2 söndagen i fastan 3 årg Hmg 2017


2 sönd i fastan, ”Den kämpande tron”, 3 årg. Hmg Lund, 12/3-17
Texter: Jer 12:1-3; Heb 11:23-27; Mark 9:14-32.


Psalmer: 537; 696:2; 543:4; 270; 272:9-11; 536; 253.

Predikan:

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla. Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla. Låt komma Gud till oss ditt Ord, det heliga och klara, som himmel skapade och jord. Låt det vårt ledljus vara, Att vi ej vilse fara! Amen!
Varför lyckas de ogudaktiga så väl? Varför lever alla trolösa så trygga? Du planterar dem och de slår rot, de växer och bär frukt. Nära är du i deras mun, men långt borta från deras innersta.
Vad tjänar det till att vara kristen? Den kan du som är kristen fråga dig. Frågan finns också i dessa ord hos profeten Jeremia. Han talar om hycklare som talar fromt men som i sina hjärtan kommit långt bort från Herren Gud. Ändå låter Gud dem slå de rot, växa och bära imponerande frukt. Ja, varför har många av de som säger sig vara kristna men uppenbarligen struntar i Guds ord, sådan framgång? Ett sant svar är att framgången skall förbytas i undergång. Gudlöshet är i längden katastrofal. Den straffar sig till sist om inte förr så i evigheten. Men den gudfruktige har frid med Gud på jorden mitt i olyckan och evig, underbar salighet i himmelen.

