Här följer en betraktelse av Andreas Karlgren hållen vid en samling på Gårdstånga i höstas då vi firade församlingens 5-års jubileum.
 
”Kära vänner, under det gånga året har vi fått fira fem år i vår församling. Den är en del av Kristi kyrka som är långt mycket äldre än fem år eller femhundra. Den har sin grund i det löfte Herren gav åt Adam och Eva. Den fortlever under seklernas gång utan att övervinnas av mörkrets makter. Herren bygger sin kyrka också i tider som likt vår egen är präglade av kristendomsfientlighet och splittring. Det ger oss anledning titta på tacksägelsesöndagens gammaltestamentliga text inför byggandet av templet.

David säger: Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig. Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans. (1 Krön 29:14-16)

Vad David genom en lång tackpsalm uttrycker kan sammanfattas med profeten Jesajas tacksägelse till Gud: allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss. De löften som gäller Davids hus och templet på Sionsberget gäller idag för Guds församling; för kyrkan. Samma tacksamhet får vi känna för det lilla och sköra sammanhang där vi samlas i syskongemenskap runt Guds ord och sakrament. Det är i förhållande till detta som profeten säger att allt vad vi har uträttat, har Herren utfört åt oss. Allt vad David säger gäller alltså också oss.

Samma tema har två andra texter i bibeln. Dessa tre texter har det gemensamt att de nedtecknats i fångenskap och i yttersta nöd. I den stunden vill Guds folk fortfarande tro och lita på att Gud skyddar sin kyrka trots att allt hopp verkar vara ute för dem och för kristenheten.

Låt oss höra dessa texter om Guds tempel, Hans församling, det vi kallar Kyrkan som vilar på den enda grunden Jesus Kristus.

Paulus skriver: Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden. (Ef 2:20-21)

Petrus skriver: Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. (1 Pet 2:5)

Allt vad vi har och har fått har vi fått genom Herren. Han samlar oss som stenar i hans kyrka. I ett mäktigt tempelbygge som David, änglarna och helgonen vid lammets tron både är en del av och lovsjunger. Därför är det sant att Allt vad vi har uträttat, har Herren utfört åt oss. Denna seger och stora glädjeämne måste vi påminna oss om så ofta vi kan och får möjlighet.

Precis som dessa tre texter skrevs i fångenskap är vi också i fångenskap. Syndens bojor är en plåga för oss människor. Vi gör oss själva illa genom synden och vi skadas av andra människors synder. Det är syndens verkliga plåga. Men i Jesus finns det frihet och glädje. Vi kan läsa dessa fångenskapsepistlar och tillämpa dem på våra egna liv och vår egen kyrka. Fast det är svårt får vi vara glada och tacksamma. För det vi har fått har Herren gjort, och det är Jesu helighet, gemenskapen med varandra och kyrkan i alla tider. Det är Jesu frihet mitt i fångenskapen. Det är att vara en del av Guds frihet att förmedla liv och sanning. Därför är vare sig vi eller kyrkan fångar, precis lika lite som Guds ord kan bära bojor. Visst får man här i tiden intrycket av att de kristna är lika förslavade i synd och död som alla andra. Men i tron vet vi att det inte är så! Vid tidens slut kommer detta att bli detta alldeles uppenbart.  Vår församling är en plats där vi får näring för den tron. Därför har vi all anledning att i tacksamhet mot Herren fira detta femårsjubileum.

------

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.”  (1 Pet 2:10f)

Alla kristna har, genom dopet och tron, i kraft av Guds nåd i Jesus Kristus, tillträde till Herrens ansikte. Häri råder total jämlikhet mellan alla kristna, att de är syndare som i Jesu rättfärdighet får del av Herrens helighet och kungavärdighet. Deras stora kallelse är att, genom ett liv till Guds ära, förkunna Hans härliga gärningar.

Det direkta tillträdet till Guds hjärta utan någon annan människas förmedling, innebär att varje kristen har ansvar för sin egen relation med Herren. Hon är även medansvarig för den kristna gemenskap vari hon lever sitt kristenliv. Det egna ansvaret för gudsrelationen medför att man inte kan skylla ifrån sig på medkristna, varken präster eller lekfolk, om ens andliga liv skulle gå stå. Bibeln och bönen kan i alla händelser brukas för att upprätthålla relationen med Herren, även om präster och trossyskon skulle svika. 

Ansvarstagandet i Guds församling gestaltas delvis olika för enskilda kristna. Uppdraget att vittna om trons sanningar gäller som sagt alla. En vän berättar om Jesus för sin kamrat, en mor för sitt barn och en kristen lärare för sina elever. Vissa av Guds heliga har kallelsen att i Guds församling förkunna Guds ord och utskifta sakramenten. Om tro skall skapas måste ju någon ha ansvaret för att evangeliet får ljuda: ”Hur skulle de kunna tro den de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra om ingen predikande?”(Rom 10:14) Dessa Guds ords tjänare är Guds gåvor till sin kyrka: Herren gav ”några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:11-13). I vår lutherska tradition kallar vi denna tjänst för ”predikoämbetet”: Helt grundläggande i detta uppdrag är att förkunna Ordet bibliskt, rent och klart, så att det skapar tro, och att utskifta sakramenten på ett skriftenligt sätt. Till prästens uppdrag hör vidare att ha herdeomsorg om församlingen, efterleva kyrkans ordningar, lyda sina förmän (så länge dessa inte trotsar Bibelns bud) samt att leva sina liv ”ingen till anstöt”.

