Fastlagssönd 1 årg hm 2015


Fastlagssöndagen, ”Kärlekens väg”, 1 årg., högmässa, Biskopsg.10, 2015-02-15.
Texter: Jes 52:13-15; 1 Kor 13:1-13; Luk 18:31-43
Psalmer: 135, (696:2); (543b:4); 137; 363:1-4; 215; (700:1); 388; Helig 698:2; O Guds lamm 699:2; 45.
Skriftemål
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son Jesus Kristus vår Herre! Amen!
”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.”
Så avslutar Paulus sin stora lovsång till kärleken i Första Koriniterbrevets 13 kapitel.
Tron är stor, för tron är människans tillit till Gud som förenar oss med Honom som är evig, allsmäktig och allgod.
Hoppet är stort, för det är den troendes förväntan att en gång för evigt få leva med Herren i och av hans godhet och glädje.
Tron och hoppet består för evigt: Även i det himmelska Jerusalem ska Guds barn lita på Gud och förvänta sig allt gott av Honom. Men kärleken är större än både tron och hoppet. För kärleken är Gud och Gud är kärleken! Kärleken är inte begränsad till den treenige Guden. Han ger den till oss människor, skapade att vara Hans avbild på jorden. Gud har gjort oss för att vi, från då vi blev till i moderlivet och i all evighet ska för vidare hans kärlek.
Kärleken är ingen passiv egenskap, som att ha en viss hårfärg eller muskelstyrka. Kärleken handlar i tankar, ord och gärningar. Men det är också våra tankar, ord och gärningar som avslöjar att vi är syndare som inte alls alltid tänker, talar och handlar i enlighet med kärlekens lag: Varje tanke, ord och gärning som strider mot Guds kärleksvilja visar att vi är behöver Guds nåd och förlåtelse för att leva i Hans gemenskap. Evangeliet handlar om att vi i Jesus Kristus, och bara i Honom, får Guds nåd och förlåtelse.
I syndabekännelsen, i boten får vi säga ja till nåden och förlåtelsen. Ett sätt att göra bot är att jämföra sig med apostelns beskrivning av kärleken i Första Korintierbrevets 13 kapitel. De skall vi göra nu i beredelsen inför att få dela måltid med Herren. Självprövningen kallas det. Pröva dig själv tillsammans med Herren. Be honom om självinsikt så att du ser dina synder.
Tänk efter hur dina brister konkret visar sig. Be Gud om sann ånger så att du uppriktigt kan bekänna din synd, ta emot Guds förlåtelse med tacksamhet och söka hjälp och kraft att bryta med dina synder.
Kärleken är tålig och omtänksam - Är jag tålmodig och omtänksam?
Kärleken avundas inte - Är jag avundsjuk på andra?
Kärleken skryter inte - Är jag skrytsam?
Kärleken är inte uppblåst eller arrogant- Är jag full av arrogons, självbeundran, går upp i mig själv?
Kärleken uppför sig inte illa - Bär jag mig illa åt?
Kärleken söker inte sitt - Söker jag mitt, beter jag mig själviskt?
Kärleken brusar inte upp – Får jag okontrollerade vredesutbrott?
Kärleken tillräknar inte det onda - Är jag bitter då jag behandlats illa?
Kärleken gläder sig inte i orättfärdigheten – Blir jag glad då någon jag inte tycker om råkat illa ut eller då jag vunnit framgång genom att bruka orätta medel?
Kärleken har sin glädje i sanningen Älskar jag det som är sant och rätt, även när det missgynnar mig?
När jag råkar illa ut, då allt rasar samman för mig: Håller jag då ut i tro, hopp och trohet som Jesus när han dog för mig på korset?
Herre, vi har inte älskat dig över allting. Vi har inte vår nästa som oss själva. Vi vill därför be och bekänna:
Predikan
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Jesu namn låt oss be: O Fader vår barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla; Och stänka oss med Kristi blod som rena kan oss alla. Låt komma Gud till oss ditt ord, det Helige och klara, låt det i mörkret på vår jord En ledare oss vara, Att vi ej vilse fara. Amen!
”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse”, säger Jesus till de tolv apostlarna.
Allt som skulle ske med Jesus var förutsagt sedan mycket länge i det Gamla testamentet. Dessa förutsägelser var kända av de bibelkunniga judarna. Den kunde profetiorna utan och innan.
Så fortsätter Jesus: ”Ty han – Människosonen – kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå.” Det var vad som skulle ske med Jesus i Jerusalem. Det var det som var förutsagt. Men av detta förstod lärjungarna ingenting! Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad Jesus menade. Kärlekens väg som Jesus skulle vandra, det var en väg som lärjungarna inte alls begrep vad det var för något. Detta fastän de var som genomsyrande av Gamla testaments ord som handlade om Guds kärlek mot sitt folk.
Men i en mening var deras oförstånd inget att förvånas över. För det som Jesus skulle genomgå i Jerusalem var något helt nytt i universums historia. Om Jesu försoningsverk som i Jerusalem skriver profeten Jesaja: Inför det som sker med Guds Messias kommer kungar att förstummas, ty de får se sådant som aldrig berättats för dem och lära känna vad de aldrig har hört!
Vi vet ju vad som skulle ske med Jesus i Jerusalem. Vi har facit. Det har vi därför att lärjungarna efter Jesu död och uppståndelse då de upplysts av Guds egen Ande begrep vad som skett. De kom att ägna sina liv åt att vittna om detta evangelium. Ett vittnesbörd som kommit till oss och som vi tror på, eftersom Guds Ande gett även oss insikt och tro. Men vi skall veta att evangeliet är nytt och märkligt för alla som inte känner det. Och även du som tror på det behöver om och om igen påminnas om hur stort och märkligt det är, för att inte ta det för självklart. Och för att förstå att du är beroende av Guds Andens upplysning i Ordet för att tro på detta förunderliga glädjebudskap som ger dig evigt liv med Gud! Det som Jesus skulle var med om i Jerusalem tog han de tolv apostlarna åt sidan för att berätta för dem. Det han då säger är kärnan i evangeliet: Jesu lidande, död och uppståndelse. Vår apostoliska tro vilar på den händelsen. Att Jesus berättar det bara för de tolv apostlarna understryker att detta är den apostoliska kristna tron, den sanning som förenar oss med Gud.
Först ska vi stanna inför det som skulle ske med Jesus i Jerusalem. Och sedan inför hur Jesus skapar tro på detta hos oss människor.
Jesus sade: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska gå i uppfyllelse. Han ska utlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom. Och på tredje dagen ska han uppstå."
Allt som är skrivet av profeterna om Människosonen går i uppfyllelse när Jesus lider, dör och uppstår. Gamla testamentets alla löften om den kommande frälsningen handlar om detta. Nya testamentets alla skrifter visar att det är så, och vad Jesu lidande, död och uppståndelse innebär. Varje ord i Bibeln säger något om den sanningen, dess betydelse för dig och dess återverkningar i tillvaron. Människosonen kallar Jesus sig. Människosonen är härlighetens Messias som profeten Daniel beskriver som Herren och domaren på den Yttersta dagen. Jesus uppenbarar Gud själv och Guds Herravälde!
Människosonen är sonen av människor som representerar människor inför Gud. Den sargade, till det yttre så svage gudsmannen i profeten Hesekiels bok. Människosonen är Gud och människa, han är medlaren som förenar människan med Gud. När du möter Jesus i Guds ord, när du ber i Jesu namn, när du ser fram emot livet i himmelen, så är det Jesus, Gud och människa, som du har att förhålla dig till. Det betyder att Jesus är Gud som uppenbarar Guds rättfärdighet. Han är den Helige! Tillbe honom.
Det betyder att Jesus är din broder som älskar dig sitt eget syskon. Ta emot hans kärlek genom att gå till Jesus med allt du har på hjärtat. Inte minst det du skäms mest över och inte ens skulle vilja antyda för någon annan. Det enda Jesus vill när du lägger fram sådant inför honom är att rädda dig så att du får förbli Guds barn. Det gör han genom att ge dig förlåtelse för din synd i sitt eget namn!
