledas av Herren, lita på Herren och ta emot stödet han ger, ibland genom medkristna som känner med oss, förstår vad det hela gäller och som ber för oss.
För det andra: Djävulen är starkare än oss människor men svagare än Gud och Guds Son.
Prövningen som Jesus genomgick i Getsemane överskred allt vad en människa varit med om. Total natt råder. De tre lärjungarna pressas till sömn i det sataniska mörkret, de kan inte vaka. För djävulen råder på jorden fastän Gud lyssnar i himmelen till sonens böner. Gud har dragit sig tillbaka sin härlighet från Getsemane trädgård. Och Jesus, sann Gud och människa, avstår från att bruka sin gudomliga kraft. Det är människosonen som här ber i ångest och svettas blod.
Han faller ner på marken. Det kan vittna både om undergivenhet inför Fadern och om något som liknar desperation, ångest som Hebréerbrevets författare skriver.
Jesus ber: Låt denna kalk gå ifrån mig. Fader, låt din vredeskalk, din samlade dom över all synd som begåtts av alla människor i alla tider i hela världen, gå ifrån mig.
Låt mig slippa prövningen om det är möjligt. Men, fortsätter Jesus, inte som jag själv i min mänskliga svaghet vill, utan som du min Herre och Gud vill.
Jesus skulle inte få slippa prövningen. Nu var karios;
Nu var tidpunkten för Guds son att lida helvetesdomen för allt ont vi människor gjort och gör. Nu skulle Jesus inte framträda som kung utan offerlamm. För en kort tid sedan hade Jesus ridit in i Jerusalem på en åsna i triumf, omgiven av jublande människor.
Han är nu i Getsemane trädgård utanför stadsmurarna. Han skall snart gå in i staden igen. Men denna gång som sina fienders fånge.
Det är bönen till Gud som gör allt detta till en prövning och inte till en frestelse för Jesus. För då man går in i något som påfrestar min gudsrelation tillsammans med Gud, då leder allt som sker till det goda Gud vill. Påfrestningen är då lidande som stärker tron. Gud som du uthärdar det onda med, han lär dig lydnad genom lidandet.
Frestelse är något annat. Det är då påfrestningar som vill få mig att vända mig bort från Herren­. Frestelse blir det då djävulen försöker använda det svåra till att forma mina tankar efter hans vilja. I synnerhet då han väcker förtvivlan och ren desperation.

Vilken är då den påfrestning som kan göra mest ont? För Jesus kan det ha varit aposteln Judas svek. Vi måste förstå hur viktigt tillit är för att vi människor skall kunna leva tillsammans. Börjar alla i en gemenskap svika och bedra även de medmänniskor som de är som mest förbundna med, då raseras hela gemenskapen inne ifrån. Då tvingas till sist alla vara på sin vakt mot alla för att överleva. Då, kan man säga, finns det inte utrymme för kärlek eftersom man fruktar så för att bli bedragen. Profeten Mika beskriver just hur svek, brist på tillit, kännetecknade Israels förfall: Den bäste bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre än en törnhäck. Det kommer en dag för dina väktare, din räkenskapsdag. Då grips de av förvirring. Tro inte på någon vän, lita inte på någon förtrogen. För henne som vilar i din famn måste du vakta din muns dörrar. Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor, sonhustrun sin svärmor, och var och en har sin egen familj till fiender.

En sådan svekfullhet hade nu nått in i Jesus närmaste gemenskap. En av de tolv skulle förråda honom. En förtrogen som Jesus själv hade utvalt. Judas som, med Jesu gillande, fått ha ansvar för den gemensamma kassan. Så blev det Judas girighet som frestade honom bort från Jesus. Judas svek måste ha gjort ont i Jesus. Ett svek liknande det som Jesu jordiska anfader kung David varit med om då dennes egen son Absalom blev hans fiende. Och Absaloms svek understöddes av Ahitofels svek, ytterligare en av Davids förtrogna som vände sig mot honom. Sveken kring kung David pekar fram på sveket mot Jesus. Detta är en prövning för Jesus sänd till honom av Gud för att Jesus skulle drabbas av svårt mänskligt lidande.

För Judas blev det en frestelse sänd av djävulen. För djävulen är frestelsens Herre. Judas föll för frestelsen och gick under. För han sökte inte nåd och hjälp hos Jesus. Gud är prövningens Gud och frestar ingen! Han låter allt samverka för den som fruktar och älskar honom, för alla som hör honom till genom tro på Jesus.

Herren Gud låter Jesus prövas på den plats där Jesus brukade be till honom. På böneplatsen, där Fadern och Sonen var som närmast varandra skall Fadern låta sin egen Son utsättas den svåraste prövningen som tänkas kan. Så kan det bli. Där gudsrelationen är som starkast inleds prövningen. Det skall inte få oss att förtvivla. Det skall hjälpa oss att tro att Gud är med i prövningen.

Lärjungarna bestod inte provet. De föll i sömn och om igen. De hade ingen hjälp av alla starka upplevelser med Jesus, som synen på Förklaringsberget. Alla minnen från det underbara de tidigare genomgått med Jesus var som borta. Nu gällde mörkrets natt. De tre lärjungarna är inte till stöd för Jesus. Anden är villig men köttet är svagt. Det kan vi förstå som att Jesu vänner i tron vill vara trogna sin Herre. Men köttet, den mänskliga existensen, är svag och övervinner ofta de goda ärliga, goda intentionerna. Lärjungarnas oförmåga att vaka med vittnar om att Jesus skall genomgå denna prövning ensam. Men Jesus överger inte sina vänner. Han kommer tillbaka. Han talar med dem. Han vill ha dem med sig när han skall gripas. De är fortfarande hans vänner. Jesus är med dem i deras prövning.

