Betraktelser i hälsning





Hälsning till S:t Markus församling 

nr 3 2017/1 2018
Epifania
… betyder ungefär ”uppenbarelse”. I kristenheten är det namnet på den högtid som i Sverige kallas Trettondedagen: Guds ljus uppenbarade sig för oss människor då Guds son föddes som människa och vår Frälsare, och lät oss se Guds ljus som ger evigt liv. Trettondedagstiden kan vara upp till sex söndagar (beroende på när påskhögtiden infaller). Enligt den äldsta traditionen handlar de tre första evangelieläsningarna denna period om de vise männens tillbedjan av Jesusbarnet, Jesu dop i Jordanfloden och tecknet Jesus utförde vid bröllopet i Kana då han förvandlade vatten till vin: Epifania kallas därför också ”de tre miraklernas fest”.
  Trettondedagen är den äldsta kristna högtid som, till skillnad från påsk och pingst, inte har några judiska rötter. Det är också den äldsta högtid som firas ett bestämt datum, nämligen den 6 januari. Vissa har menat att det först var en kristen ”mothögtid” till ett firande av Jesu dop som s.k. gnostiker – en slags villolärare – i Egypten ägnade sig åt. Dessa menade att Jesus från Nazaret blivit Guds son först då han döptes av Johannes döparen. Enligt kyrkofadern Clemens av Alexandria (150-216) firade medlemmar av denna sekt denna händelse den 10 eller den 6 januari. Den kristna kyrkan inledde ett bibliskt firande av Jesu dop som en reaktion mot gnostikernas högtid. En annan kyrkofader, som f.ö. hette Epifanius, skriver att Jesus föddes den 6 januari. Två år senare detta datum skall han ha hyllats av de vise männen och 30 år därefter ägde vinundret i Kana rum. Evangelisten Johannes skriver ju som en kommentar till vinundret, att detta var ett tecken genom vilket Jesus uppenbarade sin härlighet för lärjungarna (Joh 2:11).    
  Det är emellertid först framemot det 5:e århundradet som Epifaniafirandet omvittnas på ett tillförlitligt sätt. Det verkar ha uppstått i Egypten och gällde då Jesu födelse och dop.  I Rom firades emellertid sedan länge Jesu födelse den 25 december. Den seden blev fr.o.m. 400-talet allmänt praktiserad i västkyrkan. Epifania blev då en viktig högtid vid sidan av julen. Händelsen då de vise männen från det avlägsna österlandet tillber Jesus understryker både att Han är sann Gud och att hans kallelse är att vara alla människors frälsare. I östkyrkan förblev Epfania framförallt ett högtidlighållande av Jesu dop. Högtiden är där också en dag då många dop förrättas. I enstaka områden i den östliga delen av kristenheten fortsatte man länge att fira Jesu födelse den 6 januari. De kristna i Armenien gör det ännu idag. (Att andra ortodox kyrkor firar jul den 6/1 beror på att man använder en annan kalender, den julianska, enligt vilken den 6/1 är den 25/12.)  
   I Västkyrkan kallades epifania ”de tre miraklens fest”- Festdagens röda tråd var uppenbarelsen av Jesu härlighet då han föddes till världen, genom sitt dop invigdes till sin frälsargärning och då man med sitt första tecken uppenbarade sin gudomliga makt. Helgdagen var betydelsefull. Den föregicks ibland av en tre veckor lång förberedelsetid varvid julfirandet sågs som en bakgrund till Epifania. Efterhand koncentrerades firandet till vise männens hyllning av Jesus och kom att kallas ”De Tre Heliga Konungarnas fest”. Men den gamla benämningen glömdes inte bort. Martin Luther kallar Trettondedagen för ”De Tre Heliga Konungarnas dag”. Men han menar att epifania handlar om ”Evangeliet, dopet och vinundret”, framförallt Jesu dop. Luther reagerade mot att Epifania i medeltidskyrkan handlade mera om heliga män än om Kristus. I den romerska kyrkan idag vill man idag lyfta fram Epifania som ”en andra jul” som, till skillnad från den första – den 25/12 – inte är så ”kommersialiserad”. Det kan nämnas att den reformerta delen av kristenheten aldrig firat Epifania.
Trettondedagen manar oss att i de vise männens efterföljd tillbe Jesus som sann Gud och världens frälsare. Den erinrar om kyrkans kallelse att genom mission låta julens stjärna, Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, få lysa bland medmänniskor som ännu vandrar i hedendomens mörker.
Patrik T



nr 2 2017


Han utsåg tolv som han kallade apostlar. De skulle vara hos honom och han skulle sända ur dem att predika och de skulle ha makt att driva ut onda andar. (Mark 3:14-15: Ur Apostladagens evangelium, 3:e årg.)