Till församlingens kallelse hör att känna igen äkta prästkallelser, att pröva dem, ordna med prästutbildning och att be för de Ordets tjänare som Herren sänder. Dessa insätts i ämbetet genom en vigningsgudstjänst. Där får de med prästvigningslöften offentligt deklarera sin avsikt att, i tillit till Herren och med hans hjälp, fullgöra sitt uppdrag enligt Guds vilja. Där bekräftas församlingens kallelse och val genom handpåläggning utförd av biskop och ämbetsbröder.  Biskopen är en Ordets tjänare som fått det speciella förtroendet och fullmakten att viga präster, utöva tillsyn över dessa och över församlingarna, företräda kyrkan gentemot omgivningen - både vänner och fiender - samt att värna den sanna, bibliska läran.

Uppdraget att vaka över förkunnelsen och ha omsorg om herdarna ankommer också på lekfolket. Alla kristna har t.ex. ett ansvar att reagera om det predikas villoläror och att stå vid prästens sida om denne skulle angripas för sin bibliska tros skull.

Herren bygger upp sin församling med sitt Ord. I det verket brukar Han dig som av Anden fötts till tro på Ordet. Må vi be om vilja, vishet och kraft att ta vårt gudagivna ansvar i detta verk! Patrik T

Tacksägelsed 2 årg hm 2016

Tacksägelsedagen, ”Lovsång”, 2:a årgången,
Hm, 2016-10-09, Ravlunda

Texter: GT 1 Krön 16:7-12; Upp 5:11-14; Matt 15:29-31
Psalmer: 375; (Lovpsalm 697:6); 168; 406; 1: 76; 5.

Skriftetal:
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

”På den dagen skall du säga: ”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning”
Dessa verser av lovsång ur det 12:e kapitlet i profeten Jesajas bok, är avslutningen på en beskrivning av den Messianska tiden, då Guds godhet segrar för att uppfylla hela tillvaron. Denna frälsningens dag vi inväntar är en underverkens dag. Det är en fantastisk dag då Herren på ett mirakulöst sätt omdanar hela skapelsen: Fruktan, fara och fiendskap bara försvinner. Jesaja berättar hur rovdjur och tamboskap skall vara tillsammans som vänner. Hur små barn kan ta i giftiga ormar utan att skadas. Guds ord lovar: Ingen ska då göra något ont eller förstöra något på mitt Heliga berg, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap liksom vattnet täcker havet. Allt ska vara uppfyllt av Herrens liv, kraft och vilja.
Det är Herrens Messias som skall åstadkomma allt detta. Messias, vår frälsare Jesus Kristus. Men först efter att med sin Andedräkts stav ha slagit de ogudaktiga, ha samlat hednafolken och en välsignad rest Israels folk kring sitt segerbanér.
På tacksägelsedagen är det inte minst detta vi får tacka Herren för: Vår eviga frälsning och vårt eviga storslagna framtidshopp.

Hur har du det med glädjen över din eviga frälsning. Hur uppfylld är du av det eviga hoppet? Är det något viktigt som bär dig genom livet, som präglar dina attityder, som utgör din stora längtan? Det borde vara så. Men ofta uppfylls du av annat: Världsliga bekymmer, modlöshet, grinighet. Kanske vill du hoppas, men orkar inte. Din brist på hopp vittnar om hur mycket som saknas av Herrens kraft i dig, fastän han är dig helt nära. Både i Ordet, i evangeliet. Och också i de jordiska gåvorna, allt du till livets uppehälle behöver som Gud ger dig varje dag.
Kristenlivet kan inte levas utan vårt evighetshopp. Människans jordeliv formas i mycket av hur hon tror det blir efter döden. Utan hoppet att en gång få möta Herren ansikte mot ansikte, präglas vår livshållning av föreställningar som är förgängliga, tomma, ytliga, destruktiva. Utan hoppet om Herrens slutliga seger över allt ont och evigt liv, försvinner mycket av motivationen att förvalta Guds jordiska gåvor i enlighet med Hans vilja. Ja, att inte se fram emot mötet med Guds Messias på Herrens dag är att vara bortvänd från honom: Att sälla sig till dem som Messias på Herrens dag skall slå ned med sin andedräkts stav.