Men då jag tänker att ogudaktigas lycka här i världen och egen olycka visar att det inte är någon mening med att vara kristen, kan Herren Gud fråga mig: Är det för att ha de bra på jorden som du vill vara mitt barn? Och hur kan du kalla dig kristen som tydligen önskar att de som inte delar din tro inte skall ha det bra! Det är vilsna tankar. För sann kristen tro handlar ytterst om kärlek mellan Herren och Guds barn. Den kärleken får vara min största glädje som omsluter hela min existens, även i katastrofala jordiska olyckor. Guds kärlek vill jag inte byta ut mot större lycka i jordelivet. Du älskar dina nära och kära. Ni litar på vararande, har omsorg om varandra, ni delar glädjeämnen och bekymmer. Men ni har det fattigt. Och ni har problem som delvis beror på en själva. Vissa talar illa om er på grund av er kristna tro. Men vill du byta bort dina kära för att leva lika gott som den välmående ogudaktige du tänker på? Vad är det viktiga i livet? Som bibelkristen har du Guds kärlek och hoppet att få vara för evigt med Jesus. Du har gemenskapen med alla dina syskon i tron. Det är en välsignelse redan här i tiden. Så även om det medför svårigheter. Tron kan medföra att många inte förstår sig på dig. Tron gjorde att du avstod från ett välbetalt arbete för att du hellre ville följa Herrens bud. Sådant kan svida. Men du har ändå Herren! Du känner den stora sanningen. Du har ett evigt hopp! Inse det stora i detta så behöver du inte grubbla över ogudaktigas yttre framgång.
Liksom en mänsklig kärleksrelation i en ofullkomlig värld fordrar arbete och kamp, fordrar trosrelationen med Gud arbete och kamp för oss syndare. Inte minst för att fatta hur dyrbar och pålitligt Guds kärlek i Jesus Kristus är. Vi skall nu se hur en far fick genomgå en troskamp för att lära vidden av och kraften i Jesu kärlek.
Först: Satan kan förstöra vår jordetillvaro men aldrig övervinna Guds godhet och makt att hjälpa.
Efter upplevelsen av underbar himmelsk närvaro uppe på förklaringsberget, möter Jesus och hans följeslagare nere vid bergets fot satanisk makt och djupt mänskligt lidande. En pojke som verkar vara slagen i något som liknar epilepsi. Men han är framförallt besatt av en demon. Demonen berövar pojken hans mänskliga värdighet och vill förgöra honom. Den slår ner pojken, kastar honom i eld och i vatten för att döda honom. Och alla, också Jesu lärjungar stod maktlösa inför demonens raseri. Det för tankarna till djävulens makt över människor. Djävulen vill förstöra våra liv. Djävulen får oss att lida genom att förstöra våra älskades liv. Deras lidande kan han bruka för att få oss att förtvivla, för att sluta hoppas på Gud. Vi får veta att sonen var besatt sedan barndomen. Det för tankarna till arvsynden, syndafördärvet som alla människor vi bär på hela livet. Syndafördärvet är som en främmande makt som råder över människan. Den onde anden är inte identisk med pojken, men verkar ändå genom pojkens sinnen. Den är främmande för den är döv och stum, den kommunicerar inte med pojken. Men den kastar honom hit och dit. Demonen gör pojken till fiende mot Gud själv. För då den ser Jesus får den genast ett utbrott genom pojken som visar dess makt. Satan och Gud befinner sig i krig med varandra sedan begynnelse och det är oss människor man strider om. Demonen är ondskan som kommer att besegras av Gud. Människan är slagen i synd, men skall räddas av Gud. Gud hatar synden men älskar syndaren.
Samtidigt är allt inte mörkt nere på jorden. Pojkens far vill rädda sin son. Faderskärlek är vackert. Lärjungarna, folkmassan och de skriftlärde är underförstått ense om att pojkens lidande är förfärligt. Oavsett deras olika förståelse av Guds rike är de som människor solidariska i önskan att bekämpa ondskan. Det finns hos människosläktet en djup längtan efter befrielse från det onda. Så möter vi Gud i Jesus Kristus. Jesus talar om detta släkte som vill slippa ondskan men som inte vill tro. Gudamänniskan Jesus Kristus distanserar sig från det från Gud fallna människosläktet som inte vill tro och som därför är ett ont släkte. Ett släkte som vänder sig mot Gud och som gudamänniskan Jesus har svårt att stå ut med. Ändå kommer han för att rädda oss. I Jesus möter vi Gud som fördömer synden, som identifierar synden som bor i människor och som vill rädda oss undan den. Guds närvaro i Jesus Kristus i en värld av lidande är det ljusaste i skildringen. För satan som förstör tillvaron kommer att övervinnas av Guds godhet och hjälpande makt i frälsare Jesus Kristus.
Vidare: Tron förenar oss med den allsmäktige, gode Guden. Tron är en gåva som Gud genom sitt ord kan få oss att ta emot.
Allt är möjligt för den som tror, säger Jesus till pappan. I Matteus version av händelsen säger Jesus till lärjungarna att den som har tro stor som ett senapskorn, den människan kan säga till ett stort berg: Flytta dig dit. Och så flyttar sig berget. Vem kan flytta berg med sitt ord? Bara Gud själv! Tro är något som förenar mig med Gud, som gör mig till ett med honom. Men Jesus säger också att vi människor inte tror så. Tvärtom. Vi är ett släkte som inte vill tro. Ett släkte i uppror mot Gud. Men lärjungarna då, som förgäves hade försökt hela pojken? De hade tidigare blivit utrustade med kraft att jaga bort onda andar. Men denna Guds kraft ger Gud bara så länge han vill det. Det är en kraft som helt och hållet förblir Guds egen. Nu hade Herren dragit tillbaka den. Då riktas folkets blickar på Jesus. Jesus, urkraftens källa, träder fram. Han driver ut den onde anden genom att uttala en enda mening. Demonen lämnar pojken. Men först efter att ha ryckt våldsamt i honom. Djävulen försökte göra motstånd.
Pojken blir som livlös. Så tar Jesus pojken i sin hand och han står upp. Pojken uppstår till ett liv befriat från ondskans makt. Jesu ingripande är en profetia om uppståndelsen från det döda. Lärjungarna undrar senare varför de inte lyckades med att driva ut den onde anden. Jesus svarar att denna sorts demoner endast kan drivas ut med bön. Vissa manuskript skriver: Med bön och med fasta. Nu står det inget om att Jesus bad och fastade inför denna demonutdrivning. Att be och fasta betyder att rikta sin uppmärksamhet helt åt Gud. Man talar med Gud i bönen och avstår från jordiskt överflöd då man fastar. Bön och fasta sker i tro som förenar mig med Gud. Bara i förening med Gud kan dessa demoner drivas ut. Sann, kristen bön är Herren upphov till. Sådan bön i förenar människan med Gud som kan driva bort demoner och flytta berg. Det är en bön i Jesu namn, i hans namn som förenar människor med Gud. 