   Herren Jesus väljer ut tolv män till att vara hans apostlar. De skall predika och driva ut onda andra i hans namn. Kraften som uppenbarar sig vid denna andeutdrivning skall inte ses som en kraft vid sidan av apostlarnas förkunnelse. Nej, dessa kraftgärningar, där Herrens sändebud besegrar de orena andarna, vittnar om kraften i deras förkunnelse: I Jesu namn skall de predika med makt och myndighet som Mästaren själv. Det är Jesu heliga stämma vi hör i deras förkunnelse. Det erinrar om apostlarnas auktoritet. Dessa tolv män har utvalts av Herren att vara tolv stamfäder i det nya förbundet så som Jakobs tolv söner var det gamla förbundets tolv stamfäder. Varje kristen är dessa tolv apostlarnas andlige ättling. Du som är döpt och bekänner Bibelns Jesus Kristus som din ende Herre och frälsare tillhör det Guds egendomsfolk vars stamfäder är de tolv apostlarna. Det är en andlig gemenskap. De tolv är stamfäder på grundval av det vittnesbörd från Herren de kallats att förmedla. Detta gudagivna vittnesbörd återges i Nya testamentets heliga skrifter som har apostolisk legitimitet och ursprung. Det är ett vittnesbörd som Herrens Ande själv utformat då Han tog i anspråk Bibelns författares sinnen och personligheter och lät dem nedteckna dessa skrifter.
   De tolv var noga utkorade av Herren. Det sker på ett berg där Herren var ensam med dem och med sin Far. Lukas berättar att Jesus tillbringade natten före apostlavalet i bön till sin himmelske Fader (Luk 6:12). Markus skriver att då Jesus kallade de utvalda till sig kom de tolv männen till honom. Skildringen ger visshet om att apostlarna fick sitt uppdrag direkt av Herren. Hör vi deras röst, hör vi Herrens röst. Tror vi deras ord får vi Guds nåd och föds på nytt till en evig livsgemenskap med Herren Gud. 
    De tolv apostlarna hade alltså ett gemensamt uppdrag att vara de nya förbundets tolv andliga stamfäder. Samtidigt är det tolv individer med olika karaktärer och uppdrag inom ramen för apostolatet. Petrus var kallad att bli apostlagemenskapens ledare. Jakob och Johannes kallas åskans söner, kanske för att deras vittnesbörd skulle ha en speciellt kraftfull verkan (vilket kan tyckas paradoxalt med tanke på den stilla eftertänksamhet som kännetecknar aposteln Johannes skrifter). Senare skulle Paulus tillkomma som hedningarnas apostel. Apostlarna är med ett undantag i grunden trogna Herrens tjänare. Men de är alla syndiga människor med många brister. Just detta att de är syndare och att Skriften ger många exempel på det, är en viktig del av det apostoliska vittnesbördet. Simon Petrus utkorades som sagt till apostlakollegiets ledare. Han kom att förneka sin Herre tre gånger. Men han blev bedrövad över sin synd, ångrade den och han fick förlåtelse och upprättelse. Här ser vi kärnan i apostlarnas vittnesbörd. De förkunnar ett evangelium till syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Och de vet vad de talar om! Apostlarnas vittnesbörd är inte bara sant. Det är framsprunget av en verklighet de har genomlevt och som du kan känna igen dig i. Och ta varning av! Den siste aposteln som räknas upp är Judas Iskariot. Han var utkorad som de andra. Men han förrådde sin Herre. Han förtvivlade över sitt brott men sökte inte nåd hos Jesus. Därför dog han de osaligas död i helvetet. Det hade varit bättre för honom om han inte blivit född! Kan Judas, Herrens utvalde apostel, avfalla från tron, kan du det också. Vaka och bed, ta din kristendom på allvar så att inte du också, genom hyckleri, feg otrohet mot Guds ord eller likgiltighet, mister den eviga saligheten.          
   Om apostlarnas fortsatta levnadsöden lär Bibeln och kyrkohistorien att de fick lida för sin tro. Traditionen berättar att samtliga förutom Johannes dog martyrdöden. Här är apostlarna ett föredöme för oss. Du har som kristen att stå för din tro och, då så är nödvändigt, lida för den. Äktheten i din trohet mot apostlarnas evangelium och därmed mot din Himmelske Herre uppenbaras då du står fast i din bibliska tro även då det kostar på.

   Apostlarna har inte bara betydelse som trosvittnen i det förflutna. Dessa tolv fäder inväntar dig som hör Herren till, i det Himmelska Jerusalem. Du skall få dela den messianska måltiden med dem. Vid tidens slut och då det himmelska Jerusalem sänks ned från himmelen skall du som levt i tro på apostlarnas vittnesbörd om Jesus, få träda in i den himmelska staden och vara med din Herre och din Gud på. Uppenbarelseboken berättar att den himmelska stadens murar ”hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, namnen på Lammets tolv apostlar” (21:14). På den Yttersta dagen skall Herren låta alla som dött i tro på Jesus Kristus få gå in i Guds himmelska boning vars tolv grundstenar förkunnar att den apostoliska, bibliska kristna tron är de stora, helt livsavgörande Sanningen!   /Patrik T 

