Fjärde sönd e trettonded 3 årg hmg 17


Fjärde söndagen e trett., ”Jesus skapar tro”, 3 årg., Hgmgtj. 22/1 17, Lund.
Psalmer: 13/53; 695:1; 10; 40; 253; 32:1-6; 32:7-9.
Texter: 2 Kon 5:1-4.9-15; 2 Kor 1:3-7; Joh 4:46-54.

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning. Amen!
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.

Så skriver aposteln Paulus i Andra Korintierbrevet, kapitel 1.

Har ni hört närradioandaktsprogrammet ”Vägen genom Bibeln” med Kurt Westman? Då vet ni att Kurt avslutar varje inslag med orden: ”Gud är god!”Ja, Gud är verkligen god! Han är all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Därför sker kallelsen till Guds rike genom Guds nåds evangelium. Genom att vi får höra hur Gud i Jesus Kristus räddar oss från allt som kan skada oss, från alla makter som vill oss illa.

Och från vår egen synd som ödelägger oss om Herren inte ingriper mot den genom att först förlåta den, och sedan en dag inför inträdet i Guds himmel befria oss helt från syndafördärvet. Herrens barmhärtighet når dig då han ger dig tro på Jesus Kristus så att du i honom får del av Herrens nåd, beskydd, förlåtelse, rättfärdighet och eviga liv.

Vissa tror, men andra tror inte! I den Augsburgska bekännelsen, artikel V om predikoämbetet, läser vi: För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror att de för Kristi skull upptags i nåden.

Tron är inget vi själva pressar fram.  Tron är en gåva från Gud. Men det innebär ju att Gud inte ger alla denna gåva. Hur kan då Gud kallas barmhärtig? Östkyrkan och Rom vältrar över problemet på människan. Det är upp till oss att använda en oförstörd gudagnista som alla sägs ha eller som Gud gett oss att ansvara för, till att i tro följa Guds nåds evangelium. Här har vår fria vilja en roll. Människan är delansvarig för sin frälsning. Kalvinisterna säger att Gud är inte barmhärtig mot alla. Vissa har Gud skapat till att fördömas. Vi kan inte veta vilka de är. Och vi kan inte vara säkra på Guds vilja att frälsa oss då vi ställs inför ordet och sakramenten. För det är inte givet att Anden som ger tro är närvarande. Nådemedlen blir nådemedel för mig om Gud vill det. Men kristna som lever till Guds behag vittnar om att de är välsignade av Gud. De lever ju sitt liv till Guds ära, i helgelse! Helgelsen, mer än tron, ger frälsningsvisshet. Men inte helt.

Bibeln och Martin Luther lär annorlunda: Gud uppenbarar sig för oss i Jesus Kristus som dött för dig. Tro det och du tror med rätta att Gud i Jesus är barmhärtig mot dig. Gud som uppenbarar sig i Bibeln är en nådig och god Gud. Här möter du Gud som Han vill bli känd. Som en nådig Gud! Tror du är du Guds barn på grund av Jesu försoning har du bara gott att vänta dig av Gud. För du är då Gud älskade, rättfärdiga heliga barn, precis som Jesus är det!

Men om du inte tror? Om inte du av Gud fått trons gåva. Då är det ditt eget fel. Detta vet Gud om av evighet. Men det är en del av Guds vetande som är oåtkomlig och oförklarligt för oss. Gud som bestämt detta har inte gjort sig känt för oss. Det är den fördolda sidan av Gud. Men detta bekymrar oftast inte icke troende, eftersom de är likgiltiga inför evangeliet. Det är den sanna predestinations-läran. Tror du på Jesus är du frälst. Tron är Guds gåva. Tror du inte är det ditt eget fel. Då drabbats du av de straff Gud låter falla över dem som inte vill ha med honom att göra. Därför är det livsavgörande att tro. En kristen kännetecknas av att man kämpar trons goda kamp för att inte släppa trons tag om Jesus vår frälsare.

Skildringen befälhavaren Naaman i Andra kungaboken och av ämbets-mannen i Johannesevangeliet, visar hur Herren väcker tro och stärker tron bland dem han utvalt. Vi skall nu se lite mer på dessa båda händelser.

Den sanna Gudstron väcks och lever i dig då du inser att du behöver gemenskap med Bibelns Gud för leva och inte gå under.

Först: nöden kan öppna människohjärtat för Guds nåd, sanning och kraft.

Naaman och ämbetsmannen söker Guds hjälp eftersom de är i nöd och ingen annan kan hjälpa dem. De har behov av något som ingen annan verkar kunna ge dem annat är Guds profet och Guds son. För Naaman är det helade från spetälska, som plågar honom. För ämbetsmannen handlar det om att hans son är dödsjuk. Nöden upplevs som så stor att man verkligen prioriterar att söka hjälp hos företrädare för Bibelns Gud.  Ämbetsmannen går den flera mil långa vägen från Kapernaum till Kana föra att söka hjälp hos Jesus. Och befälhavaren Naaman nedlåter sig att med hela sitt följe söka upp profeten Elisas hus i Samarien. Han offrar mycket tid och mycket prestige på detta.

Men varför söker dessa män hjälp hos Israels Gud? Därför att de av vittnen hört talas om hans makt att hjälpa. Naamans hustru hade en israelitisk ung flicka i sin tjänst som berättade för henne om Elisa. Och ämbetsmannen hade hört talas om Jesu vinunder i Kana. Ryktet om Jesus hade spritts med det man kallar djungeltrumman. Guds ord hade varit i svang.

Vi upplever alla svår nöd ibland. Det kan göra riktigt ont akut. Det kan också vara en nöd som inte är så dramatisk men ihållig och aldrig släpper. Det kan vara sjukdom. Det kan också vara utmattning, existentiell ångest och tomhet, samvetskval, kaos i vardagslivet, skulder, drogberoende, livsviktiga relationer som krossats, mobbing och så vidare. Men vad har detta med evangeliet om syndernas förlåtelse att göra? I grunden allt, efter som denna nöd beror på att vi människor brutit gemenskapen med Gud genom vår synd. Men just det inser man kanske inte förrän efter att ha upplevt Guds hjälp i nöden och fått upp ögonen för hans sanning. Först se Guds godhet och kraft. Sedan kommer tron. Vi ska se mer på den saken.

Men först erinrar vi om att i nöden är man öppen för vad Gud vill ge. I nöden kan Herren komma till tals med oss, vi är lyhörda och han får leda oss vidare hem till sig. I den djupa nöden behöver vi Gud.
Vidare: Gud hjälper människor i nöd genom att möta dem i sitt levande Ord, Guds son som talar till oss på många sätt, genom många människor.