Pappan säger till Jesus: ”Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!” Jesus svarar då: ”Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror.” Pappan svarar: Jag tror, hjälp min otro.” Pappan säger sig tro, men ändå inte tro.  Han säger det till Jesus. Det kan betyda att han litar på vad Jesus säger. Men samtidigt erkänner han sig sakna den trosgemenskap med Gud som gör honom till ett med Gud. Man kan säga att hans ord är en syndabekännelse och en bön om hjälp i nöden. Jesus förbarmar sig och räddar pojken med sitt ord. Jesus är sann Gud som talar det allsmäktiga gudomliga ordet. Jesus är sann människa utan synd, fullkomligt förenad i en tillitsfull relation med Gud. Jesus är ett med Gud. Pappan ber Jesus befria honom från sin otro. Han vill ha del av Jesu tro. Som tiggaren, så öppnar pappan sin hand för att ta emot gåvan. Det sker som en respons på Jesu ord till honom. Mötet med Jesus har gett hans hjärtan en längtan efter den sanna Gudstron! Lyssna på Jesus och lita på honom och ta emot hjälpen han ger. Det är att förenas med Gud i tro.
För de tredje: Jesus Kristus befriar oss från otron och slaveriet under djävul, synd och död genom sitt försoningsoffer på Golgata kors. 
Jesus och lärjungarna beger sig därifrån. Jesus säger under deras vandring: ”Människosonen skall utlämnas i människors händer och de kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.” Orden vittnar först just om människans otro. Hon ville inte ta emot Människosonen som kom för att frälsa henne. De kommer att döda den gudasände frälsaren. Och frälsaren låter sig offras. Gudamänniskan Jesu som räddat pojken låter satan förgöra honom själv. Han som talade Guds vrede över människors vägran att tro skall själv bära Guds vredesdom över otron i vårt ställe. Det är så Gud i Jesus förbarmar sig över oss. På tredje dagen skall han uppstå igen ifrån det döda. Vilket för tankarna till pojken som restes upp av Jesus, befriad från ondskans makt. Jesus är Gud som förbarmar sig över pojken och återger honom livet. Så skall Gud göra med sin Messias, med människosonen.  Denne skall uppstå efter att han lidit straffet för allas vår synd och otro genom sin död.
Den kämpande tron. Så lyder rubriken denna söndag. Den kämpande tron är en strävan efter tillit till Bibelns Gud fastän satan som härjar här i världen på olika sätt försöker kväva den. I evangeliet försöker han skapa förtvivlan hos en pappa genom att trasa sönder pappans pojkes liv.Men tron kan få kämpa på annat sätt. Jordelivet kan överflöda av framgång som gör det svårt att leva i insikten att jag är beroende av Guds nåd och kraft för att inte hamna i djävulens makt. Den kan kämpa med frågor om Bibelns trovärdighet, väcka grubblerier om tro kanske bara är en fråga om psykologi och personlig läggning. Den kämpande tron söker i detta hela tiden Gud i Jesus. Man vill inte släppa Guds ords vägledning, tröst och varning.  Man tror envist att det inte bara egen förmåga, medmänniskors hjälp, ideologier och filosofier som räknas i livet. Den verkligt viktige, Han som råder över liv och död är Bibelns treenige Gud. Den kämpande tron söker i medgång, grubbleri och olycka efter Gud. Man vill till varje pris inte förlora direktkontakten med källan till det högsta goda, det absoluta goda.Den kämpande tron förtvivlar inte. Även om den svårt sjuke vännen dör, om den kristna familjen slits sönder av synd och konflikter finns det någon bortom död och synd som kan och vill hjälpa. Det finns ett himmelrike där Gud en dag skall låta sina barn uppstå i härlighetskroppar till evigt liv. Även om allt går bra och framgångarna avlöser varandra, låter den som kämpar med sin tro sig dömas av Guds ord. Man söker i ordet hjälp att se sin synd och leva i daglig omvändelse i tro på Guds nåd och hjälp i Jesus.
Man tror inte detta av sig själv. Man drivs av Gud att söka sig till Guds ord som ger detta evighetshopp. Man drivs av Guds hand till Jesus, Gud mitt ibland oss. Gud når vi inte med våra egna tankar eller tro. Han stiger ned till oss. Det är symboliskt att Jesus kommer ner från härlighetens berg. Väl nere ser hur vi har det och han förbarmar sig över olycksbarnen han möter. Gud kommer i Jesus Kristus, i sitt ord och han ger oss levande tro. Tro på Guds ord ger Gud en människa vars hjärta Gud gjort mottagligt för ordets budskap.
Pappen hade plågats av pojkens lidande så länge han mindes. Pojken hade levt med en pappa oförmögen att hjälpa honom så länge han kunde minnas. Pappan sätter sin tillit till Jesus samtidigt som han är full av tvivel. Men nöden har ingen lag. Hans hopp är Jesus. Och Jesus hjälper. Den kämpande tron kämpar för den kan inget annat, har inget val. Annars väntar undergången. Med Petrus säger vi: Herre, till vem skulle vi gå? Du, ingen annan, har det eviga livets ord.”
Jesus Guds son får höra om den lille pojkens olycka. Men vad säger Jesus då först? Jo: ”Du släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er. Hur länge måste jag stå ut mer er!” Hur kan Herren reagera så avvisande? Så hårda ord borde stöta bort vem som helst! Men den kämpande tron ger inte upp inför hårda Guds ord. Man brottas med dem och försöker förstå dem. Man lyssnar tills Gud har talat färdigt för att höra vad Han menar. Jesus avslutade meningen som inleddes så barskt med orden: ”För pojken till mig!” Det vill säga: Jag vill ta mig an hans fall! Jag kommer inte för att döma er utan för att hjälpa er. Mannen hörde Jesus tills han talat färdigt. Mannen och sonen fick barmhärtighet av Gud i Jesus. Då lärjungarna gick vidare med Jesus, berättade Jesus om sin död och uppståndelse som väntade. De vågade inte fråga honom vad han menade. Men de fortsatte vandra med honom. Ända till Gologta kors. Sedan till den öppna graven. Sedan till Galiléen igen, där de fick möta den uppståndne. Sedan till höjden utanför Jerusalem där Jesus upptogs till himmelen. Så väntade de tillsammans på Andens utgjutelse den första Pingstdagen. Då blev de rustade med Guds Ande och kraft, och kunde föra vidare den saliggörande tro som de fått ta emot. De vandrade med Jesus enligt Jesu vägledning utan att släppa sin mästarens ord ur sinnet. Och han lät dem förstå vad han menade med sina ord. Successivt, efterhand som de blev mogna att förstå. Den kämpande tron låter sig ledas av Jesus i kärlek och tillit till honom. För Jesus är den ende som kan hjälpa oss och förklara Guds vilja med våra liv. Och man får leva med att man inte förstår allt med en gång, och att man alltid har mer viktigt att lära.
Slutligen. Den kämpande tron vet att den inte tror av egen mänsklig kraft. Den litar på Jesu tro. Den litar på honom som på korset var övergiven av Fadern men som ändå sade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jesus är vår tros upphovsman och källa. Vi får vända blicken mot Jesus och säga: Jesus jag tror på dig. Ersätt min otro med din tro. Ja, befria mig från och bevara mig för all otro, alla falska livsfilosofier, all förtvivlan, all självgodhet, allt hat och all rädsla som kan dra in mig i syndens och dödens och djävulens slaveri!  Amen!
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga! Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