nr 3 2016 /1 2017

Julbudskapet och gemenskapen

En jul präglad av Julevangeliet är förvisso en gemenskapens stora högtid. Barnet som Maria födde kallar Herrens profet för Immanuel, ”Gud med oss” (Jes 7:14).  I Honom finner vi den fullkomliga, frälsande, livgivande gemenskapen.  I Jesusbarnet kom Herren Gud till vår värld den första julnatten för att bli ett med oss människor. Jesus Kristus, avlad av Helig Ande och född av jungfrun Maria, sann Gud och sann människa, kom för att sona vår Gudsfientlighet och erbjuda oss syndiga människor del i Guds egen rättfärdighet och helighet. I Jesus är Gud med oss och vi med Gud!
   I Jesus Kristus erbjuds vi en ny början till ett sant, rättfärdigt och rent mänskligt liv. Ett människoliv så som Herren velat att det skulle få vara då Han skapade Adam och Eva före syndafallet då jorden ännu var Guds paradis. I föreningen med Jesus Kristus som dopet och tron på Bibelns ord om Guds son skapar, får vi gemenskap med en ny ren och rättfärdig stamfader och blir delaktiga i det rena och rättfärdiga människosläkte Han nyskapat. Guds barn förblir dödliga syndare så länge de lever här på jorden. Men samtidigt är de omslutna av Jesu renhet och rättfärdighet. Och dopet och tron på Honom gör oss till syskon med alla medmänniskor som genom sitt kristna dop och sin bibliska tro är Guds barn. I Jesus inlemmas vi i Kristi kyrkas världsvida gemenskap som sträcker sig ända in i himmelen där Guds heliga änglar bor och verkar. I julbudskapet erinras vi om detta när vi betänker att Jesus hälsades välkommen till världen av judiska herdar från trakten kring Betlehem, av vise män från det avlägsna Österlandet och av Guds änglar som stämde upp till lovsång i himmelen över platsen där herdarna vaktade sin hjord.
    Julen är också gemenskap med våra fäder i tron. För det flesta är julfirande otänkbart om man inte får stämma in i kända, melodiösa och uppbyggliga julhymner från olika skeden i Kristi kyrkas historia. Därigenom inte bara påminns vi om, utan vi bekänner också den kristna grundsanningen att Herren är med oss alla dagar intill tidens slut. Guds folk bildar inte bara en gemenskap i rummet därigenom att dess medlemmar återfinns bland jordens alla folk. Det är också en gemenskap över tidens gränser. I Bibeln kommer detta ständigt till uttryck. I Gamla testamentet läser vi om händelser, personer och sanningar omtalade i vissa tider av Israels historia som också får betydelse i andra tider och i andra bibliska sammanhang. Och Jesus och apostlarna tar ju fasta på dessa händelser, personer och sanningar för att, ofta med direkta citat, proklamera att Guds tilltal till och handlande med Guds folks tidigare släktled pekar på Jesu frälsningsverk. Så förkunnar t.ex. julevangeliet att Jesus är utlovasd kung av Davids (1010-970 f.Kr) ätt, född i Davids stad Betlehem. Den fäderneärvda bibliska traditionen, kyrkans hymner och liturgi, som ibland bär ålderdomlighetens prägel, hör till det omistliga i Gudsfolkets liv. För de vittnar, som sagt, om att gemenskapen kring Herren förenar Guds barn år 2016 med tidigare släktled av kristna.
    Så erinrar Julevangeliets skildring av den Heliga familjen om äktenskapets och familjens gemenskap. Tillsammans beger sig Josef och Maria med barnet hon skall föda till Betlehem. Tillsammans tar de emot herdarnas och de vise männens hyllning. Tillsammans flyr de till Egypten efter att Herren i en dröm givit Josef i uppdrag att ta sitt faderliga ansvar och rädda sin familj undan faran som Herodes mordlust innebar. Här möter vi gemenskap i lyckan över det nyfödda barnet och gemenskap i den påtvingade landsflyktens olycka. En familjens gemenskap kring Guds son Jesus, under Faderns beskydd och ledning, och med den Helige Andes närvaro i sinnet. Denna sida av den bibliska gemenskapstanken kan en del ha svårt att förstå. Den som vill följa Herren får se familjesolidariteten som en Guds gåva och uppdrag. Och om man saknar familjegemenskap får man som ett av Guds älskat människobarn glädjas över den mest grundläggande gemenskapen som vi först nämnde: Guds eviga gemenskap med oss syndare i Immanuel, Jesus Kristus, vår Frälsare, Herre och broder, född av jungfru Maria i Betlehem för lite mer än 2000 år sedan!  Patrik Toräng