Ämbetsmannen från Kafarnaum söker hjälp hos Jesus Kristus, Guds levande ord, Gud son som blivit människa. Naaman möter Herrens profet Elisa. Elisa talar Herrens ord. Genom Elisa kommer Guds levande ord, Guds son, till Namaan. För Gud uppenbarar sig för oss i sitt ord. Så var det även före Ordet blev människa i Jesus Kristus. Det är Jesu stämma Namaan hör då han talar med Elisa, fastän Jesu ännu inte fötts. 

Ordet är Jesus. Även i det Gamla förbundet är det Jesus som hjälper och skapar tro. Detta är viktigt: När du tilltalas av Guds ord i Bibeln är det Guds levande ord Jesus Kristus som talar. Den treenige Guden kommer till oss i sin Son som vill frälsa oss, som visar sin barmhärtighet mot oss, som vill ha oss som sina barn. Speciellt när det i Gamla testamentet talas om Herrens ängel är det tydligt att det är Sonen som talar. Där som i Nya testamentet visar sonen oss barmhärtighet. Det sker då Gud får skapar tro på Sonen och på sig som vår frälsare.

Gud som vi möter i Ordet vill alltid detta, att skapa tro på Jesus. Även då Guds ord varnar och hotar vill Gud frälsa oss. Ofta möter ju människor Guds tillrättavisning eller stränga krav i Bibeln. Det är inte därför att Gud förkastar och fördömer. Det är för att människor måste förstå att det är allvar, att de behöver omvända sig och få nåd och förlåtelse. Man måste ha det rätt ställt med Gud. En tro på Gud som inte stämmer överens om hur Gud är, skapar ingen relation med honom. Vill vi ha en tro på Gud där vi själva fantiserar om hur Gud skall vara, är det en osann tro och ingen tillitsfull relation med den Helige, Sanne Ende Guden.

Så ser vi också att Gud använder sig av många människor för att skapa tro. I Namaans fall är det den lilla flickan som berättar om Elisa. Sedan kungen i Aram som låter Naaman resa till Israels kung. Sedan profeten Elisa. Sedan Namaans rådgivare som fick Naaman att vända tillbaka till profeten efter att först lämnat honom med oförrättat ärende. För den kunglige ämbetsmannen var det folk i Galiléen som berättade om Jesu tecken, sedan hans husfolk som var engagerade i hur det skulle gå för sonen.

Du skall veta att Gud använder sig av många medmänniskor för att komma till tals med dig. Och det händer att du får vara en bland många som Gud kan bruka för att hjälpa din nästa. Men varför Gud ordnade så att just dessa män och de andra inblandade fick vara med om detta och inte andra, det vet vi inte. För Gud skapar tro var och när det behagar honom. Och vi skall vara uppmärksamma på när Gud vill komma till tals med oss, så att vi inte går miste om sådana tillfällen.
Vidare: Guds levande Ord, Guds son, Jesus Kristus räddar oss för intet, av nåd, gratis så som han finner för gott att göra det.

Gud väljer själv hur han räddar. Vi kan inte styra hans handlande med formler där vi får honom att göra vad vi vill. Gud kan lätt rädda oss ur svår nöd hur lätt som helst. Det krävs inga helbrägdagörelse-ceremonier för Gud för att hela oss från svår sjukdom.  Det är inget mänskligt verk alls, bara Ordet som räddar. Herren Gud botade Naaman i Jordanfloden. Han sade genom Elisa att så skulle Nammans räddas och blev var det.

Ämbetsmannen vill få Jesus med sig hem. Jesus svarar: ”Om ni inte får se tecken och under så tror ni inte.” Men mannen svarar att han är inte ute efter tecken och under. ”Kom innan mitt barn dör”, säger han. Då räddar Jesus med sitt ord. ”Gå hem, din son lever.” Och mannen går. Och han möter på vägen sin tjänare som berättar att det var just då Jesus uttalade dessa ord, din son lever, som pojken blev frisk! Ämbetsmannen behövde inte dra Jesus med sig till Kafernaum. För Jesus botade på distans. Ordet är alldestädes närvarande fastän Jesus som människa var bunden till en plats. Men Jesu ord, som är Guds ord, det når oss överallt.

I verser vi inte läste står det att Naaman ville ge Elisa gåvor som tack. För det var fina gåvor, värdig en segerrik befälhavare. Tio talenter silver, 6000 siklar guld och tio högtidsdräkter. Men Elisa tog inte emot dem! Israels Gud, Bibelns Gud, hjälper av nåd. Hjälpen är gratis. På samma sätt är det då Jesus hjälper ämbetsmannen. Det är inte tal om några gengåvor eller någon betalning. Det är bara att ta emot hjälpen. Man kan tycka att det borde göra det lätt att tro. Men det kan vara tvärtom. För det innebär att vi människor är i ett totalt beroende förhållande till Gud. Vi behöver honom, han behöver inte oss. Vi har att lita på att han älskar oss villkorslöst. Den tilliten får vi då vi lär känna Jesus Kristus som gav sitt liv för att föra oss nära sig själv. Själva kan vi inget göra för vår frälsning.

Så Guds hjälp i nöden och Guds nåds evangelium till syndernas förlåtelse.
När en människa får upp ögonen för den godhet och kraft som Guds levande Ord, Jesus Kristus, vill låta oss ta del av, då vill man ha Guds nåds evangelium till syndernas förlåtelse. Då tar man emot tron!

Namaan och ämbetsmannen befrias från nöden som sjukdom dragit över dem. De sökte inte syndernas förlåtelse. Men de behöver syndernas förlåtelse eftersom oförlåten synd skiljer dem från Gud. Människor idag är drabbade av nöd man inte kommer till rätta med. Vi har tidigare gett exempel på vad det kan vara. Men i ett samhällsklimat där det inte är naturligt att gå till Bibelns Gud för att få hjälp, så leder inte denna nöd till att folk öppnar sig för Guds ord. Ändå behöver alla evig gemenskap med Gud mer än befrielse från jordisk nöd. Ibland tar Gud bort nöden. Och alltid är han med dig i nöden även om han inte tar bort den. Och det kan bli så att du kommer i nöd därför att du blir kristen. Paulus talar om lidanden som det medför att bekänna sig till Jesus. Men för den som känner Gud och har fått smaka på hans godhet är det inget alternativ att släppa taget om Jesus även om det medför lidande. Tron som väckts är så stark för att man inte kan var utan räddningen Gud ger dig. Tänk själv: Överge din kristna tro, och du har inget hopp. Ingen att be till för dem du älskar.