2 e trett 1 årg gdtj 2015


2:a söndagen e trettonded., ”Jesus visar sin härlighet”, 1:a årgången, Gdj., 2015-01-18.
Texter: 2 Mos 33:18-23; Ef 1:7-14; Joh 2:1-11.
Psalmer: 122:2-4; 10; 15; 348:1-5; 120:2-6; 120:7-8
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre Jesus hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst.                         I mitt hjärta förbli och bo, så har jag tröst och evig ro.
Moses sade till Herren Gud: "Låt mig få se din härlighet
Moses var nedslagen och orolig när han bad om att få se Herrens härlighet. Han hade just bett Herren förlåta och upprätta Israels folk som gett sig till att tillbe en kalv av guld. De tio buden som Herren gett Moses på Horebs berg hade folket brutit innan de ens fått höra dem, trots deras tidigare löften att vara Herren trogen. Nu skulle de få buden på nytt och Moses skulle vandra vidare med sitt folk genom öknen. Den vandringen kunde bara gå bra om Moses visste att Herren gick mitt ibland dem. För att stärka sin övertygelse om att Herren var med honom och folket ber Moses att få se Herrens härlighet.Senare skulle en annan Guds trogne tjänare uppleva en liknande situation. Det var profeten Elia. I sin uppgivenhet över att ondskan i landet inte upphörde trots hans trogna tjänst, ville Elia sluta sina dagar. Herren förde då Elia till berget Horeb för att styrka honom. Herren uppenbarade sig för Elia. Men inte i orkanvinden, inte i elden, inte i jordbävningen var Herren. Herren mötte Elia i en stilla susning.
I båda fallen behöver Guds tjänare styrkas i tron på Guds närvaro för att orka fullgöra sin uppgift.
Så kan det vara för var och en av oss. Vi vill ha synliga, påtagliga tecken som visar att Gud är med oss, att han hjälper oss. Då får vi gå till Bibeln och se hur Gud handlar mot Moses och Elia när de hade samma behov som vi. I båda fallen hjälper Gud dem i nöden. Herren är den mäktige, den allgode, den närvarande. Elia och Moses får vara med om hur Gud visar sin makt och kraft. De varseblir med sina sinnen hur Gud går fram med kraft inför dem. Men utan att se Gud själv i det mäktiga, det sköna som drar förbi.
Så hör de Ordet. Guds röst, som talar om vad som sker. Den rösten hörs här i lugnet, i stilheten, i det enskilda samtalet med Gud. Herrens härlighet ses här bakifrån. Moses ser Guds rygg. Gud är där men Moses kan inte möta Gud i hans härlighet. Syndiga människor kan ju inte se den Helige och leva. Gud som är härligheten själv gör sig liten för att vi ska kunna möta honom. Vi måste förstå, att Gud kan vi bara möta när han gör sig liten. Vi får då tro att vi möter honom i Ordet. Bibelns ord är hans röst som hörs som en stilla susning jämfört med alla andra starka ljud och oljud.
Jesus är Gud som gjort sig, kan man säga, oändligt mycket mindre än vad Gud är. Människor för 2000 år sedan fick se Gud i Jesus. Bokstavligen ser de Guds ansikte. Guds röst talar genom Jesu mun. Jesus uppenbarar Guds härlighet. Härligheten som förvandlar vatten till vin och rösten som talar sanningens ord utgår från Jesus, Guds ansikte på jorden. Men fordras de tro för att då ta till sig att nu är Guds väldighet hos mig för att hjälpa mig.
Vi skall nu se mer hur detta visar sig i dagens evangelieläsning:
Först: Jesu tecken och tron.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Han visste inte varifrån det kom, men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det
Vatten blir vin på ett ögonblick. Det bara blir det. Ingen trollformel, inga upprepade försök, ingen uppladdning där man bygger upp en förväntansfull stämning för något trick som Mästaren skall utföra.
Vin saknades. Situationen hotade förstöra brudgummens anseende. Vin skapades då av Jesus genom att vatten förvandlades till jäst vällagrad druvsaft av bästa slag i de stora lerkärlen. Men undret är inte naket. Det är inte undret i sig som Johannes uppehåller sig vid. Utan viktiga omständigheter kring undret som berättar vad Gud vill och kan.
Först det stora behovet: Gud i Jesus kommer till oss med sin kraft för att rädda oss i nöden. Vidare människans bön om Guds hjälp i nöden som Jesu moder Maria framställer. Den är viktig. Jesus kan bara rädda den som vill ta ha hans frälsning, den som längtar efter den. Först öppnas mina ögon så jag se behov av Guds hjälp. Så träder Gud in och låtar min frälsning bli verklighet. Så har vi tjänarna som gjorde det ansträngande arbetet att fylla kärlen till bredden. Herren använde sig av dem för att genomföra undret. Men det är varken Maria eller tjänarna som gör så att tecknet sker. I centrum står Jesus från Nazaret och hans förmåga och vilja att hjälpa i nöden.
Två inslag omgärdar vattnet som blev till vin: Guds härlighet i Jesus och människans behov. Båda ska till för att för att undret ska vara ett tecken med mening. Guds son blev människa, som vi bekände i trosbekännelsen inte för sin egen skull, utan för vår salighets skull.
Jesus från Nazaret, vem är då han? Jo, han är Gud själv på jorden. Den gode, nådige, allsmäktige, handlande Guden. Gud som också är Marias son, snickaren från Nazaret som vi nu tillber som Gud i himmelen. Gud är så tydligt mänskligt här: Han kommer med några vänner till ett bröllop där hans mor finns. Där är det brist på vin, glädjens dryck som inte fick saknas på bröllopet som ju är en stor glädjefest. I en sådan svår situation ber vi om Guds hjälp. Antingen i hopp om att Gud skall låta oss finna på en bra lösning själva; Eller att Gud ska skicka någon medmänniska till undsättning. Maria ber Jesus i total tillit till att han kan hjälpa. Hon ber Gud i Jesus, och Gud i Jesus hjälper: Gud bönhör Maria! Hennes son är hennes Gud.
Maria får löftet om bönhörelse före undret sker: Jesus svarar henne i vår översättning: ”Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.” De orden låter ju inte som ett positivt svar i våra öron. Men det är det: Det var det svar de tre kungarna fick av profeten Elisa i Andra konungabokens 3e kapitel då de bad Elisa nedkalla Guds hjälp. Elisas var ett ja samtidigt som det markerade ett problem i situationen. Vad det var kan ni slå upp och läsa om, om ni vill, i Andra Konungabokens 3e kapitel, vers 13. Men trots problematiken hjälpte Elisa kungarna. Jesus hjälper även om stunden ännu inte är kommen då han skall förhärligas. Hans stora förhärligande skulle ske först tre år senare då Jesus skulle dö!
Maria tolkar Jesu svar positivt eftersom hon säger åt tjänarna att lyda Jesus. Vinundret är alltså bönhörelse. Den som ber är Jesu mor Maria. Återigen får Maria vara ett föredöme genom sin tro, genom att hon litar på Gud i Jesus. Lärjungarna tror också, men, enligt var där står, först då undret skett. Undret som pekar fram på vad som ska ske då Jesus stund är kommen, på det stora förhärligandet.!