Du kan också drabbas av prövning som gör att du faller. Du har inget stöd av vänskap, starka upplevelser i det förflutna eller något sådant. Man trycks till marken av djävulen. Man orkar inte ens be och vaka. Med Gud har inte övergivit dig för det. Tvärtom är han nära dig och vill att du skall vara nära honom. Han har bestått prövningen i ditt ställe. Han har varit Herren trogen genom sin tro och bön. Och nu ber Jesus för dig, även då du faller i prövningens stund. Han ber för dig som han bad för Petrus, fastän Petrus inte orkade vara Jesus trogen.

Vi säger för det tredje: Jesus övervann prövningen. Och du övervinner prövningen genom att i tro förbli en Jesu vän.

Evangelisten Markus skriver att Jesus tre gånger bad samma bön. Han bad att han om möjligt skulle bli förskonad från denna stund. Och vidare: "Abba, Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Jesus skulle få dricka kalken. Kalken det är fråga om är Guds vredes domskalk. Han skall tömma den sista droppen. Inget alls av Guds vrede kommer att finnas kvar. Allt dricker Jesus.

Men Jesus var rättfärdig och kunde därför inte förbli i döden och straffet. I och med att han tömt kalken var vreden utgjuten och Jesus står som rättfärdig gudamänniska kvar. Livs levande. Och kalken tas nu ifrån honom så som fadern vill, när den har tömts av Jesus till sista droppen.

Anden är villig men köttet är svagt. Jesus drabbades av vårt mänskliga kötts ångest. Men Anden övervann köttet. Efter att ha bett tre gånger kan Jesus resa sig upp och frimodigt gå sitt öde till mötes. Det är ingen ångestfull, nedslagen Jesus som Judas och hans följeslagare möter, utan en trosviss, lugn och trygg Jesus. Han har övervunnit skräck och bävan genom bönekamp, i vissheten om att ha blivit bönhörd. Trons visshet om på att Faderns goda vilja skulle ske med honom och med hans vänner var hans styrka! Han är bönhörd och tagen ur sin ångest, som det står i Hebréerbrevet.

Han kan nu möta korsdöden i tron på den gudomliga profetia han själv just uttalat i nattvardssalen innan de begav sig ut i den mörka natten. Jesus hade sagt till sina lärjungar: ”Ni skall alla komma på fall. Det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen.” Jesus skulle segra genom sin död och sedan samla apostlarna i Galiléen. Där skulle dessa män som alla fallit få ta emot uppdraget att förkunna evangeliet att Jesus Kristus, Messias, Människosonen, sann Gud och sann människan, hade besegrat synd, död och djävul genom sin egen död. Deras möte i Galiléen med Jesus Kristus uppstånden från det döda var för dem bekräftelsen på detta.

”Ni skall alla komma på fall.” Detta säger Jesus i olika ordalydelser flera gånger före bönekampen och arresteringen i Getsemane. Ni skall alla komma på fall, men ni skall ändå få vara mina vänner och Guds vänner. NI skall vara Guds rikes apostlar vars ord skall regera över Guds folk i alla tider, på jorden och i himmelen! I prövningen får du och jag i tro försöka vara Herren trogna. Men även om det inte går, om vi kommer på fall, så skall vi veta att vi kan klara prövningen. I Jesus. Han har gjort det för oss. I hans gemenskap finns segern. De får vi tro för det lär Guds apostlar oss som varit med om detta.

Det är en tron på syndernas förlåtelse för svaga människor som faller. Oavsett vari vårt fall bestått i, gäller, att Gud i Jesus förlåter och upprättar den som kommer till honom i tro på Guds nåd och barmhärtighet. Vi avslutar med ord i profeten Mikas bok:  
”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd. Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup. Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, så som du med ed lovade våra fäder i forntidens dagar.”

Jag prövades och föll i prövningen. Men Gud har rest mig igen. Om jag än sitter i mörkret, är Herren mitt eviga ljus. Amen!  

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga! Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

3:a sönd. e trett.d., ”Jesus skapar tro”, 3:e årgången, högmässogudstjänst, 2014-01-26, Lund.