Frälsningens stora dag hör framtiden till. Och frälsningens dag är nu. För nu kommer Guds son till oss i Ordet och sakramenten med frälsningens gåva. Han kommer med försoning och förlåtelse. Jesus har burit Guds vrede över din otacksamhet. Han kommer med hela Guds nåd och rättfärdighet till dig som är uppgiven, som känner dig kall och orkeslös i själen.
Guds vrede över din brist på hängivenhet för Guds rike och för evangeliet, som du kan känna i ett gnagande dåligt samvete, i din besvikelse över att inte vara som du borde vara, den får du helt glömma och helt lägga åt sidan när nu Jesus kommer till dig med nåd, rättfärdighet kraft i Evangeliet. För Jesus har själv burit din otacksamhetssynd i ditt ställe. Du får i tro säga: ”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig.”
Så får vi i hoppet att en dag få samlas kring Herrens banér på Sions berg, samlas här kring Jesus i Ordet och i nattvarden.
Vi får höra löftena om förlåtelse i Kristi namn och blod och om evigt liv med Gud.
Vi får ta emot brödet som är Kristi kropp som bröts för vår skull, och vinet som är Kristi blod som utgjutits för vår skull.
Vi får i tro på detta ta emot Guds Ande i Ordet, brödet och vinet. Guds Ande som stärker vår tro, vårt hopp och vår tacksamhet över Guds goda gåvor, liksom vår vilja att förvalta dessa goda gåvor i enlighet med Herrens bud.
Låt oss be och bekänna …



Predikan, Tacksägelsed. 2 årg 2016, hm Ravlunda

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

”De som söker Herren må glädja sig av hjärtat. Fråga efter Herren och hans makt, sök alltid hans ansikte. Tänk på de under han har gjort, på hans tecken och hans domslut.”
Första Krönikeboken verserna 10 till 12.

Kyrkofadern Augustinus lärde att det som är gemensamt för precis alla människor, både för banditer och helgon, är att vi vill bli lyckliga. Den som inte känner Bibelns Gud söker lyckan här på jorden i olika former. Nog kan man bli glad då alltid, men det är en glädje som en dag skall ta slut. Och ibland, som för banditen, kan det vara en lycka som gör mig glad men andra olyckliga.
Det som utmärker den som känner Bibelns Gud är att man då söker lyckan hos Honom, i hans Rike. Då får man den sanna glädjen. Den som söker Herren må glädja sig av hjärtat. Ja, eftersom den lycka han ger oss är total och outtömlig har man att alltid fråga efter honom och hans Rike, att alltid söka Guds ansikte. Vill du bli verkligen lycklig på ett sätt som skänker lycka åt alla andra människor, sök då alltid Herrens ansikte, sträva alltid följa hans vilja.
Hur finner jag då Herrens lyckorike. Skall jag stå och titta rakt upp i det blå.
Eller skall jag söka en gudagnista, en rest av Gud, som finns någonstans inom mig, mitt äkta andliga jag?
Eller skall jag hitta den rätta andliga meditationsmetoden som gör mig harmonisk och i balans?
Nej, jag har att tänka på de under Herren gjort, på hans tecken och hans domslut. Det vill säga Guds gärningar och sanningar som Bibeln uppenbarar. Där finner jag Guds ansikte, där får jag kontakt med honom som kan göra mig lycklig!

I epistelläsningen den första årgången för denna söndag kan man läsa vad som kännetecknar en människa som funnit den sanna lyckan.
Aposteln Paulus skriver i Första Thessalonikerbrevets femte kapitel: ”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva istället alltid att göra gott mot varandra och mot alla människor. Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under livets alla förhållanden. Det är Guds vilja med er i Kristus Jesus.”
Dessa ord handlar om hur Guds godhet och kärleken till Gud och till vår nästa, helt och fullt bor hos Guds barn. Gud tar helt och hållet den människa i anspråk för att sitt goda verk och då blir den kristne frimodig, glad, kärleksfull och tacksam. 
Det är den sanna lyckan, att få göra Guds goda vilja helt och fullt.
Gör vi det? Är vi sådana? Nej, det gör vi inte, sådana är vi inte!
Men är man Guds barn har man ändå fått del av något lite av detta goda, gudfruktiga, andliga och lyckliga liv. Hur har vi då blivit Guds barn. Vad har förenat oss med den Heliga lyckokällan och det eviga livet som sprudlar i den? Jo, genom Jesus Kristus, Guds lamm som tar bort världens synder.
Guds Son och Lamm Jesus Kristus blev människa i vårt ställe; Han sonade synden och skulden, mottog av Fadern makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.
Och Han gör nu allt detta tillgängligt för mig och dig: I Jesus Kristus finner jag Guds fulla liv, Guds rikes totala lycka Därför en kristens lovsång till Gud en lovsång till Jesus.
 ”Honom som sitter på tronen, Honom och lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten, i evigheternas evigheter.” Till detta säger vi med de fyra väsendena i Himmelen Amen!
Uppenbarelseboken skildrar lovsången i himlen.
Lovsången i himlen är förbunden med de under och tecken Jesus gjorde för oss människor här på jorden. Under sin tid i Galiléen och Judéen utförde han gärningar där syndafördärvet, som hindrar oss från att uppfyllas av Guds kraft, glädje och vilja, besegrades och röjdes undan: Evangeliet berättar att folket häpnade när de fick se stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se!

