Sankt Markus församling

2010-09-30T12:11:00.001-07:00

Sankt Markus församling i Lund

+++

Sedan våren 2007 firar S:t Markus församling i Lund söndaglig gudstjänst på Skriftens och den evangelisk-lutherska bekännelsens grundi Svenska kyrkans andliga tradition. Sedan hösten 2009 är församlingen i koinonia i Missionsprovinsen. Våra gudstjänster är öppna för alla som längtar efter en sund och fördjupad gemenskap med den Treenige Guden.

Läs mer om församlingen här!

Hälsning från Sankt Markus församling

2010-09-30T12:10:00.001-07:00

Nummer tre, år 2011

”Ty så säger Herren , HERREN, Israels Helige: ’Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan skall ni bli starka.”

Jes 30:15

Sammanhanget där dessa ord uttalas är en bestämd situation i Israels eller rättare Juda rikes historia (de 12 stammarna som utgjorde Guds folk hade ju splittrats i två nationer). På 700-talet f.Kr., under angreppen från den mäktige fienden Assyrien i norr, ville man fly till stormakten Egypten i söder. Men Herren hade andra planer. Han uppmanar sitt folk att bli stilla och invänta hans eget ingripande mot den till synes så överlägsne fienden.

Läs mer i detta nummer av hälsning från Sankt Markus församling här.

2010-08-09T07:04:00.001-07:00

Sankt Markus församling i Lund

+++

Läs mer om församlingen här!

Hälsning från S:t Markus församling i Lund

2010-05-08T01:49:00.000-07:00

Nummer 1 år 2010

Kära vänner,

Så har tiden kommit för ett nytt församlingsbrev, bl.a. med predikoturer fram t.o.m. september månad detta år. Vi fortsätter att liksom tidigare samlas till söndaglig gudstjänst (med nattvard ungefär var tredje söndag). I regel inleds gudstjänsten klockan 11, men notera att vi under juli och augusti på prov samlas redan klockan 10. Anledningen är att det kan vara bra med en lite längre eftermiddag, i synnerhet under den varma årstiden. Som framgår firas ingen gudstjänst den 27 juni, ej heller den 11 och den 25 juli.

Våra högmässogudstjänster äger ju rum i IOGT:s samlingssal på Bantorget 5 och nattvardsgudstjänsterna i aulan i St Tomas katolska skola i St Larsparken. Det är dock möjligt att nattvardsgudstjänsterna kommer att firas i en mer centralt belägen lokal, EFS-kapellet på Biskopsgatan 10. Besked kommer inom kort.

Beträffande programmet kan man nämna följande:
Söndagen den 9 maj hålls efter gudstjänsten ett kort anförande över innebörden i något inslag i vår gudstjänstordning. Sådana anföranden är annars tänkta att äga rum den sista söndagen varje månad då vi firar gudstjänst på Bantorget 5.

Läs mer i detta nummer av hälsning från Sankt Markus församling här.

Hälsning från S:t Markus församling i Lund - Nummer 3 år 2009

2010-01-11T06:48:00.000-08:00

Kära vänner,

År 2009 närmar sig sitt slut och tiden har kommit för ytterligare ett församlingsbrev om vad som hänt och vad som skall ske i St Markus församling.

Vi fortsätter att liksom tidigare fira söndaglig gudstjänst med nattvard i regel var tredje söndag med början klockan 11. Lutherstiftelsen i Göteborg svarar för tre gudstjänster, två högmässogudstjänster åtföljda av föredrag (senare under våren) och en högmässa. Våra högmässogudstjänster äger rum i IOGT:s samlingssal på Bantorget 5. Då vi firar nattvard samlas vi i aulan i St Tomas katolska skola i St Larsparken.

Vi har anledning att vara tacksamma för att lokalfrågan har kunnat lösas på detta vis. Båda lokalerna är ändamålsenliga på sitt sätt. De är lagom stora för den skara gudstjänstdeltagare som brukar sluta upp (vi har nu under många söndagar varit över 30 personer) och det finns rum där barnen kan samlas för söndagsskola. På Bantorget har vi tillgång till kök och serveringsutrymmen. Så är inte fallet i St Tomas skola. Däremot är aulan där vi firar gudstjänst ett gammalt lutherskt kyrkorum. Altaret som placeras på podiet (eller scenen) lyses upp av ett stort fönster som vetter ut mot en park, och den som leder gudstjänsten kan blicka ut över en församling som sitter i gamla hederliga kyrkbänkar. På vår hemsida www.sanktmarkus.se finns foton på gudstjänstrummet inlagda. Det skall sägas att det finns rikligt med parkeringsmöjligheter i anslutning till St Tomas katolska skola, men att det rör sig avgiftsbelagda platser. På gården bakom IOGT:s fastighet kan man dock ställa sin bil utan att det kostar något. Samtliga platser utom nummer 4 står till vårt förfogade.

Läs mer här!

* * *

Högmässa i Sankt Markus församling

2009-10-11T10:22:00.000-07:00

Sedan våren 2009 firar Sankt Markus församling högmässa var tredje söndag. Mässorna hålls i gamla sjukhuskapellet i natursköna och lummiga s:t Larsområdet i Lund. Kapellet är delvis ombygt till en aula. Det gamla koret har bl.a. ersatts av en scen. Under hösten har församlingen sakta kommit i ordning och utnyttjar nu lokaliteterna på ett bra sätt. Scenen fungerar numera som ett högaltare med ett fantastiskt ljusinsläpp genom det höga färgade fönstret. De införskaffade mässföremålet kommer också till sin rätt i lokalerna. Men det kan lätt beskådas på bilderna nedan.

Hälsning från S:t Markus församling i Lund - Nummer 2 år 2009

2009-08-06T01:19:00.000-07:00

Kära vänner,

Så här ett stycke in på sommaren är det hög tid för ytterligare ett församlingsbrev med en uppdatering av vad som tilldrar sig i vår gemenskap.

Vi fortsätter att fira söndaglig gudstjänst med nattvard ungefär var tredje söndag. Under juli månad, den 12:e och den 26:e, firas två högmässogudstjänster med början klockan 15.00. Dessa leds av biskop Lars Artman som ju också är pastor vid Johanneskoinonian vid Gratia Dei i Kristianstad. Fr.o.m. den 9 augusti firas åter gudstjänst varje söndag. Dessa kommer huvudsakligen att ledas av undertecknad samt av vår veniat och prästkandidat, Andreas Karlgren. Tre av höstterminens gudstjänster svarar Lutherstiftelsen för. Vid två av dessa sistnämnda tillfällen följs gudstjänsten av föredrag (vilket innebär ”förstärkt kyrkkaffe”). Vi återkommer med besked om vilka prästmän som då skall tjänstgöra (samt om ämnena för föredragen).

Under gudstjänsten anordnas i regel söndagsskola för de små.

Högmässogudstjänsterna firar vi som tidigare i IOGT:s lokaler på Bantorget 5. Det går att parkera på gården bakom fastigheten (infart Nygatan). Samtliga parkeringar utom plats 4 står till vårt förfogande.

Nytt för höstterminen är att högmässorna (med nattvard) äger rum i St Tomas katolska skola som är belägen i St Larssjukhusets gamla administrationsbyggnad. Anledningen till att vi inte längre kan nyttja Frälsningsarméns kyrksal på Magle Stora kyrkogata är att Frälsningsarmén inom kort skall lägga ned sin verksamhet i Lund och avyttra sina lokaler. Vi är mycket tacksamma över alla de tillfällen vi kunnat samlas till gudstjänst på Magle Stora kyrkogata. Samtidigt gläds vi åt att nu få fira våra nattvardsgudstjänster i aulan i St Tomas katolska skola, som ju en gång i tiden tjänat som evangelisk-luthersk sjukhuskapell. Det gamla kyrkorummet är försett med såväl piano som orgel samt psalmtavla, och den gamla altarringen finns kvar under podiet. Aulan ifråga är belägen på andra våningen, men hiss finns för den som så önskar. Dessvärre går det inga bussförbindelser på söndag förmiddag. Om någon så skulle önska, får vi försöka ordna med kyrkskjuts.

Det skall också nämnas att sökandet efter egen lokal fortsätter i förhoppning om att vi till sist skall finna en lämplig sådan till ett överkomligt pris belägen inte allt för långt från Lunds centrala delar.

Vanligtvis tas kollekt upp till Lutherstiftelsen som ju bestrider de huvudsakliga kostnaderna för vår verksamhet. Den sista söndagen varje månad tar vi upp kollekt till annat ändamål än Lutherstiftelsen. Hittills har vi framförallt stött följande organisationer: Missionsföreningen Evangeliet Till Alla (mission i Mongoliet), Församlingsfakulteten i Göteborg samt Svenska Israel-missionen (som stöder judekristna församlingar i det Heliga landet).

Under dessa söndagar har vi också haft ett informellt rådslag om vår verksamhet. Ett förslag föreligger emellertid om en förändring vad beträffar rådslagen enligt följande: Dessa föreslås äga rum vid två tillfällen under höstterminen och tre under vårterminen. Datumen ifråga kungörs i förväg i detta församlingsblad. Rådslagen äger rum efter gudstjänst och kyrkkaffe, de får ta den tid de tar, och följer en dagordning som delats ut vid föregående söndags gudstjänst. Minnesanteckningar förs.

Anledningen till förslaget är bl.a. att rådslagen får större tyngd om de är mer förberedda och samlar medlemmar som i förväg avsatt tid för delta. Vi kommer att ta ställning till detta förslag och andra spörsmål vid vårt nästa rådslag som äger rum söndagen den 30 augusti efter kyrkkaffet (på Bantorget 5).

Närradiosändningarna (med predikan, textläsning, bön och psalmsång) på söndagar 08.30-09.00 på Radio Lund (99,1 och 91,1 Mhz), återupptas den 30 augusti.

Bibelstudierna i Gårdstånga/Dalby hoppas vi skall kunna börja igen någon gång i september/oktober. Vi kommer då att avsluta vårt samtal utifrån boken ”Den kristna församlingen – 10 bibeltimmar med Jan

Bygstad”. V.g. kontakta undertecknad eller familjen Appell (046-526 81) för mer information.

Hemgruppen i Lund kommer också att fortsätta sina samlingar med samtal över den danske kyrkohistorikern Mikkel Vigilius bok ”Genom Evangeliets kraft”. Vg. kontakta Anders Svensson (070-7485776) för mer information.

Vi hoppas också någon gång under hösten (kanske en lördag eftermiddag) kunna inbjuda till en samling/ett föredrag över ett ämne som församlingen skulle vilja ha mer belyst. Vi ber att få återkomma om detta.

Avslutningsvis påminner vi om att det nu finns listor där man kan skriva upp sig om man har möjlighet att hjälpa till med olika saker som har med verksamheten att göra. Det gäller inte minst iordningsställande av lokal, kyrkkaffe och söndagsskola.

I detta sammanhang skall vi nämna att vi nu har (åtminstone) två pianister/organister som kan ackompanjera psalmsången. Detta betyder mycket för att göra våra gudstjänster vackrare.

Så vill jag önska er alla en välsignad fortsättning på sommaren. Väl mött den 9 augusti då undertecknad återkommer efter semestern.

Dalby, den 25 juni 2009, Patrik Toräng

Sommarvila, leda och ledans övervinnande

I den ljuva sommartiden, då vi både får glädjas åt att naturens överdådiga blomsterskrud, som liksom förberetts under de svalare årstiderna, nu brutit fram i sin fulla prakt, och också får dra ner på arbetstempot, kan det vara skäl att erinra sig följande: Just en fullkomlig vila utgör målet för livet med Gud och därmed också meningen med att vi finns till. Detta lyfts bl.a. fram i Hebréerbrevets ord om den slutgiltiga sabbatsvilan (Hebr. 4:1-11; jfr Ps 95:11). Och i skapelseberättelsens läser vi att Gud, då han konstaterat att den värld Han skapat var mycket god, vilade på den sjunde dagen, den dag då han fullbordat sitt skapelseverk.

I Guds vila är alltså allt fullbordat. Inget saknas. Allt är fullkomlighet och ostörd harmoni, där alla de livsprocesser som uppfyller Guds skaparverk pågår i enlighet med Guds vilja, till Guds ära och lov. För människan innebär då vilan i Gud inte sysslolöshet, utan att få lovsjunga Gud i det fullödiga, pulserande liv som råder i den Helige Treenigheten, i Gud själv: ”… men Du, som är det högsta Goda, du saknar ingenting som är gott, din vila är evig, ty den är du själv”, skriver kyrkofadern Augustinus.

Så var alltså tillvaron i världen före syndafallet. Nu, i det tillstånd av uppror mot Gud som människosläktet befinner sig i, råder andra förhållanden. Den i synd fallna skapelsen går mot sin upplösning, plågad som den är av konflikter, ofrid och söndring. För oss människor innebär detta bl.a. att inte ens lugna stunder i livet kan skänka fullständig frid. För om inte annat, så störs friden av vetskapen om att den inte kan vara för evigt här på jorden.

Denna brist på frid är tydligt i våra dagar. Samtidigt som vi idag åtnjuter mer ledig tid, eller ”fritid”, än någon tidigare generation, är vi också mer rastlösa än vi någonsin varit. Överskottet av fritid brukas enligt principen ”tid är pengar”. Det vill säga tiden skall fyllas med så mycket upplevelser som möjligt. Den moderna människan liknar en japansk turist, som står ständigt beredd att med sin kamera föreviga en sevärdhet som dyker upp, innan han rusar vidare till nästa. Det avspeglar hur den gudlöse västerlänningen upplever ledan som ett hot; ett hot om att gå under i konfrontationen med den känsla av meningslöshet hon dragit över sig själv genom att vända sig bort från Evangeliet, som ju ger livet dess verkliga mening. Det hotet försöker man alltså eliminera med överaktivitet, genom att fylla fritiden med stimuli till bristningsgränsen. Detta blir för många allt svårare. Ty ledan är likt narkotika. Den kräver allt större doser för att betvingas.