Jesu tecken möter tro. Men också otro. Jesus tecken och otron, blir den andra rubriken.
"Alla sätter fram det goda vinet först, och sedan det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu." 
Man kan förstå de orden som att hedersgästen med uppdrag att leda måltiden spontant ger uttryck för sin förtjusning över att få smaka ett riktigt gott vin! Så kan det mycket väl vara. Men värdens kommentar kan också vara kritik av brudgummen: Brudgummen var snål. Han hade gömt undan det fina vinet och tog fram det bara för det blev nödvändigt. Annars hade han sparat det dyrare vinet till ett annat tillfälle. Värden skulle smaka på vinet först innan det fick servas. Hans kommentar då han smakade Jesu goda vin blir ingen glädjeyttring utan nedsättande ord om brudgummen mitt i festen. Ord som skadar stämningen och framställer brudgummen i dålig dager. Värdens svar på Jesu tecken för att avhjälpa nöden är då ett förakt för Guds hjälp. Här gör Gud i Jesus ett fantastiskt mirakel av barmhärtighet mot brudgummen och hans familj. Och så blir inte hedersgästen glad. Visst, han kände inte till vad som skett, men reaktionen kan förstås som ett avvisade av Guds tecken. I så fall får värden stå som representant för de många som inte tar emot Guds nåd, hjälp i nöden och härlighet i Jesus. Han representerar de som blev arga på Jesus, inte ville tro fast de var med om tecknen eller de som inte var i närheten när de skedde och därför gick missade tillfället att bli frälsta.
Men Maria och lärjungarna, de ser och de tror. Maria, lärjungarna, liksom Moses och Elia under det gamla förbundets tid, de kände Gud: De var hans tjänare. Inte för att de reflekterade djupare än andra eller visade stor fromhet, utan för att de kallats av Gud att vara hans tjänare och av Guds Ande fått säga ja till kallelsen. För dem blir Guds tecken i Jesus stöd i tron. De hjälper dem att vandra vidare med sin Herre och mästare.
Ett stöd de verkligen behöver! För vandringen med Jesus och med Gud är ingen lätt vandring. Från Kana går vägen vidare mot korset, mot döden. Uppståndelsen i härlighet kommer först efter lidandet. Du som vill träda in i Guds fulla härlighet, du ska veta att den slutgiltiga segern vinns efter trohet, uthållighet, försakelse, anfäktelse och död. För att göra en så mödosam vandring behöver man se Guds härlighet i Jesus och tro på den! Då vet man att Guds härlighet må vara osynlig just nu i mörkret där jag är. Men den finns där hos Jesus bortom mörkret. Ber man Herren Jesus om hjälp i nöden får man vad behöver för att hjälpas vidare i sin vandring genom livet med honom! Hur kan vi lita på att det är så? Jo, för att vi har Ordet där Gud själv vittnar om härligheten hos Jesus. Vi har inget annat än Ordet som vittnar om Jesu väldiga gärningar. Ordet är Guds ansikte och röst i vår tillvaro. Där låter Jesus oss se hans härlighet! Det är min tillit till ordet som ger mig visshet om att vara en människa som tar emot Guds nåd och hjälp i tro och inte avvisare den i otro. Att du hör till lärjungarna som trodde och inte till värden som inte fattade, de visar sig i följande: I nöden vänder du dig till Gud i Jesus som Maria. Du tror att Jesu under är tecken där Gud uppenbara sin härlighet!
Så säger vi för det sista: Härlighetens tecken och den fördjupade insikten i Guds rådslut som uppenbaras i Bibelns ord.
På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Även Jesus och hans lärjungar var bjudna till bröllopet.
Bröllopet i Kana handlar om vad som hände en gång vid en bröllopshögtid i orten Kana, där Maria, Jesus och hans lärjungar var med. Ett antal konkreta verkliga händelser med verkliga personer som nedtecknats av Johannes. Det som hände då har spelat och spelar så stor roll för att vi skall få se och tro att Guds nåd och hjälp finns i Jesus.
Så pekar detaljerna i det som sker, de olika enskildheterna, också på ytterligare sanningar som utgör det kristna evangeliet. De konkreta, historiska händelserna ska vi förstå i ljuset av annat i Guds plan och verk för att frälsa oss människor!
Vi tar fasta på en del av det som man kan utläsa.
Det första undret lärjungarna får vara med om sker alltså vid ett bröllop: Jesus helgar med sin närvaro denna högtid. Han räddar den och gör den lyckad. Det är ett bönesvar för hans mor, Hon som var den första som av Herren fick veta att nu var stunden kommen då Messias skulle födas. Maria som burit Gud i sig, som fått ta emot Guds son i sitt sköte och som fött honom. Hon får be den bön som leder till Jesu första under. Vi får här vara med om den första proklamationen om varför Gud blev människa: För att frälsa oss ur nöden. Det blir ledmotivet i allt som nu ska ske. Vi möter här et första trosvittnet och det första tecknet. Sedan tar andra trosvittnen, lärjungarna, vid, andra tecken skall följa, förstås och tros.
Vattnet i reningskärlen stod för det gamla förbundet med dess lagar om reningar. Moselagens lagar och bud som gällde under tiden fram till Messias ankomst ersätts med bröllopsglädjens vin. Undret visar att nu har Guds Messias anlänt till sitt folk. Nu går vi in i den messianska tiden. Nu kommer Gud i sin Son för att frälsa sitt folk som inte kunde lyda lagen. Sonen är brudgummen som räddar och äktar bruden, Guds folk, Kristi kyrka. När det sker är det fest. Då flödar vinet! Men varför så mycket vin? Varför så gigantiska lerkärl fyllda till bredden? 700 liter! Det visar på överflödet i nåden och livet som Jesus delar ut. Vinet i den fallna världen räcker inte. Vi kan påbörja storslagna fester här på jorden, men de medel vi har räcker inte till det vi längtar efter. Allt får ett snöpligt slut. Jesus skapade vin i överflöd som räckte till återstoden av högtiden och ännu längre.
Vinet som Jesus lät bli till i Kana står kvar som ett tecken för oss. Om tecknet kan vi läsa, vi kan begrunda och tro på det. När vi gör det, då vittnar överflödet om att vinet räcker till för mer än alla som ska få vara med om den stora himmelska bröllopshögtiden. Den högtid som innebär inträdet i den kommande tidsåldern, då Guds folk, Guds brud, skall få vara med Brudgummen, Herren Jesus Kristus i all evighet. Det framtidsperspektivet påminns vi om inte minst idag, då vi talat om bröllopet i Kana.
Och varje gång då Herren mättar oss vid sitt bord i den heliga nattvarden. För där vi får dricka av nattvardens vin som är Jesu blod som öppnat portarna till den Himmelska bröllopsfesten. Vinet som vittnade om Herrens härlighet i Kana fortsätter Guds folk att dricka av i tro då Herren mättar oss vid sitt altarbord. Vinet som blir Herrens blod som renar oss från synden så att vi kan förenas med honom som bruden förenas med brudgummen vid bröllopshögtiden! Amen!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande! Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet! Amen!