Om innebörden i dessa verser ur Matteusevangeliet skall predikan nu handla.
Verserna handlar om en händelse då Jesus gjorde märkliga helandeunder och människornas reaktion på detta.
Det var uppenbart för dem att i Jesus Kristus hade Himmelen trätt in i den jordiska verkligheten.

För det första är det ju skapelsens herre som står där framför dem. Han råder allsmäktigt över förhållandena här på jorden. Han har blivit människa i Jesus, han söker upp oss människor för att föra oss till sig genom att förkunna evangeliet. Han är Gud som kan och han vill rädda oss undan allt ont. Det finns ingen gräns för hans vilja och förmåga att hjälpa eftersom han är Herre över allting. När vi på Tacksägelsedagen lovar Gud för alla hans jordiska gåvor som vi får glädjas över, då hyllar vi också Jesus. För det är i honom som vi möter Gud. Det är så Gud träder in i världen, i Jesus Kristus.
Det har talats om huruvida de kristna och till exempel muhammeder tror på samme Gud. Svaret är att det bara finns en enda Gud och att honom kan människor bara möta i Jesus Kristus, i Guds ord som vittnar om Jesus och i sakramenten där Jesus och Guds ord är närvarande i vattnet, brödet och vinet.
I Koranen uppenbarar sig inte Gud därför att orden om Gud och Jesus i den boken är falska och osanna.
Den som inte är kristen kan mycket väl tacka Gud för goda ting här på jorden. Men han känner inte skaparen av detta goda eftersom han inte känner Jesus. Och vad värre är:
Känner man inte Jesus hör man inte Guds rike till: Därför att det är bara Jesus som kan ge oss förlåtelse och Guds rättfärdighet och därmed del av den försoning han åstadkommit mellan Gud och människa!
Detta att Jesus tar bort vår synd och skuld visar sig i de helandeunder Jesus gör i dagens evangelieläsning.  En del av den skada som synden orsakar i vår värld, tar Jesus bort när han låter stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se..
Synden och dess konsekvenser kan man se på det sättet att skapelsen tagit skada av att djävulen fört in synd och död i världen genom att lura människorna, Guds ståthållare på jorden, att göra uppror mot Gud.
Syndafördärvet orsakar skador som hindrar oss från att vara och göra det som Herren har avsett att vi skall vara och det vi skall kunna göra.
Men, är vi då inte ansvariga för det onda som synden är, för våra brott mot Guds bud! Jo, det är vi. Vi är både ansvariga och hjälplösa. Vi kan inte befria oss från dem själva från konsekvenserna av vår egen synd.

Att vara lam, krympling, stum och blind kan ha en symbolisk motsvarighet: Jag blev förlamad av skräck, jag fråntogs så många möjligheter att jag kände mig som en krympling, förhindrad att lösa mina uppgifter. Jag blev stum av häpnad inför det som hände; Han var blind för verkligheten och insåg inte hur illa han handlade.
Vi skall se på vad budskapet kan vara om man för in en sådan symbolisk betydelse av dessa handikapp då man läser dessa bibelverser.

Först: Jesus gör så att stumma åter kunde tala.
Att tala handlar ju om att meddela sig med sina medmänniskor, att berätta vad man vill, upplevt och känner. Är man stum begränsar detta oss oerhört i vår kommunikation med vår nästa.
Man kan göra gester och tecken för att göra sig förstådd, men det blir ju inte detsamma som att tala. Att vara stum för varandra, att inte kunna säga vad man vill, det kan sägas uttrycka det främlingskap vi människor kan ha inför varandra.
Jag kan inte uttrycka min önskan. Jag ser att min nästa vill säga något men jag fattar inte budskapet.
Stumhet kan hindra min tillbedjan: Jag vill jubla till Guds ära, jag vill åkalla honom i nöden, men orden stannar i min mun.
Får vi talförmågan åter av Jesus som han vill, tas denna brist bort. Vi kan göra oss förstådda på ett sant sätt, vår nästa kan säga sina hjälpande ord, vi kan lova, prisa och tillbe Gud. Den goda kommunikationen får vill tillbaka i Jesus Kristus. Han är det levande ordet som skall forma också vårt tal.