Tillbaka till Namaan och ämbetsmannen. De sökte inte evangeliet till syndernas förlåtelse. Men de fick det till sist. De gick från tro till tro, kan man säga. Ämbetsmannen trodde på Jesu ord att sonen var frisk. Så begav han sig hem. Så får han reda på att sonen botats just då Jesus uttalat orden. Då står det att han kom till tro, liksom alla i hans hus. Då Namaan blivit frisk efter att ha doppat sig sju gånger i Jordanfloden gick han tillbaka till Elisa och sade: ”Se, nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel.” Hos Israels Gud, i Ordet, möter ämbetsmannen och Naaman Guds barmhärtighet och kraft. De förstår att de mött den Helige och han har hjälp dem. Ämbets-mannen kommer till tro. Och Naaman kommer till Elisa och står upp inför honom med hela sitt följe. Elisa, som representerar Gud, är nu den högste, inte Naaman. Den mäktige befälhavaren står inför den gamle profeten och erkänner Israels Gud som den ende sanne Guden.

Båda dessa män bekänner att den Helige har hjälpt dem. Har han hjälpt dem så, har de också fått förlåtelse. För annars hade de inte blivit upprättade av den Helige. Det är underförstått. I ljuset av dopet i Jesus namn som förlåter och upprättar syndare, är Namaans helande i Jordan en förutsägelse om det kristna dopet. Jordanfloden passerade man för att komma in i Israel, in i det förlovade landet, in i Guds rike. Namaan dopade sig sju gånger, han dränktes fullkomligt av Jordans vatten. Dopet var renande. Det skedde på Herrens ord som sade vad det dopet skulle ge Naaman. Utan Herrens ord var detta att doppa sig sju gånger i en liten flod ingenting. Men med Guds ord var Jordanfloden ett frälsande vatten för Namaan.  Hans dop pekar fram emot var det kristna dopet är för dem som lever i tro på Jesus: Reningen från synd, lidande och ondska vid inträdet till Guds himmel.

Så får vi säga till oss själva och till andra. Herren Gud vill hjälpa oss i all vår nöd. Men syftet är inte att bara göra vårt jordeliv mer uthärdligt. Målet är att vi i hans nåd, godhet och kraft skall se och tro att han frälser oss genom Jesus Kristus. Genom Evangeliet till syndernas förlåtelse får vi gemenskap med Gud. Så får han ta hand om oss här på jorden. Han fara med i glädje och i sorg och ge oss liv, trygghet, hopp och kärlek till sanningen. Ja, han fårge oss sin välsignelse och låta oss bli till välsignelse för andra. Och skall vi vid tidens slut med Guds heliga få se honom vi trott på i det himmelska Jerusalem. Amen!  

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande! Såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara. Från evighet till evighet. Amen!

Kyndelsmässod 3 årg hm Lund 2017

Kyndelsmässog., ”Uppenbarelsens ljus”, 3 årg., Högmässa, Lund 2016-02-05.

Texter: Jer 31:6-7; Apg 2:42-46; Luk 2:22-32; Predikotext ur ev: Matt 13:31-33.

Psalmer: 478:1-3; 695:4; 697:6; 37; 293; 478:4-5.8; 391; Helige 698:1; Guds lamm 699:5 488:2-4.

Skriftetal
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre! Amen

De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.

”Nej, jag kan inte hjälpa till ekonomiskt nu, det har jag inte råd med.
Nej, jag kan inte åta mig den sysslan, det har jag inte tid med.”
Så kan man uttrycka sig.
Men hellre bör man säga:
Jag prioriterar annat, därför kan jag inte ge av mina pengar eller min tid till de behov du nämner.”
Ofta är våra prioriteringar orätta. Det vill säga, jag ägnar pengar och tid åt annat än vad Guds ord säger att jag skall prioritera.
Så läser jag om de första kristna som frikostigt delade med sig av sin egendom till andra så att ingen led nöd. Och som ägnade så mycket tid, ja all tid, åt församlingsgemenskapen.
Då dömer Guds ord mig. Det säger att Guds Ande präglar inte mitt kristenliv såsom Anden präglade dessa första kristna liv. Med mina felaktiga prioriteringar avslöjas det att jag avvisar Guds Andes anspråk på att få styra mitt hjärta.
Så känner jag mig som en stor hycklare som säger mig vilja följa Guds ord och bud, men som i själva verket låter mindre angelägna ting bli det viktiga.
Jag nedprioriterar det som borde vara det enda viktiga.
Och lever jag på så utan att se problemet, är jag en hycklare. Då ägnar jag mig åt skenkristendom och inbillning. Jag är bunden i mina synder och leds av djävulen allt djupare in i mörkret.
Mina orätta prioriteringar är synd som skall bekännas. De skall bekännas inför Guds domartron.
De skall bekännas inför Jesu nådetron. De skall bekännas i bön om förlåtelse i Jesu Kristi namn, i förlitan på att Jesus sonat denna synd i mitt ställe.

Då får jag förlåtelse i Kristi namn och blod, och jag får frid med Gud fastän jag inte orkat leva enligt Guds vilja för hur mitt liv skall levas. Och jag får arbeta med mig själv för att prioritera mer i enlighet med Herrens vilja.
Då är jag ingen hycklare fastän jag misslyckats med att ge åt Herren och åt min nästa det som Guds bud kräver av mig. För då lever jag i Herrens nåd och förlåtelse.
Herrens nåd och förlåtelse får jag ta emot inte minst i Herrens hus, där han ger mig sin kropp och sitt blod. Så viktig är jag för Herren att han har offrat sig helt och fullt för att jag som svikit honom, skall få leva. Och jag får ta emot honom själv i nattvardsmåltidens bröd och vin och då i tro tänka på hans offer som ger mig frid med Herren Gud för både tid och evighet!
Må denna sanning fylla mig med samma jublande, innerliga glädje, som uppfyllde de första kristna då de firade nattvard i sina hem efter att Guds Ande utgjutits över dem den första pingstdagen och väckt trons förvissning att Gud ger oss nåd och förlåtelse i Jesus Kristus.
Låt oss be och bekänna.


Predikan
Nåd vare med er, och
frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Jesu namn ber vi: Herre helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

"Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,
så som du har lovat.
Ty mina ögon har sett
din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk,
ett ljus som skall uppenbaras
för hedningarna och en härlighet
för ditt folk Israel.