Han ska utlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom. Och på tredje dagen ska han uppstå."
Jesus utlämnas åt hedningar. Han utlämnas åt människor som lever i andligt mörker. Han utlämnas åt män som, utan att förstå det, tjänar satan själv, Guds fiende. Därför skulle Pilatus soldater visa ett så besinningslöst hat mot Jesus som de inte hade något personligt otalt med. De skulle kränka, misshandla och döda Jesus just därför att han var Gud, just därför att han var människosonen, vår frälsare och broder som bara vill oss väl.  Dessutom: Jesu tolv främsta anhängare, de tolv apostlarna skulle inte förhindra detta. De gick inte mot Jerusalem för att segra utan för att se sin mästare lida och dö. Vad är det här för något. Det verkar ju helt barockt! Man förstår att de tolv inte fattade detta. Men detta blev verklighet. Människosonen skulle hånas, skymfats, bespottas, misshandlas och dödas av satans folk. Hans främsta vänner var oförmögna att hjälpa honom.
Du som tror på Jesus som din frälsare ser i apostlarnas oförmåga att hjälpa honom din egen vanmakt mot synd, djävul och död. Tillsammans följer vi med trons blick Jesus till Jerusalem, och tillsammans bekänner vi att Jesus led och dog i satans raseri. Vi kan inte göra något åt detta. Synden och döden lever ju i oss också och vi kan inte hindra det. Synden och döden förbinder oss och alla människor med mörkrets makter. Och så utstår Jesus allt detta för apostlarna, för oss, liksom för de judiska ledarna, för Pilatus och hans män, ja för precis alla människor som har levat och skall leva på denna jord.
Det fattade inte de tolv. Inte då. Men när den sista händelsen inträffat som Jesus berättar om, då skulle snart begripa. Jesus säger att han på den tredje dagen skulle uppstå. Resas upp från det döda och få liv igen. Det undret att ge liv, det kunde bara Gud göra. Och de skulle han göra med sin Son, med Människosonen, med Honom som representerar alla människor. Uppståndelsen blir nyckeln som låser upp apostlarnas sinnen så att de kan förstå. Uppståndelsen från det döda det var Guds rikes stora seger. Att Jesus, Människosonen, skulle uppstå först av alla i sitt folk, visar att han är segerherren som öppnar Guds rike för de sina. Att han dog själv på korset visar att han själv tog det straff som det innebar att överlämnas i onda makters händer. Jesus inbjuder sina vänner att gå till Jerusalem och vara med om detta. Men bara som åskådare. För Jesus öppnar Guds kärleks väg alldeles själv. Det enda vi kan göra är att se det, betänka att det är så Gud upplåter sitt eviga rike för oss, och ta emot denna sanning i tro! Guds son låter sig drabbas av din bundenhet i ondskan för att frälsa dig som han älskar. Fastän du genom dina synder varit hans fiende har du fått bli hans vän genom att han, Guds son, av sin fader utlämnats till att dö för dina synders skull!
Så hur Gud öppnar våra ögon så att vi kan tro denna sanning.
En blind, tiggare satt utanför Jerikos stadsmur när Jesus och hans vänner drog förbi. Han kan knappast ha ägt mycket mer än kläderna han hade på sig. Han såg inget. Så hörde han röster och fotsteg, han märkte hur damm virvlades upp av förbipasserande. Han frågade vad som stod på. Jesus från Nazaret gick just förbi, fick han till svar. Tiggaren hade hört om vad Jesus gjort och sagt. Han begrep att predikanten Jesus från Nazaret var den Messias Davids son som Guds folk och han själv väntade skulle och rädda dem från allt ont! Han ropar: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" De som gick främst med Jesus sade åt honom att vara tyst. Men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!” Jesus stannar. Han befaller att mannen leds fram till honom som om han vill tillrättavisa dem som gick främst för att de velat tysta den blinde. Jesus frågar honom: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Den blinde tiggaren svarar: "Herre, gör så att jag kan se igen!" Jesus säger till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." Genast kunde den blinde se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud. Tiggaren var inte längre besvärande. Han var en källa till glädje. För genom att ha blivit helad av Jesus blev det bekräftat att Jesus var Messias Davids son. Alla prisade Gud för att Frälsaren äntligen kommit.
Det är liksom två bekännelser som möts här. Den falska bekännelsen hos dem som går främst med Jesus. Det måste ha varit apostlarna. De gick främst i sin Herres triumftåg mot Jerusalem. Men det fattade inte vad som skulle ske.
Och så tiggarens sanna bekännelse. Han ropar: Davids son förbarma dig över mig. Bekännelsen möts av motstånd från vänner till Jesus. Det får den blinde att ropa än högre, Davids son förbarma dig över mig. För denne man inser att nu, just nu, kan han bli räddad: Inget får hindra honom att bli hjälpt av Guds Messias som är så nära.
Så förs han fram till Jesus och där kulminerar hans bekännelse.   Jesus har kallat honom till sig och frågar vad han vill att Jesus ska göra för honom. Valet är Hans. Guds Messias kan honom allt! Den blinde ber inte om rikedom och makt och världslig trygghet. Han ber heller inte om att få bli en god, vis människa som kung Salomo när han fick be Gud om vad han helst önskade. Den blinde ber något mer grundläggande: ”Herre, gör så att jag kan se”. Jesus svarar: ”Du får din syn, din tro har hjälpt dig!”
Mot bakgrund av de tolv apostlarnas andliga blindhet som hindrade dem att förstå Jesu ord om lidandet, döden och uppståndelsen som väntade honom i Jerusalem, måste vi förstå detta helandeunder så: Sann tro är att fatta att Guds frälsning finns i Jesus. Den sanna tron väcker en vilja att Gud skall bota vår andliga blindhet så att vi kan se klart, så att vi kan se Jesus helt och fullt, så att man kan vandra med honom till Jerusalem. Så att man kan se hans lidande, död och uppståndelse som det som ger frälsningens gåva. Det första tecknet på att man har tro är att man söker Gud i Jesus och ber Gud om hjälp att se, så att jag kan vandra med Jesus till Jerusalem och frälsningen där!
När jag fatta det, ser jag att Guds kraft är i Jesus. Då kan jag lovprisa Gud fastän Jesu fiender laddar upp för att håna, skymfa, spotta, misshandla och döda Jesus och allt det goda Gud står för. Jesu vänner kännetecknas av att de alla vill vandra med Jesus till Jerusalem. Hans vänner apostlarna som ännu inget fattade, men som skulle fatta när allt var fullbordat. Hans vän den blinde tiggaren som av Jesus hoppades det högsta goda, nämligen att få sin syn så att han kunde se Jesus, Guds son.
Tillsammans vandrar de kärlekens väg. Inte för att de är visa och kloka och insiktfulla och modiga och självuppoffrande. Utan för att Gud som är kärleken, genom Jesus kallat dem för att de skall få se vad kärlek är. Kärleken som uppenbaras då Människosonen för deras och för alla människors skull av Gud utlämnas i hedningarnas händer för att bära våra synders straff i vårt ställe. Att det är så kan vi se i tro tack vare den andliga syn Gud ger på ett mirakulöst sätt trots att vi är Guds fiender. Den andliga klarsynen får vi och behåller vi genom att vara med Jesus.
Först här i tiden där vi drabbas av synd och död och djävulska attacker mot Guds sanning och rättfärdighet. Attacker som nådde sin kulmen då Jesus dog på korset vid det jordiska Jerusalem. Sedan efter Guds barns uppståndelse i härlighet i ljus och frid och liv i det himmelska Jerusalem! Amen!
Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi icke må bli glömska hörare, utan tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristis, vår Herre! Amen!