Hälsning till S:t Markus församling nr 2/2016


"… Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar (Matt 28:18),
säger Jesus till sina lärjungar i Missionsbefallningen. Varför säger han inte: ”Gör alla människor till mina lärjungar?” Vi människor är gemenskapsvarelser i ständig relation till våra medmänniskor. Vi påverkas av dem och vi har ansvar för vår nästa. Vi lever i många olika gemenskaper: i våra familjer, på vårt arbete, i vår vänkrets... Och så tillhör vi vårt folk! Det speciellt viktiga med folken i bibelverserna som berättar om den första pingstdagen, om missionsbefallningen och hur evangeliet började spridas, är att de talar särskilda språk. Guds tilltal når folken på deras egna språk så att alla kan förstå! Gud vill ju komma till tals med alla människor på jorden och erbjuda oss sin Nåds Evangelium! Det är viktigt att inse hur präglade vi är av vår tid, av sammanhangen där vi lever här på jorden, av folket vi tillhör. Detta även om vi är kritiska och vill vara självständiga.
   Jag läste nyligen en bok om hur det var i Sverige på Erik XIV:s tid, i slutet av 1500-talet. Svenska folket bekände sig sedan länge som kristet och många kända och uppskattade lutherska kyrkomän verkade då. De har gått till historien för en välsignad tjänst i Kristi kyrka som vi kan glädja oss åt än idag. Men så illa de också kunde bete sig! Så eftergivna de kunde vara mot makten! Så mycket samhälleligt våld och förtryck de kunde acceptera och ibland dras med i! Var då dessa våra lutherska fäder verkligen äkta kristna? Samtidigt som vi kan fråga oss det, ska vi inse att kristna från andra tider kan vara undrande om allvaret i vår kristna tro. Alla med en biblisk tro är medvetna om att fullständigt groteska saker accepteras av samhället där vi lever, att villoläror av de sjukaste slag florerar i vårt folks kristenhet. Och detta utan att bibeltrogna idag verkar vara speciellt upprörda. Den som tiger samtycker, heter det. Och de flesta tiger, av uppgivenhet kanske, men ändå! Hur ljumt och falskt verkar det inte! Hur kan vi med en sådan brist på allvar räknas som kristna som deltar i förverkligandet av missionsbefallningen? Jo, därför att missionsbefallningen bjuder oss att leva med Gud av nåd allena Missionsbefallningen lär inte att vi blir Guds barn genom egen lydnad utan genom att få Guds förlåtelse för vår olydnad. Inte av egen förträfflighet och hjältemodig övertygelse, utan genom en, ofta av tvivel prövad, tillit till Kristi kärleksgärning på korset får vi frid med Gud. Detta samtidigt som vi syndare, medlemmar i syndiga jordiska folk och sammanhang, av Guds ord upprättas då vi faller och förmanas till bot, bättring, uthållighet och trosvisst hopp! 
  Som medlemmar i Guds folk är vi delaktiga i Kristi kyrkas arbete för att göra Jesus känd och älskad! Vi medverkar i missionen genom att av Gud själv i Guds församling hållas andligt levade. Liksom i det gamla Israel, där Jesus samlade sina lärjungar till medlemmar i sin församling bland judarna, är vi kristna kallade att samlas som Guds folk i Sveriges folk. Genom att ge oss sin nåd och förlåtelse i Ordet och sakramenten, brukar Jesus oss som sina sändebud i våra jordiska kallelser. Som medlemmar i familj, släkt, vänkrets och folk, i vårt arbete, i vårt samhälleliga engagemang och vårt umgänge. Såsom Guds barn genom dopet och tron, kan vi i vårt folk vittna om Evangeliet. Detta genom en livshållning där Jesus är vår djupa trygghet och vår ende Herre, genom våra förböner och vårt vittnesbörd bland våra närmaste, genom vår delaktighet i Kyrkans liv i Sverige, genom vårt stöd till kristen mission i fjärran land.
   Så kan vi i vår tro på Jesus Kristus veta oss tillhöra Guds heligas gemenskap och därmed vara helt säkra på att delta i fullgörandet av missionsbefallningen. För även om vi av Jesus tagit emot dessa ord som en befallning att utföra, är alltså dess förverkligande helt och hållet Guds eget verk. Ett verk där Han genom sina barn, vars andliga liv Han vidmakthåller genom Ordet och sakramenten, genomför Sitt Rådslut att låta Evangeliet nå jordens alla folk. Detta för att, då Han i sitt allvisa råd så bestämmer, hos enskilda människor väcka en levande, personlig kristen tro. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen!              Patrik Toräng