Den existentiella ledan är urgammal. Man kan säga att Adam och Eva lät sig förföras till synd eftersom de önskade mer än den stilla livslott Gud givit dem i Paradiset. De ville ta saken i egna händer och gripa sig an uppgiften att förvalta jorden enligt sina egna idéer. Människans vilja att aktivera sig själv utan att invänta Guds fostran är en sida av syndafallet. Denna tendens möter man sedan i alla upptänkliga sammanhang.

I fornkyrkan räknade man acedia – lättjan – som en farlig dödssynd. Den som drabbats av lättja gläds ju inte över det arbete man ålagts. Efter att ha varit sysslolös en stund, börjar jaga efter nya, andra, upplevelser. Acedia omnämns i samband med diskussioner om munkar som p.g.a. lättja inte deltog i klosterlivet utan började uppfatta detta som ett fängelse.

Ledan i dess negativa bemärkelse möter man också i upplysningstidens Europa, bland den förmögna och alltmer gudlösa aristokratin. I Holbergs Jeppe på berget (från 1722) får den berusade Jeppe vakna i baronens säng. Detta för att baronen har det tråkigt och vill utsätta Jeppe för ett socialt experiment liksom för nöjes skull.

1700-talets aristokrater hade för lite att göra och för lite gudstro. Dessa två förhållanden sammantagna blev orsak till att de levde ett liv i sus och dus i stället för att förvalta sin privilegierade ställning på ett kristligt och ansvarsfullt sätt. Nu har detta de forna aristokraternas problem - att ha för lite att göra i kombination med gudlöshet och ansvarslöshet, samtidigt som man har pengar och tid i överflöd - i demokratins tidevarv kommit att prägla hela folk. Det säger sig själv att det förhållandet är olycksbådande.

Vägen bort från den farliga ledan och dess destruktiva konsekvenser är och förblir en levande relation med Bibelns Gud. En relation som ensam kan förvandla stunder av jordisk sysslolöshet till tillfällen då man får uppleva en försmak av den fullkomliga, himmelska vilan hos Gud. En medkristen som reflekterat över detta är kyrkofadern som vi inledningsvis citerade, nämligen Augustinus, som bl.a. lyfter fram följande sanningar

Att vara i samklang med Guds goda skapelseordning är att vara i en helig ordnings lugn. Denna ordning råder i människan när hon styrs av Guds ande. Augustinus jämför med hur olivolja beter sig då den blandas med vatten i ett glas. Oljan flyter normalt ovanpå vattnet om inte den ordningen rubbas genom att vattnet och oljan blandas, varvid oro präglar vätskan i glaset. När Gud ger sin frid i en människans sinne, skapas en stilla

ordning, ungefär som det lugn och den ordning som infinner sig i det omskakade glaset, då olivoljan återfunnit sin rätta plats på vattenytan.

Vilan är alltså förbunden med Anden. I en kommentar till paulusorden ”… han som också har satt sitt insegel på oss och givit oss Anden som en underpant i våra hjärtan” (2 Kor 1:22), skriver Augustinus: ”Om vi har mottagit denna pant, har vi påbörjat vilan i Gud, så att vi är milda i Gud och tålmodiga. Det kommer vi att vara i honom, från vilken vi har mottagit vilan.” Mildheten och tålamodet är vilans frukt. Den som vilar i vissheten om att vara älskad av Gud, behöver inte vara häftig och irriterad.

Den visshet att som Anden skänker att vara älskad av Gud, är trons visshet om frälsningen i Jesus Kristus, det levande Ordet. I Kristus är den troendes alla behov tillfredsställda, alla konflikter övervunna. Så är det, därför att trons visshet om frälsningen i Jesus är en visshet om att vara älskad och omhändertagen av Gud själv. Genom denna saliggörande tro får man del av den vila som uppfyller änglarna och alla Guds heliga. Änglarnas och helgonens vila i Ordet är en total samstämmighet, en harmoni, där allt klingar samman med Guds kärlek. Eftersom Kristus som Ordet är sammanfattningen av hela Guds världsplan och avsikt, innebär alla heligas vila i Ordet och i Herren Jesus, också en total samstämmighet med Guds vilja och plan. Så skriver Augustinus: ”Det är du själv, som har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig. ” Man bör notera att det latinska ordet för vila, quies, betyder, förutom vila, lugn och ro, också vederkvickelse, återhämtning, kraftens återvinnande.

Så att när vi i vår sommarvila fascineras av Guds skönhetssinne och skaparglädje i den grönskande, blomstrande och av så många förunderliga levande väsen uppfyllda naturen, kan vi besinna följande: Vi kan leva i harmoni med denna godhet och detta liv genom komma till Jesus Kristus, tro att han är Guds son, låt honom bära vår börda av synd och skuld, och ta emot det uppdrag han ger oss att tjäna Guds rike. Ett uppdrag som på en gång innebär ansvar, glädje, samvetsfrid och sann, evig vila.

Kom till mig alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är mild, och min börda är lätt. Matt 11:28-30

Hälsning från S:t Markus församling i Lund

2009-04-06T04:34:00.000-07:00

Kära vänner,

Vi har snart nått halvvägs in på vårterminen och det är dags för en ny ”Hälsning” med information om vår verksamhet.

Vi fortsätter att fira söndaglig gudstjänst framförallt i IOGT:s och Frälsningsarméns lokaler, med nattvard ungefär var tredje söndag. Från mitten av juni till början av augusti firas gudstjänst varannan söndag. Vissa gudstjänster kommer att inledas först klockan 15.00 p.g.a. samordning med gudstjänstlivet på Gratia Dei i Kristianstad. Under gudstjänsten anordnas söndagsskola för de små (ej under sommaren).

När vi är på IOGT går det att parkera på gården bakom fastigheten (infart Nygatan). Samtliga parkeringar utom plats 4 står till vårt förfogande.

En nyhet är att vi kommer att fira två högmässor i f.d. sjukhuskapellet i St Larsparken i södra Lund. Kapellet är inrymt på andra våningen i det som tidigare var sjukhusets administrationsbyggnad (St Lars väg 1: se bifogat kartblad. Dessvärre inga bussförbindelser på söndagsförmiddagar). Idag hyr St Tomas katolska skola fastigheten ifråga varvid kapellet brukas som aula. Efter att ha firat två gudstjänster ”på prov” i dessa lokaler gör vi en utvärdering, och bestämmer om vi hellre vill fira våra nattvards-gudstjänster här i stället för som hittills på Magle Stora kyrkogata 4.

En annan sak som vi vill uppmärksamma är att gudstjänsten vid två tillfällen i vår kommer att följas av föredrag. Den 26 april berättar Gunnar Anderson om kvinnorna i Jesu släkttavla, och den 7 juni håller Ragnar Block ett anförande över ämnet ”Kroppens uppståndelse – 1 Kor 15”.

Den sista söndagen varje månad under terminstid har vi ett informellt rådslag om verksamheten. Dessa söndagar tar vi också upp kollekt till annat ändamål än Lutherstiftelsen. Hittills har vi framförallt stött följande organisationer: Missionsföreningen Evangeliet Till Alla (mission i Mongoliet), Församlingsfakulteten i Göteborg samt Svenska Israel-missionen (som stöder judekristna församlingar i det Heliga landet).

Utöver kollekten har vi under passionstiden haft en fasteinsamling till de hemlösa i Lunds stad. Pengarna förmedlas till de behövande av EFS- församlingen i Lund, som bedriver ett diakonalt arbete bland de hemlösa.

Dessutom fortsätter insamlingen till sådant som församlingen har bruk för. De senaste nyförvärven utgörs av mässhakar och textilier i liturgiska färger för vårt nattvardsfirande. Dessa inköp har varit mycket prisvärda.

Vi har också sagt att inte minst eftersom Lutherstiftelsens ekonomi p.g.a. finanskrisen är så ansträngd, skall vi försöka samla in så mycket medel att vår församling står för alla omkostnader utöver prästlönen.

Bibelstudierna i Gårdstånga/Dalby fortsätter, liksom våra närradio- sändningar. Dessutom har det bildats en hemgrupp i Lund. Deltagarna samlas i olika hem för bön, bibelläsning och samtal över danske kyrkohistorikern Mikkel Vigilius bok ”Genom Evangeliets kraft” (utgiven på Kyrkliga Förbundets bokförlag).

Sökandet efter en egen lokal fortsätter. Som tidigare gäller att alternativen som stått till buds antingen är för kostsamma eller sämre än den nuvarande situationen. Det upprop om gåvor, lån och/eller annan hjälp med lösa lokalfrågan som publicerats i Kyrka och Folk, har hittills inte givit något resultat. Som nämnts skulle vi kunna disponera över 584 634 kronor i startkapital som Lutherstiftelsen i Göteborg förvaltar. Det rör sig om fonderade gåvomedel där endast räntan får användas till stipendier, och som för begränsad tid skulle kunna investeras i ett fastighetsköp.
Vi får fortsätta att arbeta och be för att det skall bli möjligt att köpa en fastighet vars omkostnader sedan kan betalas uthyrningsverksamhet (ungefär som IOGT finansierar utgifterna för den fastighet vi nu har glädje av). Man kan stödja detta projekt genom att betala in sitt bidrag till Lutherstiftelsens postgiro 49 12 14 – 3, och skriva ”Insamling till kyrksal i Lund” på inbetalningsblanketten.

Så skall jag också erinra om en sak som borde ha nämnts i de tidigare utgåvorna av detta rundbrev. Jur.kand. och tingsnotarien Andreas Karlgren är sedan länge engagerad i vår församlingsverksamhet. Han studerar även teologi vid CTR i Lund med avsikt att en dag kunna vigas till präst. Andreas antogs förra våren som prästkandidat i Missionsprovinsen. Som sådan är han numera veniat i vår församling, vilket innebär att han leder vissa av våra gudstjänster. Vi gläds över att Herren alltjämt kallar Ordets tjänare till sin kyrka, och vi har med Andreas i våra förböner. Samtidigt är vi är tacksamma över att han på detta sätt kan tjäna vår församling.

Avslutningsvis skall nämnas att det nu finns listor där man kan skriva upp sig om man har möjlighet att hjälpa till med olika saker som har med gudstjänstfirandet att göra. Det gäller iordningsställande av lokal, kyrkkaffe och söndagsskola. Dessutom hoppas vi att det en dag skall dyka upp en pianist/organist som kan ackompanjera vår psalmsång!

Så ber jag till sist att få önska er alla en välsignad fortsättning på våren.

Dalby, den 1 april 2009, Patrik Toräng

Evangeliets centrum

Vi högtidlighåller i dessa dagar Jesu lidande, död och uppståndelse. Det är händelser som verkligen utgör det kristna evangeliets centrum. Trossanningar som alla andra sanningar om Guds väsen, vilja och verk liksom pekar på, såsom grunden för en återupprättad, evig gemenskap mellan tillvarons Herre och i synd fallna människor. Dessa händelser handlar som något som Jesus fick genomgå alldeles ensam, och som Guds kraft och kärlek suveränt åstadkom. Vi människor kan endast begrunda detta Guds under som vi kallar Jesu återlösningsverk. I förtröstan på att det är sant, kan Guds barn leva i enlighet med Bibelns ord om innebörden i detta återlösningsverk. Det är så Påskens under blir till välsignelse för oss.

Man kan säga att Gudsfolkets blomstringstider utmärks av att de händelser som långfredagen och påskdagen berättar om, får utgöra centrum i Kyrkans liv och undervisning. Då håller Guds barn sig till den grund av hopp och rättfärdighet som inte kan rubbas. Då hämtar man sin andliga näring i den Sanning som skänker evigt liv.
Men nu består ju inte Kyrkans historia bara av sådana blomstringstider. Tid efter annan tonas Gudsfolkets intresse för Jesu återlösningsverk ner, och annat kommer i fokus.
I de s.k. Apostoliska fädernas skrifter till exempel – d.v.s. dokument tillkomna strax efter nytestamentlig tid - är en moralistisk lagförkunnelse så framträdande, att välsignelsen av Jesu försoningsverk hamnar i bakgrunden. Detta beror i hög grad på författarnas reaktion på det andliga och kulturella klimat som påverkade de församlingar de vände sig till i sina brev. Det var fråga om nya, hednakristna församlingar, där det gällde att ersätta de gamla sedvänjorna med kristen sed och ordning.

Ett annat exempel ur kyrkohistorien där korsets och uppståndelsens evangelium kom i skymundan, utgör kristenheten i Alexandria i Egypten under det tredje århundradet. I dialogen med företrädarna för den grekiska filosofi som där utgjorde den icke-kristna omgivningens verklighetsuppfattning, ville de kristna teologerna skapa en sorts harmoni mellan kristendom och hednisk lärdom. Det ledde till att man ofta läste in ett filosofiskt och spekulativt innehåll i bibelordet.

Det som är gemensamt för de apostoliska fäderna och ”den alexandrinska skolan” är att man i sin undervisning alltför mycket lät sig styras av det andliga klimatet i det omgivande samhället. Antingen gick man, som de apostoliska fäderna, helt upp i att ta avstånd från detta samhälles seder och bruk. Eller så ville man, som teologerna i Alexandria, få Guds rådslut att sammanjämkas med en hednisk verklighetsuppfattning. En följd av detta blev alltså att Jesu återlösningsverk ofta förlorade sin centrala ställning.

