6 e påsk 2 årg hmg Lund 2016


Söndagen f. pingst, ”Kristus och Anden”, 2 årg., Hmg, Lund 2016-05-08

Texter: 5 Mos 31:6-8; Rom 8:31-39; Luk 11:11-13

Psalmer: 93; 10; 52; 406; 553; 286.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt Ord, ty ditt Ord är sanning. Amen!

Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför hela Israel: "Var stark och frimodig, ty du skall med detta folk gå in i det land som Herren med ed har lovat deras fäder att ge dem och du skall utskifta det åt dem som arv. Herren går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad."
Dessa ord från Gud som Moses förmedlar till Josua inför israeliternas intåg i det Heliga landet erinrar om att Herren aldrig överger den som utför det uppdrag Herren kallat honom till. Hur omöjligt det än kan verka kommer det att ske som Herren har lovat skall ske. Den som lyder Herren behöver inte vara rädd. Rädslan å andra kan vittna om att man lever utan att känna Gud, om att min tillit till Gud är svag, om osäkerhet om vad Gud vill med mig och mitt liv.
Rädslan bland oss är mer utbredd än vad man först kanske tror. Man lägger ägodelar och kapital på hög som man inte behöver för man är rädd för att bli fattig och vågar inte lita på Guds omsorg. Ofta kan man hejda sig i talet och inte säga vad som behöver sägas för man är rädd för människors reaktioner, man är rädd för vad frispråkigheten ska sätta igång. Man tycker som alla andra utan att bry sig om det är rätt och sant av rädsla för att hamna utanför, för att förlora sitt anseende. Många människor, ja en hel civilisation går upp jakt på statusprylar, tekniska uppfinningar som ger bekvämlighet, resor och upplevelser och allt annat som fångar uppmärksamhet och engagemang och fördriver tid, för att man är rädd för tystnaden, rädd för att ställas inför livets stora frågor, inför evigheten. Gamla människor som snart skall dö pysslar med allt möjligt för att slippa tänka på döden för att de är rädda för att dö.
Vi har i viss mening all anledning att vara rädda. Vi människor som är onda har skäl att vara livrädda för att inte ha frid med Gud, för att leva i uppror mot honom som har gjort oss. Det är mot den bakgrunden vi skall förstå Jesus då han säger till lärjungarna: Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?"
Om vi liksom börjar baklänges, kan kristna som värderar det andliga livet högt, vara trygga med att också skapelsens gåvor är något gott, något vi kan glädjas åt med gott samvete. Fisk och ägg hörde till basfödan i det gamla Israel. Det var näringsrik och god mat som hörde till vardagskosten. Det är exempel på Guds goda gåvor. Men här på jorden lurar faror i de vackraste blomsterängar. Vissa giftiga skorpioner såg ut som ägg då de rullat ihop sig. Och i Gennesarets sjö kunde man fiska upp läckra ålar som klarade sig en stund på land när man tömt näten. Men då man skulle samla ihop dem kunde de förväxlas med farliga ormar också ringlade i gräset.
Lyckligtvis är föräldrars omsorg om sina barn liksom deras vaksamhet och förmåga att skilja ägg från skorpioner och ål från ormar en annan god sak. Barn kan vara trygga med att föräldrar inte ger dem skadliga ting med avsikt. Så gott och tryggt och bra kan jordelivet te sig att barnen kan lita på att mor och far inte läger giftormar och skorpioner i födelsedagspaketen. Ändå: Ni som är onda, säger Jesus om sina lärjungar och om välmenande föräldrar. Min mor och far som visar en sådan kärlek och omsorg om mig genom att ge mig goda ting, är onda! Det betyder inte att de är elaka men att de befinner sig i den ondes maktsfär. De är en del av den värld som inte kan låta bli att visa olydnad mot Guds bud. Jesu lärjungar och de som vill vara omsorgsfulla föräldrar och vi alla är invånare i en god men fallen skapelse, där död och förgänglighet råder och där den onde härjar. Den onde som verkar här på jorden hålla oss skilda från den gode himmelske Fadern. Den onda har besmittat oss med sin ondska för att skada oss. Den onde och hans verk i oss och omkring oss är den yttersta orsaken till rädslan vi talade om. Men så finns det något tillvaron något som bara är gott och som erbjuds oss som räddning undan ondska och rädsla:
Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" 