Andra i fastan 2 årg hm 2016


Andra sönd. i fastan, "Den kämpande tron", 2 årg., högmässa, 2016-02-21.

 
Texter: 1 Kung 19:1-8; 1 Kor 10:12-13; Luk 7:36-50

 
Psalmer: 253; (543:4b); 354; 363: 282; (700:1); 388; 272:9-11

 
Skriftetal

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning!
Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

"Om den mannen vore en profet, skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska."

Så säger farisén Simon om Jesus. Det skedde under en måltid i Simons hem då en prostituerad kvinna vätte Jesu fötter med sina tårar, torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter, smorde dem med balsam och grät.
Ja, hon hade verkligen syndat grovt den här kvinnan. Det är uppseendeväckande att Jesus på detta sätt visar att han accepterar en som fallit så djupt i synd. Visst har jag en massa fel på mitt samvete. Men bedriva hor, det gör jag inte. Jag är trots allt inte som henne. Så säger du kanske. Och så sade farisén Simon som inte fattat det mest elementära i hur Gud ser på oss människor efter syndafallet. För i och med syndafallet är alla vi människor totalt jämlika inför Gud i den meningen att vi är födda med synd, oavbrutet syndar med tankar, ord och gärningar och därför värda att förkastas från Guds ansikte om han skulle döma oss så som vi för våra synders skull har förtjänat!
I våra mänskliga sammanhang har vi anledning att se allvarligare på vissa synder än andra. Det gäller här att förhindra att enskilda människor och vårt gemensamma liv lider skada. Mord och misshandel är speciellt grovt, liksom äktenskapsbrott som förstör familjen. I människors gemenskap kan skam och straff tjäna ett syfte. Är skammen stor och straffet hårt hjälper det till att få folk att avhålla sig från dessa beteenden.

Men när du står inför Gud, som är fallet just nu, då du skall få bekänna dina synder och ta emot nattvarden, då är det stora syftet inte att skydda din nästa eller hålla ordning i samhället. Nu gäller det att du skall få frid med Gud. Så att du i tid och evighet kan leva som Guds barn och av honom få den största gåvan som tänkas kan: Arvsrätt till himmelriket! Att få dela måltid med Gud själv och hans heliga så som vi skall få dela den heliga måltiden i denna gudstjänst. När det handlar om att få ta emot denna gåva, är situationen densamma för oss alla: Vi syndar oavbrutet med tankar ord och gärningar, bryter mot Guds bud och kränker hans ära. Vi behöver därför alla lika mycket  Guds nåd och barmhärtighet.
Det ger Gud oss i Jesus Kristus! Detta hade den prostituerade insett. Men knappast Simon. Och hur är det med dig? Nej, du har kanske inte bedrivit hor, i alla fall inte i gärning. Men oren och olydig är du. Liksom synderskan och Simon och alla andra. Var och en av oss har olika sidor där det orena märks speciellt mycket. Ibland kan det vara så illa att vår omgivning, speciellt våra närmaste, ser grova brister hos oss men inte vi själva! Ibland är det brister och orenhet vi lyckas dölja, som vi dras med i hemlighet och bara själva vet om tillsammans med Gud.

Nu skall vi få bekänna alla synder som tynger vårt samvete.
En brott mot Guds bud kan vara att vi liksom Simon är snabba med att döma ut andra människor. Att vi går så upp i det vi själva menar oss lyckas med, att vi känner oss goda genom att gotta oss i det andra misslyckas leva upp till.
Vi skall påminna oss två ting inför att få ta emot Guds frid och liv i förlåtelseorden och nattvarden.
Först: Inte enda god gärning skall vi lyfta fram inför detta möte. För Gud älskar oss oändligt mycket utan en tanke på att vi skulle förtjäna hans kärlek genom vår duktighet.
För det andra: Guds eviga liv får vi av nåd genom tron på det som Jesus gjort för oss på Golgata kors; Jesu egna liv och rättfärdighet som han delar ut gratis i nådens medel, i förlåtelseorden och nattvardens bröd och vin till alla som i trons tacksamhet tar emot den gåvan. Låt oss be och bekänna.

Andra sönd. i fastan, 2 årg., högmässa, 2016-02-21.

Texter: 1 Kung 19:1-8; 1 Kor 10:12-13; Luk 7:36-50

Psalmer: 253; (543:4b); 354; 363: 282; (700:1); 388; 272:9-11.


Predikan
Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Jesu namn, låt oss be:
O Fader vår barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla; Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla.
Låt komma Gud till oss ditt ord, det Helige och klara, låt det i mörkret på vår jord
En ledare oss vara, Att vi ej vilse fara. Amen!
 
"Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut."
Man är omgiven av jobbiga människor. Det blir allt svårare att behärska sig och inte häva ur sig saker. Så tänker man på orden att Gud inte skall tillåta att vi frestas över vår förmåga. Är det rätt sammanhang att tänka på de orden? Nej, inte riktigt. För frestelsen handlar hos Paulus om det som vill ta bort tron på Bibelns Gud. Att brista i självbehärskning behöver inte hota min bibliska tro. Sådana felsteg får vi förlåtelse för då vi går till Jesus med dem. Frestelse blir det till exempel om brist på självbehärskning är något som drabbar mig om och om igen och gör att jag inte längre vågar kalla mig kristen. Att det blir en synd som leder till förtvivlan. Och förtvivlan kommer från frestaren.
Frestaren som vill kväva vår tro, till exempel genom att göra så att vi inte orkar tror att våra synder är förlåtna i Jesus Kristus. Eller förfela vår kristna tro med falsk lära så att det inte längre är Bibelns Gud vi tror på, utan något annat.
När jag en gång i tiden gick en introduktionskurs för att arbeta som vårdbiträde bland äldre sade sjuksköterskan som ledde kursen att det inte var ovanligt att "de gamla trodde på Bibeln". Det var hennes definition på att vara kristen, att "tro på Bibeln". Det är en kortfattat och riktig beskrivning. Kristen är den som tror på Bibeln. Det är tilliten till Guds ord som frestelsen hotar.
Vi skall nu se på hur frestelsen att inte lita på Bibelns ord kan te sig utifrån läsningen om profeten Elia. Sedan skall vi i slutet lyfta fram budskapet i evangeliet.
"Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder." Det utbrister profeten Elia där han sitter under ginstbusken, ensam i öknen.
Vad hade hänt? Jo, Israel hade varit utan regn i lång tid. Man vände sig i sin nöd till himmelen med bön om att regn skulle falla. Men det var inte till Bibelns Gud de flesta då satte sitt hopp till. För vid den tiden hade huvuddelen av folket övergett tron på Abrahams, Isaks, Jakobs, Moses och kung Davids Gud. Man dyrkade i stället avguden Baal.
Baal betyder på hebreiska "herre" eller "ägare". Myter om denne fruktbarhetsgud som tillbads av folken i främre Orienten berättade, att Baal dog och uppstod varje år. Han ansågs vara förbunden med växtligheten som vissnade och dog i sommarhettan, och som spirade och växte upp på nytt då vårregnet kom. Baals maka hette Banaat, men var också känd under namnen Astarte. Fromheten kring Baal innehöll barnoffer, fylleri och otukt där man trodde sig efterlikna Baals och Banaats kopulerande. Baalsdyrkan var en utpräglad begärreligion. Man dyrkade gud för att få ut sitt jordiska goda, inte minst goda skördar.
Tillbedjan av Bibelns Gud är en helt annan gudsdyrkan. Guds barn var man inte på grund av offer och gärningar utan eftersom Gud av nåd utvalt Israel till sitt folk. Här gällde det att tjäna Gud och sin nästa osjälviskt. Och framförallt: Israels Gud fanns i verkligheten. Man kunde leva i gemenskap med Honom: För Han talade till sitt folk i Mose lag och genom sina gudsmän, som profeten Elia.
Kraftcentrum för Baalsdyrkan fanns i samhällets topp. Det var inte minst drottning Isebel som fått kung Ahab och flertalet i landet att dyrka Baal. Men under den långa torkan ställdes saken på sin spets. Vilken tillbedjan var den sanna? Hur skulle man få frid med den gudomliga Makt på vilken landets välmående berodde? Vem skulle man vända sig till för att får regn!
På berget Karmel hade Guds profet Elia och Baalsprofeterna förberett var sitt offerbål. Man bad sin respektive gud att han skulle få bålet att brinna. Baalsprofeternas bål hände det inget med. Ingen gud hörde hur högt de än ropade. Men Herren Gud lyssnade till Elias bön och Elias bål flammade upp.
Sedan hörde Herren också Elias bön om regn. Äntligen vattnades markerna och hungersnöden fick sitt slut. När det var uppenbart att Baalsprofeterna stod för en falsk tro och tillbad ett väsen som ingen hjälp kunde ge, kunde Elia låta döda dessa villolärare med svärd. Drottningens reaktion blev den som vi hörde. Då kung Ahab berättade för henne allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat Baalsprofeterna sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." När Elia fick höra det flydde han för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, i Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen, satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden.
Dessa verser kan direkt och indirekt lära oss sanningar om tre sätt på vilka vår tro kan få kämpa.
Trons kamp då man tror sig ha misslyckats i Guds tjänst.
Den bibliska trons kamp för att bestå fastän få delar denna tro.