Även idag upplever vi hur den rådande tidsandan kan driva kristenheten bort från Evangeliets centrum. Västerlandet upplever en sekulariserad, individualistisk och materialistisk era utan motsvarighet tidigare i historien, där evighetsperspektiv, fäderneärvda trosuppfattningar och absoluta sanningar rörande andliga ting, helt kommit på undantag.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har dessutom ”frigjort” dagens västerlänning från de skapelsegivna förutsättningar hennes förfäder hade att rätta sig efter för att överhuvudtaget kunna överleva. Detta har bl.a. fått som konsekvens att t.ex. Bibelns bud om hur relationer mellan man och kvinna, barn och föräldrar må utformas, upplevs, inte bara som gammalmodiga, utan som ett direkt hinder för ett gott liv. Dock förblir brott mot dessa Bibelns bud lika skadliga för samhällskroppen och den enskilde idag som i det förmoderna samhället. Detta även om de negativa följderna av olydnaden kan mildras genom samhällets sociala skyddsnät eller blir uppenbara först i ett längre perspektiv.

Allt detta har inneburit att människans inneboende onda och själviska sidor, som njutningslystnad, bekvämlighet och ansvarslöshet, kan frodas mycket mer ohämmat i vårt samhälle än i andra civilisationer. Och eftersom vår civilisation, trots alla de hot den står inför, i brist på trovärdiga alternativ, framstår som den enda möjliga, har dess värderingar vunnit insteg även i de kristna samfunden. Detta är särskilt påtagligt i de stora protestantiska folkkyrkorna vars stora majoritet av icke-kristna medlemmar är helt främmande för det bibliska budskapet. I dessa kyrkor kan ledande grupper nästan utan motstånd sprida den avkristnade världens ogudaktigheter - Attityder och handlingsmönster som Skriften dömer ut som destruktiv lögn och grov synd. Exempel på sådant är inomvärldslig ”teologi” inspirerad av feminism, postmodernistisk filosofi och psykoterapeutiska teorier, liksom ”samborelationer”, utlevd homosexualitet och fostermord.

Reaktionen på denna utveckling hos villrådiga och bedrövade bibelkristna kristna, följer ofta två motsatta mönster. Antingen undviker man konfrontation och försöker överleva i en sorts samexistens med all denna ogudaktighet – jfr teologerna i Alexandria. Eller så går man in i striden så till den grad att man helt uppfylls av denna konflikt – jfr de Apostoliska fäderna. I båda fallen riskerar man att försumma att ta till sig den centrala ställning och den innebörd som Jesu försoningsverk har i Bibeln.

Vill man inte ta strid med det avfall som nu bereder ut sig, visar detta ofta på en bristande medvetenhet om att Jesu död bl.a. är Guds kompromisslösa dom över all orättfärdighet. En dom som Jesus drabbades av på korset i vårt ställe. Av denna Guds vredes dom över synden följer ju att det kristna evangeliet hamnar i obönhörlig konflikt med synden varhelst den framträder.
Den som går alltför mycket upp i striden mot vår tids avfall kan falla i andra diken. Kampen mot omoral kan skymma förhållandet att Evangeliet i första hand inte är en lära i etik, utan handlar om hur syndare kan få förlåtelse och evigt liv genom tron på Jesus. Fokuseringen på ogudaktighet hos andra kan innebära en skadad medvetenhet om att synden som florerar i omgivningen har sin motsvarighet i det egna hjärtat: Åminnelsen av Jesu död skall ju hos den troende förenas med en insikt om att det också var min egen synd som nödvändiggjorde Jesu blodiga offer. Missmod över det rådande avfallet kan även uppfylla en så till den grad, att det förtar glädjen och friden som Jesu uppståndelses seger vill sprida bland Guds barn.

Det sätt på vilket man förhåller sig till det rådande icke-kristna samhällsklimatet kan alltså skymma innebörden i Jesu återlösningsverk också hos dem som vill vara Herren trogna. Det finns emellertid i Kyrkans liv inslag som hjälper oss att undvika att så blir fallet.
Pulsen i kristenlivet är ju den söndagliga gudstjänsten. Och i den bekänner vi söndag efter söndag vår tro med de allmänkyrkliga trosbekännelsernas ord. Dessa bekännelser lyfter fram Jesu död och uppståndelse som det centrala i Evangeliet, som den sanning som bibelläsningarna pekar på, som grunden för vårt hopp om frid med Gud, bönhörelse och evigt liv.
Såsom vår kyrkas lärogrund har vi dessutom ärvt trosdokument från en av kyrkans blomstringstider. Nämligen den evangelisk-lutherska bekännelsen från reformationstidevarvet. Denna bekännelses undervisning genomsyras helt av Evangeliet om Jesu återlösningsverk, och understryker att gemenskap med Gud förutsätter vi i tro tar emot detta Evangelium i Ordets förkunnelse och de Heliga sakramentens utdelande.

Låt oss alltså troget fira gudstjänst på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. För då finns det alla förutsättningar för att Herren kan använda oss som sina vittnen om Ljusets rike i ett avkristnat samhälle och i en i många avseenden vilsekommen kristenhet.

Brännande etiska frågor i sjukvården

2009-03-05T22:19:00.001-08:00

Samtal om bl.a. dödshjälp med inledning av barnläkaren Magnus Göransson

Om hur sjukvårdens anställda kan förhålla sig till problematiken, om den kristna församlingens uppdrag, om vad diskussionen betyder för samhällsklimatet

Samlingen äger rum lördagen den 4 april kl.14.00 i den Kristna föreningen Filippis lokaler på Sandgatan 14 C i Lund.

Välkomna!

En viktig insats för bibliskt och reformatorisk gudstjänstliv i Lund?

2009-02-10T22:50:00.000-08:00

Sedan våren 2007 samlas S:t Markus församling i Lund till söndaglig gudstjänst i vår Svenska kyrkas andliga tradition. Anledningen till församlingens bildande var att barnfamiljer, studenter och andra i universitetsstaden med omnejd upplevde att gudstjänstlivet på Skriftens och vår Lutherska bekännelses grund behöver förstärkas. Man kontaktade Lutherstiftelsen i Göteborg med resultat att undertecknad fått mitt tjänsteställe förlagt till Lund, och ägnar huvuddelen av min arbetstid till att tjäna församlingen såsom dess pastor.

Gudstjänsterna äger f.n. rum i hyrda lokaler i stadens centrum. Dessa är ändamålsenliga och hyran är rimlig, och vi är tacksamma över att lokalfrågan kan lösas på detta sätt.
Men helt bra är inte situationen. Det skulle vara gott för församlingslivets stabilitet och tillväxt om vi hade tillgång till egen kyrksal. Dessutom har vi tankar på en del evangelisationsprojekt – såsom öppen förskola och kaféverksamhet med föredrag över andliga ämnen - som bara är möjliga att genomföra om vi kan arbeta i lokaler som vi själva disponerar över.

Nu finns det fastigheter i Lund som är intressanta. Men de kostar en slant: Om en sådan skulle förvärvas skulle det medföra stora utlägg i form av räntor, amorteringar och driftskostnader.
Det finns emellertid ett sätt att lösa detta problem så att projektet inte behöver bli så dyrt. Det går helt enkelt ut på att lokalkostnaderna finansieras genom uthyrning. Uthyrningen kan avse både samlingslokal och studentboende. Vi vet från annat håll att efterfrågan både på samlingslokaler och studentbostäder är mycket stor i universitetsstaden.

Det finns också ett startkapital som Lutherstiftelsen i Göteborg disponerar över. Närmare bestämt 584 634 kronor, gåvomedel som skall vara placerade i fonder där endast räntan får användas till stipendier. Dessa skulle för begränsad tid kunna investeras i ett fastighetsköp. Och inte nog med det: Inom kort kommer eventuellt en mycket intressant fastighet med en större samlingslokal, pentry och smårum belägen i centrala Lund att vara till salu.

Lutherstiftelsen och vi som är engagerade i S:t Markus församling har sagt att om vi lyckas samla in tillräckligt med medel och upprätta en realistisk plan för hur fastighetsköpet kan finansieras, skall vi försöka anskaffa byggnaden ifråga. Om detta inte visar sig möjligt går sökandet vidare efter ett annat objekt. Fastigheter av intresse bjuds ut till försäljning tämligen regelbundet. Det skall sägas att fastän det ovan redovisade startkapitalet inte är obetydligt, är det långt ifrån tillräckligt. Vi behöver disponera över ett belopp som är minst dubbelt så stort för att förverkliga dessa planer.

Vi dristar oss att ställa följande fråga till Dig käre läsare: Skulle Du vara intresserad att stödja detta projekt? Det kan vara genom donation, utlåning av kapital några år till låg ränta, goda råd och tips eller genom att praktiskt hjälpa till med eventuella ombyggnadsarbeten. Om så är fallet kan Du kontakta undertecknad på 070 615 11 61 (e-post:mailto:patrik.torang[a]sanktmarkus.se eller Lutherstiftelsens ordförande kh.em. Ragnar Block på 0320-87187. Du kan också redan idag betala in ditt bidrag till Lutherstiftelsens plusgirokonto, d.v.s. 49 12 14 – 3, och på inbetalningskortet skriva: ”Insamling till kyrksal i Lund”.

Vänliga hälsningar
Patrik Toräng

Nya liturgiska föremål

2009-02-10T22:22:00.002-08:00

Till församlingen har det för insamlade medel som öronmärkts för ändamålet inköpts två mässhakar, två stolor och en uppsättning textil till nattvardstjänst. I detta ingåren manipel, en bursa, en uppsättning altarlinnen (en korporalduk, två purifikatorer och två handdukar) och ett kalkkläde.

MÄSSHAKE (casula)

Prästens liturgiska högtidsplagg som bärs vid högmässa.
Längre ner på sidan finns den vita. Den lila mässhaken är av filtkaraktär och i helt klar användbart skick. Den vita mässhaken är i damast med guldbrokad och mycket vacker.
Detta innebär också att vi med den gröna mässhaken har liturgiska kläder till i princip alla kyrkoårets högmässor.

KORPORALDUK
Liten duk i vitt linne med antingen 4 eller 5 broderade kors. Duken bärs in till altaret vid nattvard, liggande ovanpå kalkklädet - ofta i bursa - och läggs ut på altaret. På korporalet ställer man sedan kalk och patén.

På bilen finns också de båda purifikatorerna för avtorkning av kalken och handdukarna för torkning av celebrantens händer.

KALKDUK/ KALKKLÄDE (lat. velum)
Fyrkantig duk som läggs över pallan på kalken vid högmässa. I äldre tid vanligen dekorerad med broderieroch spets eller frans runt kanterna. Kalkklädet var okänt under medeltiden och kom till användning förstunder senare hälften av 1500-talet.

PALLA
Liten, styv platta klädd med vitt linne, ibland med broderat kors. Pallan ligger ovanpå kalk och patén somstöd för kalkklädet när man bär in nattvarden.

BURSA
Fyrkantigt, stelt fodral för förvaring av korporalduken, vanligen med dekor på ovansidan. Bursan läggs ovanpå den klädda kalken då allt bärs in till altaret inför en högmässa. Under 1900-talet har det blivit vanligt att ha bursor i de liturgiska färgerna.

HANDLIN (manipel)
Band, ofta med broderad dekor, som bars över officiantens vänstra handled (som en hovmästares servett).Brukas inte i Sverige efter reformationen. Idag kan det dock finnas importerade handlin, hör ofta samman med mässhake och stola.

Som källa har använts http://www.inventaria.se/Bilder/ordlista.pdf

Hälsning från Sankt Markus församling i Lund

2008-12-12T06:36:00.000-08:00

Kära vänner,

Så har vi nått fram till årets avslutande helger. Det innebär för vår del bl.a. att det är dags för en ny Hälsning, där man kan ta del av vårt program under de närmaste fyra månaderna.

Som framgår, fortsätter vi att fira söndaglig gudstjänst klockan 11.00 i IOGT-NTO:s lokaler och i Frälsningsarméns kyrksal. Nattvard firas ungefär var tredje söndag, och under gudstjänsten anordnas söndagsskola för de små. Jag erinrar om att vi nu har tillåtelse att under gudstjänsten parkera inne på gården bakom IOGT:s fastighet (infart Nygatan). Samtliga parkeringar utom plats 4 står till vårt förfogande.

Det skall nämnas att vi ungefär en gång i månaden tar upp kollekt till annat ändamål än Lutherstiftelsen. Hittills har vi framförallt stött följande organisationer: Missionsföreningen Evangeliet Till Alla (META som bedriver mission i Mongoliet); Församlingsfakulteten i Göteborg samt Svenska Israelmissionen (som stöder kristna messianska församlingar i det heliga landet).

Utöver kollekten sker insamling till sådant som församlingen har bruk för. I juni införskaffades en nattvardsservis och under hösten har mässhake och alba inhandlats. Även de senaste inköpen var mycket prisvärda.

Bibelstudierna i Gårdstånga/Dalby fortsätter, liksom närradio- sändningar. Kanske blir det under våren ytterligare samlingar i Lund med undervisning och samtal i ämnen relaterade till den kristna trosläran.

Söndagen den 18 januari hålls efter gudstjänsten ett kort rådslag. Då får vi bl.a. anledning att diskutera lokalfrågan. Om den saken kan följande sägas:
Sökande efter en egen kyrksal fortsätter, dock hittills utan framgång: Alternativen som stått till buds är antingen alltför kostsamma eller sämre än den nuvarande lösningen.
Det insamlingsprojekt som vi nämnde i vår förra Hälsning, kommer – förhoppningsvis – att inledas under vårterminen. Då kommer nämligen en skrivelse att publiceras bl.a. i vissa kyrkliga tidningar, där det kommer att informeras om möjligheten att hjälpa oss att lösa lokalfrågan genom en donation eller lån till förmånliga villkor. En ljuspunkt är att det finns ett startkapital. Lutherstiftelsen i Göteborg – vars ekonomi i och för sig är mycket ansträngd - disponerar över 584 634 kronor i gåvomedel vilka skall vara placerade som fonder där endast räntan får användas till stipendier. Dessa skulle för begränsad tid kunna investeras i ett fastighetsköp.
Förhoppningen är att lyckas samla in ett så stort kapital att det blir möjligt att köpa en fastighet. Givetvis måste detta inköp till en stor del finansieras med banklån. Det innebär att utöver driftkostnader, tillkommer räntor och amorteringar. Tanken är emellertid att dessa kostnader skall täckas genom uthyrningsverksamhet. Det kan också nämnas att en intressant fastighet i centrala Lund kan komma att bjudas ut till försäljning,

Så ber jag till sist att få önska er alla ett välsignat jul- och nyårsfirande.