17 e tref 2 årg Lund 2016

17 e tref, ”Gud eller världen”, 2 årg, högmässogtj, Lund 2016-09-18.

Texter: Am 6:3-6; Jak 2:15-18; Luk 12:13-21.

Psalmer: 328; (18); 243; 253; 565; 578;

Predikan
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar
Så skriver aposteln Jakob. Vissa har menat att han här säger emot aposteln Paulus. Jakob skulle mena att vi blir frälsta av tro och gärningar. Han skulle därmed ta avstånd från Paulus som lär att vi blir frälsta bara av tro på Jesus.
Men det står inte att Jakob kommenterar Paulus undervisning. Utan troligen går Jakob emot vissa judekristna som enligt en tradition godtog att hedningar kunde bli Guds barn utan att följa hela lagen.
Det räckte om de trodde att Gud var en, att de stämde in i Gamla testamentets kortfattade trosbekännelse. De behövde bara lyda vissa av Herrens bud. Men den tankegången är fel, skriver Jakob. Tro på Gud är mer än att vara övertygad om att Gud är en. Det är tillit till Gud och kärlek till Gud och till hela Guds ord. Med det följer en vilja att lyda alla Guds bud eftersom man tror att Gud är god och att han vill oss väl med sina bud! Det är också en vilja att bli som Gud själv är. Tro utan gärningar är ingen verklig gudstro eftersom man inte vill följa den gode Guden i allt han säger. Den som med gott samvete lyser Guds frid över sin nästa i nöd utan att vilja hjälpa denne, har inte Guds kärlek i sitt hjärta. Tro som är död är tro som bara är en ideologi, en världsåskådning. Den är inte tillit till en personlig, allsmäktig och god Gud som jag lever i relation med genom att ta till mig Bibelns krav och löften, utan bara ett sätt att förstå tillvaron, en teori. Ett exempel på en sådan död tro kan vara alla dessa som i reaktion på muslimers brutalitet talar sig varma för kristna värderingar och en kristen identitet och värdesätter delar av Bibelns budskap. Här finns bara resonemang, ingen relation till frälsaren Jesus Kristus. Guds Ande har inte tagits emot i hjärtat för att får råda över det.
En människa med en sådan död tro kan önska frid över sin nästa i nöd utan att se hennes uppenbara nöd. Man kan önska frid utan att vilja hjälpa fastän man kan. Och man får inte dåligt samvete. För Guds Ande som anklagar vårt samvete då vi bryter mot Guds bud finns inte i det hjärtat. Där finns inte kärleken till Skaparen som visar sig i att man i allt tillgivet vill tjäna Honom och förmedla Hans gåvor till dem som Han vill hjälpa genom mig.
Har man inte sin yttersta trygghet, tro och hopp hos Skaparen, har man detta hos något Gud skapat. Det finns bara de två alternativen. Antingen väntar du dig allt gott av honom som skapat världen eller så söker du det i världen som han har skapat. Så lyder rubriken denna söndag: Gud eller världen. Antingen eller. Herren Jesus kom för att befria oss från kärleken till världen och ge oss kärlek till Gud och Guds kärlek till vår nästa. De framkommer i dagens evangelieläsning som vi nu skall stanna inför.

Först: Jesus kom för att försona oss med Gud för att vi skall få tjäna vår nästa i och av Guds kärlek till alla människor.
Någon i folkhopen sade till Jesus: ”Mästare, säg till min bror att han delar arvet med mig.” Det var en begäran som en jude kunde framföra till sin rabbi, en skriftlärd.  De skriftlärda fick ibland hjälpa människor med att tillämpa Guds lag i sådana fall. Men nu är inte Jesus en vanlig skriftlärd. Och bakom denna fråga ligger ett missförhållande i mannens liv. Om vi börjar med det senare, var idealet i det judiska samhället att bröder som ärvt sin faderns jordegendom skulle fortsätta bruka denna i god, broderlig gemenskap. I Psaltarpsalm 133 kan vi läsa: ”Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.” Så när mannen ber Jesus skifta arv är han i tvist med sin bror. Han vill att Jesus skall ge honom rätt så att arvskiftet blir förmånligt för honom. Men Jesus har inte kommit för att delta i brödrastrider.  Han kom för att försona oss med Gud. Och sann försoning med Gud är något man önskar då Guds Ande väckt min längtan efter levande Gud. En försoning med Gud som följs av försoning med min nästa. Då man istället för att få skifta arvet med sin bror vill försonas med denne.
Jesus svarar mannen: ”Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er.” Men skulle Guds Messias ha kommit för att reda upp ägandetvister mellan människor? Skulle han ha kommit för att mäkla fred mellan stridande parter och länder? Är det kyrkliga ledares uppgift att ägna sig åt det?
Nej, för även om pastorer fått reda upp tvister mellan församlingsmedlemmar och kyrkliga dignitärer använts som medlare i konflikter mellan stater, handlar kristendomen verkligen inte om det. Kristus kom för att befria oss från synden, döden och djävulen som är orsaken till konflikter och strider. Och som vittnar om vårt uppror mot Gud. Han kom för att befria mannen i folkmassan och oss alla från hagalenheten som får oss att glömma Gud, som fäster oss vid världen och gör att vi tar för oss på andra bekostnad. Jesus säger: ”Se till att ni aktar er för all slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har ett överflöd av ägodelar.” Eller ordagrant: Man får inte liv av jordisk egendom. Det sanna livet är Guds liv . Det måste vi få av honom så gåva fastän vi i vårt uppror mot honom avvisat det. Hagalenhet vittnar om att vi söker livet någon annanstans, hos döda gudar som inte kan ge liv. Eller som Paulus skriver i Kolosserbrevet: Girighet är avgudadyrkan. Det verkliga livet är inte att äga och ta för sig, utan att ge och att tjäna. Att älska såsom den livgivande Guden själv älskar.

Vidare: Att älska världen är att inte känna världens skapare och i sin ensamhet klamra sig fast vid skapade, förgängliga ting.