Krymplingarna blev friska, skriver Matteus. De som förlorat kroppsdelar fick dem tillbaka, de som var nedbrutna av reumatism kunde röra sig som vanligt igen. De kunde utföra nödvändiga sysslor som varit omöjliga innan de mötte Jesus.
Du och jag är krymplingar i så måtto att syndens skada förhindrar oss att leva som Gud vill, såsom Hans och vår nästas tjänare. Brist på vishet, nervositet, rädsla, känslosvall, ogrundad misstänksamhet, felaktiga tolkningar av verkligheten, allt detta hindrar oss från att tjäna Herren som Herren vill bli tjänad.
Ofta kan detta göra oss missnöjda med oss själva, vi kan förakta oss själva, inte orka med oss själv.
Ibland är det brister vi skyller på eller förstorar upp för att slippa ta ansvar.
Alla dessa skador, all denna bristfullhet, den skall försvinna på ett ögonblick för Guds barn. Det skall ske på Domens dag. Den dag då Guds ord inte bara skall återställa skapelseordningen utan också förhärliga den och förvandla den, så att synd och död aldrig mer skadar oss igen. För denna stora dag får vi lova och tacka Herren för redan nu.
Men redan här i tiden får man som krympling arbeta i Guds fullkomliga rike. I Jesus utför Han under med oss krymplingar till människors goda redan den dag som nu är. Genom tron på Jesus är du förenad med Härlighetens rike och får, på ett sätt som människors ögon aldrig till fullo kan se, gör Guds kärleks och härlighets goda gärningar.

De lama går, berättar Matteus.
Du sitter där och se olyckan komma men kan inte göra något åt det. Ditt barn blir sjukare och sjukare och inget kan rädda det. Du är paralyserad av skräck och ångest och kan alls inget utföra. Du är så beroende av andra som skall tala i ditt ställa, se till att du kommer dit du ska, kanske måste de försörja dig och ta hand om dig. Du är som förlamad och kan inte reda dig själv.

Vi ligger där som lama, oförmögna att röra oss i rätt riktning mot Gud.
Men han kommer till oss! Till dig, du lame, kommer Herren. Han kanske kommer genom människor i vars hjärtan han har väckt en kristen tro så att de vittnar om honom.
Han kommer genom sina tjänares goda föredömen, deras ödmjukhet, deras trygghet i Herren som får dig att tänka på Honom som är kärleken, sanningen och Heligheten.
Förlamningen skall en dag släppa.
Du skall kunna gå dit Herren vill att du skall kunna gå; I hans kraft skall du kunna göra allt det som är gott och riktigt att göra.
Genom tron på Jesus är du redan nu förbunden med kraftkällan som på Herrens dag helt skall bota Guds alla barn som synden gjort så kraftlös.

Det sista stora undret som sker är att blind får sin syn tillbaka.
Att se klart. Att se sanningen om Herren och om mig själv. 
Att se att Herren är min frälsare och att jag är syndare som behöver frälsas.
Att kunna rätt bedöma tidsandan.
Att se vilken speciell risk jag löper att hamna på en osann väg;
Att se Guds förlåtelse i Kristus Jesus;
Att se Guds nåd i dopets vatten och nattvardens bröd och vin
Att inse hur tacksam jag har anledning att vara mot Gud!.
Den andliga blindheten är den stora skadan.
Räddningen finns där, men andligt blinda människor ser den inte.
Ofta eftersom de inte förstår att de behöver räddas. I alla fall inte till Guds rikes eviga liv.
Men Gud kan göra alla seende.
Även de som är långt borta från Gud så att de inte ens söker honom. Som hedningarna i dagens evangelium. Därför att det var där, som scenen utspelad sig, att människor i strid ström bar fram skadade människor som alla botades av Herren.
På den östra sidan av Galileiska sjön skedde detta: I det så kallade tiostadslandet, vars invånare var präglade av den grekiska och romerska antika kulturen: De var mentalt på lika långt avstånd från det bibliska hoppet som dagens svenskar är. Ändå fick de vara med om allt detta. Jesus vara i dessa hedniska trakter för att vara ensam, för att dra sig undan folkskarorna.
Så blev bland hedningarna som denna dag av helande fick äga rum. Det är fråga om ett masshelande, en serie av under som saknar motsvarighet i evangelierna som skedde där man inte förväntat sig att den skulle ske.

Du kanske känner dig långt bort från Jesus idag. Ditt andliga liv är dämpat, du brottas med en massa problem och brister. Eller så dignar du under en stor arbetsbörda, under orättvisor, svårigheter du inte själv är skuld till. Du att det är trögt att lova Herren, för du är inte så glad.
Först skall du veta att liksom i evangeliet är Jesus nära inte minst dem som verkar vara långt borta från honom. Så är det, Det kan inte din olycka ändra på. Jesus är nära!
För det andra så var detta att Jesus utförde detta tecken i hednaland en uppfyllelse i profeten Jesajas bok om att Israels Messias var hela världens frälsare. Och att hela världens skulle frälsas på Herrens stora dag som ännu inte där, men som förebådades i Jesus.
Du får tacka och lova Herren för hans jordiska gåvor; För att du genom det Jesus gjort för dig får verka gott hans härlighetsrike redan här och nu.
Och också för att du får se fram emot den stora dagen då Guds härlighetsrike skall bryta in.
Det får du göra genom att stämma in i den kristna församlingens och alla de heligas lovsång. En lovsång där musik och ord förenar känsla och innehåll i förkunnelse av den rena, sanna, eviga lyckan och glädjen som den helige, levande Gud vill ge oss människor. Genom sin son Jesus Kristus, Guds lamm som borttager världens synder.
Han som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet. Amen!  


Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, i evigheternas evighet, Amen!