Dalby, den 12 december 2008, Patrik Toräng

Högtid, arbetstid och fritid enligt Martin Luther
(Uppgifterna är hämtade från en framställning författad av Birgit Stolt: ”Luther själv – Hjärtats och glädjens teolog.” Artos och Norma bokförlag, Malmö, 2004.)

I Huspostillan på juldagen beskriver Martin Luther hur herdarna efter att ha besök Jesusbarnet där han låg i sin krubba, återvänder till sin hjord (Luk 2:20). Den stora upplevelse de varit med om, påverkar hela deras framtida arbete: ”Så faller det sig, att herdarna glada, med lust och tacksamhet går tillbaka och sköter sitt arbete, på samma sätt som förut, förutom att de nu samtidigt också lovar och prisar Gud.” Dessa män hade fått vara med om en stor högtid. Man kan säga att de hade fått fira den första julhögtiden. Det hade i tro fått se den nyfödde frälsaren Jesus Kristus vilket fått till följd att Guds nåds evangelium tagit plats i deras hjärtan.
Överallt där julgudstjänster firas i Ande och sanning kommer gudstjänstdeltagarna att, liksom herdarna den första julnatten, få tillfälle att möta Guds son i tro och ta emot honom i sina hjärtan. När detta får ske är det alltid till oändlig välsignelse. Guds barn får då ta emot nåd, omsorg, kraft och vägledning som kommer hela deras tillvaro till gagn, i familjen och bland vännerna, i hem och skola, på arbetet och under vilan.

Denna välsignelse består inte minst av glädje.I en kommentar till Psaltarpsalm 65 vers 9 (”öster och väster fyller du med jubel”) påminner Luther om att Herren fyller hela tillvaron med glädje. Glädjen ifråga beror på att Guds barn, oavsett hur eländig jordetillvaron kan vara, alltid vet sig ha del av den himmelska lycksaligheten. Den lycksalighet som trots syndafallet, genom Jesu försoningsgärning, finns hos varje människan som genom dopet och tron äger Guds ande. Den lycksalighet som segrade på Golgata kors och som en dag skall uppfylla det himmelska Jerusalem där Guds folk skall bo.

Denna glädje finns där också när Guds barn vet med sig att de gör något som Gud vill: Herren välsignar ju varje gott verk. Arbetet är i grunden ett sådant verk. Gud vill att arbetsföra människor sköta sitt kall och gör rätt för sig. I en utläggning över Ef 4:28 skriver Luther: ”Du skall inte stjäla, det betyder, du skall livnära dig av ditt eget arbete, så att du har något eget att dela med dig av […] Det är din skyldighet, och om du inte gör det kommer Gud att anse dig, inte som en kristen utan som en tjuv och en rövare. För det första, därför att du latar dig och inte arbetar själv ihop till din försörjning, utan tar andras blod och svett. För det andra, för att du undanhåller din nästa det som du är skyldig att ge honom.”
Genom att Gud vill varje människas redliga arbete, blir det helgat. Alla stånd har sina förpliktelser givna av Gud och därmed en fullvärdig kallelse.
Arbetet innebär inte att man stänger Gud ute. Luther skriver: ”Ingen är så betungad i sitt arbete att han inte i sitt hjärta under tiden kan tala med Gud, frambära sin eller andra människors nöd, be om hjälp och i allt detta öva och stärka sin tro.”

Ofta torgförs uppfattningen att Martin Luther skulle skuldbelägga vila och förfäkta en överdriven, glädjedödande arbetsmoral. Detta är grundfalskt.
Tvärtom underströk Luther att vila och fritid var anbefallt av Gud likaväl som arbete. Det berättas att han en gång – år 1530 - förebrådde sin vän och nära medarbetare Philipp Melanchton för överdriven arbetsamhet. Det hände när Melanchton arbetade med avfattandet av den Augsburgska bekännelsen och satt och skrev även under måltiden. Luther reste sig då upp, gick runt bordet och tog ifrån honom pennan med orden: ”Man kan tjäna Gud, inte bara med arbete, utan också med ledighet och vila. Det är därför han har givit oss tredje budet och anbefallt sabbaten.” I ett av sina brev inskärper Luther: ”Man tjänar Gud också genom overksamhet! Det är därför han så strängt hävdat sabbatsbudet.”
Luther menade att det var viktigt att fritiden fylldes med gott innehåll. I Svarta klostret, som var hans familjs bostad och dessutom ett internat för studenter och lärare, inrättade han en bowlingbana. Detta för att studenterna skulle ha en rolig fritidssyssla att koppla av med från studierna. Ibland var han själv med och rullade en del klot.

Arbetsnarkomani, d.v.s. när en människa flyr in i rastlös verksamhet för att dämpa ångest och oro, fanns som företeelse på Luthers tid. Detta kunde leda till det som vi kallar utbrändhet. På 1500-talet benämndes det tristitia eller melancolia. I sin svåraste form var det en dödssynd som kallades acedia och kunde leda till självmord. Luther var själv inte obekant med sådana nattliga ångesttillstånd och grubblerier. Som vapen mot sådant anbefaller reformatorn utöver bönen och Guds ord, samvaro med andra människor, god mat och dryck, musik, diktläsning, lek, spel och annat tidsfördriv, såsom att låta sig roas av akrobater och djurtämjare.

Vi är nu mitt uppe i en intensiv tid, då ofta avslutande av många arbetsuppgifter inför helgledigheten varvas med julstök, släktbesök och, förhoppningsvis, fler gudstjänstbesök än vanligt. Måtte vi likt herdarna den första julnatten så uppfyllas av glädjen över att i tro få fira vår frälsares födelse, att den djupa frid som julevangeliet är bärare av, får dämpa den rastlöshet, stress och trötthet som så lätt griper tag i oss under dessa årets sista händelserika veckor.

Hälsning från S:t Markus församling i Lund

2008-09-03T23:01:00.000-07:00

Kära vänner, Sommaren är till ända och en ny termin begynner. För S:t Markus församlings vidkommande är det mesta sig likt inför denna terminsstart. Vi fortsätter att fira gudstjänst i princip varje söndag klockan 11.00 i IOGT-NTO:s lokaler respektive i Frälsningsarméns kyrksal. Under gudstjänsten anordnas söndagsskola för de små. Nattvard firas i genomsnitt var tredje söndag, och då använder vi vår vackra nyinköpta nattvardsservis, tillverkad i Italien. Bibelstudier och närradiosändningar återupptas likaså. Eventuellt kommer vi även denna termin att inbjuda till en studiecirkel med ämne relaterat till den kristna tron.

Vi har hört oss för angående olika möjligheter att få tag i en egen lokal, men hittills har vi alltid måst konstatera följande: Alternativen som stått till buds har varit sämre än den nuvarande lösningen: Lokalerna ifråga har varit betydligt mindre, fordrat omfattande renoveringsarbeten, ofta varit belägna långt från centrala Lund, samt mycket kostsamma. Sökande fortsätter emellertid, och vi får förlita oss på att HERREN skall ordna denna sak för oss på bästa sätt. Eventuellt kommer en insamling att påbörjas för att om möjligt skaffa fram ett kapital som räcker till handpenning för inköp av en fastighet. Denna ska i så fall rymma både kapell och uthyrningsrum vilka kan finansiera kostnader för lån, m.m. Med tanke på att de bekännelsetrogna inom svenskkyrkligheten är en både ringa och krympande skara som uppmanas ge till en uppsjö behjärtansvärda ändamål, får man räkna med att en sådan insamling blir långvarig för att inbringa det stora belopp som krävs för ett fastighetsköp i lundabygden. Apropå lokalfrågan kan nämnas att vi nu har tillåtelse att under gudstjänsten parkera inne på gården bakom IOGT:s fastighet (infart Nygatan). Plats 1 står till vårt förfogande. På den kan det rymmas två bilar.

Vi erinrar om att vi ungefär en gång i månaden tar upp kollekt till annat ändamål än Lutherstiftelsen. Så går kollekten söndagen den 24 augusti till Nordisk Östmission. Närmare bestämt till arbetet med att konsolidera en evangelisk-luthersk församling på Kronstadt utanför S:t Petersburg. Kollekten söndagen den 7 september går till Svenska Israelmissionen. Dessa två ”externa kollektändamål” har fått vänta över sommaren. Söndagen den 31 augusti hålls efter gudstjänsten ett kort rådslag, varvid vi bl.a. får tillfälle att fastställa ytterligare kollektändamål under höstterminen. Utöver kollekten sker insamling till saker och ting som församlingen har bruk för. I första hand gäller det en alba för besökande präst. Vi skulle även behöva en vacker vinkanna i glas eller nysilver.

En liten nyhet är att informationen om vår verksamhet, som skickas ut fyra gånger per år, fr.o.m. nu har formen av ett församlingsblad. Detta skall inte bara ge information om verksamheten, utan också ha innehåll av annat slag. Denna gång publiceras en kort artikel om den Herrens tjänare vars namn vår församling gjort till sitt, nämligen aposteln Markus.

Så ber jag till sist att få önska er alla en välsignad inledning på hösten

Patrik Toräng VDM och pastor.

Johannes Markus

2008-09-03T22:59:00.000-07:00

Johannes Markus eller Markus är ett trosvittne i Nya testamentet och som enligt den kyrkliga traditionen författade Markusevangeliet. Källor där Markus framförallt omtalas är Apostlagärningarna, samt skrifter av kyrkofäderna Papias (70-155), Eusebius av Caesarea (ung 260-340), Hieronymus (347-419) och Epifanius (500-talet).

Markus var kristen av judiskt ursprung, bosatt i Jerusalem (Apg 12:12). Enligt traditionen ska han ha fötts i Penapolis i Nordafrika, d.v.s. i norra delen av nuvarande Libyen. Förord till gamla utgåvor av Vulgata (den vedertagna latinska bibelöversättningen) berättar att Markus, liksom dennes kusin Barnabas (Kol 4:10; Apg 4:36), var av levitisk härkomst, alltså av prästsläkt. Markus moder Marias hus blev en viktig samlingsplats för urförsamlingen i Jerusalem. Det var till detta hem som Petrus återvände efter att ha släppts från den fångenskap som kung Herodes försatt honom i (Apg 12:12). Markus följde med Barnabas och Paulus på deras första missionsresa (Apg 12: 25; 13:4.13), men avvek i Perge i Pamfylien och begav sig tillbaka till Jerusalem. Inför den andra missionsresan ville Barnabas ha Markus med, men detta motsatte sig Paulus. Markus for då tillsammans med Barnabas till Cypern, medan Paulus tog med sig Silas som sin reskamrat (Apg 15:36-40).

Senare försonades Paulus och Markus. Markus var med Paulus under dennes första fångenskapstid i Rom (Fil 24). Då Paulus för andra gången hölls fången i Rom ger han sin förtrogne Timoteus beskedet att denne skall ta med sig Markus på sin resa för att besöka honom, eftersom Markus varit Paulus till stor hjälp (2 Tim 4:11). Senare återfinns Markus vid Petrus sida, förmodligen i Rom (1 Petr 5:13).

Petrus kallar Markus sin ”son” (1 Petr 5:13), vilket betyder att det var genom Petrus som Markus hade kommit till tro. Det var också då Markus vistades hos Petrus som Markusevangeliet kom till. Biskop Papias av Hiérapolis berättar att när Markus, som blev Petrus tolk [d.v.s. den som förmedlade Petrus undervisning], skrev han noga upp allt det han kom ihåg av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordningsföljd. Man kan ana att Markus delade aposteln Petrus impulsiva karaktär. Evangeliet är det kortaste av de fyra, och texten visar hur Markus liksom forcerar handlingen. Författaren använder sig ofta av uttryck som "strax" och "därefter". Petrus omnämns f.ö. i tio av skriftens 16 kapitel. Många menar att Markusevangeliet riktar sig till kristna av icke-judiskt ursprung i staden Rom. Markus beskriver judiska sedvänjor, förklarar arameiska uttryck, men anger inte närmare vem Pontius Pilatus var. Detta förutsätts läsarna veta.

Uppgiften att Markus var den unge man som bevittnade tillfångatagandet av Jesus i Getsemane trädgård och som flydde från soldaterna som försökte gripa honom genom att dra av sig linneskjortan han var insvept i, stöds av utsagor i traditionen (jfr. Mark 14:51f). Andra utsagor om Markus i den senare traditionen är följande: Markus var tjänaren som serverade vinet vid bröllopet i Kana (Joh 2:1-11); Han var en av de sjuttio apostlar som Jesus vid ett tillfälle sände ut (Luk 10:1); Han var tjänaren som bar krukan med vatten till det hus där Jesus delade sin sista måltid med apostlarna (Mark 14:13); Han tog emot lärjungarna i sitt hus efter Jesu död, och det var till Markus’ hem som Jesus begav sig efter sin uppståndelse för att visa sig för lärjungaskaran (Mark 16:14).