Kärlek till världen kan ta sig många uttryck, men ytterst handlar det om en och samma sak. Att ha sin lyckokälla och sin mening med livet i det som är skapat av Gud och inte hos Skaparen själv.
Det nutida, efterkristna, sekulariserade, materialistiska samhälle vi lever i, är uppfyllt av sådan världsskärlek.
Vårt samhälle bygger, långt mer än alla andra tidigare samhällen, på tillväxt av materiell rikedom.
Ständig ekonomisk tillväxt krävs för att hålla samhällsmaskineriet igång. Och det erkänns som en självklarhet. Man kan inte tänka sig att samhället skulle kunna bli gott och livskraftigt på något annat sätt. Till exempel genom att lära av våra fäders kristna tro, söka kontakt med världens skapare och få frid med honom. Jesu liknelse säger en del om vår samhällsanda.  Denne rike jordägare har långt mer materiellt gott än vad han behöver. Hans lador är överfulla. Det är i sig inget fel i det. Han har välsignats av Skaparen med mycket gott. Men tragiken är att detta skapade är hans allt. Det finns bara hans jordiska rikedom och han själv. Han ser bara vad han äger och vad han skall göra med det. Precis som vårt samhälle anser sig vara rikt genom sitt överflöd och allt man kan göra med det. Men det är rikedom som inte känner Gud, som inte känner givaren.
Och då är man utfattig. Då berövar man sig den sanna lyckan.
För då isolerar man sig från Guds liv här i tiden och i evigheten.
Mannen kallas av Jesus dåre eftersom han lever som om Gud inte finns. Vår samhällsanda är dåraktig, för den räknar inte med Guds existens.
Ät drick och var glad är den rikes devis! Han känner som sagt inte sin skapare utan talar om meningen med livet med sig själv, med sin egen själ. Han är ensam med sitt livsöde. Han har heller ingen verklig gemenskap med andra människor även om man får anta att han äter, dricker och roar sig med andra. Det är han själv som står i centrum. Det är hans ägodelar som betjänar honom med denna njutning som han ser som målet med sitt liv.
Underhållning är viktigt för honom. Underhållning kännetecknar också vår kultur. Allvaret har försvunnit. Det ser man överallt. Politik, att styra vårt land, borde vara allvarligt, men det blir ofta showbuissness. Informationsmaterial som landets högskolor publicerar för att dra till sig studenter är fyllda av foton på studenter som spexar och festar. Färre visar studenter som läser på bibliotek med boktravar omkring sig.
Underhållningen sipprar in i kristendomen.
Allt skall vara underhållande och lättsamt så att det ger behag för köttet. Kristendomen förvärldsligas. Guds folk ropar i och för sig inte till Herren: Kom och skifta arvet åt oss, utan: Kom och gör så att vi får det trevligt. Men det är minst lika illa.
Men underhållning ger ingen frid. Om man lever för underhållning vill man bara ha mer och mer och extremare underhållning.
Ett annat exempel på att trivsel- och överflödssamhället är direkt hälsovådligt läste jag i en bok författad av en barnläkare som hade mycket att göra med överklassbarn på Östermalm i Stockholm. Sådana barn som inte har ett eget rum utan flera, som förses med ett aldrig sinande flöde av de senaste iphone-modellerna och reseupplevelserna. Dessa barn blev enligt läkaren misshandlade av trivsel och underhållning.
Folk som är besatta jakt på av materiell rikedom fastän de är förmögna har det funnits i alla tider. De räknar pengar hela tiden. De gläds när penningmänden ökar. De oroas för att bli fattiga helt utan skäl. Dessa finns även i kyrkan. Beteendet är en tydligt synd som är lätt att se och därmed egentligen okomplicerad att bekänna. Och som man då vill bli av med fastän man inte kan av egen kraft.
Annars är det svåra att upptäcka sin kärlek till världen.
Detta eftersom världen fyller så mycket i tillvaron. Speciellt i ett samhälle som vårt, där även Gudstron förvärldsligats. Många människor som idag i sitt inre är ledsna, oroliga och missnöjda fastän de verkar glada och välmående på ytan, lider av att söka lyckan och friden hos världen som kan locka med detta men aldrig infriar sitt löfte. Eftersom världen är allt och överallt kan de inte i tillvaron som omger dem finna någon utväg ur sitt missmod. De behöver höra räddningens ord någon annanstans ifrån. De behöver höra Bibelns ord där Jesus säger: ”Men Gud sade till den rike jordägaren: ”Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop.”

Bakom dessa ord ligger sanningen att alla vi människor tillhör Gud. Han förfogar över oss som han vill. Han kommer att avkräva oss räkenskap för hur vi förvaltat våra liv. Vår jordiska egendom är heller inte vår, utan Guds. Vi kan samla på oss kopiösa mängder rikedom, men det är fortfarande inte vårt. En dag skall Gud låta oss dö bort från allt vi har. Och det vi trodde oss äga härpå jorden får andra ta hand om.
Jesus påminner oss om att människan är mer än kropp och ett sinne förenat med kroppen som en dag skall dö tillsammans. Vi har alla en odödlig själ. När kroppen dör skall vår själ, vårt jag, utkrävas, läste vi. Herren som skapat oss skall kräva den tillbaka. Då jordelivet är slut är det alltså inte så, att vår existens upphör. Utan då är det dags att möta vår osynlige skapare!
Allt vi samlat på oss på jorden, det får vi släppa. Kvar är mitt jag, min själ. Och kvar är Herren Gud.
Då, när du dör kommer din själ att skiljas från den jordiska kroppen. Kroppen ruttnar i graven. Själen hamnar i den Eviges händer. Den sanningen kommer alla en dag att fatta, om inte förr så då man får lämna denna världen. Då kommer du att inse att du skall möta din Skapare på domens dag.
För de flesta av Jesu samtida var dessa Jesusord en påminnelse om en grundläggande sanning. För de som inte tror på Bibeln är det ett konstigt tal man inte är van vid. Men även om man inte har hört det förut, är det en helt avgörande trossanning, det hör till basics i den kristna tron.
Dessutom: Om orden om domedagen är osanna är det ju upp till mig själv hur jag skall utforma mitt liv. Då har jag att leva så att jag gör mig själv lycklig, så att jag får ett rikt liv.  Eftersom vi är så påverkade av våra medmänniskor, är det ofta så, att det som vår omgivning anser vara ett rikt liv, det är också ett rikt liv för oss fastän det känns galet.
I en icke-kristen omgivning är det svårt att vara kristen. Men finns Gud är det hans ord om hur vi skall leva som gäller. Det gäller att vara rik inför Gud. Är man fattig inför Gud, vilket innebär att man inte känner honom som sin vän och inte fått del av hans eviga liv, går man under för evigt i domen.
Har du inte frid med Gud då du dött blir din själs väntan en väntan i ångest och skräck inför mötet med den Helige på den Yttersta sista dagen. Den skräcken väntade den rike jordägaren. Jesus avslutade: Så går det för den som samlar skatter åt sig själv, men som inte är rik inför Gud.

Nu kanske du säger: Jag är så bunden av världsliga ting. Jag är så penningkär. Det finns så mycket njutningslystnad i mig som jag inte kan behärska. Jag söker inte först Guds rike och hans rättfärdighet även om jag vet att jag borde. Jag klamrar mig fast vid denna världens goda och styrs av många olika källor till behag i denna världen, fastän jag vet att det är fel. Hur skall det går för mig när Herren Gud skall utkräva min själ?
Då svarar Moses och Lagen: Ja, det är illa med kristna som går upp i statusprylar, nöjen, akademiska titlar, bekvämlighet och anseende och uppskattning i det icke-kristna samhället. Man deltar i upproret mot Gud fastän man säger sig vara Gud barn.
Man berövar Kristi kyrka dess kraft, tid, engagemang och penninggåvor som den annars skulle fått, samt dess trovärdighet.
Men då svarar Jesus: Just därför är jag din frälsare för att jag vet att du inte kan älska Gud och Guds rike av egen kraft. Just därför levde jag ett fullkomligt gudfruktigt liv i ditt ställe eftersom du inte kan leva så som Gud begär. Och mitt rättfärdiga liv, min fullkomliga tillit till sanningen, min totala kärlek till Gud och till människor, det blev ditt då du döptes i mitt namn. Eftersom du bejakar Bibelns bud att älska Gud och din nästa av hela ditt hjärta.
Eftersom du tror och bekänner att frälsningen från synden som hindrar kärleken finns i mig, Jesus, så hör du Guds rike till. För det är Guds helige Ande som ger dig den tron. Och när Guds Ande bor i dig så tillhör du Gud. Då är du Guds barn trots att det finns så mycket i dig som drar åt ett annat håll. Din tro på mig har segrat. Jag har gett dig min seger över världens makt i dig och omkring dig, nu och för evig tid. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Amen!

10 e tref.


"Förspillda tillfällen" Hgmgdtj Lund 2014-08-21

Texter: 5 Mos 30:11-16; Upp 2:1-5; Matt 11:20-24.