Hälsning till S:t Markus församling nr 3/2015 1/2016

"... och med hela er själ har ni erfarit att ingenting har uteblivit av allt det goda som Herren, er Gud, lovat er" (Jos 23:14)
Inför årsskiften är det sed att avge nyårslöften. Också i kyrkans värld avläggs löften, som doplöften och äktenskapslöften. Men det viktiga i kristendomen är ju de löften Gud ger till oss människor. I dopet fick du del av Guds löfte att i Jesus Kristus ge dig frälsning till det eviga livet med Gud och alla hans heliga. Genom att ta dessa Guds löften på allvar får du i den dagliga omvändelsen om och om igen säga ditt ja till denna dopets stora gåva. Ditt dop är en händelse i ditt liv som helt säkert har inträffat. Dopbevis skrevs ut, handlingen noterades i en dopbok där man kan läsa vem som var doppräst och vilka dopvittnena var. Innebörden i det Herren lovade då du döptes kan du ta del av i Bibeln. Dessa löften är desamma igår, idag och i evighet, och har samma innebörd för alla Guds barn i alla tider - här råder en total jämlikhet för medlemmarna i Guds folk! Löftena säger att Herren i dopet förlät dig all din synd och skuld och gav dig Jesu rättfärdighet och eviga liv. Herren lovade också att vara med dig alla dagar intill tidens slut. När du läser om Guds löften till sina barn i Bibeln får du vara viss om att de gäller just dig i och med att du är döpt i Jesu namn. Allt gott Gud genom Jesus utverkat för oss och vill ge oss, det gav han dig då du döptes!
Då man döps blir man överöst med vanligt vatten av en vanlig människa samtidigt som det uttalas mycket speciella ord. Vattnet man döps i sparas i regel inte, och ofta har man senare i livet ingen kontakt med sin doppräst. Men Guds ord om dopets innebörd förblir i tid och evighet. De orden får man del av i den Heliga Skrift. Vid konfirmationen undervisas man i Skriftens ord om dopet och får avge löften till Gud beträffande sitt förhållande till dopets gåva. Det är inte så att man vid konfirmationen lovar Gud lydnad, för ingen människa finns som kan leva i lydnad mot Guds vilja. Guds välsignelserika löften i dopet avger han ensidigt till oss som han vet inte förmår leva i trohet mot hans lag och vilja. Konfirmationslöftet är en bekännelse att man förstått att dopet i Jesu namn ger Guds förlåtelse, liv och salighet, och att man vill leva i tro på att detta är sant för mig.
Det är stort att säga ja till ett liv i tro på dopets verklighet! För det är att säga ja till en livslång kamp mot synd, djävul och död. Kampen mot synd och djävul förs genom att man låter sig fostras i Bibelns sanning. Man låter sig i tro undervisas i Guds rådslut, verk och vilja, och vill i sin ofullkomlighet hålla sig till det. Man har då som norm för vad som är gott och ont och viktigt i livet det som Gud uppenbarar för oss i sitt ord. Livet i dopet innebär inte minst att man regelbundet vänder sig till Herren med bekännelse av sina synder och med bön om bättring, varvid man får ta emot Guds nåd, förlåtelse och kraft. Kampen mot djävul och synd är segerrik så länge den pågår. D.v.s. så länge satan, motviljan Guds bud som finns kvar i ditt hjärta och världens kristendomsfientlighet inte kväver din tillit till Guds ords löften. D.v.s. så länge du bevaras i tron! Kampen mot döden är segerrik så länge du lever i hoppet om evigt liv med Herren. Ditt kristna framtidshopp grundas inte på klimatavtal, medicinska framsteg eller ekonomisk trygghet! Det grundas på att Herren Jesus besegrade Döden då han genom sin egen död på korset övervann synd och djävul en gång för alla!! Den segerns välsignelse blev din i dopet. Liksom dopet är Jesu död och hans uppståndelse från det döda - som bekräftade att hans död var en seger över Döden - historisk verklighet. Att Guds löften är sanna visas av att de är väl omvittnade händelser i historien. Må vårt "löfte" till Gud få vara en bön om ett liv i en fast, trygg tro på Guds ord. Ett liv där Jesu försoningsverk och vår delaktighet i det verket genom vårt dop, intill vår sista levnadsdag får vara levande sanningar i våra hjärtan. Sanningar som får vara dig till upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan som du är, skall få bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (jfr. 2 Tim 3:16f). 
Patrik T
----------

Hälsning till S:t Markus församling 2015/1



En vänlig grönskas rika dräkt ..." (SvPs 201)


Men du, o Gud, som gör vår jord, så skön i sommarns stunder...”