Texter: 2 Kung 5:1-4,9-15; 2 Kor 1: 3-7; Joh 4:46-54
Psalmer:44;(10);543;253;349; 254.
Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Ditt ord skall vara, år från år,
den stjärna i vars ljus vi går.
Låt din helga lära
oss leda rätt i all vår tid.
Låt din kraft oss bära
igenom livets sorg och strid
Och när döden nalkas,
kom till oss med frid! Amen!
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd, med den tröst vi själva får ifrån Gud.
Så skriver aposteln Paulus i dagens epistelläsning ur hans andra brev till de kristna i staden Korint.
Gud som den man vänder sig till för att få tröst, den föreställningen har man gjort sig lustig över. Filosofen Fredrik Nietsche, som levde under 1800-talets andra hälft, sade i att kristendomen var religionen för förlorare, för de som inte kunde ta vara på sig själva.
Det var en slavarnas religion för misslyckande själar som tröstade sig med evangeliet i olycka och ofrihet som de var för svaga för att ta sig ur av egen kraft. Och moderna teologer har ondgjort sig över att kristna vill vinna människor för sin övertygelse genom att lyfta fram Gud som någon man kan trösta sig med när det går illa. Har man inget bättre argument att komma med, kan man dra till med att du behöver Gud när du drabbats av svår sjukdom och andra olyckor och inte hittar någon annan utväg. En sådan Gudsbild borde, menar man, ersättas med tron att Gud är överallt i livet, ja, att Gud och tillvaron liksom är samma sak.
Mot detta kan man invända att vi också behöver Gud för att ha någon att vända oss till för allt det underbara i livet. Man kan inte bara tacka livet som gett mig så mycket. Man har ett behov att få lovsjunga Givaren där bakom, livets upphovsman och skapare.
Men det är ju så, att även lovprisning i Bibeln har med räddning ur nöd att göra. Olyckans nöd, meningslöshetens nöd, syndens och dödens nöd. Och den nöd en kristen drabbas av när han bekänner evangeliet inför evangeliets fiender. Det är den nöden som Paulus främst tar sikte på.
Gud är all trösts Gud och förr eller senare behöver vi hans tröst. Trösten förbunden med hoppet. Trösten och hoppet framsprunget av tron på Jesus som räddar oss undan olyckan som synden, döden djävulen tillfogar oss.
Trösten, hoppet och tron är knutet till Jesus, Herrn och frälsaren. Det är inget konstigt med att se vår Gud som all trösts Gud. Vi är syndare som hamnat i motsättning till Honom, som lider under konsekvenserna av vår olydnad mot honom. Vi inte kan klara oss utan hans förlåtelse, omsorg, vägledning och det eviga hopp som han erbjuder oss.
Vår tro på Gud väcks då att vi inser verkligheten om vår egen stora nöd och då vi ser Guds tröst i Jesus som ensam kan rädda oss undan den.
Johannesevangeliets första kapitel visar hur Jesus skapar tro när han hjälper människor i deras nöd.Vi möter värdfolk i byn Kana som står inför att förlora rykte och anseende eftersom vinet tagit slut på den bröllopsmåltid de inbjudit till. Situationen tycks hopplös. Men Jesu mor Maria vet vem som kan rädda situationen.
På hennes begäran hjälper Jesus värdfolket i deras nöd och förvandlar stora mängder vatten till välsmakande vin.
Efter dagens evangelieläsning möter vi en lam man vid dammen Betestda där folk helades från sjukdomar. Han är så uppgiven att han inte ens försöker att ta sig till vattnet när det kommer i rörelse och botar från sjukdom.
Jesus ställer den lame inför möjligheten att bli frisk och botar honom med sitt ord. Jesus ger både hopp och han uppfyller det man får hoppas på.
Dagens evangelieläsning handlar om en ämbetsman i fursten Herodes Antipas hovstat som vänder sig till Jesus för att Jesus skall bota hans dödsjuke son. Ämbetsmannens nöd består i att håller på att förlora ett barn. Man får tänka sig att han i desperation övervägt alla upptänkliga sätt för att sonen skulle bli frisk, men utan framgång. Han har hört talas om Jesu under och tecken som han gjort i Kana och i Jerusalem. Nu får han höra att Jesus är tillbaka i Kana. Nu står ämbetsmannens enda hopp till Jesus.
Vi säger för det första: Tron har väckts när man vänder sig till Jesus i sin djupaste nöd.
Ämbetsmannen gör en flera timmar långa vandring till Kana för att be Jesus om hjälp. Han är verkligen angelägen.
Och han drar sig inte för att be Jesus att anstränga sig för att uppnå sin önskan. Han ber Jesus att gå med honom från Kana de dryga trettio kilometrarna till Kapernaum och bota hans son. Jesus svarar honom bryskt: ”Om ni inte ser tecken och under tror ni inte”.
Jesus tänker nog på människor som vill se storslagna tecken om och om igen för att tro men ändå håller distansen. De tror på tecken som bara Gud kan göra men de kommer aldrig Gud inpå livet. De vill se Gud verka mäktigt men överlämnar sig inte åt honom.
Ämbetsmannen har den förutfattade meningen att Jesus måste bege sig till pojken för att bota honom. Kanske han tror att Jesus är en vanlig helbrägda-görare. Det enda han vill åt är Jesu förmåga att bota sjukdom. Ämbetsmannen söker Jesus med den stora nöd han har i tro att Jesus kan hjälpa, men hans tro har ännu inte fattat att Jesus är Guds levande ord, ja Gud själv.
Jesus svarar ämbetsmannen med några få ord: ”Gå din son lever.” Ämbetsmannen uppmanas att gå på Jesu löftesord. Han manas att gå i tro att något alldeles häpnadsväckande inträffat utan att få synlig bekräftelse på det. Tänk er själva. Ämbetsmannen går sex, sju timmar drygt trettio kilometer i kuperad terräng för att få hjälp av Jesus.
Så får han efter denna korta ordväxling gå hem igen, utan att veta om det varit till någon nytta. Men sonen blir botad. Ordet har helat honom. Därför att mannen inför Jesus bad för sin son. Därför mannen trodde Jesu ord, utan att se. Han gick i tro på Jesu löfte. Vad var det som botade sonen? Jesus naturligtvis, men hur botar Jesus. Jo, i mötet med en man som söker sig till honom i sin djupaste nöd. I den trosrelation som då uppstår, får mannen det han ber om. Han litar på Jesu ord och hans bön blir hörd.
Här ser vi kraften som finns i förbönen i Jesu namn. Vi ser att förbönens kraft förutsättertillit till Jesus. Den tilliten kan man få inte minst då nöden driver oss till Jesus i tron att bara han kan hjälpa.
För det andra: Tron växer när Jesus själv blir större än hjälpen Jesus ger.