Psalmer: 228:1-3; (18); 402; 81; 229; 228:4-5

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning!

”Ja, du är uthållig och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig att du har övergett din första kärlek. Tänk därför varifrån du fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.”

Herren säger dessa varnande ord till församlingens ängel i Efesus. Detta fastän församlingen som står under hårt tryck från en hednisk omgivning inte tröttnar att bekänna Kristus. För det är ändå illa ställt med den: Den har övergett sin första kärlek. Den har fallit från kärleken i Jesus Kristus som en gång i tiden vann dessa människor för Guds rike. Man behöver omvändelse om man inte skall förlora Herren närvaro, Herrens ljus, i sin mitt.

Den första kärleken har förståtts som den nykristnes iver för evangeliet. Att förlora denna kärlek skulle betyda att det gått slentrian i troslivet. Men det verkar inte troligt att det är så här. Församlingen i Efesus är en kämpande församling. Man anstränger sig för att övervinna tröttheten framkallad av angrepp som aldrig slutar. Det är en vakande församling som tar konfliten med villolärare som ger sken av att vara apostlar. Ändå har man alltså förlorat kärleken, den första kärleken, kärleken som förenar en med kärlekens källa, den gudomliga kärleken i Jesus Kristus. Man behöver låta sig omvändas till ett liv i den kärleken! Om inte, var mötet med Kristus då man en gång kom till tro och blev funnen av kärlekens Gud, då var välsignelsen av det mötet … förspillt. Men nu, när församlingens ängel hör Herrens förmaning att omvända sig igen, ges ett nytt tillfälle att träda in i Guds rikes verklighet och göra den första kärlekens gärningar.
Kanske har du varit kristen en längre tid. Du kämpar fortfarande trons goda kamp. Tror du. Och, visst, det är mycket gott i ditt kristenliv. Men också allvarliga fel som hotar din relation med Herren. Som för församlingen i Efesus. Vi skall se vad det kan innebära i ljuset av orden i evangelieläsningen och i sändebrevet till de kristna i Efesus.

När vi hör om ”förspillda tillfällen” kanske vi tänker på händelser då vi inte tagit vara på möjligheten att bli riktigt lyckliga och lyckade här på jorden. Det kan gälla tillfället att få drömjobbet, att göra det stora genombrottet i yrkaskarriären eller något sådant. Det tillfället gick mig ur händerna och livet blev annorlunda och sämre än vad jag annars tror det skulle ha blivit. Jag missade tillfället av skäl jag själv bär ansvar för. Jag tvekade för jag ville ha något ännu bättre. Jag var inte utvilad på anställningsintervjun, jag betedde mig tanklöst i det avgörande ögonblicket.
Sedan har vi alla de små förspillda tillfällena. De återkommande möjligheterna i vardagen som går mig förbi. Det förändrar livet lite grann till det sämre. Det handlar om outnyttjade tillfällen som påverkar livsvägen utan att innebära den stora förändringen.

I vårt bibliska sammanhang idag handlar förspillda tillfällen om huruvida vi tar emot Guds nåd i Jesus eller inte. Herren Gud besöker människan för att föra in henne i sitt eviga rike och så svarar hon nej. ”Jag vill inte”. Detta fastän personen i fråga har alla förutsättningar att se och tacksamt ta emot det eviga livets gåva.
Dimensionen det handlar om här är inte jordelivet, om detta blir mer eller mindre lyckat.
Det handlar om målet med hela min existens. Det handlar om var jag skall tillbringa evigheten. Jag är skapad för att leva med Gud i Hans rike i evig tid. Säger jag nej när Han kallar mig dit, hamnar jag under det eviga straff Gud skall låta falla över mörkrets makter och de människor som inte tagit emot frälsningen i Jesus Kristus. Att ta vara på möjligheten att bli frälst och risken att gå evigt förlorad, det är ämnet för dagen.
Vi får också betänka att Gud kan besöka oss flera gånger på olika sätt. Att vi ibland genom vårt avvisade av Guds sanning hamnar vid sidan av Guds rike men hinner komma tillbaka igen innan vår dödstund infaller och vårt eviga öde avgörs för gott. Församlingen i Efesus hade kommit på avvägar men fick möjlighet att vända om. Israels folk i ställs i Gamla testamentet vid flera tillfällen inför Guds förmaning att vända om och vara trogna. Och vi möter Herren Guds kallelse att ta emot frälsningens gåva varje gång vi ställs inför hans ord och sakrament. Varje sådant tillfälle är en möjlighet att ta vara på, för att komma längre i vandringen med Herren. Men också ett tillfälle som kan innebära att vi stänger hjärtat för Herren så vi kommer längre bort. Vi kan stänga hjärtat genom vi tar dessa tillfällen att ta emot Guds rike som något självklart.
Mötena med Herren ser vi efterhand inte som stora ögonblick utan som inslag i livet som drunknar i allt annat.
Det handlar också idag om att se betydelsen av dagliga omvändelsen.

Människorna i Korasin, Betsaida och Kafernaum kände Bibelns Gud. De hade besökts av Guds kärlek, sanning, kraft och nåd. De hade sett Gud verka inför dem för att bjuda in dem i Hans rike.
Därför att de hade mött Jesus. De hade sett Jesu underverk och hört Jesu undervisning.
Men det hade avvisat detta Guds besök på ett medvetet, överlagt sätt. De hade inga ursäkter. De bar själva det fulla ansvaret. Inte minst eftersom Gud i Jesus visat sig för dem på ett så tydligt sett.

Inte minst genom Jesu underverk Tecken där naturlagar sattes ur spel av Herrens goda, oemotståndliga vilja. Händelser inträffande som bröt mönster av orsak och verkan som normalt råder i världen. Sjuka blev plötsligt friska, döva och blinda och lama kunde med ens höra, se och röra sig utan problem. Och döda väcktes till liv.
Att Jesus hänvisar till sina under på detta sätt visar vilken stor betydelse dessa har i den kristna tron: Utan tro på Jesus underverk, ingen verklig kristendom! Jesus tecken var verkliga mirakel som vittnade om att den allsmäktige skaparen verkade i Jesus Kristus. Dessa mirakel visar att den Helige möter oss i Jesus. Jesus tecken och är en anledning till att vi tillber Jesus, att vi tror att han är Gud:
I snickarsonen från Nazaret såg Jesu samtida Gud själv! Och vi ser i underverken Gud själv handlar när vi läser om dem i Guds ord.

Gud i Jesus förenade underverken med undervisning. Med ord som inskärpte Guds krav men som också lovade att Gud i Jesus själv skulle bära kravens börda och dom i vårt ställe. Att Jesus genom sin död och uppståndelse skulle befria oss från konsekvenserna av att vi inte kan leva heligt av egen kraft.
Ingen människa hade tidigare fått en sådan möjlighet att ta emot Guds frälsning. Man hade Gud inför sig i en människas gestalt. Man kunde se honom handla, höra honom tala, och själv tala med honom som man talar människor emellan.
Gud i Jesus inbjöd till omvändelse. Guds besök inbjuder till bot och ånger som en förutsättning för att få gå in i Hans rike.
Det innebär att när Herren knackar på och vill äga ditt hjärta, då ska ditt jakande svar inte vara att visa upp det som du gör bra. Guds besök är ingen rekryterings- intervju där det gäller att peka på sina förmågor, dölja sina brister och försöka charma. Det gäller inte att vara välklädd och se trevlig ut. Istället skall man vara iförd säck och ha aska strödd på sig. Ånger och botfärdighet gäller.
Och det är naturligt då jag fattar att jag möter den Helige. Då upplever jag i hela min varelse att jag är en ovärdig syndare som inte kan tåla den Heliges renhet kommer ödmjukheten av sig själv. Man reagerar som aposteln och fiskaren Petrus då Jesus på ett mirakulöst gav Petrus en gigantisk fiskfångst: ”Gå bort från mig syndare!”, sade han till Jesus.