Trons kamp för att få oss moderna människor att förstå att Gud är Gud och människa människa, och att syndiga människor få Guds nåd och frid i Jesus Kristus..

Först: Trons kamp då man tror sig ha misslyckats i Guds tjänst.

Elia är ensam när vi möter honom. Han har lämnat sin tjänare och begett sig ensam ut i öknen. I den sterila, karga öknen där demoner och död härskar. Där man inte överlever länge utan Guds mirakulösa ingripande.
Elia överlämnar sig uppgivet åt Herren för att han inte orkar mer.
Hans bönekamp på Karmel hade inte hjälpt. Inte heller utresningen av de falska profeterna. Utan otrons herravälde fortsätter i landet. Elia menar sig ha misslyckats. Han känner sig lika avfällig och gudlös som förfäderna under Mose tid som dött i öknen på grund av sin otro. För Elias verk hade inte haft framgång. Han trodde han skulle få vara troshjälten som återställde den sanna Gudsdyrkan i landet. Istället förblev han en utstött, förföljd profet. Och avgudadyrkan fortsatte att florera. Nu vill han inte mer. Elia önskar sig döden. Han bekänner sin synd och ber om befrielse ur nöden. Döden tycks honom vara det enda alternativet.
Elia får hjälp av Gud. Han får hjälp av Guds ängel då han i sin nöd och ensamhet vänder sig till Herren som den syndare han är. Då han inte orkar annat än att be till Gud.
Hjälpen är inte döden utan omsorg och kraft att vandra vidare med Gud. Elia kan själv inte upprätthålla sin tros frimodighet. Det är Herren som hjälper honom. Med vatten och bröd till kroppen och ett stärkande tilltal till själen: Elias tjänst för Herren skall fortsätta. Han kallas att gå fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen till berget Horeb för att möta Gud. Horeb, det heliga berget som också hette Sinai där Gud givit Israel sin lag. Där skulle Gud uppenbara sig för Elia i en stilla susning. Här skulle Elia få höra hoppfulla ord. Ord om hur han på Herrens uppdrag skulle insätta efterträdare som skulle fortsätta Guds verk för sitt folk efter honom. Elia var inte Israels frälsare. Han var en Herrens tjänare bland många. Detta skulle vara Elias hopp: Att Gud kallade honom till fortsatt tjänst och att Guds verk med sitt folk skulle fortsätta. Landets frälsning hängde inte på Elia utan på Gud.
Trons kamp är en vandring och den vandringen orkar vi om vi vet att den har ett mål. Och om Herren styrker oss på vandringen. Kraft till vandringen får vi i mötet med Gud. Mötet kan vara den enskilda andakten, som Elia då han var ensam i öknen. Vi möter också Herren på Heliga platser där han lovat vara, i gudstjänsten, i Ordet och i sakramenten. Som Elia mötte Gud på det Heliga berget. Och vi kommer att möta Herren och alla hans heliga i det Himmelska Jerusalem: det saliga slutmålet för Guds folks vandring!
Vidare: Den bibliska trons kamp för att bestå fastän få delar den.
Avgudar som de mäktiga trodde på, vände folkets tro och lydnad bort från Herren. Folket trodde så som överheten trodde. Man var beroende av kungaparet som hade makten. Och inte minst: Det verkade så riktigt att tro som alla de omgivande folken trodde. En tro på en fruktbarhetsgud vars väsen och verk helt gick ut på att ge det man mest behövde: goda skördar.
Men så sig att denna gudsdyrkan vara falsk. Baal kunde inte hjälpa. Men Abrahams, Isaks, Jakobs, Moses och kung Davids Gud erbjöd kraft och hjälp. Det blev uppenbart för alla när elden flammade upp och regnet åter vattnade landet. Men så länge de ledande höll fast vi sin otro och med makt försvarade den, förblev folket i otrons mörker. Majoriteten av dem. För det fanns fortfarande 7000 som inte böjde knän för Baal fick Elia veta. En minoritet som utgjorde landets hopp i det tysta. Men den stora massan följde överheten. Man lät sig inte påverkas av de mäktiga tecken som Israels Gud låtit ske på Karmels berg!
Otron är stark. Den kan vara en stark religion som strider mot allt förnuft, som trotsar alla argument. Vi kan till exempel visa på hur mycket Sverige förlorat på att lämna kristen tro och etik bakom sig. Vi kan ge förskräckliga exempel på hur illa det kan gå med seder och bruk när den kristna värdegrunden försvinner i ett land.
Man kan ge mängder av argument för att Bibeln är sann och att teologer och andra som inte erkänner det, har fel. Men det hjälper inte. Folk vill inte lyssna. Ett av de farligaste angreppen mot den bibliska tron är då folkmajoriteten med ledarna i spetsen lämnar den bibliska tron för en ny tro och får Jesu vänner att framstå som efterblivna och mindre vetande.
En hjälp kan då vara att trons folk stöttar varandra. Om Elia hade fått träffa de 7000 som inte böjt knä för Baal kanske han inte blivit så uppgiven. När vi får möta syskon i tron vid större samlingar stärks vi i vår tro. När våra barn får träffa andra kristna barn hjälper de dem att förbli kristna.