Eusebius, Hieronymus och Epifanius berättar att Markus var grundare av den kristna församlingen i Alexandria. Han var alltså den apostel som påbörjade missionen i Afrika. Han skall ha kommit dit 40 till 50 år efter Kristi födelse, förkunnat Evangeliet och utfört många mirakler. Han utsåg även sin efterträdare, biskop Aniaus av Alexandria, tre präster och sju diakoner. Markus skall även ha varit upphovsman till den fornkyrkliga gudstjänstordning som bär namnet Cyrillusliturgin. Liturgin skall ha bevarats genom muntlig tradition till dess att kyrkofadern Athanasius (298-373) nedtecknade den, varefter den överlämnades till den förste biskopen av Etiopien. Cyrillus av Alexandria gjorde en bearbetning av gudstjänstordningen som alltså bär hans namn. Ett papyrusfragment med delar av liturgin finns bevarat i Strasbourg. Den koptiska kyrkan räknar Johannes Markus som sin förste påve. Markus led martyrdöden i Alexandria den 25 april år 68. Såsom evangelist symboliseras han av lejonet, detta kanske p.g.a. av följande ord om Johannes döparen i evangeliets inledning: ”en röst ’ryter’ i öknen …”(1:3).

Johannes Markus kom till tro genom att ta del av Petrus undervisning, och Markusevangeliets vittnesbörd om Jesus torde härröra direkt från den lärjunge som var hela apostlaskarans representant. Detta vittnesbörd, Evangeliet om Jesus Kristus, är en den grund som Kyrkan vilar på. Måtte vi alltid ha detta Evangelium som vår fasta trosgrund, och troget låta oss uppbyggas och dela med oss av dess sanningar. Och måtte vi benådas med Markus missionsiver, liksom av den friskhet i vittnesbördet som kännetecknar skriften som den Helige Ande, genom denne HERRENS tjänare, har nedtecknat för vår salighets skull.

Reportage om Sankt Markus i Kyrka och Folk

2008-06-10T23:35:00.000-07:00

Tidigare i vår publicerades ett reportage om församlingen i tidningen Kyrka och Folk

Läs artikeln här!

Nattvardsservis

2008-05-25T22:11:00.000-07:00

Äntligen har församlingens nya nattvardsservis kommit till oss.

Septuagesima

2005-02-23T12:07:00.000-08:00

Septuagesima, ”Nåd och tjänst”,

3:e årgången, Hgmgdtj, 2011-02-20, Lund.

Texter: 2 Sam 7:18-22; Fil 3:7-14; Matt 19:27-30

Psalmer: 1:1.4-7; Lovpsalm 18; 247; 364:1-3.6-7; 554; 291

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.

Skriv i mitt hjärta vad av dig i livets ord är skrivet.

Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,

Jag vill ditt kärleksfulla råd

I ord och handling prisa.

Amen

”Bröder, jag menar inte att jag redan gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.”

Filipperbrevet, kapitel 3, verserna 13 och 14.

Det allra viktigaste orden i detta stycke är de sista: Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.

Tidigare i de sammanlagt sju verser som utgör dagens epistelläsning har Paulus nämnt Jesu Kristi namn flera gånger.

Det är tron på Kristus Jesus som fått honom att förstå att den yttre fromhet och den i judarnas ögon andliga värdighet som låg i att vara en skriftlärd jude med en släkttavla som gick tillbaka till Benjamin och patriarkerna, det var rent avskräde jämfört med att genom tron ha Kristus Jesus som Herre.

Alla bedrifter och all värdighet i denna världen är skadlig när man använder den som grund för sin övertygelse att ha det rätt ställt med Gud. Det är skadligt eftersom en sådan övertygelse är en illusion, denna tro stämmer inte med verkligheten, den ger inte frid med Gud.

Paulus lovprisar i dessa verser vidare kunskapen om Jesus Kristus, den fullkomliga, gudomliga rättfärdighet bara tron på Jesus Kristus kan ge, han gläder sig över att vara gripen av Jesus, att Jesus själv gjort Paulus till sin vän. Han framhåller kraften av Jesu uppståndelse och lyfter fram lidandet tillsammans med Jesus i denna världen som något nödvändigt för att få hoppas på en salig uppståndelse från de döda.

Kort sagt det enda riktigt viktiga i tillvaron, nämligen en evig gemenskap med Gud, har vi i Jesus Kristus.

Men det kan ju förefalla som att Paulus i de verser vi citerade gör kampen för frälsning och medborgarskap i Guds himmel till ett verk som han själv utför. Han skriver: Jag menar inte att jag redan gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himmelen i Kristus Jesus.”

Faktum är att livet i Kristus Jesus, där jag finner vänskapen med Gud och den eviga saligheten, är en trygg tro på att Guds av nåd gjort allt som behövs för att jag skall vara hans egen, samtidigt som denna tro sporrar till att kämpa trons goda kamp. Det är nåd till tjänst.

Kampen syftar till att nå fram till Guds himmel. Och ett avgörande inslag i kampen är just att jordiska gåvor, som att höra till en släkt som gjort mycket gott här i världen eller vara trygg i en sund andlig miljö, inte får bli det som min tro att jag hör Gud till, grundas på.

Det är heller inte min kallelse att stå stilla i livet och måna om det som går bra. Nej, kallelsen är att gå vidare med Gud och vara beredd att lida och offra mig för min vänskap med Jesus.

Kallelsen är att bryta med det goda här på jorden som blivit band som hindrar mig från att längta och sträva efter Guds fullkomliga saligheten som jag kommer att få uppleva full ut först i Guds himmel. Min yrkesskicklighet kan till exempel vara ett sådant hinder om det är detta som jag helt lever för. Kallelsen är att tjäna består i att ge av mig själv och det jag har fått av Gud såsom Gud själv vill. Den kallelsen tar jag emot då jag tror att Jesus offrat allt han själv ägde, för att jag skall få tjäna Gud på det sättet först på jorden och sedan inför Herrens tron i himmelen.

Beredskap att offra då Guds bud kräver det, liksom hoppet att en dag få ta emot den fullständiga glädjen i Guds himmel, kan man kalla för drivkraften som för det andliga livet framåt, det sätt som tron på Jesus visar sig i. Det säger sig själv att detta kan vi inte prestera på egen hand, vi kan inte suggerera fram denna drivkraft. Den ges oss av Jesus Kristus genom vårt umgänge med honom då vi tar emot Guds nåd i ordet och sakrament. Beredskap att offra sig för Evangeliet när Gud förväntar sig detta, liksom evighetshoppet som ger trygg tillförsikt i det värsta av lidande, hör till trons viktigaste gåvor. Ämnet blir: Tron på Jesus, tjänandet och lönen.

Vi skall nu se lite mer på vad det kan innebära genom att stanna inför dagens evangelieläsning.

För det första: Kallelsen att tjäna Gud genom tron på Jesus, är helt och hållet är Guds verk. Detta att en människa tjänar Herren helhjärtat börjar och slutar med att Herren givit henne gåvan att av nåd få vara Jesu trogne tjänare.

Petrus säger som talesman för de tolv först dessa ord: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig.”Och det hade de tolv verkligen gjort. De hade radikalt brutit upp ifrån sitt tidigare liv för att följa Jesus. Vissa av dem, bland annat Petrus, var visserligen gifta och man förstår att de ibland besökte sina familjer, men de verkar ständigt ha uppehållit sig kring Jesus. Och att de bara hade Jesus som trygghet i livet blir tydligt då Jesus dog på korset. Då samlades lärjungarna för att sörja, ställa sig frågor och invänta vad som skulle ske. De gick inte hem var och en till sig, utan förblev Jesu lärjungaskara, även om de var villrådiga och rädda. Deras reaktion visar att hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller åkrar, det betydde inget jämfört med Jesus. Egendom och nära och kära är värdefulla gåvor av Gud på sitt sätt, det framgår av andra ord i evangelierna, men det kunde inte ersätta Jesus.

Aposteln Paulus hade också lämnat allt för Jesus. Ja, han hade så till den grad gjort helt om då han kom till tro, att han från den stunden gav hela sitt liv åt att tjäna evangeliet om Jesus som han tidigare vigt hela sitt liv åt att motarbeta. Han gick i konflikt med evangeliets fiender bland judarna som han intill dess han kom tikk tro på Jesus hade tjänat så ivrigt.

Detta liv för Jesus det kostade verkligen på för Petrus, Paulus och de andra. Till sist fick alla utom aposteln Johannes plikta med sitt eget liv genom martyrdöden.

Men de hade faktiskt i grunden inget alternativ. Tron på Jesus tvingade dem dithän. Man märker ofta den glädje och den kraft som uppfyller dem då det är som mest motigt och farligt, då de sitter i fängelse eller då de möter våldsam fientlighet när de förkunnade evangeliet. Tron på Jesus som det viktigaste i tillvaron var något som Gud planterat in i deras hjärtan och som helt uppfyllde dem.

Gud själv drev dem framåt på trons väg av offer i Guds rikes tjänst.

Gud själv stärkte deras tro när stormen blåste som starkast.

Så är det för alla Jesu lärjungar i alla tider. Vi frågar oss hur vi får en sådan tro? Jo, precis på samma sätt som apostlarna. Genom att umgås mycket med Jesus och lita på honom, vilket vi gör genom att umgås mycket med Guds ord och lita på att det är sant. Då planteras denna hängivna tro på Jesus in i hjärtat. En tro som utmärks av att den inte sviker i prövningens stund utan just då visar sig som starkast.

För det andra: Att i tro på Jesus offra sig själv i Guds rikes tjänst, ger här i tiden en lön som stärker tron och ger mycket välsignelse.

Jesus säger enligt evangelisten Matteus: ”Var och den som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.”

Här kompletterar vi med hur evangelisterna Markus och Lukas återger Jesu svar. I Markusevangeliet läser vi: Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv." Och i Lukasevangeliet: "Amen säger jag er: Var och en som har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, skall få mångdubbelt igen redan i den här världen, och sedan evigt liv i den kommande världen.

Vi skall ta fasta på att den välsignelse man får av ett liv i tro på Jesus visar sig redan här i tiden mitt under de svårigheter som livet i tron på Jesus för med sig. Först skall vi ta till oss att Gud ger oss en massa jordiska gåvor, det som Jesus kallar hus och åkrar. Liksom Guds barn i Gamla och Nya testamentet får mycket materiellt gott av Gud så får den kristne idag det också, och det skall man vara tacksam för.

Frågan är om vi är tacksamma? Eller tar vi det för givet? Det skall vi inte göra. Guds jordiska gåvor, speciellt gåvor som räddar oss när vi har det riktigt svårt, ger Gud dels av omtanke, men också för att stärka vår tro. Och att tron stärks visar sig i att man tackar Gud för gåvan ifråga. Å andra sidan: Slocknar tacksamheten för Guds gåvor, kanske därför att man blivit så bortskämd att man inte uppfattar dem, ja då slocknar tron på Jesus som skänker den nåd som räddar oss människor undan domen.

En gåva Gud ger de sina är en ny andlig gemenskap: ”bröder och systrar, och mödrar och barn” läser vi i Markusevangeliet. Detta är otroligt viktigt. Du som är kristen hör till den andliga gemenskap som heter kristenheten på jorden. Dels är det bröder och systrar i tron i din närhet. Men också de kristna i andra länder och i andra tider. Du ingår i en gemenskap som spränger tid och rum.

När du öppnar din psalmbok och sjunger de kristna hymnerna, så stämmer du in i samma sånger som bland annat författarna som anges en gång har sjungit. Idag är det bland annat Aurelius Ambrosius, ärkebiskop i Milano på 300 talet, Arvid Pedersen präst på Bornholm på 1500-talet, Johan Olof Wallin ärkebiskop i Sverige på tidigt 1800-tal, Amelie Juliane von Schwartzburg-Rudolstadt, tysk furstinna från 1600-talet och Oscar Ahlén kyrkoherde i Kvillinge under 1900-talets andra hälft.

Detta är som sagt viktigt att veta och vara tacksam för. Och frågan som manar till kamp för att behålla tron lyder: Vill jag dela samma kristna tro som dessa och andra kristna, eller dela de icke-kristna värderingar som omfattas av de flesta idag. Här gäller det att ta ställning. Dessa båda övertygelser kan inte samsas. Det viktiga i att omges av trossyskon förstår man ofta först när man saknar medmänniskor som delar ens tro. Detta kan ske när man har att göra med människor i kristna sammanhang som, visar det sig, inte alls delar ens övertygelse.

Man kanske firare gudstjänst tillsammans men tron på Jesus varierar väldeliga eller så lyser en tydlig kristen övertygelse med sin frånvaro. Det kan man vänja sig vid och acceptera. Men då är det ett tecken på att man håller på att förlora tron. För då är ju det mänskligt umgänge som är viktigt och inte Jesus. Och utan Jesus finns det ingen nåd utan Guds dom över min synd står fast.

Att vandra tillsammans med Jesus och sina trossyskon mot himmelen, leder en inte bort ifrån tjänsten här på jorden, på arbetsplatsen, i skolan, i hem och familj. Den nåd, den kraft, tröst och vägledning som livet med Jesus och hans lärjungar ger, finns där för att välsigna de jordiska sysslorna och plikterna och hjälpa mig att utföra dem. Tron på Jesus kan till exempel motivera till uthållighet som hjälper mig att tjäna bättre än jag skulle gjort om jag inte kände Jesus och Guds ord. Jag motiveras att sköta mina uppgifter trots att det är besvärligt, inte därför att människor tackar mig, utan därför att Bibelns Gud förväntar sig att jag skall vara uthållig i att göra det goda.