14 e tref 3 årg 2014


14 e trefaldighet, ”Enheten i Kristus”, 3 årgången, högmässogdtj., 2014-09-21, Lund
Psalmer: 80; (10); 1:4-9; 53; 588; 58. 
Texter: 2 Krön 28:8-15; Rom 12:9-15; Mark 12:41-44
Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, Helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning. Amen!
I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.
”Att förväntas vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.” Det kan låta märkligt i en pluralistisk värld där mångfald ofta upphöjs till den stora trossatsen som man har att bekänna sig till. Menar då Paulus verkligen att kristna skall vara fullkomligt enade i samma uppfattning? Eller spetsar han till det i diskussionens hetta?
Det är helt klart att Paulus menar detta så bokstavligt det bara är möjligt. Fullkomlig enhet skall Guds barn sträva mot.
Och fullkomlig enhet råder redan i Jesus Kristus som de tillhör. Nämligen Guds egen enhetliga vilja och mening. Kontrasten Paulus målar upp är att kristna i Korint håller sig till olika mänskliga andliga ledare, Paulus, Apollos, Kefas eller Kristus. Vad som menas med att hålla sig till Kristus råder det delade meningar om. Men en förståelse är att de som håller sig till Kristus beter sig som om Kristus vore en mänsklig andlig ledare, som Paulus, Apollos och Kefas.
Så erinrar Paulus om två ting: Jesu korsfästelse och död samt dopet i Jesu namn.
I tron på Jesu försoningsdöd blir de kristna ett i Gud.
Vidare: Genom dopet i Jesus Kristi namn får man del av denna gemenskap med Gud. I den gemenskapen ska Guds vilja och mening vara min vilja och mening. Och Guds vilja och mening är en!
Det är inte lätt att leva i enlighet med den verkligheten. För vi är ju syndare påverkade av världens mörker som bland annat gör att vi har olika felaktiga meningar. Ändå befinner du dig som Jesustroende i denna gudomliga endräkt. Vi ska nu se vad det innebär genom att stanna inför evangelieläsningen. Här hörde vi översteprästen Kajafas säga:
”Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under? Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn."
Först: Jesus skulle dö för att i sitt rike samla vilsekomna syndare som sliter sönder det vi fått av Gud att förvalta till Guds ära och mänskors bästa.
Utgångspunkten är att vi människor är ett enda släkte, skapade till att som syskon i en familj tillsammans med Gud, som Han vill, förvalta skapelsen och våra egna liv. Så var det tänkt.
Efter syndafallet är vi splittrade på många sätt. Vi försöker enskilda och i grupper leva våra liv för att reda oss själva. Ofta i konkurrens med andra, i oförmögna att se andras behov, oförmögna att se framtida generationers bästa. Vi förleds att vandra vilse av syndafördärvets osanning och begär, och av satan, kringkastaren och splittraren som utnyttjar detta mörker i våra hjärtan och i vår värld. Gud och vår nästa skulle vara föremål för vårt hjärtas kärlek. I stället står man där själv med en attityd att vara alltings centrum. Då sliter man sönder den enhet som skulle innefatta Gud och alla människor och där Guds goda vilja skulle härska.
Eftersom Kristi församling är en församling av syndare, har också kristna gemenskaper att tampas med krafter som splittrar. Budskapet blir då: I Jesus Kristus får jag förlåtelse för min oförmåga att ära Gud och ta hand om min nästa som Gud skapt mig till. Genom att se detta problem, genom att i syndabekännelsen bejaka att jag är medskyldig till splittringen och önska ta emot Guds rikes goda enhet, sker två saker. Jag får förlåtelse och blir förenad med Gud och Guds heliga i Jesus fullkomligt sätt. För det andra, jag sätts in i kampen för Guds goda enhet i en splittrad värld och får Guds kraft och vägledning i detta. När du kämpar för att vara trogen Guds ord i tankar, ord och gärningar kämpar du för den goda Kristna enheten!
Vidare: Den skadliga splittringen beskrivas på ett annat sätt. Guds egendomsfolk i gammaltestamentlig tid, Israels folk, var spridda.
De bodde judarna på den tiden ju på många olika platser. Det som samlade dem i yttre mening på en plats, det var Templet i Jerusalem. Så var de också uppdelade i många grupper. Ofta hade varje grupp en egen övertygelse om hur livet med Gud skulle levas. Man tolkade lagen och profeterna på sitt eget sätt.
Även inom grupper med i grunden samma förståelse av Gamla testamentet rådde splittring. Man hade olika uppfattningar om vad det innebar att lyda Guds bud. Vissa fariséiska lagtolkningsskolor var stränga, andra var mindre stränga. Man splittrad fastän man var enig i att Gamla testamentet var Guds ord och vad syftet med Gamla testamentet var. Splittringen fanns även i olika sätt att förstå framtiden. Man tolkade Gamla testamentets profetior olika. Det författades skrifter som i detalj menade sig återge vad Gamla testamentets Gudsmän en gång sagt om framtiden där man fyllde på med nya utsagor. Dessa visioner och kunde streta åt olika håll. Inte bara i tolkningen av lagen utan också i tolkningen av hoppet var man splittrad.