Havets väldiga vågor dånar på avstånd. Den vilda sjön verkar komma närmare. Men där jag befinner mig verkar det vara tryggt och bra. Marken är stabil, gräset mjukt för fötterna, och trädet jag klamrar mig fast vid känns stadigt och ger god frukt. Men allt är helt mörkt. Jag vet inte hur det verkligen förhåller sig.
Eftersom jag alltid levt i mörker känner jag inte till något annat, jag saknar ofta inte ens något ljus.
Men så lyses allt upp. Då ser jag att jag är ensam och utlämnad, att platsen där jag står snart kommer att slukas av vågorna och jag själv och alla som befinner sig där, de kommer att gå under.
Ljuset har visat mig sanningen om den verklighet jag lever i.
Då vill jag bli räddad. Liksom den Simeon i Templet söker jag med ljus och lykta efter räddning hos tillvarons Herre, hos Gud. Simeon söker den i Guds hus i templet. För Guds ljus har lett honom dit.
Men lögn och orättfärdighet hade också förts in i Guds hus av syndiga medlemmar av Guds folk. Av vilsna, orättfärdiga personer som menade sig representera Guds ljus fastän det inte var så. Där finns mäktiga företrädare för folkets politiska och religiösa ledarskap som vilseleder och förtrycker. Ingen av dessa fångar Simeons uppmärksamhet när han söker Guds smorde. I Templet, på kvinnornas förgård, ser man nog många små barn med sina föräldrar. En del bär med sig lamm som skall offras då modern skall renas inför Herren efter hennes förstfödde sons födelse. Men fattiga föräldrar offrar inte lamm. De kommer med ett par duvor. Simeon går fram till en man och en kvinna av folket med en nyfödd son och bär med sig två duvor.
Mannen heter Josef och barnets mor heter Maria. Barnet själv heter Jesus. Han är Guds Messias.
Det vet den gamle Simeon alldeles säkert. Han är så säker på sin sak som man kan bli. För Anden har uppenbarat detta för honom. Den gamle mannen tar Jesusbarnet i sina armar, prisar Gud och uttalar lovsången som fick inleda denna predikan. Simeon lovar Herrens sanna ljus. Ljuset som är alla människors räddning. Det ljuset heter Jesus Kristus, Guds och Marias lille son.
Det är uppenbart att ljuset som för oss till Jesus måste vi få som en gåva av Gud. Det är ju ett Guds mirakel som leder Simeon till Jesus bland alla dessa människor. Det är ett Guds mirakel att Gud givit dig tron på frälsaren Jesus Kristus.
Ja, det är en Guds gåva att du fattar att du behöver räddas av Gud för att inte går under. Många människor förstår inte det. De tror sig vara trygga i mörkret trots farornas dån. Eller så är de förtvivlade eftersom de inget ljus ser. Och man kan inte se frälsningens ljus av egen förmåga. Man behöver Guds ljus, Guds ords ljus. Det som Josef, Maria och Simeon levde i. Vi skall stanna inför evangelieläsningen och se hur Herren ger dem ljus så att det finner ljuskällan som är människans enda räddning från att förgås i det eviga mörkret.


Att vänta på att Gud uppfyller sina löften.
Skildringen av Jesu frambärande i Templet erinrar väntans betydelse i Bibeln. Den gamle Simeon väntar på Israels frälsning. Han har levt ett långt liv i tro och i hopp. Han är en åldrad man. Med ålderdom följer trötthet, krämpor och en insikt om att snart inget mer är att vänta av jordelivet. Det var inte i sin krafts dagar som han skulle få se Guds frälsning fullbordas, utan i dessa sina sista år av ålderdom.
Israel på Simeons tid kan man likna vid en åldrad nation. Frälsningen fullbordas då det är uppenbart för alla i landet att man inte klarar av att frälsa sig själv, att man inte mäktar med att leva enligt Guds bud. Beredelsen inför Guds ingripande, Israels folks historia enligt Gamla testamentet, bestod i att Guds folk fick inse hur oförmögna de var att lyda Guds bud! Och hur total Guds vilja och förmåga är att frälsa oss utan vår hjälp. Folket hade i generationer missbrukat Guds omsorg genom att vanhelga Guds bud med synd i det förlovade landet. De var nu hopplöst ofria och helt i avsaknad av ett rättfärdigt, i sann mening gudfruktigt ledarskap. Profetrösten teg sedan sekler. Då Jesus föddes borde alla i Israel ha fattat sitt behov av Guds nåd och av Gud kraft. Den insikten och hoppet att Guds löften om frälsning skulle uppfyllas, var det enda ljuset.

Den gamle Simeon hoppades.  Han litade på Gud och väntade på att Gud skulle handla för att rädda sitt folk Israel. Därmed var han beredd att ta emot frälsningen. Därmed kunde han göra sina landsmän den viktigaste tjänsten som tänkas kunde. Han var redo att vara ett trosvittne som kunde se Guds ljus och leda sina medmänniskor fram till Guds ljus då Gud kom.
Simeon hoppades på Guds löften. Det gjorde Josef och Maria också.
Vad hade man att hålla sig till då man i tro väntande på Guds frälsning? Jo, Guds ord med löften och bud om hur man skulle leva.
Josef och Maria följer noga Herrens bud om vad som gällde då en moder fött sin förstfödde son.
Hon skulle efter 40 dagar, 7 plus 33, renas. Dessa dagar var en väntans tid för henne innan hon kunde delta i den gemensamma tillbedjan igen. Tänk på de 40 åren som Israels folk vandrade i Sinai öken innan de fick gå in i det förlovade landet. Då de 40 dagarna hade gått skulle modern i Herrens hus offra ett lamm, eller, om man var mycket fattig, två duvor. Ett brännoffer och ett försoningsoffer. Offren var en bekännelse om insikten om att man behövde Guds försoning. Och de var en bönehandling. Röken från offret steg upp mot himlen som en tacksamhetens och trons bön inför Herrens ansikte.

Den förstfödde sonen som öppnat moderlivet representerade släktens framtid och hopp. Han var dess huvudman. Att helga honom åt Herren var att helga sig själv och familjens framtid åt Herre. Det var även en bekännelse att man hade Herren att tacka för sitt eviga liv. Då Guds ängel dödade de förstfödda i Egyptens land, skonade han Israels folks förstfödda söner. Lamm hade offrats i israeliternas ställe och lammens blod strukits på israeliternas dörrportar. Den förstfödde sonen representerade att folket var återlöst med blod.
Man hade köpts tillbaka till livet med Herren. Med den förstfödde sonen som frambars i Templet överlämnade sig hela familjen åt Herren som frälst folket från slaveriet hos hedniska makter.
Simeon, Josef och Maria väntade på frälsningen som Guds barn.
Då Josef och Maria utför sina religiösa plikter i Templet vittnar det om deras tro på Guds löften. De är Guds barn inte på grund av gärningar utan på grund av tron deras gärningarna vittnar om.
Guds bud var för dem en gåva till hjälp att leva ett sant och rätt liv. Guds bud hjälpte dem att konkret ge uttryck för sin tro och sitt hopp.
I väntans tider gäller tro, hopp och en strävan att leva efter Herrens bud. Och det viktigaste budet är att vilja överlämna sig åt honom och låta honom vara Herren.
Detta i förvissningen och tron att vi Herrens återlösta egendom.