Så har vi tjänst under förföljelser. förföljelsen är här angrepp mot Guds folk som syftar till att tysta kristen förkunnelse och vittnesbörd för att förhindra att människor kommer till tro och blir frälsta. Guds folk förföljs alltid. Ibland förföljs Guds folk av människor som vill döda frimodiga kristna eftersom de inte tål evangeliet.Det är då fråga om människor som djävulen direkt tagit i sin tjänst. Men djävulen förföljer även då han inte på ett så tydligt sätt får enskilda människor att förfölja Kristi kyrka. Djävulen har även andra metoder för att nå sitt mål. Och hans övergripande mål är följande: Att få oss människor att tro att denna förgängliga värld, som enligt Bibeln är i den ondes våld, är den enda viktiga. Djävulen vill få oss att tro att denna värld som bryts ned av synd och död är den verklighet vi skall leva för. Men en sådan tro är ju en lögn, för den leder till död, till evig död. Den lögnen styr våra liv till exempel när jordiskt arbete, studier eller fritidsintressen tränger undan de bönelivet. Den lögnen härskar i en kultur där materialism och antikristna värderingar får barn i kristna familjer att överge sina föräldrars tro.

För att kämpa mot denna lögnens förföljelse har de kristna i grunden endast en väg att vandra på Kärlekens och Sanningens väg där vi möter Jesus och Guds ord och tar emot Guds kärlek till oss själva med uppdrag att föra den vidare till andra. Vägen där Jesus och Guds ord får vara i centrum. Vägen där vi möter medkristna som delar denna tro på Jesus och Guds ord som vi kan dela våra andliga erfarenheter med.

Vandringen längs den vägen ger kristna föräldrar mer uthållighet i sin kärlek, både till Gud och till sina barn. En kärlek som är en förutsättning för att deras barn kan upptäcka att kristen tro erbjuder något gott som inga prylar eller förföriska frestelser i världen kan svara upp mot.

För det tredje och sista: Lönen för att ha tjänat Gud och nästan ges i sin fullhet i Guds himmel av nåd åt varje syndare som trott på apostlarnas vittnesbörd.

Jesus säger: ”Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull lämnat allt i denna världen, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.”

Vad som Jesus här framhåller är att det eviga livets gåva av Gud åt alla som följt Jesus i tro, fullbordas i himmelen. Det är så viktigt att ha detta evighetsperspektiv för ögonen. Hoppet om evigt liv är verkligen ingen liten extra bonus i den kristna trosläran som vi kan nöja oss med att nämna vid begravningar när folk behöver tröstas. Guds rike är det evigt rike. Jesus Kristus vann sin seger då han uppstod från de döda. Det är den uppståndne Kristus som lever och regerar från den himmelska tronen på Faderns högra sida, som vi tror på. Det är bara i honom vi får den nåd som räddar oss undan domen.

Redan här och nu har därför den äkta jesustron sin källa i ett flöde av liv som har överfunnit döden, ett nytt liv som synd, död och djävul inte rår på, ett evigt liv som skall uppfylla den nya tidsålder som komma skall. Blir detta evighetshopp för svagt och för avlägset, ja då riskerar de nedbrytande krafterna som härjar i denna förgängliga värld att ta överhanden. Då blir kristendomen något inomvärldsligt, något som binder den som tror så vid denna värld som skall förgås i eld. Men Jesus säger i orden vi citerade också något annat. Först skall vi understryka att när Jesus uttalar dessa ord var det minst sagt svårt att förstå hur den utsagan kunde vara sann. Hur skulle tolv män av enkelt ursprung få regera över hela Israels folk?

Hur skulle dessa galileiska män av folket av Gud ges domsrätt och evig härskarrätt över skriftlärda och överstepräster, ja ta till och med över patriarkerna, Moses och profeterna och kung David? Jo, därför att de första skall bli de sista och de sista skall bli de första.

Det som i denna världen förefaller vara stora är så små i förhållande till Jesus Kristus som de tolv apostlarna representerar genom sitt vittnesbörd.

I förhållande till evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesus namn som ger syndare Guds nåd, det evangelium som är den apostoliska tron, så förmår alla Guds heliga ingenting alls. De första har blivit de sista, och de tolv män av folket som såsom de nya Gudsfolkets företrädare de har blivit de första! Inte genom det de själva var utan genom sitt uppdrag att vara Jesus apostlar, genom sin tro på Jesus och genom sitt vittnesbörd om Jesus ord och verk. Detta innebär bland annat att när jag upplever mig som den siste i rang i Guds barnaskara, då får jag vara den förste, om jag tror på apostlarnas evangelium om Jesus.

När tron är svag, skammen stor, misslyckandena många och evighetshoppet känns svagt, då skall jag veta att Guds löften om nåd, förlåtelse och upprättelse i Jesus Kristus, den apostoliska kristna trons löften, ännu gäller. Då får du som befinner dig djupt nere i avgrunden av synd och mörker tro, att du genom det som Jesus gjort och gör för dig, hör Gud till. Och att genom tron på det evangelium apostlarna predikade kommer att ges himmelsk värdighet och rang på den Yttersta dag då världens pånyttfödelses stund infaller. Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, så att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så varda saliga.

Genom Jesus Kristus, vår Herre, Amen!

Den Helige Mikaels dag

2005-01-01T12:02:00.000-08:00

Den Helige Mikaels dag

Söndagens överskrift ”Änglarna”, 2a årgångens läsningar,

Texter: 5 Mos 33:26-28; Upp 12:7-12; Matt 18:1-10

Högmässogdtj., den 3 oktober 2010, Lund

Psalmer, SvPs: 3; (697:6); 483; 78 (mel.42); 79:1-4; 553.

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.

Skriv i mitt hjärta vad av dig i Livets bok är skrivet.

Styrkt av din kraft, ledd av din nåd

Jag vill ditt kärleksfulla råd, i ord och handling prisa.

Amen.

"Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på himmelen och i sin höghet på skyarna. En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råder hans eviga armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem. ²⁸ Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg.”

Femte Mosebok, kapitel 33, verserna 26 till 28.

Orden är en bekännelse till att Bibelns Gud råder över precis allt som sker, att det finns en himmelsk, för oss osynlig, dimension där han verkar, att Guds gärningar i denna himmelska dimension kan visa sig i det som händer i vår jordiska verklighet. Samt, inte minst, att det som Gud gör, är till välsignelse för Guds folk. Han utför sina mäktiga gärningar med sina barns bästa för ögonen. Ibland är det som sker här på jorden mäktigt och märkligt, det handlar om krafter och händelser som går utanför människors kontroll. Men oftast är kanske vår jordiska vardag just en vardag. Vi håller på med våra små bestyr, vi planerar vår tillvaro och handlar enligt planerna, vi hanterar utmaningar och överraskningar på ett sätt som vi tror oss förstå och i huvudsak kontrollerar.

Gud är i båda dessa sidor av den jordiska verkligheten. Han är där i de storslagna skeenden som vi känner oss maktlösa inför, han är med i de vardagliga sysslorna, funderingarna, och planerna. Och en länk som förbinder allt som Gud verkar i himlen och allt som Gud verkar på jorden, kan man säga att Guds änglar är. De är Guds eviga armar som förjagade Israels fiender. De utövade gudomligt beskydd, ledning och omsorg om Guds folk, både under israeliternas ökenvandrings svåra stunder, och i den mer lugna vardag man fick uppleva åren efter att man intagit det Heliga landet. Samma Guds eviga armar, Guds änglar, verkar i den himmelska dimensionen, där de far fram genom skyarna. I den del av verkligheten där Mikael och hans änglar var med om den seger över Satan och hans änglar som säkerställer, att du som är Guds vän genom tron på Jesus, tryggt kan be din aftonbön varje kväll, och att du ständigt kan påräkna Guds änglars beskydd. Änglarna är den väldige Gudens armar. Vi ser dem inte, men de finns där, hela tiden, där Gud är, hela tiden, i himmelen och på jorden. De utför Guds goda verk mot allt skapat, till välsignelse för alla som genom tron på Jesus är Guds barn.

Änglarna förbinder Guds liv med vårt liv, de förbinder himmelen med jorden, de sänds ut av Gud till oss för att utföra Guds verk bland alla människor, och utöva Guds beskydd och omsorg över dem som genom tron på Jesus hör till de frälstas skara.

Vi skall nu se närmare på änglarnas uppdrag i de troendes liv genom att stanna inför dagens heliga evangelium, som ju är hämtat från Matteusevangeliets 18:e kapitel.

Vi skall först se på de här versernas innebörd och sedan, som en sammanfattning, dra några slutsatser av det vi lyft fram. Detta artonde kapitel i Matteusevangeliet har kallats en församlingsinstruktion eller församlingsordning. Men det handlar mer om relationer kristna emellan och inte minst om relationen mellan kristna och Gud, än det är ett utkast till ett kyrkligt regelverk. Och när det handlar om sådana ting, handlar det inte bara om de kristnas jordiska förhållanden, utan också om hur det är i himmelriket. För Jesu lärjungar hör Guds rike eller himmelriket till, samtidigt som de lever och verkar här på jorden.

När lärjungarna frågar vem som är störst i himmelriket, kan det låta inte lite högmodigt: Som om de ville tävla om att vara stora och betydelsefulla och såg de andra lärjungarna som konkurrenter om Guds nåd. Men så var det nog inte. Det var inte därför som de ställde frågan vem som var störst i himmelriket. Nej, lärjungarna vill förmodligen helt enkelt veta hur man skall vara eller bete sig för att vara som mest helig och himmelsk, mest Gudalik. Hur man kan bli mest ... änglalik! Och då svarar Jesus alltså med att kalla till sig ett barn, ställa det mitt ibland lärjungarna och slå fast följande: ”Amen säger jag er, om ni inte omvänder er och blir som ett barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”

Det första vi måste förstå är vad som är så bra med ett barn i detta sammanhang. Som förälder kan man ju höja lite på ögonbrynet när Jesus säger att barnet ödmjukar sig. Barn är ju visst inte alltid ödmjuka. Det tar för sig så mycket de kan. De skall äta först och mest, ha alla leksakerna för sig själv, sliter upp julklappspaket utan att tänka på att säga tack, de själva vill ha all uppmärksamhet och all tid, utan att tänka på andras behov. Det låter ju konstigt om alla skulle bete sig så i himmelriket. Det är emellertid inte barnets natur som Jesus talar om. Det är barnets ställning i förhållande till vuxna, barnets plats i den mänskliga gemenskapen. Barn har alltid varit beroende av vuxna. Barn måste tas omhand av någon eller några i sin omgivning. Om nu barnet inte genom arv är förmöget, har det en massa materiella behov det inte kan betala för själv, utan som de vuxna osjälviskt måste förse det med. Barn skall fostras, de behöver få uppmärksamhet, man måste ha tålamod med det, anpassa sitt liv efter det. Barn har behov av mycket och kräver mycket utan att man kan fordra något tillbaka, just därför att det är ett barn. Samtidigt får barnet finna sig i att mamma och pappa ger barnet det som det behöver på mammas och pappas villkor. Barnets förälder betjänar barnet med allt det behöver, men med förälderns auktoritet. Att ödmjuka sig som ett barn inför Gud, är att låta sig betjänas av Gud. Men inte som någon som kan styra och råda över Gud och se Gud som sin butler. Utan som den som tar emot Guds vård och omsorg på Guds villkor. På motsvarande sätt är Jesu lärjunge kallad att ta emot medkristna som barn som man betjänar på Guds eller Jesu villkor. ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn”, säger Jesus, ”han tar emot mig.” Hela livet som Jesu lärjunge i Guds församling går ut på att ta emot av Gud, överlämna sig i Guds vård och auktoritet, att tjäna inte minst sina medkristna i enlighet med Guds vilja.

Att ha denna inställning till Gud är att ödmjuka sig som ett barn och vara stor i himmelriket. Ja, då är man till och med störst i himmelriket. För är man väl inne i himmelriket har man ju tagit emot Jesu fulla rättfärdighet och helighet. Större kan man inte vara. Å andra sidan. Har man inte tagit emot Jesu rättfärdighet och helighet som ett barn, hör man inte himmelriket till överhuvudtaget.

När lärjungarna frågar Jesus vem som störst i himmelriket, tror de nog, att stor i himmelriket är den som verkligen tjänar Gud av allra största egen förmåga. ”Om jag verkligen gör alla goda gärningar som tänkas kan, då kommer Gud att anse mig som stor i Guds rike”, tänker de. Men så är det alltså tvärtom. Jag blir inte stor i Guds rike genom att själva anstränga mig aldrig så mycket för att vara from och god. Hade det varit så, kunde Jesus ha kallat på en ängel och låtit ängeln stå och lysa mitt ibland lärjungarna, under det att Jesus sade: ”Om ni anstränger er och blir heliga som denne ängel, kommer ni inte in i himmelriket.” Så är det alltså inte. Änglar är inga förebilder för oss på det sättet. Änglar är Guds gåva till oss, såsom budbärare och som förmedlare av Guds nåd i Jesus, hans ledning och beskydd. För att ta emot änglavakt och Guds rikes eviga liv, gäller det att erkänna att jag inget förmår själv för att bli stor i Guds ögon. Storheten, heligheten, måste vara en Guds gåva, som jag tar emot på motsvarande sätt som ett barn tar emot kärlek, mat och dryck, husrum, omsorg, beskydd, fostran och vägledning från sina föräldrar.

Efter att ha uttalat dessa befriande ord som ju säger att jag blir Guds barn av nåd allena, genom att Gud gratis ger mig allt jag behöver, så kommer följer en hel räcka stränga, varnande, ja vissa skulle säga hotfulla Jesusord:

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.”