Till dessa judar är det djupa budskapet i Kajafas ord följande: Jesus Kristus skulle genom sin försoningsdöd ena alla Guds splittrade barn. I Jesus får hela Guds folk den fullkomliga, rättfärdiga lydnaden av lagen som Jesus fullgjort i vårt ställe. I Jesus är alla profetior uppfyllda eller ska uppfyllas. Jesus är Guds Son. Och Guds Son är fylld av Guds Ande. I Jesus får vi Guds Ande som hjälper oss att förstå Skriften rätt. Man behövde inte åka till Templet i Jerusalem för att uppleva enheten längre. Jesus Kristus var det nya levande Templet, mötesplatsen där Gud samlade sitt folk.
Jesus skulle med sin död försona folket med Gud. Försoning med Gud genom en och samme frälsare gav försoning med alla Guds barn som i tro följer denne ende frälsare.
Denna sanning gäller även oss som lever vårt kristenliv i Sverige på 2000-talet.
Till Guds kringspridda barn som skulle samlas av Gud genom att han sände sin son som världens frälsare, hör alla jordens folk. Alla människor i alla tider på alla platser vill Gud göra till sina barn. För det första löftet i Bibeln om frälsning från satans förstörelseverk gavs åt de första människorna, Adam och Eva. De är anfäder till oss alla. Och löftet till Israels stamfader Abraham var att i hans släkt och folk skulle alla jordens folk få välsignelse. Budskapet som judarna på Jesu tid var det första att höra, gäller alla människor i alla tider. Och genom de judar som var Jesu apostlar började Gud sedan samla Guds barn från alla världens folk. Och det arbetet fortsätter ännu idag.
Vi kristna har också samma grundläggande problem i vårt förhållande till Skriftens ord som judar på Jesu tid.
För det första är ju nyckeln till att höra Gud till och förstå Skriften Jesu död på korset. Gud förenade oss med sig genom att låta sin Son dö på korset för våra synders skull. Det är det kristna evangeliet.
I det budskapet är vi samlade i en tro på Jesus som den ende frälsaren. Det är i tro på betydelsen av Jesu död som vi får den helige Ande som hjälper oss att förstå Guds ord, som förenar oss med Gud och med alla Guds barn på alla platser och i alla tider. När man lämnar tilliten till frälsning av nåd allena genom det som Jesu försoningsdöd på korset, inleds splittring.
Lagiskhetens splittring är ett gissel även för kristna. Lagiskheten hävdar felaktigt att inte bara Jesu död utan också mina gärningar spelar roll för om jag blir frälst. ”Hur skall min kristna tro ta sig uttryck”, frågar jag mig. Det kan gå an så länge man inte ställer upp regler som allmängiltiga fastän de inte är det. Krav som verkligen gäller alla är till exempel omtanke, trohet i äktenskapet och sanningskärlek. Andra normer gäller inte alla. Man kan dra olika slutsatser hur omtanken skall utformas, hur troheten främjas och hur man skall prioritera i valet mellan två sanna sätt att handla.
Att i Skriften söka vad som väntar i framtiden är gott om det får ge näring åt mitt hopp om Jesu återkomst och om Guds rikes slutgiltiga seger. Om det stärker tron på att jag inte är övergiven av Gud i svåra tider. Framtidstolkning i ljusets av Guds ord splittrar om det drar uppmärksamhet från frälsningen i den korsfäste Kristus. Om jag med spekulativ tolkning av Bibelns profetior låter ogrundade hypoteser bli det viktiga i min tro.
Slutsats: Sann, välsignad kristen enhet är att få vara trygg i sanningen att ha frid med Gud genom det Jesus gjort för mig; Sant, välsignat kristet hopp är att vara trygg i Guds löften i Jesus om uppståndelse till evigt liv.
Så har vi, liksom judarna på Jesu tid, att konfrontera synden som splittrar. Till exempel rädslan att förlora fördelar om det går bra för andra. Min nästa ser jag inte syskon utan som konkurrenter. Eller då jag vill lysa på bekostnad av andra. Lysa inför andra, inför mig själv och kanske inför Herren. Min trygghet inte nåden i Jesus, utan ett eget projekt med en egen plattform som byggs upp på bekostnad av andra. Ett eget rykte jag vill skapa och upprätthålla.
Sann, välsignad enhet är att istället med Gud bejaka och sträva efter att lyda budet att tjäna min nästa!
Splittring blir det vidare när man lägger till läror som inte står i Skriften och drar ifrån sanningar som står där. Ofta avslöjar dessa att man inte helt bejakar på frälsningen av nåd allena genom tron på den korsfäste. Men man behöver inte först analysera och sedan reagera när sådant blir viktigt i förkunnelsen som inte är viktigt i Bibeln. Blir Mariadyrkan, politiskt engagemang eller metoder för hur man skall tillbe det viktiga, lämnar man det enda viktiga: Evangeliet om syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod! Det är fel!