Vi repeterar: Mannens stora angelägenhet är att sonen skall bli botad. Ryktet om Jesus och hans gärningar får honom att gå till Jesus med sin nöd. Jesus svarar honom lite bryskt: ”Om ni inte ser tecken och under tror ni inte”, men ämbetsmannen insisterar: ”Herre kom ner innan mitt barn dör!” Han vill ha Jesu hjälp till varje pris. Så får han Jesu ord: ”Gå, din son lever.” Han får ett löftesord. På det går han eftersom han tror på det.
Två risker att misslyckas undgick mannen.
Han kunde först ha blivit nedslagen av Jesu hårda svar. Jesus mer eller mindre anklagar mannen för att höra till dem som vill yttre säkerhet för att tro. Mannen ville inte ha säkerhet, han ville inte se tecken efter tecken och förundras. Han ville att hans son skulle bli frisk. Han såg Jesus som det enda hoppet: ”Herre kom ner innan mitt barn dör!”
En annan risk hade varit att han begärt att Jesus skulle bota på ett visst sätt, att Jesus skulle ha följt med honom till hans son så att ämbetsmannen kunnat ha uppsikt över vad Jesus gjorde.
Det kan få oss att tänks på hövitsmannen Namaan som menade att Elisa skulle hjälpa honom på ett visst spektakulärt sätt. Men ämbetsmannen är inte sådan. Eller kanske rättare: Han tar ett sådant intryck av Jesus att hans tro fördjupas. Så går han på Jesu ord: ”Gå, din son lever.”. Något hände med honom så att han då trodde det ord som Jesus sade till honom och gick på detta löfte.
Hur skall vi förklara att han trodde och gick? Det kan vi inte förklara. Vi ser att han möter Jesus med en djup önskan att Jesus skall hjälpa. Så sker det något och han tror på Jesu ord och gör som Jesus säger.
Den tron förstärks ännu mer när han möter sina tjänare som berättar att sonen blivit frisk, och då det visar sig att sonen helats just när Jesus uttalade sitt löfte. Tron att Jesus kan hjälpa där ingen annan kan, väcktes av längtan om hjälp i nöden.
Tron på Jesus som mer än en helbrägdagörare, som en gudsman som botar med sitt Ord, blir till i mötet med Jesus. Och den tron förstärkts och bekräftas av att Jesus visade sig ha hållit sitt löfte. Då kommer mannen och hans hus till tro. Detta är mer än en tro på Jesus som en hjälpare vid svår sjukdom. Det är en hel livshållning, tron på Jesus och Jesu ord.
Hur kan vi få en sådan tro?
Först har vi att se vårt behov av hjälpen i nöden. I den djupa nöden som hotar vår överlevnad och där ingen annan kan hjälpa. När vi inser nöden och att Jesus vill och kan hjälpa oss, då spirar tron.
Så har vi det oförklarliga. Vi tar till oss Bibelns ord om Jesus. Detta utan någon direkt synlig orsak, annat än orden förefaller oss vara trovärdiga. Mötet med Jesus och hans ord verkar tro i hjärtat. Ordet skapar tro var och när det behagar Gud, som det står i den Augsburgska bekännelsen.
Men så frågar vi oss: Får mannen inte en upplevelse vi saknar? För han blev ju bönhörd på ett synligt, kontrollerbart sätt, då det stod klart att sonen blivit frisk då Jesus uttalat sitt löftesord.
Så är det ju oftast inte för oss.
På ett sätt.
Men ser man det hela i ett större perspektiv är Guds stora löfte knutet till Jesus något vars sanningshalt kunnat verifieras på ett synligt sätt.
Bibeln lovar att Jesu död försonar oss med Gud. Jesu död tar bort syndens, skuldens och dödens skiljemur som separerar oss från Guds eget liv. Så kan vi tack vare detta Jesu försoningsverk bli Guds barn. Så kan vi en dag få uppstå för att sedan få vara hemma hos Gud i evighet. Vår stora nöd är syndens och dödens verklighet som skiljer oss från Gud. Löftesordet är att tron att Jesus är vår Herre och frälsare återförenar oss med Gud.
Jesu uppståndelse från det döda är den synliga bekräftelsen på att detta ord är sant. Den händelsen är kraftigt omvittnad. Den saken har verifierats. Nya testamentet hade inte blivit skrivet om det inte funnits så många trovärdiga vittnen till Jesu uppståndelse! Jesu uppståndelse visar att hans död är vår räddning precis som han sagt. En troende bibelkristen är en person som insett dessa fakta, som bejakar det världsomvälvande under det finns det finns så starka synliga historiska belägg för: Jesu uppståndelse från det döda.
Så det sista tar fasta på: Den sanna tron på Jesus är en tro som sprider sig till andra.
När ämbetsmannen konstaterat att sonen blivit frisk då Jesus uttalat sitt löfte, kom han och hela hans hus till tro. Ämbetsmannen trodde att Jesus talade Guds ord och hans hus, familj och tjänare, de kom också till tro. Ämbetsmannens tro delas med andra människor i hans närhet.
Hur kan det ske?
Först därför att folket i hans hushåll är berörda av hans nöd. De var tagna av pojkens sjukdom och uppfyllda av glädje när han blev frisk. Det stora gemensamma bekymret var den sjuke gossen.
De hade också en varm relation till fadern, ämbetsmannen. Tjänarna beger sig ju ut på en 30 kilometer lång vandring för att berätta den goda nyheten för honom.
Och så tror de på vad deras herre säger när han berättar om sitt möte med Jesus. Ämbetsmannen, husfadern, är trovärdig för dem. Fastän det inträffade är så mirakulöst, tror de på vad han berättar om Jesus.
Detta kan påminna oss om verkligheten i kristna församlingar: En avgörande sanning som förenar är medvetenheten om vårt stora behov av förlåtelse för vår synd, av att få frid med Gud fastän vi bryter mot Guds bud. Den sanningen förenas med tron att Jesus är den ende som kan hjälpa oss ur syndanöden så att vi får frid med Gud. I honom är vi räddade undan den värsta av olyckor, den eviga fördömelsen. Detta skall vi få erfara på ett synligt sätt, på uppståndelsens stora dag.
Liksom det var för hövitsmannens hushåll är det för oss: Man delar insikten om vad som är den stora nöden; Man är förenade i en livsgemenskap där vi kommit till en och samma tro: Vi litar på Jesu ord som den enda hjälpen ur nöden. Ordet som förmedlats av vittnen i denna gemenskap, från generation till generation, från den ene kristne till den andra som alla trott på Guds ord i Bibeln.
Det är i våra kristna församlingar vi får tron på Jesus. Den tron väcks genom Jesu ord, förkunnat i undervisningen, förbundet med vatten i dopet och med bröd och vin i nattvarden.
I vår kristna församling får vi tillsammans lita på Jesu ord som befriar oss från syndens och dödens nöd.
Här får vi tillsammans genom att dela ordet och erfarenheterna av våra möten med Jesus, stärkas i vår tro. Den tro som föder kärlekens gärningar där vi tar hand om varandra i nöden. Den tro som ger oss hoppet att en dag, när nöden är slut, få leva det eviga livet med Herren och Hans heliga i det himmelska Jerusalem! Amen!
 