Er Fader i himlen. Jesus talar till Guds barn, till lärjungar som lever i Guds gemenskap. De är onda, de är syndare, men de tillhör också Gud. För de kan be till Gud som till sin himmelske Fader. Jesus, Guds son, talar här till vänner som har del av hans eget barnaskap hos Fadern. Till dem utlovar han att hans Fader och deras Fader skall ge dem helig Ande om de ber Fadern om det. Fadern i himlen kan ge dig som tror på Jesus Helig Ande. Det innebär att Gud kan ge dig av sin egen heliga, närvaro, Guds liv, Guds kraft, Guds vishet.
Anden gör att du förstår Guds ord och att du tror på det, att du lita på Guds löften om förlåtelse för dina synder, om beskydd och evigt liv. Andens gåva innebär att du är ett med Fadern och Sonen och Guds goda eviga verklighet samtidigt som du syndare lever på vår dödsmärkta jord. Det innebär att du som är på jorden tar emot som mycket gott av Gud i himlen att använda till egen och din nästas nytta, att du kan också få något helt annat av Gud. Något av oändligt högre värde än det goda du och alla människor fått i form av skapelsens gåvor. Nämligen evigt liv och evig frid med Gud. Detta får Jesu lärjungar om de ber Fadern om det.
Jesus antyder här inte att lärjungarna skulle vara ointresserade av att få Guds Ande. Eller att de skulle glömma att be om det. Det är omöjligt att en kristen människa av hela sitt hjärta vill ha Helige Ande, att vi djupt och alltid törstar efter Anden. Utan poängen är att lärjungarna inte helt vågar tro att Fadern ger dem Guds goda ande som de så innerligt vill ha. Men om nu mor och far här på jorden fastän de är syndare ändå ger sina barn goda gåvor, då kan Guds barn vara helt trygga med att Fadern i himmelen som är godheten själv ger Helige Ande åt hans barn då de ber honom om det.
Problemet som Jesus tar upp är att Guds inte alltid litar på Guds nåd och barmhärtighet. Man kanske inte vågar tro att Gud skulle se lilla mig i det djupa mörker jag kan känna mig nedsänkt i. Det som då skall ta mig ur denna troskris är att fatta att Gud är min gode himmelske Fader.
Hur sker då det? Jo, genom att klamra mig fast vid Guds Son Jesus Kristus så att jag blir ett med honom. För vi ska veta att Guds son Jesus kom till jorden just för att han vill ha oss hopklamrade med sig själv. Han offrade sitt liv, han gav hela sig, för vår skull. Han lät sig dödas för att vi skall få vara så förenade med honom att Hans Ande bli vår Ande, att Hans Far i himmelen ska vara vår far.
Om detta sista skriver aposteln Paulus i det som man kallat Guds utvaldas lovsång och som är dagens epistelläsning. Orden är skrivna för att ge dig kristen trosvisshet. Lovsångens budskap slår fast, att detta att vara viss om att jag fått Guds Ande och lever av Guds liv, det har inget med känslor och upplevelser att göra. Det har inget med min lydnad av Guds etiska bud att göra. Det beror inte på hur from jag är, hur mycket jag ber, hur klarsynt och djupsinnig teolog jag är, eller om jag har gott anseende bland medkristna. Utan det beror på att Jesus har försonat mig syndare med Gud helt själv utan något enda bidrag från min sida:
Vad skall vi nu säga om detta? skriver aposteln. Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.
Vi behöver inte vara rädda hur starka de makter än är som är emot oss! För Gud är för oss. Han offrade ju sin egen son för oss. Samvetet anklagar oss. Men de anklagelserna faller till marken när de riktas mot Guds utvalda som Gud frikänner för Jesu Kristi rättfärdighets skull! Vem kan fördöma oss när Guds egen son dött för våra synders skull och nu ber för oss på den gudomliga, totala maktens högra sida!
Vi kanske tar det för givet att vi hör Gud till. Vi känner oss inte rädda för några faror, samvetet är lugnt och fördömelse inte är något vi tänker på. Trosvissheten känns självklar, i alla fall som en munnens bekännelse. Visst, det kan vara så att allt står rätt till. Jag är trygg i min kristna tro. Jag vill ha Guds Ande av hela mitt hjärta och vet att Gud ger mig Anden i ordet och sakramenten. Men det kan också vara så att jag tror att jag är trygg i tron, men att det finns mycket som visar att jag egentligen inte är det. Sådant som andra ser men inte jag själv.