Det värsta som tänkas kan är, säger Jesus, att Guds barn som tror på Jesus förleds, lockas, förförs bort från honom. Ordet förleda bör man översätta: ”orsaka att Guds barn kommer på fall.” Att komma på fall kan vara att förlora sin tro på Jesus, att börja synda uppsåtligt och vara nöjd med det, att förtvivla och inte tro att man är värdig Guds förlåtelse, att tycka illa om Guds församling och dra sig undan Guds ord och sakrament för att man blivit så besviken där man tagit emot dessa nådemedel. De människor som är upphov till att nästan kommer på fall på dessa och andra sätt, står under Guds dom. Och Guds dom är så förfärlig att den jordiska döden är en befrielse jämfört med den, säger Jesus. Vi märker att Guds stränghet är här riktad mot alla som gör Guds barn illa genom att förleda dem bort från Gud. Vi kan tänka på hur vi skulle reagera om någon gjorde dem vi älskar allra mest, riktigt illa; På hur en förälder reagerar när man gör dennes barn något ont.

Världen förför. Omgivningen som inte känner Gud lockar och drar och vilseleder så att människor förlorar tron. Det är riktigt illa. Enskilda människor förför. Samhället består ju av enskilda människor. Detta måste ske eftersom människan fallit i synd. Såsom världen har blivit är det oundvikligt. Men det kan vi inte skylla på. Den som gör sig skyldig till att förleda till synd, får ta det fulla personliga ansvaret för detta.

Vad är då att göra? Ja, går man till botten med saken ser man att förförelsen kommer från den egna naturen: Händer, fötter och ögon är egna kroppsdelar som är med om att utöva synd, att göra ont. Det onda bor i vår natur. Skall man göra något åt det, måste man stympa sig, säger Jesus. Men då svarar man: ”Det kan jag ju inte! Jag orkar inte gå till rätta med mig själv på det sättet, och skulle jag göra det skulle det ändå aldrig sluta. Hugger jag av mig en arm som syndar, så finns den andra kvar, och gör snart syndar väl den också. Jag skulle få göra mig av med kroppsdel efter kroppsdel och det skulle inte sluta förrän själva hjärtat slets ut.” Då säger Guds stränghet: Dig väntar inte livet och ljuset och friden i Guds rike utan den eviga döden, mörkret och ångesten i helvetet. Man är ställd inför krav som man på långa vägar inte förmår svara upp mot. Men Guds krav står fast och den eviga dödsdomen är ett faktum över den som inte klarar av att uppfylla dem.

Sedan fortsätter Jesus och säger: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Förföra och förakta står i samma sammanhang. Att förakta är att ”tänka lite om”, att ”inte högakta”, att ”anse som mindre viktig”. Du ser din nästa som är som ett barn fullt av behov, inte minst av ditt tålamod, av din förståelse, av din uppmärksamhet. Din nästa är som ett barn, men han är inte ditt barn. Du sätter inte honom eller henne i centrum för din omsorg som man gör med sina egna barn. Den naturliga moders- eller faderskärleken hjälper dig inte att som en tjänare med auktoritet betjäna din nästa. Då är det sannerligen lätt hänt att tänka lite om nästan, att anse denne som mindre viktig, ja som ett hinder för annat som man vill göra. Då är det väldigt mycket som förhindrar mig från att sätta min behövande nästa i centrum som vore det mitt eget behövande barn. Men det är just detta Gud kräver.

Så säger Jesus: ”Jag säger er, att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Vår nästa här i världen som vi inte högaktar och visar omsorg om som vi borde på grund av all självupptagenhet och världens bekymmer, plikter, känslor och annat som uppfyller oss, denne vår nästa har en ängel som står inför Guds ansikte. Din medkristne som du inte tänker tillräckligt högt om i vardagen står direkt inför Guds ansikte genom sin ängel som Gud har sänt. Föraktar du denne person, föraktar du Guds ängel. Förför du denne person, går du in i närkamp med Guds ängel som försvarar dennes barnaskap hos Gud. Här på jorden verkar denne människa skröplig och svag och kanske inget att tänka så mycket på. Men det är inte så. I himmelriket, som denne medkristne hör till, har denne person ständigt direkt tillträde till Guds ansikte genom sin ängel.

Ängeln är så nära Gud som en människa inte kan komma, för en människa kan inte se Gud och leva. Men Guds änglar kan det. Och Guds barns änglar så att säga ser Guds ansikte i dessa Guds barns ställe. I dessa bibelverser beror Guds vrede på att jag förför medkristna bort från Guds rike, och att jag föraktar dem. Gud dömer mig till den eviga döden för att jag inte förmår älska hans älskade barn, utan tvärtom förleder dem att förirra sig bort från Gud på olika sätt.

Så hopplöst är läget om jag själv skulle gå tillrätta med allt i mig som drar bort andra människor mot Gud. Står jag alldeles själv med min onda natur, finns det inget hopp.

Är det då änglar som frälser oss människor?

Nej, det är Jesus som genom sin försoning låter människor bli Guds barn. Det som utmärker dessa små, Guds barn, är att de tror på mig, säger Jesus. Lösningen är inte att stympa sig utan att tro på Jesus. Lösningen är heller inte att lita till änglar. Änglaskydd får man därför att man litar på Guds nåd i Jesus. Änglarna representerar Guds barn i himmelen eftersom Jesus gjort detta möjligt.

Enligt vissa bibelmanuskript innehåller dagens evangelieläsning ytterligare en mening, kapitel 18, vers 11. Den versen lyder: ”Ty Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat.” Kanske har denna mening uttalats av Jesus i detta sammanhang från början. Kanske är meningen, som återfinns i Lukasevangeliets skildring av Jesu besök hos tullindrivaren Sackeus, en sanning som någon som kopierade Matteusevangeliet lagt till som den 11e versen i det 18e kapitlet. Hur som helst passar sanningen väl in. Guds små barn som det gäller att inte förföra och inte förakta, deras änglar representerar dem inför Guds ansikte eftersom Guds barn tror på Jesus. Därmed tillhör dessa de förlorade människor som Människosonen har kommit för att frälsa.

Gudsfolket på jorden kan se ärkeängeln Mikael som sin representant inför Gud. I profeten Daniels bok har olika folk sin specielle ängel. I Uppenbarelseboken talas det om att varje kristen församling har en ängel. Och i dagens evangelieläsning har ett Guds barn sin ängel som alltid ser Faderns ansikte i himmelen. I samtliga fall kan man säga att ängelns existens erinrar om att det som sker här på jorden är förbundet med det som händer i himmelen. Delvis tack vare Guds änglar, lever Guds barn ett liv i Guds himmel, fastän de finns med kropp och själ här på jorden.

Så sammanfattar vi:

De här verserna handlar om hur relationerna skall fungera i Guds rike som har en synlig, jordisk sida och en osynlig, himmelsk sida. Budet eller sanningen som du som Jesu lärjunge skall ta till dig är följande:

För det första:

När det gäller relationen till Gud. Se hur ett litet hjälplöst barn är beroende av sina föräldrar, och förstå och acceptera att på motsvarande sätt är du beroende av Gud. Blir du ett barn inför Gud, tar du emot Guds nåd och helighet och rättfärdighet, då blir du lika stor som Jesus i himmelriket, för det är hans nåd, helighet och rättfärdighet som Guds ger dig.

För det andra:

När det gäller relationen till våra medkristna, kom ihåg att vi är kallade att tjäna varandra i enlighet med Gud vilja. Se därför din nästa som ett barn som skall betjänas, såsom Jesus och Gud betjänar dig. Förakta inte din medkristne. Anse inte din broder eller syster i Kristus som liten och obetydlig, utan håll honom eller henne för att vara så helig som Jesus är, såsom ett Guds dyrbara barn som du anförtrotts att betjäna med den omsorg du kan ge.

För det tredje:

När du sedan påminns om att du inte orkar eller förmår detta. När du till exempel försummat att uppmuntra, besöka, skriva till den som behövde höra från dig. När det går uppför dig att du inte alls förstått din nästas nöd. När du är bekymrad över hur lite du ger av ditt överflöd. När du plågas av hur mycket du har skadat den kristna församlingens trovärdighet eller en väns förtroende för dig, på grund av din synd. Låt då dessa tankar få dig att förstå hur besmittad du själv är av egoism och olydnad. Ja att ditt liv uppvisar en sådan brist på kärlek till andra, att du förtjänar att fördömas av den kärleksrike Gud som bara öser gåvor över dig. Låt dessa tankar hjälpa dig att inse hur mycket du själv är beroende av Guds nåd och förlåtelse för att du inte orkar ta dig an din nästa så fullkomligt som Jesus tagit sig an oss.

För det fjärde:

När du så på nytt uppfylls av tacksamhet över att Gud i Jesus förlåter dig och upprättar dig och tar dig syndare i sin tjänst, var då beredd att förlåta och åter visa förtroende för en medkristen som betett sig illa mot dig. Se denne din medkristne som ett barn som behöver ditt tålamod och din uthålliga vänskap.

Har du denna inställning till Gud och till din nästa, då har du frid med Gud.

Då åtnjuter du Guds änglavakt. Då finns där i himlavärlden åtminstone en eller flera änglar som så att säga representerar dig inför Guds ansikte, i den kör av änglaröster som oavbrutet lovsjunger Gud. Då har du åtminstone en ängel som du har en speciell relation till, som varit med i striden tillsammans med Mikael och de andra av Guds änglar, där de besegrade djävulen och hans onda andar. Då har du genom denne ängel, genom att du är förbunden med Jesus som är änglarnas Herre, del Guds nedkämpande av ondskans alla andemakter.

Å andra sidan.

Tar du inte emot Guds nåd som ett barn, och vill du inte betjäna din nästa i Jesu efterföljd, såsom han betjänar oss. Vill du inte detta utan rycker på axlarna åt alltsammans, då har du inte frid med Gud. Då lever du i Satans maktsfär och följer hans onda maktutövande. Då har du Gud och ärkeängeln Mikael och alla hans segerrike änglar som dina motståndare. Då är det inte bara så, att du på ditt samvete har svek och likgiltighet mot Guds barn. Utan du har också som fiender de änglar som Gud sänder ut för att beskydda dessa män och kvinnor.

Måtte dessa allvarsord hjälpa oss att förstå vårt beroende av Guds nåd och förlåtelse, så att vi blir som barn inför Gud genom att i tro tar emot Jesu helighet och rättfärdighet som gör en människa verkligt stor i Guds rike. En sak i barnets natur är till välsignelse i vår relation med Gud. Och det är att barnet med rätta litar på sina goda föräldrars kärlek och vilja att förlåta och visa omsorg alldeles oavsett hur illa barnet betett sig. Låt oss ha ett barns spontana tillit till den gode Guden som låter oss vara hans vänner i evighet då vi tror på Jesus och det som Jesus har gjort för oss.

Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och så blir saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

”Sexagesima” (Reformationssöndagen)

2005-01-01T01:26:00.000-08:00

”Sexagesima” (Reformationssöndagen),

”Det levande ordet”,

Högmässogudstjänst,

Lund, 2011-02-26

Texter: Jer 23:25-29; Heb 4:12-13; Joh 8:46-51

Psalmer: 237; (Lovpsalm 18); 534; 65; 650; 77:3-6.

Nåd vare med er, och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be:

O, gode Ande led du mig till sanningen och livet.

Skriv i mitt hjärta vad av dig i livets ord är skrivet.

Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,

Jag vill ditt kärleksfulla råd

I ord och handling prisa.

Amen

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

Hebréerbrevet, kapitel 4, vers 12

Vad skönt det skulle vara att få bestämma själv vad som är bra och dåligt, att råda över rätt och fel och anpassa det efter mitt temperament och min läggning, efter situationens krav eller hur infallen kommer. Då behöver jag inte vara så osjälvständig och hämmad och rädd för att göra fel. Men vore det så, gällde det ju alla människor som då ständigt skulle hävda sin rätt gentemot varandra. Dessutom finns det otaliga exempel på människor som skapar sin egen lag orsakat ofattbart lidande för sig själva och för andra.

Därför är det en Guds gåva till oss att han som håller hela tillvaron i sin hand genom sitt ord är en domare som ger oss en norm för huruvida det vi tänker, talar och gör är rätt eller orätt.

Tänk vad skönt det hade varit om de eviga sanningarna bara gällde sådant som man kan ha distans till, som man kan diskutera och reflektera kring avslappnat och nyktert i goda vänner lag, i de filosofiska rummen, i valrörelser och i de lagstiftande församlingarna. Då behöver man inte ta åsiktsskillnader så personligt.

Men ändå har vi människor behov att få ljus just över vår person, vi vill förstå oss själva, våra motiv och drifter. Vi behöver en kritisk och vägledande röst som förstår hur vi fungerar, som tröstar oss och tuktar oss när så behövs.

Och den självinsikten kan man ju inte separera från sin livsåskådning, sin inställning till livets stora frågor. Därför är det en Guds gåva till oss att Guds ord som uppenbarar de stora existentiella sanningarna är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Guds ords sanning gäller allt, tillvaron i allmänhet liksom mina personliga angelägenheter. Det ena kan inte skiljas från det andra.

Vad skönt det skulle vara att som människa vara så myndig och självständig att jag med min kunskap i Guds ords bud om vad som är rätt och fel kunde vara med och forma min framtid och tillvaron i den värld jag lever i. Tänk om Guds ord vore en instruktionsbok, en karta för att orientera mig med genom livet som jag kan hålla i min hand.

Då hade jag med hjälp av den varit herre över mitt liv. Men också separerad från Guds eget liv.Guds ord ger inte bara kunskap om hur man bör leva och förhålla sig till allt som sker. Det är ingen instruktionsbok. Guds ord är levande och verksamt. Det är Gud själv som verkar genom sitt ord för att personligen föra mig in i Guds eget liv. Guds ord avslöjar att jag genom min oförmåga att tänka, tala och handla i enlighet med Guds förväntningar visar att jag skadats av djävulen, att jag i mig själv är maktlös gentemot ondskan och döden eftersom jag inte kan befria mig själv från synd, död och djävul.

Guds ord tränger igenom mig, så att det skiljer själ och ande, led och märg, såsom en domare över mitt hjärtas uppsåt och tankar som dömer allt syndigt till döden. Men Guds ords gör också något annat än att fördöma synden i mig.