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen

2 e trett. d. 3 årg


2 e Trettondedagen, ”Jesus visar sin härlighet”, 3:e årgången, högmässa, S:t Tomas katolska skola, Lund, 2014-01-19.
Texter: Jes 35:1-6; Hebr 2:9-10; Joh 5:31-36
Psalmer: 40 (695:4; 697:6); 332; 131:3-5; 583; 15 (698:1; 699:1); 2.
Skriftetal
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Amen!
”Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe.” Hebr 2:9-10
Det är Guds egen son, som i snickarsonen Jesus från Nazaret för en tid gjordes ringare änglarna. Men nu, i denna stund, ser vi honom, fastän han är osynlig för oss, med trons ögon, krönt med ära och härlighet på Guds högra sida i himmelen. Genom Jesus ställer vi oss inför hela Guds härlighet när vi tillber Jesus som vår och hela tillvarons Herre.
Han fick denna härlighet inte bara därför att han som är sann Gud blev människa. Hans uppoffring får vår skull stannade inte vid att han för en tid lämnade den himmelska härlighete och blev en av oss. Han fick Guds fulla härlighet genom sin död på korset. Genom döden på korset blev han alla onda makters överman och älskade oss tillbaka till Gud. Guds väldiga härlighet ser vi i en snickarsons och en predikants döda kropp, uppspikad på ett kors för snart 2000 år sedan.
Man skulle kunna tänka sig att Guds härlighet i Jesus främst kommit till uttryck hans under och hans tecken eller i hans uppståndelse eller i hans återkomst. Allt detta är ju sidor av hur Guds härlighet i Jesus visat och skall visa sig. Men det som Hebréerbrevets författare lyfter fram är Jesu död. Guds härlighet, kraft och makt och kärlek, visar Gud av nåd, av välvilja mot oss, då han låter sin son dö på korset!
Vi vill gärna ha stöd och hjälp av Guds makt och kraft för att orka med livet och för att orka tro. Vi vill se stöd för vår övertygelse i yttre framgång för vår egen församling och Kristi kyrka på jorden. Vi blir glada och stärkta i vår tro när det går bra för oss, när vi kan känna Guds stöd och har resurser, kraft och motivation att vara frimodiga och offensiva i vår kristna tro.
Men Guds härlighet visar sig framför allt då Jesus till synes hjälplös och misslycka, dör på korset. Det är där vi har att söka gemenskapen med Gud som håller i liv och i död!
Och vi skall veta att mycket stort sker i det fördolda i den egna församlingen och i Kristi kyrka, när det känns tungt och tröstlöst och motigt. Man kan säga att de stora, ljusa och mäktiga stunderna, när man verkligen känner Herrens välsignelse ofta förberetts i tider som varit riktig besvärliga, till synes meningslösa. Ja, verkliga nederlag.
Yttre framgång kommer och går, motgång och missmod kommer och går. Men Guds härlighet kan vi alltid se och smaka på i tro och hämta vår styrka ifrån: I Herrens Jesu Kristi död på korset, där han bara våra synder i vårt ställe. Så att porten till Guds rike är öppen för oss. Så att vi där kan få ta emot Guds härlighets kraft.
Skriftemålsfrågan blir:
Var letar jag, då jag har behov av att få kontakt med Guds härlighet och kraft, efter det som stärker mig i tron att ha Gud på min sida.
Är det i framgång, inre frid, lycka och harmoni, andra människors beröm och uppskattning? Blir jag besviken, uppgiven, grinig och arg när jag inte får detta?
Ser jag min kristna tro som ett medel för att få detta här och nu? Vill jag ha himmelen redan här på jorden? Då är det en lika förvrängd kristendom som om jag vill se Jesus uppstånden utan att han först fått dö.
En kristen är kallad att dö med Jesus. Tron ska inte hängas upp på yttre framgång utan på visshet om att Kristus den hånade, föraktade och korsfäste är med mig både i motgång och i medgång.
Yttre framgång i livet kan vara gott också i Guds ögon och jag har regelbundet behov av det. Men Herrens härlighet och kraft har jag att söka och ta emot då jag i tro ser den korsfäste Guden, Han som försonade hela världen med sig själv då han led dödens nederlag.
Honom får jag tro på inte minst när all yttre framgång förbytts i motighet, missmod och tomhet. Hans hjälp får jag be om hur illa och ofta jag än syndat därför att det var för mina synder han dog. Och när jag möter Honom den korsfäste i nattvardens bröd och vin, då kan jag vara säker på att bokstavligen få smaka på Guds nåd som ges i Jesus Kristus som segrade då han dog på korset. Må vi ta emot nattvardens gåvor i botfärdig tro att den korsfäste är vår Herre och frälsare, och att vi är syndare som behöver hans förlåtelse, rättfärdighet, hans härlighets liv, kraft och makt
Låt oss be och bekänna!  
2. e Trett.d., 3 årg., predikan, Högmässa 2014-01-19.
Texter: Jes 35:1-6; Hebr 2:9-10; Joh 5:31-36
Psalmer: 40 (695:4; 697:6); 332; 131:3-5; 583; 15 (698:1; 699:1); 2.
Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be! Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!
Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Den lame skall hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skall bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken."
Profeten Jesajas bok, kapitel 35 verserna 5 och 6.