Att få se det man väntar på.
Det är ett enormt löfte som Simeon får se uppfyllas. Det löfte som Gud en gång i forntiden lovat patriarken Abraham, det löfte som Moses och profeterna förkunnat: Israels frälsning. Den fullkomliga befrielsen för Guds folk. I sista hans stund, i Simeons yttersta tid, får han se detta som Herren i ett personligt löfte till Simeon lovat att han skulle få se och ta på.
Simeon är så trosviss. För det är Guds Ande som nu låter honom se det han väntat på. Simeons hopp är ett mirakel skapat av Anden. Han verkar gå raka vägen fram mellan alla människor på tempelplatsen fram till Josef och Maria och deras lille son. För deras son är Guds Messias. Han är Jesus, Gud som frälser. Gud som bebis. Detta får Simeon se och ta på. Han får bära Guds son i sina armar och lovsjunga Gud för att han nu sett, inte bara Israels, men också hela världens frälsning.
Vi drar följande lärdomar av detta.
Först: Frälsningen är Jesus Kristus. En person. En gudamänniska som reder ut hela syndafallets tragik, allt orätt som du och jag och alla människor begått och skall begå. En gudamänniska som gör om våra liv i vårt ställe så att våra liv blir rättfärdiga. För vi får ta emot hans rättfärdighet som vår egen.
Gud som blev människa för att i vårt ställe bära straffet vi förtjänar och i vårt ställe leva rättfärdigt som vi själva inte förmår.
Frälsningen är inte livsåskådning eller regler. Frälsningen är Gud i Jesus Kristus. Guds ord vittnar om frälsningen. Det är Guds eget tilltal där han säger vem Jesus är, vad han gjort för oss. Det är Jesu egen skildring av sig och sitt verk.
Frälsningen är utanför oss.
I Jesus Kristus. I Guds ord och sakrament där Jesus Kristus kommer till oss, där vi kan ta emot honom. Gud utlämnar sig till oss, i dagens evangelium som ett litet barn som skall leva och dö för oss.
Det är Guds svar på människans bön att bli räddad av Gud, att få ha Gud till Herre, att vara hans barn. Det som offret av duvor och frambärandet av den förstfödde representerade.
Vidare:
Frälsningen är ett ljus för hedningarna. Frälsningen är en härlighet för Guds folk Israel. För Israel, Guds folk, har redan Guds ord och vandrar i Guds ljus. Men hedningarna vandrar i mörkret. De behöver först Ordets ljus innan de kan få se Guds härlighet.
Ordet uppenbarar för hedningen som inte känner Gud att han eller hon är syndare, en person som inte vet vem Gud är, som inte vetat Guds vilja och som bryter mot Guds vilja och bud.
Hedningarna skall i Guds ljus förstå först att de behöver frälsas. Sedan hur frälsningen skall gå till: Att härligheten finns hos Guds folk Israel eftersom Jesus är kung och Messias i Guds Israel som nu också hedningarna inbjuds vara del av.
Många av våra medmänniskor är så långt bort från Gud att de inte alls fattar att det finns ett gudomligt ljus. Guds folks främsta vittnesbörd blir då att säga att de behöver ljus och att ljuset finns. Ljuset finns i Kristus, i ordet, i Guds ord, i Bibeln.
Jesus är Guds härlighet given åt Guds folk Israel. I Jesus återfår Guds barn sin förlorade, gudomliga härlighet. Gud skall i Jesus av nåd och med sin egen rättfärdighet och kraft återlösa sitt folk. Så skall de få Guds härlighet och bli Guds söner och döttrar.
I denna vår fallna tidsålder döljer sig Herrens ljus och härlighet i det som är oansenligt. Simeon skall få se Guds storslagna frälsning fullbordas. Och Simeon förs fram till en liten bebis framburen i Templet av två fattiga föräldrar.
Guds väldiga frälsning döljer sig i en person som till synes inte kan hjälpa oss med något som helst.
Men bebisar kan något annat. De har lätt att väcka vår kärlek och omsorg. Och vår ansvarskänsla. De kan få oss att glömma vårt eget och istället ha hand om denne lille medmänniska som behöver oss.
Tron att Jesusbarnet skulle rädda oss, att han är frälsaren, den måste Gud väcka hos Simeon.
Som Gud väckte den hos Josef och Maria, herdarna och de vise männen.

Väntan i svaghet och i hopp.
Frälsningen är inte bara en inre trygghet som håller mig uppe i en tillvaro som kan vara svår. Frälsningen är bokstavlig, konkret befrielse från synd, död och djävul
 och allt annat ont. Något konkret som man kan ta på, som Jesus Kristus var sann Gud som Simeon fick bära i sina armar. Annars är kristendomen lögn och bedrägeri.
Men frälsningens fullhet finns inte i denna tidsålder utan i den som komma skall.
Efter sin lovsång säger Simeon om Jesus att detta barn satt till fall och upprättelse för många i Israel. Till ett tecken som blir motsagt. Guds frälsning av sitt folk kommer att skapa ett andligt inbördeskrig i folket. För många vill inte tro, de vill inte ta emot Guds frälsning.
Guds ljus skall avslöja att dessa som ser sig som trogna medlemmar i Guds rike i själva verket gör uppror mot Gud. För de tror inte att Jesus är Messias.
De kommer att attackera Guds rike och dess konung Jesus Kristus.
Det blir smärtsamt för alla som hör till Guds rike. För här på jorden där attackerna sker, framträder Guds rike i svaghet.
Den avgörande attacken var då Guds rikes fiender lät avrätta Jesus på korset. Det var outhärdligt smärtsamt för alla Jesu vänner. Och mest smärtsamt för Jesu mor Maria att få uppleva. Simeon säger till henne: ”Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd.”
Men det är just i denna smärta som skapas då Guds rikes svaghet möter ondskans kraft på jorden, som den äkta tron kan framträda. ”Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.", säger Simeon då han talar om Guds folks lidande. Det är när Guds rike framträder i svaghet och lidande som Guds rikes sanning segrar. Tänk på detta. Julen, firandet av Gud som nyfödd bebis, och långfredag, högtidlighållandet av Jesu död, är högtider då Guds frälsnings uppenbaras för alla som tror. När vi firar att Jesus föddes, firar vi inkarnationen, att Gud blev människa. Och då vi högtidlighåller Jesu död firar vi försoningen mellan Gud och människa. Detta visar att frälsningen inte är något som gäller denna världen. För varken ett nyfött barn eller en korsfäst man är synlig härlighet. Om Guds frälsning gällde denna jorden är den något negativt, mer lidande, mer utanförskap, död och pina. Men nu skall frälsningens härlighet bli synligt i en ny, kommande tidsålder där bara Guds nåd, rätt, sanning, godhet och liv skall råda. Och Guds barn skall förvandlas och bli lika rättfärdiga som Guds enfödde son som Simeon håller i sina händer.
Detta får vara vår tro och vårt hopp. Det kan vi få vänta länge på att få se uppfyllt. Men Guds Ande kommer att låta detta hopp leva och stärkas hos oss, om vi, liksom Josef, Maria och den gamle Simeon, lever dessa väntans tider i tro på Guds ord och löften. Tror vi att Jesus är vår Herre och frälsare, kan vi i vårt dödsögonblick, då vi inte ännu fått se Guds synliga härlighet utan kanske lider av nedbrytande kroppslig smärta få stämma in i Simeons lovsång och säga: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat.
Ty mina ögon har sett
din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk,
ett ljus som skall uppenbaras
för hedningarna och en härlighet
för ditt folk Israel.
Och en härlighet som jag snart skall få skåda då jag lämnar denna världen och träder in i Guds paradis där Jesus väntar på mig. Amen!


Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet! Amen!

Tacksägelsedagen


Tacksägelsedagen, ”Lovsång”, 3:e årg., högmässa, Biskopsg.10, 2014-10-12
Texter: Jes 12:1-12; Kol 3:16-17; Luk 19:37-40
Psalmer: 1:1-4; (Lovpsalm 697:6); 2; 375:1-3; 203; 76; 5.
Skriftetal:
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss, må hos oss finna en beredd boning.                Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen!
”På den dagen skall du säga: ”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning”
Så lyder den gammaltestamentliga läsningen ur det 12 kapitlet ur profeten Jesajas bok denna Tacksägelsedag.

Dessa verser av lovsång och tackbön är avslutningen på en beskrivning av den Messianska tiden då Guds godhet segrar för att uppfylla hela tillvaron.
Denna frälsningens dag som vi inväntar är en underverkens dag.
Det är en fantastisk dag då Herren på ett mirakulöst sätt omdanar hela skapelsen: Fruktan, fara och fiendskap bara försvinner. Jesaja berättar hur rovdjur och tamboskap skall vara tillsammans som vänner. Hur små barn kan ta i giftiga ormar utan att skadas. Guds ord lovar: Ingen ska då göra något ont eller förstöra något på mitt Heliga berg, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap liksom vattnet täcker havet. Allt ska vara uppfyllt av Herrens godhet och vilja.
Det är Herrens Messias som skall åstadkomma allt detta. Messias, vår frälsare Jesus Kristus. Men först efter att med sin Andedräkts stav ha slagit de ogudaktiga, ha samlat hednafolken och en välsignad rest Israels folk kring sitt segerbanér.
På tacksägelsedagen är det inte minst detta vi får tacka Herren för: Vår eviga frälsning och vårt eviga storslagna framtidshopp.

Hur har du det med glädjen över din eviga frälsning. Hur uppfylld är du av det eviga hoppet? Är det något viktigt som bär dig genom livet, som präglar dina attityder, som utgör din stora längtan?
Det borde vara så. Men oftast uppfylls du av annat: Världsliga bekymmer, modlöshet, grinighet.
Vi kännetecknas av otacksamhet mot Gud vad gäller överflödet av jordiska gåvorna som vi kan se.
Än värre är det med det som hör till frälsningen och hoppet om vad som väntar efter döden.
Men kristenlivet kan ju inte vara utan detta evighetshopp. För människans jordeliv bestäms mycket av hur hon tror det blir efter döden. Utan evighetshopp präglas vår livshållning av föreställningar och krafter som är förgängliga, tomma, ytliga, destruktiva. Utan att bestämmas av hoppet om Herrens slutliga seger över allt ont och om evig förstår vi inte hur vi ska förvalta Guds gåvor här i tiden i enlighet med Skaparens vilja.
Dessutom: att inte glädjas åt att få möta Guds Messias på Herrens dag, det är att vara bortvänd från honom: Att sälla sig till dem som Messias på Herrens dag skall slå ned med sin andedräkts stav.

Frälsningens stora dag hör framtiden till. Och frälsningens dag är nu. För nu kommer Guds son till oss i Ordet och sakramenten med frälsningens gåva. Han kommer med försoning och förlåtelse. Jesus har burit Guds vrede över din otacksamhet. Guds vrede som du kan känna i ditt dåliga samvete, i besvikelse över att vara som du borde vara, det får du glömma och lägga åt sidan. För Jesus har själv burit din otacksamhetssynd och tagit konsekvenserna den.
Därför får vi i tro på det evangeliet säga:
”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig.”

Så får vi också i hoppet om att en dag få samlas kring Herrens banér på Sions berg, samlas här kring Jesus i Ordet och i nattvarden.
Vi får höra löftena om förlåtelse i Kristi namn och blod och om evigt liv med Gud.
Vi får ta emot brödet som är Kristi kropp som bröts för vår skull, och vinet som är Kristi blod som utgjutits för vår skull.
Vi får i tro på detta ta emot Guds Ande i Ordet, brödet och vinet. Guds Ande som stärker vårt hopp och vår tacksamhet över Guds goda gåvor vi inte kan vara utan.

Låt oss be och bekänna …

Tacksägelsedagen, ”Lovsång”,
3:e årg., högmässa, Biskopsg.10, 2014-10-12
Texter: Jes 12:1-12; Kol 3:16-17; Luk 19:37-40
Psalmer: 1:1-4; 695:4; (Lovpsalm 697:6); 2; 375:1-3; 203; 76; 5.

Predikan: Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
I Jesu namn ber vi: Herre, helga oss i ditt ord, ty ditt ord är sanning! Amen!

”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa varandra och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.”