Det är lätt för oss att möta mängder av män och kvinnor som delar vår tro: Slå upp din Bibel och din psalmbok så hittar du hur många som helst. Sveriges främsta skalder och tänkare i forna tider delade nästan alla din tro. Och de vittnar ofta om hur de som Elia fått hjälp av Gud just då de upplevt honom som mycket avlägsen, då livet varit svårt. Då de själva inte känt sig värdiga hans hjälp och tröst. Då kom Herren till deras hjälp i bibelordet. Det är kraftkällan där kristna får näring till sin tro: Bibelordet!
Till sist: Trons kamp för att få oss moderna människor att fatta att Gud är Gud och människa, människa, och att syndiga människor får Guds nåd, frid och kraft i Jesus Kristus.
Allt detta som vi hört om profeten Elia, är det sant? Det är ju smått otroliga historier som berättas. Eld från himlen antänder bål och regn faller för att en man ber om det. Är det sant eller är det legender?
Den frågan kan man ställa i sig i en tid då man tror sig vara mycket mer upplyst och förståndig än de människor som levat före oss. Sådana typer av frågor kan angripa vår tro på bibelordet.
Först skall vi veta att vår kristna tro bygger på att detta är sant. Jesus trodde på detta. Jesus tar för givet att Gamla testamentet är sant. Det utgör den självklara grunden för hans undervisning. Och Jesus har dött och han uppstått i härlighet den tredje dagen, det är väl omvittnat. De som förnekar Gamla testamentets sanningar är antingen döda eller så kommer de att dö. De har inte uppstått från de döda i härlighet som Jesus. Jesus har därför mycket större trovärdighet än de!
Vidare: Det är inget konstigt att Gud kan göra tecken som att antända eld och låta regnet falla på ett mirakulöst sätt om Gud är Gud. Om Gud verkligen är den allsmäktige Skaparen som upprätthåller allt som finns i varje ögonblick, då är det tvärtom otänkbart att Gud inte skulle förmå sådana ting. Att den moderne västerlänningen har svårt för att erkänna detta beror alltså på att man inte fattar att Gud är Gud!
Att döda falska profeter med svärd. Det låter ju grymt och brutalt! Ren korstågsmentalitet! Hur skall man orka tillbe en sådan Gud? Vi skall betänka att detta sker i det Gamla förbundet. Guds folk är här synligt och avgränsat. Det är Israels folk som vi får följa som Guds folk i Gamla testamentet. En synlig folkgemenskap vars manliga medlemmar som förbundstecken bar synliga märken av sin omskärelse. Guds rikes öde ser vi här på jorden i det som skedde med detta folk. Det handlar om frälsning och dom. Hur Herren hjälper och hur Herren straffar. Frälsningen hade som grund att Gud utvalt detta folk av nåd allena. Hans omsorg om sitt folk bestod här i bönhörelse då elden och regnet kom som ett direkt, konkret otvetydigt bönesvar.
Och så kom straffet mot avgudadyrkan och allt ont som följde i dess spår då baalsprofeterna dräptes. Dessa verkliga, konkreta straff som Herren låter falla, pekar på det straff som en dag skall komma över otron och ondskan. Dessa förebud om domen är lika verkliga som förebilderna om frälsningen, som då regnet föll och gav skörd åt ett folk som inte förtjänade det.
Varken frälsning och straff är i det Gamla förbundet är slutgiltiga. Historien fortsätter. De pekar på det slutgiltiga och fullkomliga som skall ske i och med Jesus Kristus. På den eviga frälsningen till liv i frid med Gud i Honom. De pekar på den dom Han på den Yttersta dagen skall verkställa.
Elia kan inte leva utan Gud. Helt uppgiven vänder han sig till Gud. Han känner inget annat alternativ.
Inte heller synderskan som smorde Jesu fötter kunde leva utan Gud. Och hon visste att Gud tog emot henne i Jesus Kristus. Därför bröt hon mot all etikett och gick oinbjuden in i ett hus där hon var föraktad och betygade sin kärlek till Jesus. Inget fick hindra henne från att visa honom sin kärlek och sin vördnad. Det var nu drivkraften i hennes liv att visa sin kärlek och tro på Jesus. Det var hennes tro att hon i Jesus mötte hon en nådig Gud. Jesu ord och gärningar hade gett henne denna tro. Det hon visste om Jesus hade gett henne tillit till Jesus som sin Gud. Och Gud tar emot henne i Jesus. Gud förlåter hennes synder i Jesus. Det är hennes tro och den tron frälser henne, säger Jesus som är Guds son och Guds levande Ord.
Må Guds ord föra oss till Jesus i tro på att han är vår Herre och vår Gud, hur många synder vi än har på vårt samvete. För Guds ords vittnesbörd om honom lär att han av nåd förlåter oss alla våra synder och förenar oss med Gud. I honom hör vi Gud till för tid och evighet. Det är det verkligt enda viktiga: Att få leva i frid med den ende sanne Guden för tid och evighet. Amen!
Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Må hans Helige Ande stadfästa ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!