Ångers och botfärdighetens motsats är högmod. Högmod var det stora problemet för invånarna i Kafernaum. Man hade där en attityd som påminde om härskaren i stormakten Babylon. Enligt profeten Jesaja var Babylons kung så maktberusad att han såg sig som Gud själv. Han ville tränga in i himmelen och styra med himmelsk makt och väldighet. Men högmodet blev hans djupa fall. Så var det också för invånarna i Kafernaum. Deras problem blev att de inte, då de såg och hörde Jesus Guds son, ödmjukade sig, ångrade sig och bad om och tog emot Guds obeskrivliga nåd som han ville ge dem. Guds underverk som Jesus såsom sann Gud utförde inför deras ögon, det borde ha fått dem att sluka Jesu ord om Guds krav och Guds nåd! Det gjorde de inte. Därför föll Kafernaum djupt ner i hades, i helvetets mörkaste hålor.
De hedniska städerna Tyr och Sidon i nuvarande Libanon hade ägnat sig åt grotesk avgudadyrkan. Handel och pengar var det man levde för. Men hade dessa inbitna hedningar sett Jesu tecken och hört hans undervisning hade de fattat. De hade då insett att den Helige kommit till dem och de hade omvänt sig i säck och aska. Ja, till och med i Sodom, urtypen för gudsfientlighet och sedligt förfall och som en gång hade utplånats av Gud för sin synd, Sodom hade stått kvar om invånarna där hade fått möta Jesus. Guds kraft i Jesus hade då övervunnit Sodoms vägran att vandra livets väg. De hade i Jesus sett något utöver det vanliga som ingett dem Gudsfruktan.
De galileiska städerna såg i sin bortskämdhet inte det. De klamrade sig fast vid sitt nej till Gud. Detta fastän de var förberedda av Guds ord på Guds besök! Invånarna tillhörde ju Guds utvalda folk. Lärjungarna Andreas, Petrus och Filippus kom från Betsaida, till exempel. Invånarnas liv formades av Guds bud och löften i Gamla testamentet. De borde verkligen ha fattat att Jesu ord var Guds ord. I synnerhet när de fick vara med om Jesu mäktiga under. Men inget fick dem att ta emot Guds besök. De sade nej. Inga sidor i Guds budskap tog de till sig: I verserna just före dagens evangelieläsning säger Jesus att Johannes döparen han ville folket inte ta emot. Johannes stränga, asketiska livsföring gjorde att man trodde Johannes var besatt.
Jesus vill man inte heller veta av för han åt och drack med prostituerade och tullindrivare: Folket i Chorasin, Betsaida och Kafernaum ville inte ta emot Guds rike, varken Lagen eller Evangeliet, varken kraven eller gåvan.       

Jesus allvarliga ord riktas både i Uppenbarelseboken och i evangeliet till medlemmar i hans eget folk. Frågan för oss när vi läser dessa verser är då hur vi som kristna ska ta lärdom av dem. Hur ska vi förhålla oss, så att vi inte förspiller tillfällena Herren ger?
Först: Tillfällena för oss är mötena med Gud i Ordet och i sakramenten. Det är där Guds rike kommer för att kalla just oss. Har vi en gång ställts inför evangeliet och förstått dess innebörd, har vi ett stort ansvar. För det första att söka Herren i nådemedlen, igen och igen och igen. Upplever du att du glider ifrån Guds ord och sakrament, att de betyder mindre och mindre för dig, har du att betänka: Jag riskerar bli så likgiltig för evangeliet att jag förspiller allt det jag fick när jag en gång kom till tro. Mötet med Gud gav mig en gång försvissningen och glädjen att vara hans barn. Men den tron tjänar inget till nu om jag inte söker Gud Herren på nytt och på nytt i ordet och i nattvarden så att han får hålla tron vid liv.
För det andra: De förspillda tillfällena i vårt jordiska liv som vi inledde att tala om, handlar alla om att vi själva misslyckas med att handla rätt. Detta har sin motsvarighet i Guds krav och Guds lag i Bibeln som vi vill följa.
I evangelieläsningen är Jesu tecken och under, vittnesbörd om Guds helighet. Guds egen kraft tränger sig på och gör människan liten. Detta avslöjar eller påminner om vår oförmåga att leva som Gud vill att vi skall leva.
Vi behöver ta detta på allvar. Det måste vara en levande verklighet för oss. Vi kommer aldrig att längta efter Guds kärlek och nåd om vi inte fattar vårt väldiga ansvar inför den Helige. Blir du nonchalant med Guds bud. Förklarar du bort din olydnad med dåliga ursäkter. Då är det inte längre den Helige du ser i Bibelns bud. Han talar i buden och kräver lydnad, men du fattar inte det. Du är så lättsinnig och slapp och loj. Därför blir mötet med Guds bud i Bibeln då ett förspillt tillfälle. Guds helighet avfärdar du som folket i Galileen avfärdade den stränge Johannes döparen och det allvar han visade upp. Moses säger här är döden, här är livet. Vart vill du gå. Du säger det spelar inte så stor roll nu, allt ordnar nog sig till sist.

Så kan det vara mötet med Guds nåd och gränslösa kärlek till dig syndare som du inte värdesätter. Evangeliet tar du inte till dig.
Man kan tänka sig att de kristna i Efesus inte såg Guds kärlek till dem för att de tänkte på hur uthålliga de var, hur de kämpade på mot hedendomen. Hur goda teologer de var som avslöjade de falska apostlarna och hade modet att köra iväg dessa. De var nöjda med sig själva. De trodde sig stiga upp till himmelen.
Men ner i helvetet skulle de kastas på grund av sin självtillräcklighet. Allvaret i din kristendom, din bekännelsetrohet, det blir ett hinder om det blir en egen stolthet, något du åberopar för att kalla dig kristen. För fastän du säger dig vara bibel- och bekännelsetrogen har du ju inga egna vita kläder som du sytt själv att ta på dig för att vara fin då du möter Herren. Det är säck och aska som gäller för dig som för alla andra syndare. Vi ogärningsmän som varje dag bryter mot Guds vilja, med tankar, ord och gärningar! Vi kan inte leva utan Guds nåd i Jesus Kristus!

I vårt kristenliv hinner vi förspilla många tillfällen till sann omvändelse genom likgiltighet mot Guds bud. Eller då vi ser oss som goda kristna när vi tänker på bra saker vi gjort. Detta på ett sätt så att Guds nåd förlorar sin betydelse för oss.
Varje tillfälle då vi ställs inför Guds ord är en möjlighet att komma rätt i förhållande till Herren igen.
Det sker då vi med allvar och tacksam tro tar emot både Guds krav och Guds nåd, både lagen och evangeliet. Även om vi i vår sista levnadsstund skulle se tillbaka på vårt liv som en existens kantad av förspillda tillfällen, räddas vi av att då både får bekänna de förlorades möjligheternas synd. Och tro på Guds nåds evangelium om syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull.  Mötet med Herren där vi i tro får ta emot både Hans krav och Hans gränslösa nåd blir då det stora tillfället som fyller oss och vår tillvaro med Herrens eviga ljus och välsignelse.
Och må vi idag låta Herren ställa allting rätt i vårt förhållande till honom genom att i ånger och i tro ta emot frälsningen Jesus Kristus. Då tar vi vara på ett livsavgörande tillfälle att förbli med honom i Hans rike i alla evighet. Amen!

Lovadvare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så bliva saliga. Genom Jesus Kristus vår Herre! Amen!