Paulus anspelar här på gudstjänsterna som de kristna i Korint samlades till.
Kristi ord är Guds ord. Man är tillsammans med Gud i Guds hus genom Jesus Kristus. Guds och Kristi vishet, hans frälsningsrådslut och hans vilja omsluter de som samlas till Gudstjänst i Jesu namn. Ja, du som firar Gudstjänst där Kristi ord får ljuda är en del av Jesu Kristi vishet och Guds rådslut. För ordet kommer med Guds närvaro till dig. Du får ta emot Guds nåd och sanning genom Guds och Jesu tilltal.
Man kallar ibland gudstjänster för förtätade möten med Gud.
Gud är ju med de sina alltid, men i gudstjänsten koncentreras det som har med vårt förhållande till Gud att göra. Det är den relationen som helt står i centrum.
I vår gudstjänst sitter vi här och Gud är mitt ibland oss och allt handlar om honom och om oss.
Vi får del av Guds rådslut och vilja med våra liv, hans undervisning och förmaning på ett uttryckligt sätt. Det är Guds gåva till oss.
Och då den gåvan tas emot i tro, blir vårt svar gemensam tillbedjan. Inte minst i form av andliga sånger och hymner.
Undervisning och förmaning får vi i gudstjänsten inte bara i bibelläsning och predikan, utan också ivåra psalmer, hymner och andliga sånger, som Paulus skriver. Vår tillbedjan är fylld av Guds närvaro och tilltal till oss.
Andlig sång är ingen extatisk sång. Det är definitivt inte sentimentalt känslosvall som vi ger upphov till. Det är en sång där orden tillsammans med melodin av Guds Ande blir till vår uppbyggelse, till näring åt vår vänskap med Gud. Gamla, liturgiska melodislingor, som många uppfattar som stela och högkyrkliga, är sådan andlig sång. När vi till exempel sjunger gregoriansk sång i vår mässa är det sång som Guds Ande gett oss genom våra kristna fäder. Det var förmodligen sådana sånger man sjöng i gudstjänsterna i Kolosse. De inspirerades av hur psaltarpsalmer reciterades bland judarna.
Gudstjänsten är alltså något Gud församlar oss till. I Gudstjänsten hör vi Guds tilltal. Och när Gud berättar om allt gott han gjort för oss väcker det tacksamhet.
Vår tro är tacksägelse för frälsningen i Jesus Kristus, för Gudsgemenskapen i Kristi namn. Paulus skriver: ”Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Fadern genom honom.”
Gud är vår frälsning, Han har räddat oss till ett liv med honom. Det har han gjort genom Jesu verk. Hela våra liv som kristna, som Guds barn, är liv i Jesu namn och blod. Utan Jesus inget liv med Gud. Genom att tacka och lova Herren i Jesu namn bekänner vi att det är den stora sanningen. Samtidigt som vi på detta sätt får säga vårt ja till Guds rike. Det kanske tydligaste tecknet på att en människa hör Gud till är att man sjunger och tackar Gud för allt han gjort för oss genom Jesus Kristus.
Paulus skriver alltså om hur Guds kraft i Jesus för in människor i Guds eget liv vilket tar sig uttryck sig i de kristnas andedrivna sånger. I evangelieläsningen får vi ytterligare exempel på hur Gud i Jesus skapar tro och lovsång. Men inte hos alla. Och hur sådan tro och lovsång möter otro.
Vi skall nu se mer på detta.

Vi säger först: Frälsningen och lovsången är Guds gåvor.
Under tre års tid hade lärjungarna fått se hur Gud verkade i snickarsonen Jesus på ett så storslaget sätt att man inte sett maken till det. Nu äntligen beger sig Jesus till Jerusalem. Nu äntligen skall han som helt enkelt måste Guds Messias Guds son, träda in i Guds Heliga staden Jerusalem. Nu skall allt avgöras. Med tanke på de väldiga kraftgärningar Jesus utfört, tvivlar man inte på utgången. Nu är frälsningens stund inne. Nu skall Gud genom sin Messias befria sitt folk från allt ont. Så brakar lovsången löst. Inget kan hindra den: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!
Guds Messias och konung, han kommer till de sina. Han kommer nu, när det är så beslutat att han skall komma. Vi människor kan bara ta emot honom. Och om vi förstår vad det är fråga om tar vi emot honom i tacksam glädje och tro. För det råder frid i himlen. Det är en fridsfurste Gud sänder till mig. Jag behöver inte vara rädd, jag har frid med Gud. Det har jag genom Guds Messias som befriar från allt som gör uppror mot Gud.
Messias tas emot med jubelrop på jorden. Och Guds ära sjunger man i himlen, när Guds son träder in i den heliga staden på jorden.
Lovsången har inget mänskligt ursprung. Dels är den en följd av det Gud genom sin Messias gjort utan människors medverkan. Den är en trosviss reaktion på Jesu kraftgärningar som vittnat om att Gud verkar gott genom honom.
Dessutom formuleras lovsången med ord ur Gamla testamentet. I detta fall ur den 118e psaltarpsalmen. Gud har genom psalmisten gett den åt sitt folk som lovsång och tacksägelsebön. Det är påfallande att när judarna försökte förstå Jesu gärningar gick de alltid till Gamla testamentet för att Guds ord skulle kasta ljus över dem. Deras hopp till Gud grundades helt i Guds löften till fäderna som Gamla testamentet vittnade om. Och inte bara det. När de så skulle tacka Herren, så använde de ordalydelser de fann i Skriften.
Lovsången är inget privat känslosvall, det är ingen suggestion som uppstår i ett stämningsfullt ögonblick. Jag bestämmer inte själv varför jag skall vara glad. Det är en troshandling i mitt hjärta som Gud själv väcker och formar. Genom Jesus, Guds handlande i folkets historia och genom Guds ord som vittnar om allt detta.
Vi får lova Gud i de första kristnas efterföljd och anda genom att lära känna Jesus i Bibelns vittnesbörd om honom. Då får Guds ord låta oss förstå det goda Gud gör för oss i våra liv genom honom.
Genom Jesus får vi lova Gud för att vi får vara Guds barn. Genom Jesus känner vi den Gud som ger oss allt gott här på jorden, så att vi vet vem vi skall tacka för jordelivets alla gåvor.