Man har fått ögon för att se med och öron för att höra med. När ögonen inget ser, och öronen intet hör, då är det inte normalt. Kanske har man drabbats av en olycka eller en sjukdom som tagit syn och hörsel ifrån en. Har man från födseln varit blind och döv, är det medfött handikapp som vi hade sluppit i den bästa av världar. När Herren ger oss sin frälsning i dess fullkomliga, slutgiltiga form, tar han bort denna skada. Det kommer inte att finnas några blinda och döva i himmelen. Inte några lama eller stumma heller.
Herren har vilja och kraft att hela och förvandla på detta sätt. När så sker förändras hela livet så att det blir underbart mycket skönare än det var innan. Vanligtvis hoppar vi inte som hjortar och vi jublar inte hela tiden. Men när vi får uppleva Herrens frälsning, då är det som när de som varit lama plötsligt kan gå och de som varit stumma kan tala igen. När man får vara med om något sådant, då känner man en lättnad och en glädje som liksom bara måste ta sig uttryck på ett tydligt sätt.
”Ty vatten skall bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken.” Det är inte normalt att vatten strömmar börjar flöda i öken och hedmark. Vi är vana vid att leva på en jord med torra öknar och vinpinad hedmark. Men när Herrens dag infaller och den nya skapelsen skall bryta fram, då är det slut med ödemarker där knappt något kan växa och där ingen människa kan leva: Herrens dag innebär mer än att vi slipper kända brister och olyckor. När man beger sig till öknen eller vinpinade hedmarker förväntar man sig inte att finna flödande vattenströmmar. Frälsningens dag innebär en mirakulös förvandling av hela Guds skapelse. Vårt kristna hopp är ett hopp om något större och ljusare och skönare än var vår av synden skadade värld kan erbjuda. Frälsningens gåva är en förhärligad skapelse utan sjukdom och nöd, utan synd och död.
För är det något som vi får acceptera i den värld vi lever är det att vi människor bryter mot Guds bud med tankar, ord och gärningar, och att döden en gång skall ta oss bort från denna jord. Men även denna dystra sida av verkligheten skall tas bort i den stora förvandlingen på Herrens dag!
Men förvandlingen kan inte ske utan kamp. Och det är en segar som skall Herren själv skall kämpa sig till. Profeten säger till de som är rädda, de som ser vad synd, död och djävul gjort med vår värld och som fruktar för denna ondska: Han säger: ”Var starka och frukta inte! Se er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud. Han kommer själv och frälser er.” Han kommer själv och frälser er.
Olyckor som kroppsliga handikapp, torka, synd och död, det beror på att en makt som vill oss människor ont, har förstört världen och fört in sådana olyckor. Man han som gjort allt som finns ska ändra på detta: Nu kommer Gud själv för att hämnas och oskadliggöra den makt som är upphov till olyckan. De allgode och allsmäktige kommer i egen person för att utföra denna befrielse.
Gud har besökt jorden i Jesus Kristus. Guds härlighet kan vi få kontakt med genom att tillbe Jesus Kristus i Ande och sanning.
Herren och frälsaren, död, uppstånden och uppstigen till himmelen, sittandes på Faderns högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Honom som vi möter i Bibelns Jesus Kristus
Guds härlighets kraft möter vi i Jesus Kristus.
Vi ska se hur Jesus i dagens evangelieläsning säger att Fadern vittnar om att just han, Jesus från Nazaret, är den som Gud krönt med ära och härlighet.
Först skall vi se på innebörden i evangeliet och så skall vi dra några slutsatser av dem.
Vi just bekänt vår kristna tro med den högtidliga nicenska trosbekännelsens ord: Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat.
I verserna som föregår dagens evangelieläsning, har Jesus tydligt uttalat att han är just detta: Han säger där att det Fadern gör det gör sonen. Liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, ger Sonen liv åt vilka han vill. Inte heller dömer Fadern någon utan domen har han överlämnat åt sonen, för att alla skall ära sonen som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som sänt honom. Den som hör mitt ord och tror på Honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet, säger Jesus och fortsätter: Liksom Fadern har liv i sig själv, har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv.
På olika sätt säger Jesus att han och Fadern är ett, även om Jesus som son är underordnad sin fader.
Det är ju väldiga anspråk. Nu har vi så att säga vuxit upp med dessa sanningar. Men vi får tänka på hur märkligt det måste ha uppfattats av dem som för första gången hörde Jesus, snickarsonen från Nazaret, uttala detta om sig själv.
Men nu säger Jesus faktiskt att han inte som individ, som enskild människa, vittnar om sig själv. Hade han gjort det hade hans ord varit tomma och meningslösa, en osann patetisk hädelse mot Gud: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt, säger ju Jesus och fortsätter: Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa,
Någon människas vittnesbörd gäller inte i detta fall.