12 e trefaldighet 1 årg gdtj 2015


12 e trefaldighet, "Friheten i Kristus", 1 årgången, gudstjänst, Bantorget 5.

Texter: 1 Mos 1:24-26; 2 Kor 3:4-8,17-18; Mark 7:31-37.

Psalmer: 44, Kyrie: 695:1; Lovpsalm 10; 39; 68; 284; 568  

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O Gode Ande led du mig till sanningen och livet. Skriv i mitt hjärta vad av dig i Livets ord är skrivet. Styrkt av din kraft, led av din nåd, jag vill ditt kärleksfulla råd i ord och handling prisa. Amen!

Herren är Anden och där Herrens Ande är, där är frihet!, skriver aposteln Paulus.

Frihet är ju ett mycket positivt värdeladdat ord. Man tänker på frihet från politiskt förtryck. Mycket pengar på banken ger en frihet att köpa sig vad man vill. Frihet kan en ung människa kan känna då man flyttar hemifrån och kan forma sitt liv utan att föräldrarna lägger sig i.

Men snart visar det sig att frihet här på jorden kan vara komplicerat och farligt och att frihetsupplevelser brukar ha en form av ofrihet som nära följeslagare.

När ett folk befriats från främmande förtryckare brukar man snart tampas med maktmissbruk av egna herrar. En stor förmögenhet kan leda till slaveri under girighet eller ohämmad konsumtion. Tonåringen som lämnat hemmet kan uppleva att friheten ger valmöjligheter man inte kan hantera.

Med den Andens frihet Paulus talar om är det annorlunda. Det är en fullkomlig, evig frihet som består i att verka för det som är gott, rätt, sant och fyllt av evig glädje och frid.

Det är i Gud vi får ta emot de friheten. Inte genom att försöka lyda Guds bud. För synd och brist i oss motarbetar Herrens vilja så att vi inte på det sättet kan leva i frid med Gud. Därmed får vi inte Guds Andes frihet. Nej, det är av nåd genom tron på Jesus Kristus som vi får del av Guds frihet. För det är så vi får gemenskap med Gud. I denna sanna gudstro får vi se Guds härlighet i Kristus. Alla som med avtäckt ansikte i tro skådar Herrens härlighet i Jesus som i en spegel, förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. I Herren Kristus lever vi i Guds heliga goda vilja och kraft som gick förlorad för människan i syndafallet. Den Gudslikhet vi fick i skapelsens stund för att råda över skapelsen av Guds vilja, med Gud, den gudomliga härligheten ger Gud varje människa som genom dopet och tron hör Guds son till. I Jesus är vi fria för i Honom har vi del i Guds Ande.

Samtidigt finns synden som föder död kvar i människors hjärtan här på jorden. Men Herren är starkare än syndens och dödens makt. Iklädda Jesu rättfärdighet tjänar den troende Guds rike fastän denne dras med synd och orenhet i hjärtat. Som fria barn i Guds rike hör vi till Honom som är starkare än synd, syndafördärv och de skador som synden fört in i skapelsen.

Det påminns vi om i dagens evangelium som vi nu ska stanna inför.

Man kommer till Jesus med en stackars man som är dövstum. Han kan inte höra och inte tala ordentligt. Han isolerad från omvärlden. Han är isolerad från Jesus också, för han kan inte uttala vad han önskar och han kan inte höra vad Jesus har att säga till honom. Man säger ibland att det är värre att vara döv än blind. Man är mer avskuren från som omgivning om man inte kan höra än om man inte kan se.

Nu har den här mannen goda vänner. De bönfaller Jesus att lägga händerna på honom. Det var det vanliga sättet att låta Gud hela under bön.

Men Jesus gör mer än så för mannen. Han tar honom avsides. De blir ensamma med varandra, den dövstumme och Jesus från Nazaret.

Så visar det sig att den dövstumme är ensam med Guds själv. Gud är Jesus. Jesus sticker fingrarna i hans öron. Det är Guds finger, Guds kraft som är verksam. I Psaltarens 8e psalm läser vi att Guds himmel är Guds fingrars verk; Guds straffande finger sände plågorna över Egypten inför Israels uttåg ur det landet; Tio Guds bud, Guds heliga Lag, inristades på två stentavlor av Gud finger. Med sina fingrar skrev Herren dödsdomen över Babylons kung Belsassar på en vitkalkad vägg. När Jesus mötte äktenskapsbryterskan som fariséerna ville stena skrev Jesus något med sitt finger i sanden. Sedan fördömde Jesus hennes synd men benådade henne för det hon gjort sig skyldig till. Jesu fingrar skrev nåd.

Nu sticks Guds finger in i mannens öron och hela dem. Guds finger botar.

Så tar Jesus av sin egen saliv, sin kroppsvätska, och lägger på den dövstummes tunga. Saliv ansågs ha en helande kraft i dåtidens Israel.

Man kan se det som att Guds levande vatten från Jesu friska tunga botar mannens tunga så att han kan tala.

Så suckar Jesus djupt. Det måste ha varit ett medlidandets suck. Jesus, Gud, är också människa, helt solidarisk med alla oss som han kom för att frälsa. Från vår jord där han är med oss, lyfter han sin blick mot himmelen, mot sin Fader. För att hela i den fallna världen vänder Frälsaren sig mot kraften i himmelen som han nedkallar.

Jesus säger: Effata, öppna dig. Och mannens öron öppnas, hans lunga befrias från sina band. Det sker omedelbart. Med en gång verkar Gud med sitt allsmäktiga ord! Den dövstumme är botad. Han kan höra och han kan tala!

Vad gör han med sitt nya liv?

Han kan nu komma upp sig i samhället som en speciellt välsignad man. Han kan bli slav under kändisskapet, av att få andras uppmärksamhet.

Han kan göra pengar på kändisskapet och bli slav under pengabegär.

Han kan såsom välsignad av Gud se det som sin plikt att anses from i samhället och börja följa fariséernas bud och traditioner. Då blir han slav under ett system av religiösa förväntningar som människor skapat. Och under lögnen som säger att de är genom ett sådant liv jag är Guds vän.

Vi vet inte vad som hände med mannen sedan. Men vi vet att han efter mötet med Jesus fått hörseln och talförmågan Skaparen vill ge oss.

Han kunde nu höra Guds ord och tillbe Gud. Han var inte isolerad från sina medmänniskor. Han kunde lyssna till deras berättelser, råd och önskningar.

Han kunde säga vad han själv hade upplevt, ge egna råd och fråga vad han kunde hjälpa sin nästa med.

Hur det gick med mannen vet vi som sagt inte. Det som berättas är människornas reaktion på det Jesus gjort. De frågar sig: Vem är denne man som till och med kan hela dövstumma? Vem är han om vilken man kunde säga att allt han gör är gott? Många visste svaret även om ingen sa något.

Svaret på frågan "vem är Jesus" hade gudsmannen Jesaja levererat flera hundra år tidigare i sina profetior om den messianska tiden. När Messias kommer skall blinda se, döva höra, stumma tala, lama skall hoppa som hjortar, och i öknen skall strömmar av vatten välla fram.

Jesus hade på ett mirakulöst sett helat en dövstum. Jesus var Guds Messias som kommit till världen! Det är budskapet till dåtidens israeliter och till oss: Jesus är Guds Messias, vår Herre och frälsare!

Genom dopet och tron på honom hör vi hans rike till. Han har räddat oss alla från synd, död och djävul med sin död och uppståndelse. Det kan vi höra med våra öron och tro med våra hjärtan, den sanningen kan fylla vår själ med tacksamhet som vi kan ge uttryck för med våra munnar. För vi har också fått Guds helande kraft om vi har den tron. Genom dopet och tron tillhör vi då Gud, har fått Guds Ande och vi har del av Guds egen frihet.