Den som ofta släpper ifrån sig yttranden om hur from och duktig kristen man är, bär förmodligen på en inre osäkerhet. Man vill liksom bekräfta med sina uttalanden att man är Guds barn. Det räcker inte att man vet på vem man tror, man måste säga en massa som visar att man är en rejäl kristen.Så finns de dem som på ett nästan nervöst sätt vill vara goda mot andra. Man ställer upp så mycket innan min nästa ens bett om det. Det blir ett nervöst, osunt beteende. För man glömmer plikter man har som inte alls handlar om att vara snäll. Det verkar forcerat och för mycket. Det är inte omtanke om andra som gör det, utan av inre oro. Sedan har vi dem som är så bibeltrogna så, så länge det inte kostar något, i sammanhang där alla andra också är det. Men så fort man är i en umgängeskrets där kristna ideal inte står högt i kurs så dras man med i jargongen som står i strid med evangeliet.
Här kommer i in på olydnad. På hyckleri. Så en dag står man där med sin olydnad och får upp ögonen för den själv. Ja, man kanske vetat om den innan, men nu blir det helt plötsligt allvarligt. Man ser att ens felaktiga attityder lett till hemska konskevenser för en själv och för dem man älskar. Man upplever nu ingen tröst i sin Gudstro. Det verkar tomt. Det känns som att Gud helt dragit sig tillbaka. Rädslan för att vara fördömd bara vräks över en. Det kan också vara så att man levt ett så att säga lugnt och ombonat kristenliv i många år, där allt verkar ha varit så välsignat av Gud. Så helt plötsligt kommer olyckorna. Många på en gång. Liksom frestelserna, konflikterna som gör en elak, den ekonomiska krisen som gör det svårt att vara generös. Saker sker som ger mig dåligt anseende. Det är inte min kristna tro som orsakar det utan att jag betett mig illa eller bråk som gäller helt andra saker. Hur som helst börjar folk se ner på mig och tala illa om mig. Idyllen går i kras. Då får jag fortsätta att läsa Paulus lovsång noga och ta till mig vad där står:
Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?  Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.
Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Nöd, ångest, förföljelse, hunger, nakenhet, fara och svärd Det är olyckor och lidande på jorden. Jag är naken, utsatt, utan skydd, utan beskyddande rykte, självbild eller trosvisshet som stänger ute rädslan och faran. Jag står där naken och utsatt!
Död och liv, änglar och furstar, det som nu är och som skall komma, makter, höjd eller djup eller något annat skapat. Här lämnar vi det synliga och går in i andevärlden, som också hör till Guds skapelse. Det handlar om sådant som ligger före mig och i framtiden, om skeenden bortom tid och rum. I min olycka inse jag att mitt lilla liv är insatt i ett väldigt sammanhang som jag inte har någon kontroll över. Orden säger också att både olycka och lycka, död och liv, Guds änglars hjälp och satans furstars attacker kan skada mig. För det beror på hur jag förhåller mig till det.
Både olyckorna jag kan se, nöd, ångest, förföljelse och så vidare, och den farliga påverkan jag inte kan se men bara anar, få mig att uppleva mitt liv som helt meningslöst och helt svart. Då skall vi tänka på att mitt i denna uppräkning av källor till oro citerar Paulus en rad ur Psaltarpsalm 44: Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Alltså: För Guds skull, därför att Gud vill det och förkastar oss, räknas vi som slaktfår som fötts upp för att dö. Det är så illa, som folk och vi själva ser på oss, när vi drabbas av allt detta elände. Och liksom för slaktfåren som är det synden som är anledningen till att man fötts för att dö. Paulus skrivet att en kristen får räkna med att uppleva sig som ett slaktfår.
Nu är detta framtidsperspektiv att ha fötts i mörker, vandra i mörker på väg mot mörer och ond död, den framtid som du jag och alla för våra synders skull förtjänar. Men är du Guds utvalde, genom dopet och tron på Jesus, då är du helt befriad från det hotet. Då kan hela världens elände falla över dig utan att du behöver vara rädd. Det var ditt fel för du betedde dig illa, men du behöver inte ängslas. För Guds Ande tröstar dig genom att låta dig tro på Jesus som din Herre och frälsare.  Vill du slippa rädslan och ovissheten och otryggheten och hopplösheten, så följ Jesu uppmaning i dagens evangelium. Be din gode Fader i himmelen om att han ger dig sin Helige Ande! Den bönen blir hörd. Det visar sigdå du fäster din blick på Jesus Kristus och det räddningsverk han utfört just för dig när han dog för dig på Golgata kors! Så kan du stämma in i de utvaldas lovsång vars ord vi känner igen i psalmen vi strax skall sjunga, och som avslutas: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Ande! Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, Amen!