Det är så vackert i Sverige vid denna tid av året. Och det är så skönt att kunna ta det lite lugnare i dessa semester- och skollovstider. Naturens skönhet och den ro man kan känna då sommaren anländer, inbjuder oss att tacka och lovprisa vår Herre och Skapare. Skapelsens skönhet och jordelivets behagliga stunder är en kallelse från Skaparen till oss människor att lova honom, vi som har ett inneboende behov att tacka för det som är sant, skönt och rätt i livet.
Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen ..."
Men något som kan dämpa vår glädje över jordelivets goda är att det är förgängligt. Allt detta skall en dag ta slut! Samma natur som väckt vår vilja att lovprisa Skaparen kan erinra om förgänglighetens och dödens närvaro på jorden. Årstidernas växlingar i vår del av världen påminner om att vi liksom kommit till världen för att dö. Och det finns förvisso även annat i naturens värld som bryter av mot det vackra och rogivande. Så är naturen full av skräck. Det ser vi till exempel i rådjurens vaksamhet då de hör plötsliga ljud som de snabbt måste tolka huruvida de signalerar ett hot eller inte; Då de rusar iväg i vild flykt när människor, även om det är helt ofarliga små barn, närmar sig dem. Naturen vittnar om livets och dödens kretslopp där lagar tycks råda enligt vilka den starke överlever genom att livnära sig på den svage. Rädslan för döden och självbevarelsedriftens egoism ser jag också i mitt eget liv. Jag ser att viljan att själv ha det bra är så katastrofalt stark bland oss människor att den pålitligaste vän kan svika om detta skulle gynna honom tillräckligt. Till död och förgänglighet kommer kärlekslöshetens närvaro på vår jord. All detta ger Lina Sandell rätt då hon sjunger: "Ty här på denna jorden är synden med i allt, och ger åt allt det sköna en främmande gestalt." (SvPs 322:4)  
Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.
För att få verklig frid måste jag få gemenskap med Honom som skapat allting, med Honom som är evig, som är livets källa och som själv inte kan dö. Jag behöver få ett nytt liv, väsensskilt från det förgängliga livet som är  sargat av ondskan och begränsat av död och förgänglighet som bestämmer villkoren i den jordiska synliga tillvaron. Själva betraktandet av den sköna naturen kan på detta sätt få mig att lyfta blicken upp mot en verklighet jag inte ser med mina jordiska ögon. Skaparens svar på min längtan efter denna högre fridfulla verklighet är att Han sände sin Son till att frälsa oss från synd, död och djävul. Herren gav oss en kärleksfull och mäktig vän från evighetens värld. Han, Guds Son, fick det stora uppdraget att föra oss från förgänglighetens dal till oförgänglighetens paradis. Detta genom att med sin offerdöd förena oss med sitt eget gudomliga, oförgängliga liv som den tredje dagen visade sig ha övervunnit synden, döden och djävulen.
Då må förblekna sommarens glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
Vännen som Herren sände till oss människor möter vi i Ordet där den Evige talar till oss och visar oss livets väg. I Den Heliga Skrift där Han ger oss sin nåd och sin sanning som låter vännen Jesus Kristus och Hans Ande ta plats i mitt hjärta. Detta så att Guds rike för mig blir den frälsande, förvandlande vishet och kraft som knyter mig till Guds evighet mitt i vår förgängliga jordetillvaro.  
Så kan mina tankar om sommarens skönhet och behag, liksom över förgängligheten och ondskan i världen, mynna ut i följande bön: Min Herre och min Gud: Giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Ty: Allt kött hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver!      Patrik Toräng

Hälsning till S:t Markus församling 2014/3 2015/1
”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien.” (Luk 2:1-2)
Efter segern vid sjöslaget vid Actium år 31fKr blev Julius Caesars adoptivson Oktavianus envåldshärskare i det väldiga Romerska imperiet. År 27 fick han ärenamnet Augustus, ”den upphöjde”. Augustus var en populär och skicklig realpolitiker. Fastän han ständigt förde krig för att utvidga imperiets gränser, lyckades han få ryktet om sig att vara den fredsälskande kejsaren. En av hans första åtgärder var att stänga portarna till Janustemplet på Forum Romanum. Dessa stod alltid öppna i krigstid. Före Augustus regering hade de varit stängda endast två gånger i Roms historia. Under kejsar Augustus regering organiserades statens förvaltning, kommunikationerna byggdes ut, litteratur och filosofisk bildning blomstrade. I huvudstaden uppfördes väldiga marmorbyggnader som vittnade om imperiets stabilitet och makt. Augustus var klok, eftertänksam och beräknande. Han fällde aldrig ogenomtänkta uttalanden. Det sägs att t.o.m. hans repliker till sin hustru Livia var uppskrivna i förväg! Augustus var en av Romarrikets stora härskare. Hans eftervärld upphöjde honom till Gud. Det är ju inte minst för oss kristna en hädelse av stora mått! Å andra sidan kunde våra trossyskon under det första århundradet tacka Augustus för att det fick leva i en rättstat som förenade många folk under en kejsarspira, där de i lugn och ro kunde sprida Evangeliet.