Guds ord är här Jesus Kristus, det var kyrkofädernas tolkning av dessa verser i Hebréerbrevet. Ordet i sammanhanget är Guds son som genom sin dom över min synd visar på mitt behov av Guds förlåtelse, tröst, upprättelse och vägledning. Och som också själv förlåter, tröstar, upprättar och vägleder oss tillbaka till Gud när vi i tro överlämnar oss i hans kärleksfulla armar. Det kan Guds ord göra eftersom Guds levande ord är Jesus Kristus som genom sin offerdöd för oss syndare försonat människosläktet med Gud.

Om människans möte med Jesus Kristus, det levande ordet, handlar dagens evangelieläsning som vi nu skall stanna något inför.

Det är tre saker vi skall lyfta fram.

Först: Guds ord som för den jesustroende människan in i Guds eget liv.

Sedan: Guds ord som klart och kraftfullt konfronterar människan med sin synd.

Till sist: Guds ord som vittnar om Guds barmhärtiga löfte att ge evigt liv åt alla som tror att Jesus är Guds levande ord, vår Herre och vår frälsare.

Först: Guds ord som för den jesustroende människan in i Guds eget liv.

Hela den dialog som återges i Johannesevangeliets åttonde kapitel handlar om att vara av Gud eller att vara av djävulen.

Först slår Jesus fast att han är av Gud och att han är ovanifrån, från himlen. Hans åhörare som inte vill tro på honom är däremot underifrån, de är bundna vid denna syndiga värld som är i djävulens våld, som står under Guds dom. Jesus är den som kommer från det rena och syndfria Guds himmelska rike. Han kommer från denna himmelska verklighet för att befria människor som är fångna i mörker och död, för att rädda människor undan Guds dom. Det kan Jesus gör för att han är sann Gud. Han är full av Guds eget liv.

Det kan Jesus göra därför att han också är sann människa, en medlem av människosläktet, av samma slag som dem han skall frälsa. Det gör Jesus genom att genom sin Ande ta sin boning i var och en som i tro tar emot honom som sin Herre och frälsare. Guds levande ord, när det tas emot i tro, blir en levande himmelsk kraft inne i den jesustroende människan. Ja, genom tron på Jesus kan Guds ord, det vill säga Gud själv, leva i människans kropp och själ, råda där och styra hennes tankar om sig själv och världen runt omkring. Då Guds ord lever i mitt hjärta flyttar Guds dom om vad som är rätt och fel in i mitt sinne. Och då flyttar också Guds löfte i i hjärtat att jag är Guds förlåtna, älskade barn för tid och evighet genom min tro på Jesus Kristus. I och med att man tror på Jesus och Bibeln visar det att Gud själv bor i ens sinne. Jesus säger ju bland annat: Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Judarna i evangelieläsningen som inte lyssnade däremot, de var inte av Gud. Det är alltså inte så att du själv först tar ställning för Jesus och sedan träder Guds ord in genom ett eget beslut. Utan då du i tro tänker tanken som sedan uttalas med din mun, att Bibelns Jesus är Herre, då är detta ett tecken på att Guds ord redan regerar i ditt hjärta.

Synden finns kvar, djävulen får dig ofta på fall, men ditt samvete, ditt inre, är på Guds sida i kampen, du tillhör Gud, det vittnar din bekännelse till och tro på Jesus om. Man kan inte befrias från synd så länge man bara hör till denna världen. För allt i denna världen är ju präglat av synd och död, det är en tillvaro som djävulen håller i sitt våld. Det innebär att alla som inte genom tron på Jesus är förbundna med Guds rena, himmelska rike kommer att dö i sina synder som djävulens barn. De är bundna i en verklighet som står under Guds eviga dom. Detta eftersom de inte tagit emot Guds levande ord Jesus Kristus som är den ende som kan förena en människa med himmelriket.

Detta som vi talat om handlar om gudomliggörelsen, att tron på Jesus för in en människa i Guds värld och verklighet för att präglas av den. Det är något som man gärna lyfter i den östliga, ortodoxa kyrkan. Och det är förvisso en kristen grundsanning. Men den är inte okomplicerad. För judarna i dagens evangelieläsning föreföll det chockerande att Jesus, snickarsonen från Nazaret sade sig vara Guds enfödde son, att han uppenbarade Guds eget väsen.

Visserligen gjorde Jesus mäktiga under och tecken och hans undervisning var kraftfull, men annars var det inget i Jesu yttre framträdande som tydde på att han var av gudomlig natur. Än mindre förefaller den frommaste av alla jesustroende människor, som också har Guds levande ord i sitt hjärta, vara gudomlig. Detta eftersom syndafördärvet har ett stort inflytande i den människans väsen. Ändå har gudomliggörelsen inletts i henne eftersom Guds levande ord tagit sin boning i människans sinne. Hur kan man då veta att det är så? Jo, bara genom tron på Bibelns Jesus och på Guds ord som uppenbarar Jesus och bevaras man i Guds eviga liv.

Den viktigaste sanningen i livet är att Jesus genom sin död och uppståndelse försonat dig med Gud. Tror du så är du på väg att gudomliggöras.

Detta att vara av Gud genom tron på Jesus är inget som är för en gång givet och så är det bra med det: Jesus säger ju: ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Att bevara ordet, att förhålla sig så till ordet, att Jesus får förbli Herre, det kan man kalla kampen för att gudomliggörelsen skall få fullföljas ända i evigheten. Man bevarar ordet när man tar till sig dess dom över synden och dess vittnesbörd om Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus. De två polerna i Guds ord kallar vi lag och evangelium, dom och nåd, Guds krav och Guds gåva, hans hårdhet och hans mildhet. Vad det handlar om är att ständigt förstå att jag är helt beroende av Guds barmhärtighet och nåd för att höra honom till. Det är den insikten som binder mig fast vid Jesus och Guds himmelrike och som säkerställer att Guds Ande lever och regerar i mitt hjärta trots att så mycket synd och orenhet fortfarande bor kvar där. I de verser som utgör dagens evangelieläsning möter vi sidor både av Guds dom och Guds nåd.

Vi säger för det andra: Guds dom är Guds ord som klart och kraftfullt konfronterar människan med sin synd.

Det hårdaste ordet i de verser vi lyssnat till idag är väl när Jesus säger: ”Ni lyssnar inte därför att ni inte är av Gud.” Detta särskilt i ljuset av att Jesus precis innan sagt följande: ”Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.”

Och Jesu motståndare kontrar sedan med att utbrista att Jesus är besatt av en demon som alla andra samaritaner. Varför dessa hårda ord till judar om vilka det först är sagt att de trodde? Det var alltså inte till fariséer och skriftlärde som vill sätta dit Jesus som Jesus säger sådana saker till, utan till judar som först verkade sympatisera med honom. En anledning måste vara att Jesus vill göra det fullständigt klart för dessa män att deras tro är missriktad. De tror sig tro på Bibelns Gud men på ett sätt som gör att de inte har någon gemenskap med honom. Det är en villfarelse, en dröm, för att tala med profeten Jesaja. Då man granskar saken närmare ser man att otron bestod i att judarna inte kunde ta till sig att Jesus var av Gud.

Men vad berodde det på? Jo, en mening som judarna tidigare i sammanhanget yttrat är mycket talande: De säger: ”Vi har aldrig varit slavar under synden för vi är Abrahams ättlingar till köttet. Eller med andra ord: ” Vår fina släkttavla är grunden för vår tro att vi hör Gud till. Därför behöver vi inte befrias från synd. Vi har alltid varit fria” Förstår man inte att man är syndare, då längtar man inte efter någon som befriar mig från syndens makt. Då kan man visserligen visa intresse för Jesus men inte i Jesus se Gud som världens frälsare som det gäller att tro på för att befrias från synd och skuld.

Sådana här hårda uppgörelser är ibland nödvändiga för att sanningen skall bli tydlig. Jesus vill att det skall stå fullständigt klart att den som förlitar sig på jordiska ting för att höra Gud har en tro som inte för in den människan i Guds gemenskap. Jesus och hans motståndare tillhör två fientliga läger. Det visar sig i att Jesus och hans motståndare beskyller varandra för att vara besatt av djävulen. Kyrkans historia är full av konflikter.

Dessa är inte bara av ondo. Reformationen som vi firar idag är ett exempel på en stenhård konflikt. Martin Luther, inte minst, brukade ständigt ett sådant språkbruk som Jesus gör i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Detta för att slå fast att den bibliska jesustron inte kunde harmonieras med den romerska kyrkans falska läror.

Ibland är sådana hårda ord också nödvändiga i den enskildes relation till Herren. Det kan hända var och en av oss att glider in i hyckleri där synden vi begår inte längre känns som ett problem. Och det händer alldeles säkert att vi då och då hamnar i en självtillit där Guds ord blir en bisak i det som vi vill bygga vårt liv på. I stället kretsar allt om oss själva med våra förmågor, bedrifter och storslagna planer. Då behöver man höra så här stränga ord. Ja, för att insikten om vårt behov av Jesus inte skall tona bort, måste vi ibland i det närmaste förödmjukas så att vi tvingas tänka över vad vi håller på med. Faktiskt är Guds hårda ord ett uttryck för Guds kärlek till oss. När Gud däremot låter oss synda utan att ingripa är vi i verklig fara. Martin Luther har en gång sagt: ”Det finns ingen förfärligare vrede än när Gud tiger stilla och icke talar med oss, utan låter oss gå efter våra egna tankar och göra som vi vill. Ack, käre Gud, straffa oss hellre med pesten, och med vilken annan sjukdom som helst, eller med krig, än att du skall tiga stilla.”

Här kan vi tänka på vårt fosterland och på många kristna samfund i västerlandet. Det råder andligt katastroftillstånd samtidigt som livet i många avseenden leker för människorna i dessa sammanhang. Gud låter alltså avfallet i vårt land och i många samfund fortgå till synes ostört. Guds vrede måste vara stor eftersom han inte ingriper utan lämnar oss åt vårt öde. Här gäller det för varje enskild människa att tänka över hur man har det med Guds ord.

Man kan då vara glad om man tvingats till bot och bättring genom att Gud och Guds ord skakat om en så att man fallit ned från sin självgoda piedestal. Att resa oss när så har skett, sker inte av egen kraft. Det sker när vi ser på Jesus i tro och instämmer i Guds ords rätta dom över det som var gudsfrånvänt i livet. Den som är av Gud lyssnar till Guds levande ord och tror på det. Då reser Gud oss upp ur skuld och förnedring.

Det leder oss till följande:

Guds ord som vittnar om Guds barmhärtiga löfte att ge evigt liv åt alla som tror att Jesus är Guds levande ord, vår Herre och vår frälsare

Det är en glimt av Jesu barmhärtighet som liksom blinkar till i dessa verser. Judarna säger: Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?” Jesus svarar då: ”Jag har ingen ond ande. Jag ärar min fader, och ni vanärar mig.” Och så vidare. Vad är det Jesus inte säger som är lite anmärkningsvärt: Jo, Jesus säger inte att han visst inte är en samarit. Han dementerar inte den beskyllningen. Jesus kunde ha tagit avstånd från denna folkgrupp här. Han var ju ingen samarit. Han menade tvärtom att de var lika andligt vilsna som judarna som inte trodde på honom. Nu skall vi veta att denna beskyllning var en typisk fördom. Man menade att samaritanerna var trollkarlar eller höll sig med sådana. Beskyllningen var inte djupare grundad än så. Hur som helst. Jesus befattar sig inte med fördomar, han går inte in i debatt med sådana argument. Och han vill heller inte dra in några andra i diskussionen än dem han talar till. Det vore smutskastning och det ägnar sig Jesus inte åt. Jesus vill åt dem som står framför honom. Han vill inte späda ut konflikten med dessa judar med bredvidprat, en konflikt som kan bli antingen välsignad för den leder till väckelse eller till dom för den förstärker fientligheten. Samtidigt slår han fast att konflikten beror på åhörarnas fientliga inställning till honom.

En inställning som är ett avvisade av Gud själv som lever och verkar i Jesu person och undervisning.

Men med detta säger han att Gud besöker sina fiender. Guds rike står just nu här mitt ibland dem. Dessa kan beskylla Guds son för att vara en besatt syndare, de kan vanära Honom som Gud ger den fulla äran, men Gud fortsätter att tala med dem genom sin son. Och han begär en enda sak: Tro på mig och mina ord, så är allt bra igen. Då slutar konflikten då vinner ni det eviga livet. Bevara mitt ord i tro så skall ni leva för evigt även efter den jordiska döden. Då kommer ni att höra till de frälstas skara.

Det kan hända att du alldeles kommit bort från Gud och visat detta på ett övertydligt sätt. Du kan då känna att hela ditt väsen utandas fientlighet mot det som Jesus står för. Den inställningen innebär det att du tillämpar Bibelns fördömande domsord på dig själv och det du gjort. Du tror på Guds ord. Då skall du veta att dessa fördömanden gäller synden. Men Guds nåd och förlåtelse ges i obegränsat mått till varje människa som tror att Jesus vill och kan befria oss från all synd och Guds dom. Guds stränghet vandrar hand i hand med Guds nåd och mildhet. Det ena kan inte tänkas utan det andra.

Så att när Guds ord avslöjar de svarta och mörka i mitt sinne, så är det för att driva mig till Jesus och väcka tron att alla de ord och löften i Bibeln som berättar vem Jesus är, de är sanna. Så låt oss bara tro på Jesus och hans ord så hör vi Gud till. Då är Guds oövervinnliga eviga, livgivande ord den makt som råder vi våra hjärtan.

Den makt som försonar oss med Gud och som ger oss det eviga livets gåva.

Amen!

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss.

Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må bliva glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så blir saliga.

Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.