Här kan man erinra om att den klassiska kristna gudstjänsten innehåller grundläggande moment som tydligt vittnar om hur vi lever som Guds barn genom att bekänna och lära känna Jesus sådan han verkligen är och tillbe honom som han verkligen vill bli tillbedd.
Vi lyssnar i gudstjänsten till Guds ord ur Gamla testamentet och epistlarna och avslutar: ”Så lyder Herrens ord - Gud vi tackar dig”; Vi lyssnar till Evangeliet och avslutar: ”Så lyder det Heliga Evangeliet – Lovad vare du Kristus. Det är en stark bekännelse av Skriften som norm för lära och liv. Så bekänner vi vår kristna tro med sanningar som för kristna i alla tider sammanfattar det viktiga i Bibeln. Med våra trosbekännelser som säger vad Fadern, Sonen och Anden gjort för att vi skall få bli frälsta. Vi får fira dop och nattvard med de ord ur Bibeln som instiftar dessa sakrament. Så får vi tillbe Herren med orden i Herrens bön, den bön som han själv har lärt oss
En tillbedjan i ande och sanning innehåller detta. Och övrigt i gudstjänsten skall vara i linje med Bibeln, trosbekännelsens sammanfattning av Bibeln, sakramentens instiftelseord och det som Herren lärt oss är viktigt att nämna inför Gud i bönen. En gudstjänst där bibelläsning, trosbekännelse, instiftelseord och Herrens bön ingår, men där andra delar inte är i harmoni med detta är en splittrad och splittrande gudstjänst. Så kan gudstjänsten innehålla moment som förtydligar hur Gud samlar sitt folk: Ett sådant moment som vi har i den Svenska huvudgudstjänsten men som andra traditioner inte har, är syndabekännelsen och avlösningen. Här vår vi lägga av syndens börda som skiljer oss från Gud och vår nästa. Vi får i förlåtelsens ord höra hur Gud i Jesus förenar oss syndare med sig själv till att vara rättfärdiga, heliga präster i Hans eviga, rena rike.
Till sist två sanningar om Kajafas ord om Jesus att det var bättre att en man dog för folket än att hela folket gick under.
Han hade rätt i att genom Jesu död räddades folket. Han hade fel då han trodde räddningen bestod i att Jesus röjdes ur vägen. För Jesus röjdes inte ur vägen genom sin död. Han segrande genom den. Kajafas såg inomvärldsligt på Jesus och hans verk. Det viktiga var lugn och ro och stabilitet här i världen. Jesus skapade oro i jordetillvaron, därför skulle han bort. Detta kan vara en strävan som också drar bort dig från Kristus.
Du vill ha kristendom men också lugn och ro. Får du välja, föredrar du lugn och ro. Men livet med Herren i himmelriket kräver offer i denna världen. Livet med Herren innebär att du är beredd att dö från världens goda, att kärleken till Gud och din nästa är viktigare än ett tryggt och rikt jordeliv. Kristenheten idag är uppfylld av inomvärldsliga förväntningar på jordtillvaron. Att vi behöver en frälsare som dött för våra synder är inte populärt. Att ge efter för inomvärldsligheten är att överge enheten i Kristus. För den enheten hör himmelriket till och det riket är inte av denna världen. Inomvärldslighet är splittrande eftersom denna världens slits i sönder av människors olika förväntningar.
Herren Gud genomdriver sin sanning trots människors motstånd.
Herren Gud hade instiftat det översteprästerliga ämbetet för att offergudstjänsten i Templet skulle peka fram mot den fullkomliga frälsningen i Jesus Kristus. Nu fick Kajafas peka på Jesu försoningsdöd på ett tydligt sätt utan att fatta det. Han fattade inte eftersom han inte kunde tänka sig frälsning genom att Guds Messias dog för folkets synder. Det fanns inte i hans föreställningsvärld fastän han var ledare för Tempelgudstjänsten som hade detta som sitt syfte. Men fastän Kajafas synsätt motarbetade det arbete han var satt att utföra, hindrade hans motstånd inte Gud från att använda sig av Kajafas.
Vi kan av detta lära att Gud kan använda sig av oss när vi av oförstånd är helt fel ute. Gud kan bruka samfund och kyrkor som drar vilse. Vår splittring kan Gud använda till att förena syndare i hans rike. Men det upphäver inte synden och skulden hos den som handlar fel. Kajafas ville undanröja Guds Messias. Det var en mycket svår synd. Men den svåraste är att inte tro på Guds Messias. För det är genom tron att Guds Messias, Jesus Kristus, sonat våra synder som vi förenas med Gud och med Guds heliga! Det är genom Jesu blod vi får frid i våra splittrade sinnen och får leva i frid med Gud och Guds barn i både tid och evighet. Inte på något annat sätt! Amen!
Lovad vare Gud och välsignade i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi inte må bli glömska hörare, utan dagligen får tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så bli saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre! Amen!