Augustus härskade skenbart också över Guds son. Det var ju han som gav order om skattskrivningen som innebar att Jesus föddes i Betlehem. Men i själva verket var Augustus underordnad barnet i krubban. Gud använde sig av honom och hans imperium för att bygga upp sin Kyrka. Ett rike, som till skillnad från Augustus välde, skall vara i evighet. Fadern och Sonen är ju ett. Det var ett nyfött barn, Guds son, i ett ointressant hörn av det väldiga Imperiet som  stod för maktutövningen den första julnatten. Augustus var, utan att förstå det, Jesusbarnets tjänare! Det hade varit gott för honom om han bekänt Jesus som sin Herre. Då hade han inte behövt vara så ängslig. Augustus styrde över ett väldigt imperium. Men ändå var han rädd för åskan och hade alltid ett sälskinn med sig för att skydda sig från blixtar och dunder. Augustus såg till så att lärda män kunde producera djupsinnig litteratur om livets stora frågor. Men själv var han skrockfull: Tog han på sig vänster morgontoffla på höger fot då han steg upp om morgonen, var den dagen förstörd trodde han, och han förblev i sin säng. Hade Augustus haft sin trygghet i Jesus hade han sluppit sådana vanföreställningar. Det var ljusårs distans mellan kejsar Augustus och barnet i krubban. En mental distans! Vi kan alla komma att få distans till Jesus genom att dras med i synsätt och livsstilar som strider mot Evangeliet. Det kan bli som med julsångernas sanna, vackra budskap som ljuder i högtalaranläggningarna under julruschen. Det ackompanjerar en materialism som är allt annat än kristen. Man kan som Augustus vara väl ansedd och göra mycket gott, men hamna fel i förhållandet till Gud. Detta eftersom framgången leder till att man förlitar sig så mycket på sig själv. Likt Augustus och den typiske västerlänningen beter man sig som om man själv råder över sitt liv. Man blir fiende till sin Herre och Skapare utan att begripa det. Var är du på väg i livet? Leds du i din livsvandring av ljuset som strålar från Betlehem? Eller sugs du in i materialismens och självtillitens mörkret? Har du din trygghet i dig själv och samhället du lever i, då är du en tragisk människa som vänder dig bort från din Herre och Skapare. Du lever då i ett annat sammanhang än det himmelrike där vi bärs av nåden, värmen och kraften som kom oss till mötes i barnet i krubban. Låt oss betänka att vi är kallade att i allt ha vår trygghet i, lydnad för och tillit till Guds son, vår frälsare. Hos Jesus, bara hos Jesus, finns det eviga, saliga livet där vi har frid med Honom som är alltings upphovsman och Herre!  / Patrik T

Nr 3 2014

Kornelius, Lydia, Aqvila och Priskilla.
Apostlagärningarna ger oss inte mycket statistiska uppgifter. Vi får inga uppgifter om antalet kristna på olika orter, inte heller bjuds vi på några tabeller som beskriver församlingstillväxten. Ett sociologiskt faktum som dock framgår mellan raderna är att de kristna, Jesu lärjungar, överallt tillhör en förkrossande liten minoritet. […]
Istället för statistik över namnlösa skaror av kyrkotillhöriga och diagram över nyomvända får vi än idag i Apostlagärningarna läsa namn på enskilda kristna. Den romerske officeren Kornelius […] bodde med sin familj i Caesarea. [Han fick genom en syn ingivelsen att bjuda in Petrus och blev så bland första kristna utan judisk bakgrund.] Lydia, affärskvinnan i Filippi, som övertalade Paulus, Silas och Lukas att bli hennes gäster och som lät Jesus bli en gäst i hennes hjärta kan vi läsa om i Apostlagärningarna 16:14, 15. Akvila och Priskilla, judiska flyktingar från Rom till Korint, läser vi om i Apg. 18. Det fanns alltså en tid då varje enskild människa som drogs in i Guds rike var så avgörande viktig att deras namn nu för alla tider står inskrivna i Guds ord.
I vår tid finns det gott om statistik. Vi kan läsa om de över sex miljoner som är medlemmar i Svenska kyrkan. Mycket av kyrkans och församlingarnas verksamhet, information och inbjudningar riktar sig ut i ett anonymt folkhav med förhoppningar om att någon ska komma och delta. Det kan hända att det fortfarande sitter biskopar och kyrkoherdar som gör sig förhoppningar om vad som ska vinnas ur havet när tidvattnet vänder. Och vem vet vilka besökelsetider som ännu kan komma över kyrka och folk. Men den som har ett öppet verklighetssinne vet att det inte är i tabeller och statistik över namnlösa massor som vi ser Guds rike träda fram i Sverige idag. Det framstår med allt större tydlighet att vi raskt är på väg tillbaka till läget som beskrivs i Apostlagärningarna. I varje trakt och varje stad är Jesu lärjungar till största andelen väl kända för varandra. Den som i vår tid vill få vara en osedd kristen längst bak i leden märker snart att leden framför har glesnat så att man mot sin vilja står på den främsta linjen. Det där kan kännas inte så lite oroande för många. Men i det finns det också något djupt meningsfullt.
Runtom i vårt land pågår arbetet med att teckna minnet av präster, i tjocka volymer som kallas herdaminnen. Det arbetet minner om en tid då det hade varit en omöjlighet att samla namnen på alla Jesus lärjungar på en ort. Så är det inte längre. Varje man och kvinna, varje tonåring och barn som idag tror och bekänner att Jesus är deras Herre och frälsare är viktig för Guds rike, viktig i Guds tjänst och viktig för sina med kristna.
Arbetet med att vårda sin själ och att ge sin tro näring med hjälp av Guds ord och sakrament handlar inte om något egenintresse. Det handlar istället om att varje kristen måste underhålla sin vapenrustning för att kunna stå fast på sin post och behålla fältet. Idag blir det så tydligt i den rest av Guds folk som finns i Sverige, hur smärtsamt det blir när någon frimodig kristen bryter upp till annan ort eller får hembud. Än mer smärtsamt blir det för Guds folk när någon präst eller lekman som man hade haft förtroende för slarvar med det andliga underhållningsarbetet och sedan vacklar under trycket från världen och överger den goda bekännelsen.
Det finns idag en uppgift från den Helige Ande till var och en som blivit utvald och kallad att vara en Jesu lärjunge.
Idag ska Kornelius, Lydia, Akvila och Priskilla få sina efterträdare. När Apostlagärningarna fortsätter i en ny missionstid i Sverige är varje kristen viktig. Var därför rädd om dig själv och vad Herren gjort i ditt hjärta. Låt oss vara rädda om varandra och uppmuntra varandra så länge det heter ”idag”.
”Ack, vår kraft är ganska ringa. Giv oss, Herre, dag från dag, mod att ej med världen tinga, giv ett bergfast sinnelag.” (Sv ps 568:3)