Vi säger för det andra.
Otron som avvisar både frälsningen och lovsången är mänskofruktan och oförmåga att se Guds verk i Jesus.
Fariséerna, Jesu motståndare, är till skillnad från lärjungarna inte alls glada när Jesus närmar sig Jerusalem med sina angängare. Tvärtom är de nervösa och oroliga. Nu vill de få stopp på lovsången liksom de länge velat få stopp på Jesus själv och hans rörelse.
För det första tror det inte att Jesus är Messias. De visste mycket väl att Jesus gjort stora kraftgärningar. Många under och tecken hade Jesus ju utfört just i sin möten med fariséer. Men de förstod inte dessa handlingar såsom de skulle förstås. För alla de tecken Jesus gjorde inför fariséernas ögon de dömde ut fariséernas föreställningar.
Fariséerna trodde att Gud förbjöd helandeunder på sabbatsdagen. Så utförde Jesus under på sabbatsdagarna. Därmed var själva undret ett angrepp på fariséernas övertygelse.
Men fariséerna lät sig inte påverkas.
Hur väldiga under Jesus än gjorde, klamrade de sig fast vid sina falska föreställningar. Och i och med att fariséerna inte såg dessa under av Jesus som tecken som kom från Gud, drev mötena med Jesus dem ännu längre in i mörker där de befann sig.
En anledning till att fariséerna inte kunde ta till sig Jesu budskap var att de inte väntade sig att Messias skulle komma till syndare med Guds fridsrike. De kunde inte förstå att Messias skulle gå in i den Heliga staden utan att först ha rensat ut allt som stod Gud emot där. Men det är ju det Jesus gör här! Han kommer för att befria sitt folk, landet och dess huvudstad fastän folket, landet och staden är uppfyllda av orättfärdighet.
Men han kommer utan yttre makt.
Han kommer inte för att utföra en rensningsaktion mot det onda. Han kommer vapenlös och tas emot av hyllningskörer som om Messias rike redan vore ett faktum fastän det onda finns kvar.
Fariséerna erkänner Jesus som en mästare, en rabbi, en religiös ledare. Men inte som Messias. Det är omöjligt för dem att hylla honom som den frälsare lärjungarnas lovsång ger uttryck för. ”Frid i himlen”, hur skulle man kunna få det genom Jesus. Hur kan Gud bli ärad i himlen när så mycket synd sker i det heliga landet och i den heliga staden?
Denna orättfärdighet kunde bli än värre. För genom sin lovsång kunde Jesu anhängare provocera romarna att begå än värre övergrepp mot folket och beskära dess frihet än mer. Ju mer Romarna stärkte greppet, desto svårare att leva enligt Guds lag. Lovsången till Jesus skulle inte skapa frid utan krig och orätt! Fariséernas ogillande av lovsången beror på att de är rädda för den!
Och de var rädda för judafolkets mäktiga motståndare.

Tre saker ska vi ta till oss här.
Först: Vi skall inte invänta att vi blir fromma innan Jesus kommer till oss. Han kommer till syndare, det är hans uppdrag. Vi får lova Herren fullt ut som frälsare, fastän det finns då mycket synd kvar i vårt liv och i vår omgivning.
Vidare: Vi behöver aldrig vara rädda för att bekänna evangeliet.
Vi kan basunera evangeliet högt och ljudligt utan fruktan för dem som inte gillar detta. Manar oss vårt innersta att frimodigt bekänna vår kristna tro, skall vi inte hålla igen.
Detta sista kan vi ha problem med. Vi ligger lågt med vår bekännelse för vi tror det blir värre om den misslyckas, om folk inte reagerar positivt på den. Folk kommer då att skratta åt oss om vi vittnar frimodigt. Våra vänner kommer inte att vilja umgås med oss för vi är överspända och pinsamma. Dessutom: Vi har ingen täckning för vårt vittnesbörd i form av egen fromhet att visa upp. Inte heller i form egen styrka. Inte heller vältalighet eller oemotståndliga argument. Vi vittnar med stora utan att vara stora själva.
Precis som lärjungarna! För Jesus hyllades av enkla människor och stora syndare, av vanligt folk och också horor och korrupta tjänstemän. Men deras lovsång, det var Guds eget sanna vittnesbörd om vem Jesus är.
Brist på frimodighet är otro. Att hålla tillbaka lovsången till Jesu ära är att göra motstånd mot Guds vilja. En betydelse av Jesu svar till fariséerna, om stenarna som skulle ropa, är: ”Ser ni inte det uppenbara. Jag är Messias och mina kraftgärningar är övertydliga tecken som vittnar om detta. Det kan till och med döda stenar förstå. Men ni förstår inte. Ni är ännu mer döda en stenar!”
Oviljan att frimodigt bekänna Jesus som Konungen i Guds rike för att jag själv har en massa problem med synder, oförmåga att argumentera eller komplex inför andra, är synd. Den måste bekännas som all annan synd för att vi skall förlåtas för den och få hjälpa att övervinna den.
Och det sista: Vi behöver aldrig vara rädda då vi lovar Jesus. För vi kan inte bekänna att Jesus är Herre om in Gud är med oss. Och Herren är oövervinnelig.

Vi säger för det tredje:
Hur det än är ställt med min bekännelse och lovsång, utför Herren det Goda han lovat.

”Jag säger er att om mina lärjungar tiger, kommer stenarna att ropa.” Herren har sänt sin Son till jorden för att skulle utföra Guds frälsningsverk. Så sker när Gud hade bestämt att tiden för detta var inne. När Guds son träder in i den heliga staden skall denna sanning bekännas så att alla kan höra och se vad det är som pågår. Har inte människor tro och förstånd och mod att göra detta, få döda stenar ropa i stället. För att Guds sons intåg skall ske till ljudet av lovsång ur Guds ord som berättar vad som pågår.
När vår lovsång är matt och försagd, ja obefintlig, av fruktan, trötthet, besvikelse, likgiltighet eller glömska, så skall vi veta att Guds frälsningsplan utförs ändå. När vi inte orkar lova Herren är det andra som gör det. Evangeliet sprider sig i enlighet med Guds plan. Människor nås av evangeliet så som Gud har bestämt.
När Guds rikes fiender har sådan framgång och skrämmer kristna till tystnad, när det sekulariserade samhället kväver tron hos så många, då kan vi i tillit till Guds ord veta att det inte hejdar Guds rikes segertåg! Hela skapelsen ropar till hans ära, det vet vi med trons visshet.
Liksom vi vet att änglarna profeterna och martyrerna oavbrutet hyllar Jesus kring Lammets tron i himmelen. Allt fortgår såsom Herren har beslutat och lovat. Herrens dag kommer. Herren kommer till oss nu i Ordet och sakramenten för att ge oss tro. Tro som gör vi stämmer in i lovsången igen då vi kommit bort från den.
För vår kristna tro kan inte tänkas utan lovsång. Tror du på Herren tackar du Herren, det är en lag i Guds rike.
När vi lovar honom får vi tacka honom inte minst för att han håller sina löften även när vi har svårt att glädjas åt dem och vittna om dem som vi borde! Ja, när våra hjärtan blir kalla, då sången tystnar och livlösheten griper tag i oss, då är Guds löften om värme, lovsång och liv i himlen lika sanna som de alltid varit. Ja till och med sannare än naturens ordning som lär oss att höst och vinter alltid följs av vår och sommar Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord, tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärta, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!