För Jesus åberopar Faderns eget vittnesbörd om honom.
Fadern i himmelen säger själv att Jesus är hans son som har liv i sig, själv, som skall utföra hela Guds dom, han genom vilken Fadern verkar.
Hur vittnar då Fadern om att det är så? Ja, på olika sätt:
Ett är skrifterna som talar om Jesus. Detta lyfter Jesus fram i verserna som följer efter dagens läsning. Skrifterna, det Gamla testamentet, vittnar om Jesus.
Ett annat vittnesbörd är just Johannes döparens. Han är en människa som Fadern använder för att vittna om sanningen att Jesus är frälsaren. Johannes döparen sade ju, när han såg Jesus komma för att låta sig döpas: Se Guds lamm som tar världens synd. Johannes döparen säger också indirekt, att Jesus har Guds Ande eftersom Jesus, enligt Johannes, skall döpa i ande. Jesus är också den som Gud har gett makt att döma, för Jesus skall döpa i den förtärande elden. Johannes döparen döper i vatten men Jesus i Ande och i eld.
Genom Gamla testamentet vittnar Fadern om att Jesus är Hans son. Genom Johannes döparen gör han det också.
Men i dagens evangelieläsning lyfter Jesus fram ett annat av Faderns vittnesbörd nämligen de under Jesus gör!
Det är här fråga om ett helandeunder där Jesus botat en man som varit sjuk i hela 38 år. Händelsen hade ägt rum vid dammen Betesda i Jerusalem. Det var en damm vars vatten rördes upp av en ängel då och då. När det hände tog sig halta och lytta människor ner i dammen och blev helade.
Det var ett myller av folk på platsen. Den sjuke mannen låg där uppgivet och såg hur andra lyckades ta sig ner när det var tid, och bli helade. Själv hade han gett upp hoppet. Så ser Jesus honom och frågar: Vill du bli frisk. Den lame berättar om sin situation, men utan att egentligen svara ja på frågan Jesus ställer. Då säger Jesus till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå! Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.”
Det är faderns vittnesbörd genom en sådan gärning som lyfts fram i dagens evangelieläsning. Genom detta och andra underverk vittnar, Fadern själv om att Jesus är Guds son.
Hur undret utförs säger också mycket om frälsningen innebörd. Mannen är lam. Det hindrar hans möjligheter att tjäna Gud och medmänniskor. Jesus botar honom, så kan han det igen. Detta att mannen är lam har marginaliserat honom för egen del. Ingen bryr sig om honom. Han ses som en belastning i samhället. Jesus för honom in i Guds och människors gemenskap igen. Mannen bad inte om att bli helad. Han tycktes vara utan hopp och orkade inte ens be om hjälp. Jesus väcker hans hopp och svarar upp mot det hopp han väcker. Den välgärning som mannen fick erfara var helt och hållet ett Guds verk genom Jesus. Gud i Jesus både skapade och uppfylld hoppet! Det som mannen får vara med om överträffar det som folk hoppades på när de låg kring dammen. Frälsningen ger oss ett hopp som överträffade det vi kan hoppas på här i världen!
Så till detta att helandeundret skedde på en sabbatsdag: Judarna som fick höra talas om detta blev arga eftersom Jesus botat mannen på denna heliga dag. Den reaktionen kan vi ha svårt att förstå. Men det är nog därför att vår Gudsfruktan är så svag. Vi tar Herre på så lite allvar fastän vi kanske säger att vi att vi tar Honom på stort allvar. En sådan religiositet som präglade det samhälle Jesus verkade i, den religiositeten kommer vi inte i närheten av. Vi är småfolk i det avseendet. Det viktiga för oss är att ha det bra på jorden, som att botas från sjukdom eller hjälpa oss att leva med den. Gudsrelationen är viktig som medel mer än att den är viktig i sig själv.
För de fromma judarna som reagerar var det tvärtom. Det viktiga var att ära Gud, det var viktigare än att bli frisk. Och sabbaten var en dag då bara Gud skulle äras. Människoverk fick inte ta Guds plats denna dag. Om en vanlig helbrägdagörare skulle gjort ett helandetecken på en sabbatsdag som han lika gärna kunnat göra en annan dag, då hade han tagit äran av Gud. Då hade folk varit mer intresserade av helbrägdagöraren konster än av Gud. Det hade varit förödande hela den troende folkgemenskapen.
Men nu är Jesus sann Gud! Därför var det speciellt rätt och sant att hans helandeunder skedde just på Herrens dag! Judarna möter Gud på ett speciellt sätt på sabbaten. Och Herrens Jesus botar den lame just denna veckodag för att visa att han, Jesus, är Gud. I detta under, i Jesus ser vi den Gud som skulle äras på sabbatet.
Jesus är medlaren som för oss till Gud i himmelen.  Han är länken mellan himmel och jord. I Jesus möter vi Herren och får del av hans välsignelser.  Om det vittnar Faderns vittnesbörd om Jesus.
Det lär oss bland annat följande:
- Att bara bli botad av Jesus och sedan glädjas åt att man blivit frisk men glömma bort Jesus,
det är att gå miste om det Gud ville ge genom detta under.
-Johannes vittnesbörd är ingenting om han inte för mig till Jesus.
-Bibeln är till ingen nytta om den inte får ge mig tro på Jesus.
-Guds under och tecken genom Jesus är som sagt till ingen nytta för mig om de inte får väcka
en levande tro på Jesus som Guds egen son!

Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus.
Det vill säga Johannes kom med ett budskap från Gud men det är inte han som ger evigt liv
med Gud utan Jesus: ”Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd”,
säger Jesus. I Jesus ser man Fadern direkt, i Jesu egen person.
Om Johannes döparens vittnesbörd inte får leda till tro på att Jesus är Guds son, är det
vittnesbördet inget värt.

Har du en förkunnare som har högt anseende och som fromt folk skockas kring, men som mer
gör dig fascinerad av hans person än av Jesus så är hans förkunnelse av ondo även om den är
sann.
Får jag som präst mycket uppmärksamhet och erkännande, men så visar det sig att alla som
andäktigt lyssnar och blir betagna är fästa vid min person eller mina eventuella talanger,
då är det då något negativt som skymmer Kristus, Liksom Johannes döparen blev en avgud för
de av hans anhängare som trodde på honom men inte på Jesus som han vittnade om.
Samma sak är det med skrifterna. Jag kan vara hur kunnig i Bibeln som helst, men leder det mig inte till Jesus, har jag inte Guds liv genom deras budskap. Så kan det bli för människor som i Skriften menar sig finna bud om man skall lyda Herren och lyder man dem är man Guds barn. Eller de som av skriftens utsagor bygger upp ett vackert lärosystem som blir deras stolthet. Men Jesus han som uppenbarar Guds härlighet, honom upptäcker de inte i den fina läran.
Att jag kommer till tro på Jesus  då visar sin härlighet för mig, det visar sig att jag börjar ana hur stort det är som sker då.
För det första ser jag Honom som på den Yttersta dagen skall låta en ny förhärligad värld träda fram där all synd, nöd och död skall vara borta. De gärningar som Jesus gjorde när han vandrade här på jorden gav en försmak om vad detta kommer att innebära.
När jag tror på Jesus får jag en hopp som jag inte kunnat tänka ut själv. Han försätter mitt liv i ett sammanhang så stort att jag inte kan begripa det.
När jag läser om Jesu gärningar och tror på det så möter jag Gud själv. Jesus framstår verkligen som den ende medlaren. Det är Guds egen väldiga kraft som verkar i hans person.
När jag bejakar det i tro, tar jag emot Guds kraft.
Då blir jag ett redskap för den, jag får välsignelse av den på ett sätt som helt förändrar mitt liv, jag dras in i en ny förhärligad värld vars härlighet vi ännu inte an se med blotta ögat.
Tvärtom är härlighet ofta väl skymd i det lilla liv jag lever. Det är så fullt av vardagsbekymmer, motgångar och stunder då jag inte tänker på Herren för jag är upptagen av så mycket annat.
Men då jag är mitt upp i allt detta andra, då får jag stanna upp, och tänka på vad min tro på Jesus innebär. För det första att han är med mig där jag är: Tror jag på Jesus som min Herre och min Gud, innebär ju det att han är med mig också i det som nöter och tröttar ut. För Gud finns ju överallt!
Så får jag påminnas om att målet med mitt liv är att en gång i grunden få förvandlas av honom. Och då på ett ännu mycket mer genomgripande sätt än vad de underverk innebar som Jesus gjorde här på jorden. Liksom för den lame mannen vill Jesus ge oss ett ännu större hopp än vad vi själva kan föreställa oss.
Och han skall själv en dag uppfylla det vi tack vare honom får hoppas på. Om vi låter honom vara vår Herre som visar oss Guds härlighet i det vittnesbörd Fadern ännu idag ger oss i Ordet och i sakramenten.
Ära var Fadern och Sonen och en Helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara. Från Evighet till evighet, Amen!