Men i denna världen, så som vi har det nu, är det omöjligt att bruka denna frihet som Herren vill. Friheten finns i Kristus, men ännu inte fullt ut i våra hjärtan. Strax före mötet med den dövstumme hade Jesus sagt att orenheten finns kvar i hjärtat.

Han skildrar människohjärtat som en fontän som formligen sprutar ut olika former av synd: onda tankar, horeri, stöld, mord, äktenskapsbrott, onda begär, elakhet, intriger, kaotiskt liv, avundsjuka blickar, hädelse, högmod och galenskap. Detta gör oss orena. Det är synd som kännetecknar oss. Den präglade lärjungarna fastän de följer Jesus i tro. Den präglar dig fastän du i tro vill följa Jesus som din ende Herre och frälsare! Du är slagen i synd men ändå inte. För du kan ledd av Anden i tro ta emot Guds nåd i ordet och sakramenten och därmed höra Gud till fastän du är syndare.

Det är vikigt att veta det, när man tycks vara förslavas i dåliga vanor, i djupt inrotade dåliga karaktärsegenskaper som man inte kan bli kvitt. Man fri är den kristne ändå. Fri att i tro glädjas åt evangeliet som bedyrar att jag är Guds barn. Fri i hoppet om att Herren en dag skall rena mig från allt detta orena. Fri såsom medlem i Kristi kropp, Guds rike, där jag trots min synd och brist får tjäna Honom som bara gjorde och gör gott!

Du har idag fått höra hur Gud i Kristus kan öppna oss människor så att vi får ett liv i gemenskap med Gud. Det är Jesus som av kärlek kommer till oss med Guds helande kraft, tar oss till sig och botar oss från främlingskapet som skiljer oss från Gud.

Hur skall i sedan förverkliga detta liv i Gud? Vi vet att Gud tar emot oss syndare och att han kan hela från allt ont. Men vi vet också att han låter oss plågas av synd så länge vi lever här på jorden. Vi påmindes ju om hur mycket sådant ont våra hjärtan är fyllda av. Vi följer inte spontant Herrens bud.

Och Herrens bud segrar inte i den skadade värld vi lever i.

För att under sådana omständigheter ändå få leva till Guds ära kan man vilja ha konkret vägledning. Man förväntar sig av sina andliga ledare att de säger hur man skall tänka, tala och handla. Man tycker att en god predikan skall vara konkret och säga hur man lever ett gott kristenliv.

I lagiska religioner och i lagisk kristendom vill förkunnare svara upp mot den förväntan! I den kristna själavårdstraditionen finns det många exempel på det, med handböcker för hur svåra händelser skall hanteras.

Ser man på andra religioner kan man till exempel ögna igenom fromma muslimers frågor till sina imamer. Sida upp och sina ner i muslimiska tidningar utgörs av frågor och svar om hur man skall göra för att bete sig rätt.

Men sann kristendom ser helt annorlunda på detta.

Gud ger oss bud om hur vi skall leva. Det är bud och inte råd. Det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själ och hela vårt förstånd och vår nästa som oss själva, sammanfattar Guds krav på oss. De tio budorden är mer precisa. Men det handlar här om generella regler, inte konkret vägledning i enskilda situationer som kan vara komplicerade. Då det är tydligt vad som i ljuset av Guds bud är rätt och fel ger dessa bud den konkreta vägledning man behöver. Jag skall aldrig stjäla eller mörda, till exempel.

Så har vi förmaningarna som är många i både i Gamla och nya testamentet. Dem skall vi ta på högsta allvar för det är ord av Gud själv.

Men så märker man att apostoliska förmaningar ofta talar mot varandra. Vi uppmanas till exempel av apostlarna att vara milda och tålmodiga. Men ibland ryter samma apostlar till och förordar straff och hårda tag.

Men det sker i konkreta situationer som de känner till och där de upplever sig kallade att sätta ner foten.

Bud och förmaningar är vi kallade att följa. Men i en värld full av synd och ofullkomlighet och komplicerade situationer är det för det första helt omöjligt för oss att lyda dessa bud. Syndafontänen som våra hjärtan är, gör det omöjligt att leva som Gud vill. Räddningen är att Jesus levt rättfärdigt i vårt ställe och att han av nåd ger sin rättfärdighet åt dem som tror på honom.

Men den som tagit emot Guds nåd och rättfärdighet vill ibland ha hjälp med handla rätt i komplicerade situationer. Då är det råd man behöver. Och den som ger råd skall vara en erfaren, mogen, insatt och förtegen medkristen. Och det denne kan erbjuda är ofta just råd, inte bud, eftersom kunskapen om omständigheterna inte är fullkomlig. Man kan tycka att man bör göra på ett visst sätt, men eftersom vissa fakta är oklara vet man inte helt säkert.

Råden är då råd som inte fråntar den rådfrågande dennes egna ansvar för sitt handlingssätt. Med friheten som Gud givit oss följer ett ansvar för vårt förhållande till Guds vilja som vi inte kan lämpa över på anliga vägledare.

Gudstjänstens predikan är i allmänhet inte platsen för råd om konkreta handlingssätt i konkreta situationer .

Men kan vara så att det finns bekymmer som den gudstjänstfirande församlingens medlemmar delar, som predikanten vet om och där denne har råd och vägledning att framföra. Men oftast är det inte så. I situationer där vi behöver konkret vägledning av medkristna, är det, det enskilda samtalet mellan kristna som gäller. Sådana samtal behöver vi nog många fler av. Men som sagt: för att sådana samtal ska bli till hjälp måste den som ger råd bli sanningsenligt insatt i ärendet, vara erfaren och mogen, själv känna syndens kraft och fara och många ansikten. Och inte minst ska denne vara förtegen. Att vara förtegen innebär i allmänhet att man inte ens berättar att samtalet ägt rum. 

Men det grundläggande budskapet idag är att du som kristen är fri i Kristus. Du har direkt tillträde till Gud genom hans son Jesus Kristus som talar till dig i Bibelns ord. Du behöver inte underordna dig något mänskligt andligt ledarskap, du får som den dövstumme vara ensam med Jesus som gjort dig fri med sitt dyra blod.

Du skall inte känna att det är för att du svarar upp mot medkristnas förväntningar i din kristna miljö som du är Guds vän. Du har inte att följa människors förväntningar, vanor och traditioner, utan Guds ord. Guds nåds evangelium gör dig fri inte att synda utan att leva av hans nåd, med en önskan att följa hans bud, och i Jesu namn veta dig vara en heliga människa.

Du är i Jesus Guds avbild och likhet på jorden. Du har hans Ande. Du är trots ditt hjärtas synd Herrens representant bland människor.

Du kan därför frimodigt hävda det som är rätt och sant trots att du själv inte förmår leva efter det som Gud kräver av sanning och rätt!

Det är alltså mot Herren Jesus du skall vara vänd. Han tar emot dig som han tog emot den dövstumme mannen som inte kunde höra Guds ord och inte tillbe Gud med sin mun. Jesus tar emot dig, du får vara med honom som hans vän. Och så får du hör hans befriande ord: Öppna dig! Så öppnas ditt hjärta för Guds nåd och kraft och så får du tacka Herren och vittna om honom med ord och gärningar.

Och med berättelsen i minnet om hur den dövstumme mannen botades av Jesus på ett mirakulöst sätt, får du se fram emot att själv en dag i Guds himmel befrias från synd, orenhet och död en gång för alla. Du får se fram emot att där i all evighet få glädjas åt den fullkomliga gemenskapen med Herren och alla hans heliga! Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varna oss som med sitt ord tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan så att vi tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre! Amen!