Fredrik Sidenvall. Ledare (något förkortad) i Kyrka och Folk 32-33/2014

-------

Hälsning nr 2/2014



Hur vår treenige Gud uppenbarar sig i Gamla testamentet

Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb.  Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att busken dock inte blev förtärd.  Då tänkte Mose: "Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp." När då HERREN såg att han gick iväg för att se, ropade Gud till honom ur busken och sade: "Mose! Mose!" Han svarade: "Här är jag." Då sade han: "Träd inte hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark."  Och han sade ytterligare: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte, ty han fruktade för att se på Gud.  Gud sade till Mose: "Jag är den jag är." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är har sänt mig till er." (2 Mos 3:1-6.14-15)

     I 3e årgångens gammaltestamentliga läsning på Heliga trefaldighets dag, liksom i hela Skriften, uppenbarar sig Herren Gud som en och tre på samma gång.

     Den första personen i gudomen, Fadern, förknippas bl.a. med Guds väldighet och outgrundlighet -den Helige inför vilken den orene människan bävar. Gud träder i den brinnande busken fram som ”Jag är”. Gud är verkligheten själv! Fanns inte Gud skulle inget annat heller finnas. Därför är det så ovist att leva som om Gud inte fanns; Att inte söka Gud, att inte reflektera allvarligt över hur jag får kontakt med Honom. När Moses ställs inför den Helige ser han en buske som brinner utan att brinna upp. Synen lockade Moses till busken. Då han närmar sig får han beskedet att stanna och ta av sig skorna: ”Platsen där du står är helig mark. Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Moses döljer då sitt ansikte av bävan. Så kan mötet med den Helige upplevas. Han drar oss till sig på ett sätt vi inte kan motstå. Herren kallar oss genom att fascinera oss. När vi förstår att vi står inför den Helige, vill vi veta vad han vill säga oss. Då, om inte förr, blir vi lyhörda för Guds ord. Låt be om att få uppleva Guds Helighet och i det mötet få våra hjärtan öppnade för hans tilltal.

    Guds Son är den andra personen i gudomen. Han är Frälsaren och det Levande Ordet. Gud talar i den brinnande busken till Moses då Moses är mitt uppe i sin dagliga syssla.  Han talar så att Moses förstår. Den Väldige sänker sig ned i Moses verklighet för att med sitt Ord låta honom leda räddningen av Guds folk ut ur ofriheten i Egypten. Ett Guds befrielseverk som pekar fram mot hela människosläktets frälsning som fullbordades då Jesus offrade sitt liv på Golgata kors. Detta gör Herren av kärlek och medlidande till sitt folk: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och jag har hört hur de ropar över sina plågare, jag känner till deras lidande”, säger han också till Moses. Guds kärlek i Jesus Kristus, som burit syndens alla följder för att vi en dag skall befrias från detta onda förebådas i Moses möte med Gud i den brinnande busken. Liksom Moses får vi i Guds tilltal möta Sonen och frälsningsbudskapet.

    Den tredje personen i Gudomen är den Helige Ande.

Elden drar Moses till Gud och till Guds löften. Då Moses tror budskapet och accepterar kallelsen att leda sitt folk, skall löftet bli verklighet för honom och för alla som tror. Elden är Gud som vill rädda sitt folk. Men själva räddningen är också straff över det som går emot Guds frälsningsvilja: Farao och hans här skulle straffas och gå under i Röda havet då de ville hindra israeliternas befrielse.  Elden är ofta i Bibeln Guds förtärande och straffande (t.ex. uttrycket det brinnande Gehenna). Guds eld som brann i busken utan att förtära möter vi den första pingstdagen som flammor som får de första kristna att i tro vittna om Jesus. Denna Guds Andes eld brinner också i dig som genom dopet och tron tillhör Jesus: Den förbränner synden i ditt hjärta då du låter Guds ord döma synden ditt hjärta. Den låter Guds liv brinna i dig genom att ge dig tro på det Levande Ordets löften om Guds nåd i Jesus Kristus. En sanning som du, liksom apostlarna, får vittna om för din nästa!

Patrik Toräng